Mockträsktempot - inte mycket som gick rätt där

I måndags rullade jag benen med tempohojen efter söndagens urladdning på Sjulsmarksgirot. Tyvärr blev det spöregn och sist effektmätaren blev blöt havererade den. Det blev tyvärr samma sak nu. Lär få vänta en vecka innan den är sig själv igen. Surt när effektmätaren inte är att lita på.

Sonen var ute och fiskade, och han hade bättre tur. Både gädda och abborre.

I går tog vi alla tre en gemensam cykeltur i det som mestadels var bra väder. Dock fick vi en lite regnskur på oss, men det var inget som störde.

Vi hann också med att spela lite olika sällskapsspel i husbilen.

På kvällen skulle jag köra Mockträsktempot för att få lopp i kroppen inför NM. Det gick sådär med det mesta. För det första fick jag inte effektmätaren att fungera och det var två problem med detta. Det ena att jag är ganska så beroende av återkoppling hur hårt jag kör för att verkligen pressa mig. Sedan hade jag hoppats få ett referensvärde på hur hårt jag orkar köra 30 km i den form jag är nu. Nu vet jag inte alls vilken effekt jag kunde trycka. Problemen slutade dock inte där.

Det var inte så många med på loppet, men Victor Andersson från Skellefteå CK som kör Elit var ett bra riktmärke.

Tyvärr fick jag starta först av de snabbaste. Så ingen effektmätare och inga referenser från andra cyklister. Inte mycket att göra åt.

Så bar det av, och efter någon minut insåg jag att det gick för hårt. Rejält surt i benen. Men efter ett tag hittade jag ändå en hyfsad balans i trycket.

Bra förutsättningar rent allmänt med 17 grader och typ vindstilla.

Mats Engfors/Fotographic

15 km till vändet. Endast ca 50 höjdmeter och dessutom är vändet ca 10 meter lägre ned än startpunkten. Trots goda förutsättningar så var jag ändå nöjd med ett snitt på 47 km/h innan jag vände hemåt.

Mats Engfors/Fotographic

När jag såg att jag utökat avståndet till Victor kändes det ännu bättre. Då visste jag att insatsen var bra.

Victor Andersson Mats Engfors/Fotographic

Efter ca 4 km körde jag dock på något och en km senare var det slut. Dubbelpunktering! Detta på däck som bara använts två gånger. Surt att bli ståendes bland myggen. Tur att jag ganska snabbt fick skjuts tillbaka till start.

Jag var inte särskilt sur över själva loppet, men jag hade gärna kört hela loppet och den genomkörare det skulle blivit. Men ska jag välja lopp tar jag förstås det nu förutsatt att jag inte får haveri på tävlingarna framöver.

Jag har ingen aning om snitteffekten, men jag kan konstatera att jag utifrån känsla mm i alla fall borde ha klarat ett snitt på i alla fall 45,5 km/h på 30 km och det är helt klart ett steg i rätt riktning. Även om det bara var 110-120 höjdmeter totalt sett.

Efter lite trevliga snack rullade vi tillbaka till campingen via Ica för att bunkra lite mat. Väl på campingen blev det en rolig film innan det var dags för sömn.

Idag har det tyvärr regnat hela dagen. Men vi har i alla fall fixat tempohojen. Jag chansade på att återanvända ett av två däck. Vi får se om jag missat något som gör att det blir punktering igen.

Det är för övrigt inte alla som har en egen mekaniker. Katten är alltid snäll och hjälper till. Hon är dessutom duktig och det går snabbare när vi är två. Lyft som jag inte klarar för mina skador fixar hon. Helt enkelt toppen.

Í kväll ska vi på lustspel: "Släktingar och oäktingar". Det ska bli trevligt.

Förhoppningsvis är vädret bättre i morgon då BodenAlive börjar. Då blir det nog ett besök där och sedan ska vi nog för en gångs skull ut och cykla också....

Räddad av sjukhuset - Tur att mina vänner tas om hand väl

Sjukhusbesök för tre av mina cyklar. Det skulle till och med kunnat vara så att fyra cyklar kunde fått bli inlagda, men alla rymdes inte i bilen när vi skulle åka.

På sjukhuset visade det sig att min Canyon Aeroad hade problem med leder och senor och knän. En transplantation kommer att behövas för att bli mjukare när jag tar ut svängarna. Under tiden vi väntar på att de nya organen fixade läkaren så att min vän för stunden kunde åka hem efter en dag på sjukhuset. Uppfräschad och ny drivlina. Det ska fungera för stunden, men det blir alltså återbesök.

Min Canyon Ultimate SLX pensionerades för flera år sedan och har därefter befunnit sig i boendet i cykelgaraget. Ultimate har dock fortsatt att arbeta efter pensionen och varit min trainer under försäsongsträningen. Denna försäsong har The Ultimate dock fått vila då lederna och drivet hackat rejält. Sjukhuset fick prioritera mina andra två patienter, så The Ultimate har ännu inte fått komma hem. Men jag tror nog att du snart är hemma igen och fortsätter att bidra, även om du får fortsätta att hålla dig hemma.

Min rappa och snabba tävlingskompis Cannondale Supersix Evo Hi Mode Etap har verkligen levererat sedan vi blev vänner för några år sedan. Stark, snabb, hård, uthållig och rapp.

I fjol idag var min Cannondale med mig upp på ett berg på Mallorca. Vi hade fin utsikt.

Sedan VM i höstas då The Supersix fick en rejäl smäll i transporten till Frankrike, har det dock varit klurigt att få in de högsta växlarna. Spurtknapparna har inte heller velat vara med.

Ingen lätt operation det här, men sjukhuset har gjort ett toppenjobb. Först och främst har de nu fräschat upp min kompis, byt ut kedja, styrlinda, fått igång spurtknapparna och rent allmänt gjort min raket redo.

Men framför allt har en hel del arbete lagts ned för att få drivet att fungera fullt ut. Det har bland annat fixats genom anpassning av originaldelar och nu ska vi vara redo för tävling. Alla växlar finns tillgängliga, nu får vi se om mina ben kan se till att de alla behövs.

