Gran Canaria - Jätterunda på okända vägar, och svinkallt på toppen

Efter att haft en hel onödiga känningar i kroppen satte jag igår in åtgärder. Därför var det intressant att i dag se hur du utfallit.

Utifrån osäkerheten hur kroppen skulle kännas hade jag två alternativ för runda, där huvudalternativet skulle bli en rejäl prövning.

Jag hade kollat in väderleksprognosen och utifrån det tänkte jag att det skulle gå att cykla åt öst efter kusten. Visst skulle det som vanligt vara motvind, men inte storm som det ofta är.

Jag var i valet och kvalet vilka kläder jag skulle ta med. Det är ju så att det inte ryms hur mycket som helst i ryggfickorna. Jag gjorde ett offensivt val och lämnade armvärmare och väst hemma och valde istället min regnjacka, ett par långa handskar och en buff. Det skulle senare visa sig bli ett bra val.

Efter att också packat ned 2 energibars, 2 proteinbars, en gel, telefon och kamera var det som synes överfullt.

Min plan för dagen var alltså att ta östkusten och sedan cykla en bra bit innan jag skulle ta bergen tillbaka till hotellet. Jag kände ganska snabbt att kroppen åter var på plats och den kändes piggare än alla andra dagar. Det fick därmed bli huvudalternativet.

För att slippa cykla efter kusten allt för länge valde jag att i El Doctoral svänga av och ta början av stigningen upp mot Santa Lucia på GC 65. Efter ca 3,5 km klättring i 5% tog jag höger på GC-551. Nu väntade en böljande väg som är riktigt rolig. Fin asfalt, fin miljö och väldigt varierande. Jag rullade förbi Temisas och var på väg mot Agüimes.

Jag och bror har kallat denna avstickare för fårturen. Vad lämpligt då att det kom ett kreatur, även om det inte riktigt var ett får.

Jag rullade också förbi uppfarten mot campingen i  Temisas som kräver att du du har en extremt stark bil och mycket mod då det är en väldigt skarp backe upp till Campingen.

Så i en liten stigning råkade jag köra ned i ett hål i vägen (jo, det fanns trots att vägen i övrigt var mycket bra). Det visade sig ganska snart att det skulle bli ett stopp. Punktering på backdäcket.

Under tiden jag skulle fixa punkteringen cyklade fem cyklister förbi. Alla erbjöd sig hjälp. Inte illa.
Jag fixade dock detta själv. Det krävdes dock lite MacGyver över det hela. Det visade sig nämligen att själva däcket ristats upp och på insidan hade det blivit ojämnt och vasst. Vad skulle jag göra? Så kom jag på att jag för några veckor sedan tejpat igen hålet under skon för att göra de varmare. Den eltejpen kom väl till pass och jag tejpade både in- och utsida innan jag pumpade slangen. Ja, det höll hela dagen. Perfekt.

Framme i Agümes kom jag till en korsning där jag svängde höger in på GC100. Flera har tipsat mig att cykla vidare till Ingenio och där ta klättringen upp till toppen. En klättring som ska var både jobbig och spektakulär. Jag vet ungefär vad den innebär då jag cyklat utför där.

Men jag hade andra planer. Jag fortsatte på väg 100 förbi Ingenio med målet Telde. Fortsatt perfekt asfalt, vindlande väg och öppna kurvor vilket gjorde detta till ett perfekt avsnitt för lite tempo. Riktigt skoj.

Väl i Telde blev det lite osäkert hur jag skulle åka vidare .Jag har aldrig varit där tidigare och då är det inte lätt att hitta rätt vägar. Jag sökte GC-41som skulle ta mig upp till Tejeda på ungefär 1600 meters höjd. Detta på en lite längre sträcka en vägen via Ingenio. Jag tänkte nämligen att det kunde vara bra att spara låren som blev väldigt trötta av den branta klättringen häromdagen som innebar styrkeintervaller. Dessutom skulle sträckan bli längre, då det både var lite längre till vägen och vägen upp alltså var längre.

Jag irrade lite, men när jag hittade väg GC131 tittade jag på kartan i telefonen och accepterade att det skulle bli en lite annan plan. Denna väg skulle efter ett tag bli GC130 och efter någon mil gå ihop med den branta klättringen jag beskrev ovan som slutligen landar på toppen.

Ja bara att bita i det sura äpplet och börja klättringen. Nu väntade en mycket lång klättring där större delen bedrevs på lägsta växeln. Det var mest kadensen som ändrades.

Så här i efterhand har jag kollat denna väg upp mot vägen från Ingenio, och det verkar vara ganska identiskt jobbigt tills vägarna går ihop, och sedan är det förstås lika.

