Gran Canaria - Europas tuffaste klättring: Valley of Tears --- OJ!

Efter gårdagens mjukstart var planen för dagen att få till en monsterrunda.

Jag har cyklat nästan överallt på ön, men vad jag inte provat är den klättring som vissa menar är Europas tuffaste. Sagt och gjort - jag tog sikte mot den klättring som brukar kallas Valley of tears.

För att komma fram till själva klättringen var det förstås lite utmaningar på vägen.

Jag tog sikte mot Puerto de Mogan vilket innebar att jag började med att cykla hela kustremsan från Playa del Ingles och tills den tar slut och vänder inåt landet.

Här på ön kallas vägen efter kusten den platta. Det är en sanning med modifikation. Det handlar mest om att cykla uppför eller utför. Utför ned mot varje strand och byn där och sedan uppför berget på andra sidan och utför ned till nästa by och strand.

Det är ca 31 km av berg- och dalbana innan du når en rondell där du väljer vänster om du vill till Puerto de Mogan eller höger om du först vill till Mogan och senare upp i bergen. Det innebar att det var dags att lite lätt fylla på de 425 meterna av klättring jag fått ihop efter kusten med 11km och ytterligare 300

Så var jag framme i Mogan vilket tagit lite längre än det brukar då jag medvetet hållit igen. Jag visste ju att en rejäl utmaning väntade. Eller kanske ska vi säga flera utmaningar.

I Mogan kan du åka rakt upp i bergen via Tauropass eller svänga vänster med riktning mot La Aldea de San Nicolas. Jag valde det senare.

Även denna väg började det med klättring. Ca 3 km uppför och sedan utför ca 2 km innan det var dags för ytterligare ca 6 km klättring.

Jag fortsatte att cykla kontrollerat och försökte hålla nere trycket. Det gick faktiskt riktigt hyfsat. Uppe på toppen hade jag klättrat drygt 1200 meter sedan jag startade för dagen.

Nu bar det utför, vilket inte var trevligt. Denna väg är nämligen väldigt ojämn vilket inte är någon hit när det går brant utför. Så fortsatte det hela vägen ned till San Nicolas, en sträcka på 8 km.

Väl nere i byn sökte jag upp en liten Supermarket för att fylla på vatten. Detta var mitt andra korta stopp för dagen och planen var att rulla på utan något längre stopp tills jag åter var på hotellet.

För att klara det hade jag två flaskor på vardera 0,75 liter som jag nu fyllde på med nytt vatten. Jag hade också med mig 2 proteinbars, 2 energibars och en gel.

Jag rullade vidare och i stället för att fortsätta efter kusten, svängde jag höger på väg 210 med riktning Artenara. Efter en stund började en fin klättring på extremt smala vägar och bländande vyer.

Jo, nog var det brant, men inte riktigt som på bilden....

Det gick mestadels kraftigt uppför, men det var också ett antal kortare utförslöpor där jag fick vila benen. Jag var ju ännu inte framme vid backen med stort B.

Men innan den riktiga klättringen som jag siktat på var det alltså först ca 11 km och 500 höjdmeter som skulle besegras. Där det gick uppför låg det mestadels kring 6-7%, och på vissa håll upp mot 15%, så det var en fin uppvärmning.

Så kom jag fram till korsningen där du fortsätter genom en tunnel om du vill cykla lite längre men lite mindre brant. Den vägen har jag cyklat tidigare med Andreas och Henrik från Team Norrbotten. Jag har alltså aldrig tagit höger. Men det gjorde jag nu.

Nu var det också slut på fotograferingen. Det blev nu så brant under lång tid att det inte gick att släppa ena handen för fotografering, utan båda behövdes för att ta sig upp.

Det började brant, riktigt brant. Direkt ned på lägsta växeln och ståendes fick jag bända cykeln uppför. Många partier med en bra bit över 20% och jag undrade om jag skulle ta mig upp, eller behöva gå. Över 400 watt på många ställen för att överhuvudtaget hålla den fart som krävs för att jag inte skulle tippa. Hastighetsmätaren stod i stort sett still.

Varje gång det planade ut lite i några sekunder satte jag mig ned för återhämtning. Det var dock fortfarande säkert 10% lutning. Första 1500 höjdmetrarna snittade 15% och jag undrade hur lång klättringen var. Kanske var den snart över? Jag insåg precis att jag innan jag åkte för dagen inte kollat hur mycket klättring det var innan jag var uppe.

Det började bli lite mindre brant och efter totalt 2 km klättring bar det utför. Ja, men det gick ju fint det här tänkte jag. Rejält brant, men inte så långt.

Det var bara det att 500 meter senare började klättringen igen. Inte var det platt här heller. Det var nu 3,5 km med i snitt 11% lutning. Även nu med flera partier på en bra bit över 20% där jag tvekade på att jag skulle komma upp.