Det finns dock en del som tyder på att kompisen som alltså fått en del smällar långsiktigt behöver en transplantation av skelettet. Tur då att Cannondales skelettgaranti gäller för hela livet. Det är väldigt ovanligt att det är så, därför känns det förstås extra bra att jag just har en Cannondale. Ja, förutom att den passar mig cykelmässigt också.

Ja, då är alltså två av mina tre cyklar som åkte på sjukhuset hemma och redo för nya utmaningar. Jag får tacka läkare Lars och sjukhuset Team Sportia i Umeå för snabba åtgärder, och ett bra resultat.

På väg in på sjukhuset för att hämta hem mina älsklingar

Min Cannondale ska enligt plan tillsammans med mitt tempomonster följa med mig söderut på tisdag. Först arbetskonferens och sedan förhoppningsvis säsongspremiär nästa helg.

Är nu utan mina cyklar! Hoppas den goda servicen löser detta

Idag skulle Katten till Umeå och jag hängde på tillsammans med Melvin. Medan Katten var på möte så handlade jag och Melvin lite saker till Melvin. Det blev träningsskor och olika skydd för att användas vid skateboardåkning. Vidare en variant av saccosäck och lite annat.

Själv handlade jag lite handrengöring, en minigrill för semestern och lite annat. Ja, sedan många kilo blåbär. Jag äter blåbär, propud och granola varje kväll så det går åt en del. Ska det inte bli konkurs köper jag i större förpackningar när jag är i Umeå. Nej, jag plockar inte blåbär sedan jag körde bärplockaren i ett jordgetingbo och fick extremt många stick. Inte bra för en som är allergisk mot getingar....

Med andra ord blev det inget arbete på förmiddagen, men på eftermiddagen var det dags att rulla igång igen. Jag kunde dock arbeta hemifrån vilket var skönt. I morgon har jag dock möte med universitetet i Umeå, så då blir det en hel arbetsdag.

Efter att ha tittat lite på Baskien runt ägnade jag några timmar åt att städa i vårt sportgarage. Trots det, hann jag inte riktigt klart. Men en klar förbättring.

Som jag sa igår var också mina cyklar i fokus i dag. I samband med att vi åkte till Umeå lämnade jag in min trainercykel, min utlandscykel och min tävlingsracer på Team Sportia. De bjuder alltid på bra och snabb service vilket är viktigt. Framför allt att de är snabba, tillmötesgående och lösningsfokuserade.

När det blir problem gör de också vad de kan för att lösa problemen. I dag trodde jag inte det skulle vara några större problem, men det är det. Exakt vad, får jag återkomma till.

Ja, jag hade tänkt att det skulle bli en allmän service av utlandscykeln och min tävlingsracer, medan jag var medveten om att min trainerhoj som typ fått 1000 liter svett över sig de senaste åren hade lite mer att önska.

Under eftermiddagen ringde dock sportbutiken och berättade att det var en hel del att fixa på utlandscykeln. På tävlingsracern har jag haft problem att få in de högsta och lägsta växlarna, ja egentligen sedan jag var på VM i augusti. Jag tänkte att byte av växelöra och lite justeringar skulle lösa problemet. Tyvärr verkar felet vara större än så. Exakt hur omfattande och vad felet exakt består av är inte helt klart än.

Min fina tävlingsracer för en vecka sedan på Mallorca. Nu är den tyvärr sjuk.

De arbetade dock på med cyklarna till efter stängningsdags, då de åter hörde av sig för dialog kring vissa delar.

Vi skulle höras vidare i morgon för att se hur vi kan gå vidare. Jag är ju väldigt beroende av båda mina huvudcyklar.

Min utlandscykel som jag på senaste tiden använt i trainern är viktig med tanke på all snö, då den lär behövas ett bra tag till. I värsta fall är den ju också min reservcykel på tävling. Jag hoppas dock inte behöva använda den.

Ja, nu börjar ju tävlingssäsongen. Jag åker söderut på arbete redan tisdag morgon nästa vecka, och då måste jag ha med mig mina tävlingscyklar (landsväg och tempo), i och med att jag åker direkt från kursen till tävlingarna på Barsebäck.

Inget optimalt läge om det visar sig att felet på cykeln är mycket stort. Men jag är övertygad om att Lars mfl på Team Sportia kommer att göra vad de kan för att lösa problemen. Surt är det hur som helst.

 Jag hoppas verkligen att min Cannondale blir tillräckligt frisk för att kunna åka med och prestera.

Idag stod det träningsvila på programmet. Planen är att träna i morgon. Vi får se vad och med vilken cykel.

Jag blir bara matt - Cykeln havererad

Idag när jag kom hem från jobbet tänkte jag mig ut på en cykeltur innan middagen. Utifrån min incident i går bestämde jag mig för att byta hjul och snabbkoppling innan jag gav mig iväg.

Igår hade jag varken kraft eller tid att titta närmare på cykeln. Så blev det dock i dag då jag tog bort bakhjulet. Jag ser då att cykeln har en mängd skador på ramen. Det såg inte alls bra ut.

Nu är jag rädd att ramen är körd och då blir det ju inte roligt. Istället för cykling fick jag upp pulsen på annat sätt i denna frustration. När jag tittade lite närmare såg det också ut som bakväxeln mådde dåligt.

Här syns en liten del av skadan. Ser lika illa ut på andra sidan och både på in- och utsida.

Jag insåg också att det var direktkontakt som gällde med försäkringsbolaget. Efter ca 30 minuter i telefonkö blev jag på det klara med att även om jag får ut maxbelopp för cykeln så blir det en väldigt dålig affär för mig då cykeln är så ny och mycket dyrare än vad jag kan få tillbaka.

Nästa steg blir att Team Sportia i Umeå får bedöma skadorna och sedan får vi se hur illa det är. Men illa är det.

Nu är jag alltså matt - Schack matt. Och inte blev det någon cykling. Luften gick ur mig helt enkelt. Även om jag kunde rotat fram min gamla cykel och tagit en tur, så försvann motivationen.

Min gamla cykel lär hur som helst få sin revansch nu i höst då min nya Cannondale står på skadelistan och den kliver upp från avbytarbänken.