När jag lämnade kusten var det närmare 23 grader varmt, men allt eftersom jag kom längre upp blev det allt kallare och jag insåg att det skulle kunna bli kallt idag. Fortfarande rullade jag dock på i kortärmat då arbetsinsatsen trots allt värmde.

Jag hade bestämt mig för att inte maxa upp för klättringen utan trampa på så låg effekt som det gick där kadensen ändå skulle ligga lite över 60. Det innebar lite mindre än två timmar på i snitt 250 watt där det drog till rejält i de brantaste partierna. Det blir jobbigt, framför allt med så låg kadens. Det passar mig bättre med mer snurr.

Efter Valley of Tears häromdagen så kändes detta ändå trots allt mer hanterligt. Då var det i dag ändå ca 22 km klättring med i snitt 7,4% lutning och på de brantaste 10 km var det i snitt 9%. Det var dock färre och kortare avsnitt idag där det var extremt brant.

De värsta partierna i dag var på 23% och det var klart mer häromdagen.

Det blev allt kallare, men jag hade bestämt mig för att inte stanna innan avtagsvägen som leder upp på öns topp. Då behöver du först avverka 1800 höjdmeter, så det tog en bra stund. När jag väl stannade för att klä på mig mer visade termometern 7 grader. Riktigt tur att jag nu hade en vindtät jacka, långa handskar, buff  och tåvärmare för skorna som jag alltid har i cykelväskan. Nu kändes det genast riktigt bra den sista biten upp mot toppen på 1949 höjdmeter.

Väl uppe på toppen var det viss utsikt åt ett håll, men fullständig dimma åt andra hållet.

Som vanligt blev det en bild på toppen .Hittills hade dagen varit väldigt bra och benen hade känts väldigt bra hela klättringen.

Nu blev det dock tråkigare en bra stund. Utför i 6 grader och med fartvind. Jag höll fullkomligt på att frysa ihjäl. Då jag och bror var upp för 3,5 år sedan var det plus 3, och då hade jag mindre kläder. Att jag tog mig ned då är en gåta. Men å andra sidan fick vi stanna flera gånger för att värma händerna och vi var grinfärdiga.

Så illa var det dock inte i dag. Nu var planen att rulla ned till Ayacata och sedan vidare nerför Tauropass där du slutligen landar i Mogan. I början av denna utförslöpa är asfalten riktigt dålig vilket är irriterande när du cyklar utför, men det gick att hantera. Senare blev asfalten väldigt fin.

Väl nere i Mogan rullade jag vidare till Puerto de Mogan där mitt tredje stopp efter punktering och toppbild var inplanerad. Jag skulle nu införskaffa vatten. Vet inte hur det gått till, men jag hade klarat mig på 2 ggr 75 cl vatten i fem timmar och 45 minuter. Nu fyllde jag i alla fall på och åt då också min tredje bar för dagen.

Nu var det den böljande kustvägen som gällde och trots många timmars cykling var jag fortfarande pigg och körde på ganska så bra. Så innan en klättring kom jag ikapp en äldre herre på en standardcykling. Jag svischade förbi, men när backen började närmade han sig. Till slut var han nästan ikapp och jag höll för första gången denna vecka bli omkörd. Det fick inte ske, även om han hade en elcykel, så jag fick bränna av ganska många watt för att hålla honom bakom mig. Väl uppe rullade jag mycket snabbare på slättan.

Efter en stund kom jag ikapp nästa cyklist som ville tävla uppför nästa klättring. Så nu fick jag bränna av en backe på 400+ watt för att vara först. Förvånad att det funkade så bra efter så lång cykling.

Jag började närma mig Playa del Ingles och inom kort skulle solen gå ned.

I början av dagen hade jag dock bestämt mig för att få ihop över 180 km och 8 timmars cykling. Där var jag ännu inte då jag tidigare valt en kortare väg då jag inte hittade vägen jag saknade. I Maspalomas svängde jag därför av och cyklade till Ayagaures och tillbaka. Fortfarande inte riktigt där jag ska vara. Cyklade därför ned till Maspalomas strand och tillbaka. Nu!

Nu visade klockan att det var hemfärd som gällde. Jag rullade sista biten och var så framme vid hotellet . Idag blev det 185 km, 8 timmars effektiv cykling och drygt 3400 höjdmeter.

Klockan ansåg att utifrån intensiteten var det ett tempopass. Lite långt för ett sådant va? Sedan ansåg klockan att det behövdes mer än 8 dagar för att vara helt återhämtad från denna träning.

Ja, nu får vi se hur kroppen mår i morgon. Den kan nog vara ganska seg då det blev långt i dag och dessutom blir vilan kort då jag landade vid hotellet först 18.30.