Jag hade dock bestämt mig för att oavsett hur lång den här klättringen var skulle jag inte stanna någonstans. Jag skulle ta den i ett svep.

Så gick det lite utför igen till en by där mitt i ingenstans. Nu borde det kanske vara klart för dagen? Jag hade ju trots allt klättrat 5,5 km och ca 0,5 km utför. Totalt 6 km sedan jag svängde av från den andra vägen.

Men ack nej. Det bar uppför igen, och återigen blev det till att ställa sig upp och kränga. Nu började det bli riktigt jobbigt faktiskt. Mjölksyra till och från i benen och mest hela tiden i armar och axlar. Att stå upp och bända är jobbigt, särskilt om du saknar muskler i överkroppen.

Det fortsatte uppför en bra stund, sedan började det bli lite plattare och det kändes genast bättre. När det var "platt" var det fortfarande 6-7%.

Så till sist kom jag upp på vägen som leder mot Ayacata. Valley of Tears var besegrad, och detta utan något stopp alls. Riktigt bra tycker jag, även om jag inte körde max och inte var särskilt snabb. Det var dock i snitt ca 15% lutning första 1,5 km, sedan efter lite utför 11% i snitt under 3,5 km och den klättring som var kvar låg på ca 10% i snitt. Sedan var det några korta platta partier på slutet. Totalt var det alltså 11 km att besegra och av denna sträcka flera km där lägsta växeln ståendes och bända var enda sättet att ta sig vidare, i alla fall för mig. Räknar jag hela sträckan inklusive de delar som var utför blev det ca 10% i snitt under dessa 11 km.

Om det var Europas tuffaste? Vet inte det. Men det var helt klart den fräckaste klättring jag provat.

Det blev också en rejäl styrkeintervall. Nästan en timme på kadenser mellan 40 och 55.

När jag nådde toppen på ca 1400 meters höjd och det skulle bära utför hade jag sedan San Nicolas klättrat större delen av de 24 km som jag avverkat och cykeldatorn visade att det krävdes totalt 1600 höjdmeter för att ta sig upp. Alltså i snitt 6,7% lutning, trots flera partier som det bar utför.

Jag rekommenderar verkligen denna sträcka för dig som känner att du är redo för utmaningen. Både fysiskt och psykiskt. Som betalning får du en fantastisk väg och med otroliga miljöer. Är du lite osäker om du fixar detta skulle jag prova vingarna på någon av de andra klättringarna först.

Väl uppe efter ca 4  timmar och 45 minuters cykling stannade jag någon minut och tog en bar. Hittills hade det blivit tre bar och en gel i jätteklättringen.

Jag tog höger mot Ayacata och rullade sedan utför. Vid avtagsvägen där du kör rakt fram till Fataga tog jag höger mot Santa Lucia och även min sista proteinbar. Jag svischade på utför på de fina vägarna som verkligen inbjuder till fart.

Så såg jag att vägen var om vart annat blå respektive grön. Något hade helt klart runnit ut på vägen. Så kändes det som bakdäcket släppte, och jag blev lite orolig. Hade sörjan gjort vägen halkig? Jag valde utifrån oron att ta det lite lugnare i varje skarp sväng.

Väl nere i El Doctoral skulle jag lugnt svänga höger i en rondell, och då kändes det som bakhjulet lossnade och att jag skulle åka omkull. Jag stannade direkt och kände efter. Hjulet satt fast, men däcket var nästan tomt. Troligen var det det som jag tidigare känt i utförslöpan.

Då det var pyspunka valde jag att prova pumpa upp däcket och rullade sedan vidare. Efter några kilometer stannade jag. Det var fortfarande luft i däcket. Alltså borde jag klara mig till hotellet.

Nu nere vid kusten gick det hyfsat snabbt mot Playa del Ingles. Ofta ligger det en skarp vind i ryggen här, så du knappt trampar men ligger i över 60 km/h. I dag var det dock ingen vidare vind, så jag fick hjälpa till att hålla farten.

Efter ca 145 km var jag så åter vid hotellet. Cykeldatorn visade 3100 höjdmeter och ca 6,5 timmes cykling med totalt bara 10 minuters stopp. Cykeldatorn sa också att det här var hyfsat jobbigt. Den meddelade att jag är helt återhämtad från detta om fem dagar. Jag planerar dock att cykla innan dess.

Det blev lite slappande på hotellrummet, lite arbete, samtal med sonen och sedan sen middag.

Nu när jag är till slut är klar med detta inlägg efter en hel del strul med bilderna utifrån ett undermåligt Wifi. Därför blev det också väldigt få bilder. Får satsa på fler längre fram.

Ja då var det dags för att byta slang i bakdäcket som nu är helt tomt.

Benen och vädret får avgöra morgondagens cykling. Det verkar kunna bli regn och dessutom kallt i bergen.