Surt var ordet sa Bill till Bull.

Samtidigt är det klart att jag hellre tar skador på cykeln än på kroppen och i går kunde kroppen verkligen gått hårt i backen.

Sverigecupen - Kjulatempot: Formtapp, trasig cykel men fint resultat!

Idag var det så dags för den näst sista deltävlingen i Sverigecupens tempocup. Jag åkte i går ned till Eskilstuna för att delta i Kjulatempot som var 30 km långt.

Vädret var fantastiskt fint. Högsommarvärme i slutet av augusti är inte illa.

Som ni vet har jag haft förkylningskänningar länge vilket gett mycket lite träning. Det är klart att du får då till slut räkna med lite formtapp. Det var spännande att se hur långt det skulle räcka då de flesta som brukar ligga i topp var på plats.

Mitt taktiska upplägg för dagen handlade om att gå lite lugnare och istället försöka orka hela vägen. Planen var också att gå lite lugnare uppför för att orka trycka på ordentligt på krönen. Jag skulle helt enkelt acceptera att formen inte är helt på topp.

När loppet väl startade kändes det inte som jag hade några känningar av den förkylning som legat i kroppen under längre tid, däremot visade det sig ganska snabbt att min känsla att jag tappat lite form stämde.

Jag försökte hålla jämnt intensitet och det kände helt okej. Första fem kilometrarna var riktigt platt och sedan böljande fram till vändningen efter 15 km. Det var också några lite längre stigningar.

För dagen hade arrangörerna nog seedat startordningen då vi tre som ligger på plats 1-3 i totalen startade sist.

Efter vändningen var jag mycket intresserad av hur jag låg till i förhållande till Patrik Boström från CK Fix som startade en minut efter. Jag ser att jag nog ligger ca 15 sekunder före och det känns bra. Dock visar det sig att David Scott från Norrtälje som har haft en osannolik form på slutet med seger både på SM och Nordiska nästan är ikapp Patrik. Svårbedömt läge alltså, men jag räknar med att det går hyfsat, och som förväntat. Dvs. att jag nog tävlar om plats 3-5.

På tillbakavägen visar det sig att uthålligheten inte riktigt är som den brukar och jag tappar fart vid flera delar på banan. Efter att ha tagit mig igenom de 10 km med bra kupering väntade en fem km platt avslutning. Det är ju ett avsnitt som passar mig perfekt, men idag fanns det inte riktigt det där extra trycket. Jag nötte ändå på hyfsat och med en km kvar tryckte jag det som fanns kvar. I efterhand ska det visa sig vara av avgörande betydelse.

När jag väl bröt mållinjen var jag varken nöjd eller missnöjd. Det hade känts helt okej och jag hade kunnat trycka hyfsat trots hög puls, men samtidigt kändes det att det saknades en del form och då även en hel del watt.

Det blev en snittfart på ca 44,3 km/h och pulsen var rejält hög med ett snitt på 94% av maxpuls under 40 minuter. Sista 6 minuterna över 96% av maxpuls.

Efter loppet pratar jag med Stefan Ljungberg från Cykloteket Racing Team som var missnöjd med sitt lopp för dagen. Han har dock morgondagens linjelopp att satsa på där han allt som oftast brukar stå högst upp på pallen.

Snackade sedan lite med David som känt sig extremt pigg och det visar sig senare att han åter står överst i resultatlistan.

När Patrik rullade i mål uppfattade jag att jag nog var lite före honom, men jag är inte säker. När vi senare står och pratar med varandra gör jag ett nybörjarmisstag. Jag håller inte i hojen på rätt sätt och framför allt inte i styret. Det viker undan och är på väg i backen. Jag gör allt för att rädda situationen och lyckas - nästan. Det blir lite skador på cykeln, men förhoppningsvis inte allt för mycket. Jag lyckas också stuka tummen, som snabbt blir alldeles blå på insidan. Surt och klantigt!

Till en början är det en del strul med resultaten, men när resultaten slutligen är klara visar det sig att jag åter har fått till ett riktigt bra resultat. Tvåa igen och den 6:e pallplatsen av de 8 tempolopp jag deltagit i under året. På de två loppen jag inte lyckats nå pallen har jag blvit fyra.

Jag kan också konstatera att cyklisterna efter mig närmar sig allt mer. De jag tidigare under säsongen varit klart före är nu hack i häl. De har helt klart höjt sig några snäpp samtidigt som min form är på dalande. Skoj då att ha marginalerna med sig. Trea i loppet blir Hans Berggren från Cykelklubben 08. Ni förstår hur tight det var när Patrik Boström blir sexa och jag bara är 6.5 sekunder före honom.

Nu handlar det om att få i sig rejält med energi innan sängdags, då det är tidig väckning innan jag åker tio mil söderut för morgondagens linjelopp med start redan vid nio på morgonen. Där väntar drygt 90 km cykling och där har jag som vanligt lite lägre förhoppningar än på tempo. Jag har dock en plan om att försöka vara med att hugga lite om kroppen känns ok.

Att komma tillbaka till rummet och då få se Jenny Rissveds kamp mot medalj var skoj. Spännande och riktigt roligt med OS-Guld!!!

Inte bara kroppen som behöver service

Som de flesta dagarna på slutet har det varit mycket arbete, men till slut skapade jag idag lite tid för träning.

I går hade jag en liten förhoppning att kroppen skulle kännas så pass okej att jag idag skulle kunna köra mina första intervaller på väldigt många veckor, men när jag körde igång insåg jag att det inte var aktuellt.

I stället blev planen att köra på MAF-intensitet. Det vill säga ca 140 i puls.

Först bestämde jag mig dock för att värma upp en liten stund. När det gått 6 minuter ställde jag mig för att som ett led i uppvärmningen ställa mig upp och på högsta växeln trycka på lite i ca 15 sekunder.

Då hände det. Växelvajern gick av och nu fanns därmed bara högsta växeln att tillgå på bakväxeln. Det var ju inte vad jag räknat med, men jag har ju inte bytt växelvajer på evigheter, så det var inte helt ologiskt att det hände.

Jag bestämde mig för att gå ned på lilla klingan fram tills jag var klar med uppvärmningen. Jag växlade ned - trodde jag. Men i stället gick även vajern till framväxeln av! Att båda vajrarna skulle gå av på samma träning var inte fullt så logiskt.

Japp. Då var det stora klingan fram och högsta växeln bak som gällde. Med andra ord var också uppvärmningen slut och det blev till att direkt börja ligga på MAF-intensitet. Kadensen blev verkligen inte hög. Bara drygt 70. Men det fick vara okej.

Det blev MAF-intensitet i 45 minuter innan det var slut för dagen. Jag ser verkligen fram emot att återfå en stark kropp så jag kan genomföra mer kvalitativ, mer varierad och roligare träning.

Lite surt att cykeln nu saknar växlar. Tur i oturen dock att jag redan planerat att sätta tempohojen i trainern och försöka få ihop i alla fall några pass innan vi åker till Mallorca. Det är ju så att direkt efter att vi kommer hem från Mallorca är det Sverigecup i tempo och senast jag cyklade på tempohojen var nästan 7 månader. Lite väl långt uppehåll kan jag tycka.

Min ursprungliga plan var att få till en hel del tempoträning under mars, men som ni vet vid det här laget har mina sjukdomar gjort att jag fått ställa om.

Nu är det exakt en vecka tills vi reser till Mallorca. Om inte annat kanske värme och utlandsresa får tillbaka kroppen på banan!?

Mallorca - Att en tyst cykel kan göra en så glad!

När jag tittade ut i morse var det åter molnfritt och riktigt fint väder. Vädret har verkligen varit lyckat den första halvan av denna resa. Nu får vi hoppas att det fortsätter så här.

När Katten var här åt vi frukost klockan åtta varje dag. Då var det lugnt och skönt och inte alls trångt. I går åt jag frukost först 09.45, då skulle de snart stänga, så då var det också ganska folktomt. Idag tänkte jag vila, men inte komma så sent att de stängde innan jag var klar. Jag kom därför 09.20. Det var ett misstag. Det var smockat. Inte ett bord så långt ögat nådde. Det visade sig att jag fick vänta nästan 20 minuter innan jag fick någon sittplats. Det lär inte bli 09.20 till frukost i morgon!

Det var också idag dags för ytterligare en liten runda med cykeln. Fortfarande kändes det dock väldigt störande att cykeln skulle leva om så pass mycket. Det stör verkligen frihetskänslan.

Hur som helst gav jag mig ut på min Canyon Aeroad. Ut i fin natur, bra vägar och sol i ansiktet. Inte helt fel. Bara ljudet störde.

Idag kanske man skulle trycka på lite och känna hur det känns!? Ja, så blev det. När jag tryckte på kändes det förvånansvärt bra. Efter en stund kom jag till en klättring som inte var så brant eller så lång. Jag bestämde mig för att trycka på ordentligt en minut. När minuten gått kändes det så bra att jag fortsatte insatsen, om än inte lika hårt. Jag lade mig på stressad tröskel, just under pulszon 5 och nötte på. Jag bestämde mig för att 20 minuter var en lämplig tid att kolla av kroppen. Sagt och gjort nötte jag på och visst brände det lite i benen och visst var pulsen ganska hög, men det kändes kontrollerat.

När 20 minuter gått släppte jag på trycket och tittade på effektmätaren. Den visade enligt mig rent faktiskt bra siffror, och lägger vi till att jag inte gick all in och dessutom vid tidpunkten för detta hade 31 timmar cykling i kroppen de senaste 9 dagarna var det ännu bättre. Jag rullade på lite lugnare och med en positiv känsla. Ni vet hur det känns när man får känna sig stark, även om det bara är för en stund.

Så svängde jag höger mot Cala Pi och väl nere vid stranden stannade jag och tog en bar. 50 minuter körda och nu var det dags att ta det lugnare så jag inte bränner allt i dag, tänkte jag. Det är ju förhoppningsvis 7 cykeldagar kvar.

Jag började rulla lugnt uppför den lilla stigning som var och cykeln levde om som tidigare. Jag hade inte hört något under min tjuga, men då hade jag å andra sidan haft annat att tänka på. När jag funderat ett varv till kom jag på att trots att det mesta testats hade jag inte kollat sadel och sadelstolpe.

Sagt och gjort. Jag stannade, tog bort sadelstolpe och sadel, Skruvade loss och satte sedan fast skruvarna igen på sadeln. Slutligen skruvade jag på sadelstolpen ordentligt. Ett mirakel!! Helt plötsligt var cykeln tyst. Det var inte det mest logiska, men det var alltså detta som var felet. Felet som jag stört mig på under mer än 10 timmars cykling!!

Jag passar samtidigt på att tacka för alla tips jag fått kring mina problem som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Så enkelt kan det vara. Detta var roten till det onda.

Ja, vad hände nu när cykeln var tyst. Ja, det som både fick hända, och kanske inte. Det blev 90 minuter till med ganska så bra tryck. Det är ju så roligt med cykling, och extra skönt när cykeln är tyst.

Om detta var särskilt smart lär jag märka från tisdag och framåt. Efter denna lyckade runda är det nämligen vilodag i morgon, och sedan är tanken att jag ska fixa att cykla 7 dagar i rad med Vännäs CK och totalt ca 30 timmar. För att grunda inför detta har jag de nio dagar som varit cyklat åtta och totalt har jag trampat i 33 timmar. Det blir intressant att se hur kroppen reagerar på detta upplägg.

Nu är det i alla fall turbovila som gäller i morgon. Planerar att göra - ja ingenting. I alla fall inte fysiskt.

Nu i halvtid på denna resa hade cykelkläderna för varmt väder tagit slut och det blev till att tvätta.


Detta hotell är verkligen bra på de flesta sätt, men jag saknar att det inte finns något att hänga kläder på ute på balkongen. Det fick bli en speciallösning. Men även speciallösningar kan ju vara bra.

Återkommer.

Mallorca - Att fixa Di2-växlar o hur får man tyst på en knarrande cykel?

Dessa dagar när jag är själv här på Mallorca och jag dessutom cyklar lite mindre finns det mer tid över. Vad gör man då?

För det första försöker jag att göra så lite som det går. Det vill säga vila och bara vara. Jag har också arbetat en del, då det är svårt att undvika när man är borta så pass länge. Men sedan har jag under fredag kväll och lördag fixat på sådant jag sparat medan Katten var här, men som bör vara fixat innan de övriga kommer.

Jag har bland annat sett över hela cykeln och gjort en mindre service. Jag har också rengjort pärlan.

Som jag tidigare berättat kom min nya cykeldator just innan jag åkte, så den håller jag på att sätta mig in i och även Polar flow där man matar in träningen. Ja, så har jag idag även installerat de sensorer som hör till.

Nya sensorer till min Polar V650

Som ni sett vid tidigare inlägg har jag köpte en Stages Power. Den fungerar bra och ger intressant information, men dock än så länge bara om jag har brors cykeldator bredvid. Ganska så surt. Ja, de kommer att fixa kompatibilitet även till min Polar V650, men först om ca två månader. Hade inte varit fel om de informerat om detta innan jag köpte.... I övrigt finns det än så långe flera funktioner jag uppskattar på Polar V650 och som nog blir ett lyft, men jag avvaktar innan jag ger ett helhetsomdöme.

Ny Stages Power - vevarm

Sedan var det de här elektroniska växlarna som inte fungerade som de skulle när jag kom hit. Bakväxeln fungerade bra, men fram gick det inte att växla mellan stora och lilla klingan. Så länge Katten var här, ville jag inte mixtra med detta med risken att jag skulle ställa till det och inte ha någon cykel att cykla på. Det fungerade också fint att mestadels ligga på lilla klingan och när det inte var berg i antågande, manuellt lägga den på stora klingan och ha den där istället.Ett upplägg som kommer att fungera sämre när vi är 13 cyklister från Vännäs CK som cyklar tillsammans.

Fixad framväxel genom lite skrivande på skruvar här och där.

Nu när jag har några dagar för mig själv tog jag igår tjuren vid hornen och började titta på problemet. Det är ju då inte helt fel med internet och youtube. Vad gjorde man förr när man fick problem? Hur som kom jag fram till att växeln nog fått sig en stöt i transporten, och flyttade därför på växeln innan jag började en justering enligt instruktion. Och ja, efter lite mickel var det löst och nu fungerar växlarna hur bra som helst igen.

I fjol på Mallorca lärde jag mig hur man ställer in bakväxlarna på Di2, nu vet jag hur framväxeln fungerar. Alltid roligt att lära sig nytt.

För er som tvivlar på elektroniska växlar och är skeptiska på alla de sätt, kanske ska ni tänka om?! Jag är hur som helst mycket nöjd. Det är mycket trevligare och tystare att cykla med dessa växlar och gör en också rappare, även om det hjälper till att ha starka ben.

Efter att ha tvättat, servat, satt dit sensorer och fixat växlarna borde väl allt vara frid och fröjd med min fina Canyon!? Men icke. Precis som under fjolårets Mallorcaresa låter cykeln som ett tröskverk. Eller ska jag säga så här. Den låter som ett tröskverk när jag sitter ned och trampar och använder mycket framsida lår i rundtrampet. Står jag upp, har inget tryck alls, och inte heller när jag tänker på att använda baksida lår vid rundtrampet. Även när jag kör enbenstramp är det tyst. För mig är detta ett litet mysterium.

I fjol var problemet att pedalerna behövde smörjas. Jag har därför jagat smorsel, och hittade till slut detta i dag. Om det löste problemet? Tyvärr inte.

Jag vet också att det ibland låter av snabbkopplingarna, så de har jag mixtrat med, utan resultat.

Nu lurar jag på att det kan komma från bytet av vevarm när det byttes till Stages Power. Kan det vara för lite ”smörj” där. Sitter det inte fast ordentligt? Ja, vad vet jag. Att kolla på detta själv här går inte, då jag inte har några verktyg, men självklart går den att lämna in.

Är det i detta område oljudet kommer från?! Ja, vem vet?

Jag tar gärna emot förslag på tänkbara lösningar.

Allt detta gjordes under gårdagen. Idag blir det lite mer trevlig cykling. Hade varit ännu trevligare om inte cykeln levt om så förbaskat...

Kass...ett

I tordags var det skolchefskonferens i Lycksele, vilket ligger 105 km från hemmet. Jag bestämde mig för att cykla fram och tillbaka.

Vi skulle börja klockan nio i Lycksele så planen var att rulla hemifrån en stund efter fem för att också hinna duscha och byta om i Lycksele innan vi började.

Kvällen innan kollade jag vädret för morgondagen och insåg då att det troligen skulle vara mörkt när jag behövde åka, och inte hade jag någon lampa heller. Jag fick därmed revidera planen en del. Det blev till att ta bilen och köra några mil så att solen skulle hinna gå upp.

Jag parkerade bilen i en parkeringsfika, tog fram cykeln och började trampa de ca 7 milen som var kvar innan jag skulle nå Lycksele. Det rullade på bra om jag bortser från att det regnade exakt hela vägen. Det var trots allt inte så kallt, vilket gjorde situationen hanterbar.

Väl framme väntade jag en stund på mina ombyteskläder som vår nämndsordförande tagit i sin bil. Dusch, ombyte och sedan möten.

På eftermiddagen var det åter dags att byta om, skicka de andra kläderna i bilen och sedan sätta sig på cykeln. Jag hade bara cyklat några kilometer då cykeln började låta som ett tröskverk. Ljuden blev allt värre och till slut började även kedjan hoppa mellan växlarna. Jag var väldigt förbryllad kring vad som var fel. Jag insåg att risken var stor att det skulle bli totalhaveri.

Efter ett antal stopp och en dryg timmes cykling var problemen så stora att jag såg var huvudproblemet låg. Kassetten bak höll på att lossna!! Jag fortsatte trampa, cykeln levde om och växlarna hoppade. På något sätt nådde jag dock till slut bilen vilket kändes bra.

Väl hemma drog jag fast kassetten, men allt var ändå vint och relativt löst. Ja, jag vet inte riktigt vad som är fel på hjulet. Kanske bara kassetten, mest troligt är det dock också problem med själva hjulet. Om jag löser detta - är då åter cykeln i topptrim!? Ja, det är för närvarande mycket osäkert då det kändes som att även levde om på andra delar av cykeln. När jag kom hem vid halv sju på kvällen hade jag ingen större ork att rodda vidare i problemen, och ännu har det inte skett. Så någon klarhet i omfattningen på problemen har jag inte.

Ja, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det är dock alltid skoj med cykling och trots allt rullade jag ca 15 mil på en dag vilket är helt ok.

Trasig och frustration

Under veckan har det inte blivit någon träning. I stället har det blivit mycket sökande och städning.

I samband med att jag kom hem från Mallorca packade jag upp cykeln och rengjorde den för att se så cykeln inte fått fler skador än jag upptäckt vid kraschen. Det verkar okej med den vilket känns positivt. 

Ett stycke försvunnen spacer. Det behöver inte
vara stora delar för att det ska ställa till det.

När jag sedan skulle sätta ihop cykeln visade det sig dock att spacern till cykeln var borta. Jag började med att söka utomhus där jag tvättat cykeln, kollade sedan bland alla saker jag haft med mig på resan och i cykelkartongen. Den fanns inte någonstans. Jag kollade 2-3 varv till, utan resultat.

Antingen hade spacern fallit ur kartongen på flygresan, vilket var möjligt då kartongen hade havererat, eller så låg den någonstans utomhus. Jag gav till slut upp och kontaktade Canyon, som dagen efter meddelade att de skulle skicka upp en ny. Det innebär i alla fall att cykeln för stunden är ur fas.

Som tur var har jag en landsvägscykel till, som i och för sig har en skada på ramen, men fungerar vid "vanlig" cykling. Jag hade lånat ut gaffeln från den cykeln till bror inför utlandsresan och hade då plockat loss frambromsen. 

När jag så skulle sätta ihop cykeln igen hittade jag inte skruven till frambromsen. Jag hade inte ens något minne av var jag lagt den. Jag sökte först överallt inne i huset där jag kunde ha lagt den. Sedan sökte jag några varv till. 

När frustrationen ökade utan att hitta den j....a skruven var det bara att inse att den borde ligga någonstans i garaget - men var? Jag fick i stort sett riva ur hela garaget och höll på ca 2 timmar. Om jag hittade någon skruv - Nej. Det enda positiva var att ett stökigt garage nu var ganska snyggt.

Dock hade jag ingen fungerande cykel. Surt.

Jag SMS:ade bror kring min frustration. Han meddelade då att han hade en extra skruv för frambromsen, och kanske hade han fått med sig skruven redan från början när han lånade gaffeln!? Hur som helst kom bror förbi och räddade mig. Nu kunde jag sätta ihop cykeln. 

Så i dag fick jag ett SMS av bror. Han hade hittat spacern till min ordinarie cykel jag hade med mig till Mallorca. Den hade hamnat i hans bil efter att han kört cykel och cykelkartong från flyget.

Helt plötsligt har jag snart två cyklar igen. Bra. 

Två hela cyklar, nu är det bara att hoppas att axeln snart följer samma mönster.

Fullständigt misslyckat

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Det har funnits bättre dagar. Irritationen och frustrationen har varit och är stor.

Tanken var att idag köra ett ganska lugnt distanspass samtidigt som jag såg på OS-stafetten. Så långt inget speciellt och allt var okej.

Jag kom igång till och med några minuter innan längdåkarna startade och allt kändes bra. Så tappade Nelson skidan och jag tänkte nu är han körd. Det stämde dock inte. Han blev inte stressad, utan kom snabbt tillbaka i loppet och gjorde en kanoninsats. För egen del började snart problemen, och jag till skillnad mot Nelson kom aldrig tillbaka.

Efter ungefär 20 minuters cykling försvann motståndet i trainern. Allt hade låst sig, vilket har hänt någon enstaka gång förut. Det blev till att starta om mjukvaran i datorn, vilket brukar lösa problemet. Dock inte denna gång.

När jag skulle starta om programmet fanns inte längre någon kontakt mellan trainer och dator. Vad problemet var hade jag inte en aning om. Sedan dess har jag uppdaterat mjukvaran i datorn, startat om densamma ett antal gånger, uppdaterat själva datorn, bytt ut sladdar till trainern, startat trainerprogrammet på olika sätt, kopplat ur och i strömmen och lite annat smått och gott.

Allt detta medan jag försökte hålla kolla på hur det gick i längdåkningen. För varje sak jag provade utan att det fungerade ökade frustrationen. Om det löste sig till slut? Knappast.

Till slut gav jag upp och såg andra halvan av tredje sträckan och sista sträckan utan nya försök att få igång trainern. Längdåkarna var riktigt lyckade, själv kändes det riktigt misslyckat. Det var knappt att jag kunde glädjas åt segern, och då är det inte bra.

Idag har alltså fått 20 minuters träning med "noll" intensitet, och en trasig trainer. Det var inte riktigt vad jag tänkt mig när jag startade dagen.

Jag ska prova några saker till i kväll, men lyckas inte det måste jag dessutom beställa en ny trainer, vilket både leder till rejäla utgifter och ett hack i kontinuiteten för träningen.

Jag hoppas verkligen att nuvarande trainer kan hålla sig på banan i 7 veckor till, så att jag behöver köpa en ny först till hösten. Min känsla säger mig dock att det kan bli beställning redan ikväll.

Vad jag ska köpa, inte en aning. Inte optimalt med krav på så snabba beslutsvägar. Samtidigt vill man inte vara utan trainer särskilt många dagar. Katten har lovat att jag kan använda hennes, det är snällt och bra men ingen hållbar lösning över tid.

Jag fick dock 30 minuters styrketräning då jag i eftermiddag skulle skotta en snö vilken regnats på ett antal timmar. Jag kan säga att den var inte helt lätt och jag är ju inte särskilt stark.

Nu blir det middag, sedan ett sista försök med trainern. Önska mig lycka till, det kan jag behöva.

Gamla, nya och trasiga cyklar

Jag har under året berättat om försvunna, stulna, skadade och trasiga cyklar. När säsongen 2013 avslutades hade jag inga fungerande cyklar kvar. Nu kan vi dock se ett ljus i tunneln.

Jag har omskolat min gamla racer som fått en skada på ramen till trainercykel. Den fungerar mycket bra inom detta område.

Min nya racer med elektroniska växlar är riktigt bra, men växlarna har krånglat. Den har varit på långtur för reparation och har nu återvänt - Nu är inte bara cykeln utan också växlarna i topptrim.

Min MTB som havererade på cykelvasan har nu varit på reparation och den ska nu åter fungera. Sedan får vi se om denna cykel år 2014 blir brukscykel, säljs eller används fullt ut när jag kör MTB.

Min gamla trainercykel är sönderplockad, och den vet jag inte hur jag ska hantera. Men det är inget jag behöver bestämma mig för nu.

Kattens cykel som också havererade i slutet av säsongen har reparerats och är tillbaka i vårt cykelgarage.

Jag har också riktat mina Aerohjul till racern.

Med andra ord är jag snart redo för ny säsong.

Det som kvarstår för min del är att fundera kring är om jag ska köpa en ny MTB 29 eller ej och om jag ska inhandla en tempohoj? Inom en månad är tanken att jag ska ha tagit ställning.

Katten har redan nu bestämt sig för att köpa sin första MTB.

Någon som sett min cykel?

Efterlysning - Försvunnen cykel!!

Som ni hört har jag under 2013 haft stora mentala, fysiska och ekonomiska utmaningar när det gäller cyklar. Cyklar har havererat allt eftersom och cyklar har stulits. Från att ha haft fem cyklar finns det bara 1,5 cykel i mitt garage.


Jag har min gamla racer som nu fungerar som trainercykel sedan carbonramen fått en så pass kraftig smäll att den inte bör användas för utecykling. Sedan har jag min gamla trainercykel som jag nu till viss del plockat isär, och där egentligen ingenting annat än ramen är ok.


Svarta farans sista resa. Två dagar innan skadan på Gran Canaria som blev cykelns död.

Min brukscykel är sedan länge stulen.

Min MTB som spelade mig stora spratt på Cykelvasan är på reparation i Umeå. Anledningen till att det dröjt så länge med att jag lämnade in den är att det tog månader innan jag lyckades få fram rätt växelöra.

För att förhöja ekot i vårt garage som fungerar som vårt cykelrum är även sambons cykel på reparation hos Stenudd i Umeå. Förutom allmän service och utbyte av slitagedelar har hon lyckats få ett trasigt växelreglage (vänstra). Det kan inte vara någon av de vanligare skadorna?!


Röda farans första cykeltur från Vännäs till Lycksele t.o.r

Slutligen är min nu ordinarie racer på service i Stockholm på grund av att mina elektroniska växlar gett upp. Kanske inte så underligt då cykeln var hela 2 månader då problemen började....

Eller egentligen vet jag inte om cykeln är på service. Jag fick innan jag skickade cykeln veta att det skulle ta en dryg vecka innan cykeln kom tillbaka. Så har inte skett.



Röda farans näst sista resa. Eller ska vi hoppas senaste. Började bli lite kallt, vilket syns på benbeklädnaden.

Jag lämnade cykeln via UPS och sedan har jag inte hört ett ord. Det har nu gått många veckor. Inte fick jag heller något kvitto när cykeln lämnades, trots att jag efterfrågade det.

Jag har nu mailat Canyon och väntar på svar. Vi får hoppas att cykeln finns där och det bara är så att den var nära döden och behövde en extra lång omvårdnad.

Eller kanske har cykeln åkt vilse på sin väg mot huvudstaden, så nu sitter den och pimplar hallonsaft i Ängelholm eller något liknande. I värsta fall har något marodör skickat den röda faran till något varmare land där den utnyttjas som hyrcykel till korpulenta tyska turister. Ja inte vet jag, men jag vet inte var min cykel är. Jag hoppas snart vi kan bringa klarhet i detta.

Har du sett cykeln, hjälp den hem. Den känner sig nog ensam, övergiven och missförstådd....

Rullarunda och trasiga cyklar

På senare tid har det blivit lite för få träningar, men då jag kört har jag å andra sidan oftast haft hög och bra intensitet. Denna vecka har det blivit lite mer tid och fler pass på cykeln, så i dag kunde jag därför "unna" mig att ta det lite lugnare. Det blev en rulla runda.

40 km och cirka 70 minuter där fokus främst låg på gemyt, fin natur, fint väder och mycket mindre på träning.

Igår havererade min ordinarie cykel. Eller ska vi säga att det var mina Di2-växlar som havererade. De är nu helt döda och det blir till att skicka cykeln till Stockholm för reparation.

Detta innebar att dagens runda fick tillbringas på min tidigare racer som egentligen är avpoleterad som utecykel. Ramen sprack i våras som jag tidigare skrivit om. Fortfarande fungerar den på lugnare och kontrollerade rundor, men den cykelns framtid blir i min trainer. Jag kan också konstatera att SLX:en verkligen är fin att cykla på om jag bortser från ramskadan. En riktigt trevlig cykel. Jag saknar dock elektroniska växlar som jag nu vant mig vid (Om man bortser från igår då jag fick vänja mig vid att varken ha elektroniska eller mekaniska växlar).

Om detta har varit ett bra cykelår vad gäller form och resultat på tävlingar har det verkligen inte varit ett bra cykelår vad gäller cyklar.

 

Jag började året med fem cyklar. Sedan dess har följande inträffat:

1. Min brukscykel har stulits
2. Min cykel som jag brukar ha på trainern har gett upp och hela drivlinan behöver bytas för att den överhuvudtaget ska gå att använda. Cykeln som helhet är ur fas, så det är tveksamt om det är värt att satsa något mer på denna.
3. Min fina Canyon SLX fick en smäll på överröret och ramen sprack. Det gör att den är slut som utecykel. Planen är att använda den som trainercykel framöver.
4. Min nya Canyon Aeroad som jag haft sedan i maj och som ersatt SLX:en som huvudracer har jag varit mycket nöjd med. För tillfället är den nu en Singlespeed vilket inte är optimalt. Dags för rep.
5. Min MTB som är nästan ny råkade ut för ett totalhaveri på Cykelvasan med havererad växel, ett trasigt växelöra och trasig kedja. Även här dags för rep. Här är problemen större då jag ännu inte fått tag i något växelöra som passar min BH-cykel.

Sammantaget: Året började med 5 cyklar som var i fas. Nu har jag fem cyklar ur fas. Ett ganska svårslaget rekord. Tur det snart är slut på säsongen. Jag får ta nya tag för att till nästa säsong åter ha en minst fyra fungerande cyklar. En del jobb, mer frustration och mycket pengar senare ska det vara uppnått.....

Åter till dagens runda. Det var trevligt och jag låg i komfortzonen och njöt. Hemma redan vid 11 och nästan hela dagen kvar. Nu blir det fortsatta byggnationer på uterummet.

 

Växeln hallå?!

Idag blev det verkligen en annorlunda tur. Då var det inblandat en del otur.

Jag, Lundin och Helmersson passade på att köra en tiomilarunda i det fina vädret. Det är ju helt otroligt att det är 22-23 grader i skuggan när almanackan visar mitten av september.

Vi tog vägen via Gräsmyr-Mullsjö och vidare till Hörnefors. I början av rundan var farten hyfsat hög, men med en kontrollerad intensitet. Det mesta flöt på och jag njöt av omgivningarna och det fina vädret.

Helt plötsligt hände det. Eller ska jag säga - hände det inte. Jag växlade, men inte växlade cykeln.

Jag har i år en ny cykel med elektroniska växlar. Jag är riktigt nöjd med detta och framför allt på tävling har det varit positivt att snabbare få in rätt växlar. Att växeln är självjusterande vilket gör att kedjan alltid ligger helt rätt är också väldigt positivt. Batteriet ska inte behöva laddas mer än några få gånger under en säsong, när allt fungerar.

Nu har jag haft problem med att batteriet laddar ur väldigt snabbt nästan sedan cykeln var helt ny. Om cykeln stått oanvänd några dagar har batteriet varit helt tomt. Växlarna har alltså fungerat perfekt vid cykling, men ändå har det varit någon typ av fel. Nu verkar problemen ha escalerat.

Jag har haft kontakt med Canyon som sålt cykeln och jag ska skicka in den på rep. Vi var dock överens om att jag först skulle cykla klart för säsongen. Det varkar vara nu!?

Efter drygt 30 km av dagens runda slutade alltså växeln att fungera. Jag la då kedjan på tredje tyngsta växeln, men ganska snart hoppade den till högsta växeln. Det var bara att inse att resten av rundan skulle avverkas med tyngsta växeln, oavsett terräng. Det blev en mycket intressant upplevelse och en annorlunda träning.

När jag låg på rulle var kadensen mycket låg, ca 60. När jag drog kunde jag trycka upp kadensen till ca 75, men då var jag samtidigt tvungen att dra i farter på en bit över 40 km/h - även på platten och uppför. Vid minsta lilla kniks fick jag ställa mig upp och trampa för att hålla bra fart. När jag sedan låg på rulle igen var kadensen åter så låg att det var svårt att transportera bort den mjölksyra som samlats av att ligga först.

Totalt blev det ca 60 km cykling med bara tillgång till en växel. I och med att vi körde på ganska så hög intensitet och fart, blev det tufft att köra hårt på låg kadens och samtidigt vara tvungen att stå en stor del av tiden.

Efter de första 15 km med min "Singlespeed" tog vi ett fika i Hörnefors. Som vanligt trevligt.

Därefter väntade hemresan på 45 km. När det var ca 22 km kvar kom vi fram till Hössjöbacken som är en backe på ca 4 km i kategorin halvbrant. Nu gick det inte att ha tyngsta växeln, så jag la framväxeln på lilla klingan och tyngsta bak. Att cykla upp för en backe med en växel jag inte skulle valt i ett annat läge blev ganska jobbigt. Det fungerade dock hyfsat och min oro att mina kamrater skulle få vänta på toppen besannades inte.

Efter denna backe valde jag att ligga kvar på denna låga växel hela vägen hem.

Sammantaget hade jag idag en snittkadens på ca 90 första 34 km, därefter 38 km på i snitt drygt 60 i kadens och slutligen ca 22 km med en snittkadens motsvarande ca 110. Att cykla på mycket hög kadens i nästan 40 minuter är jobbigt, att cykla på väldigt låg kadens är jobbigare. Framför allt är det låren som tar stryk.

Jag hanterade dock hela rundan helt ok trots debaklet. Vi trampade ca 550 höjdmeter och hade en snittfart på hela rundan på ca 36 km/h. Pulsen blev ganska hög på hemvägen då stående cykling får den effekten.

En givande och bra runda med trevligt sällskap. Däremot frustrerande att ytterligare en av mina cyklar nu verkar vara ur funktion. Jag ska nu prova att ladda batteriet för att se om det är helt kaput eller om det går att fixa en runda eller två innan cykeln lämnas in. Går inte det att lösa har jag 4 cyklar och 4 cyklar som är ur fas....

 

BH - inget för mig

Vi kan konstatera att det är viktigt att väga in service, tillgång till reservdelar mm när man väljer cykelmärke. Det gjorde inte jag. Det var inte bra.

Jag kör med cykelmärket Canyon på min racer och även på min förra racer. Min sambo har en Canyon och min nästa cykel blir en Canyon. Trots att cyklarna köps från Tyskland via nätet har jag upplevt att företaget har bra service och snabbt svarar på frågor etc. Sedan är ju cyklarna riktigt bra och prisvärda. Nej, mitt problem handlar inte om Canyon.

Jag har aldrig haft någon riktig MTB, utan fått låna mig fram när jag haft behov av en sådan. Så för två år sedan bestämde jag mig för att det var dags för ett inköp. Då jag behövde cykeln snabbt var det inte möjligt att just då beställa en Canyon, då de för tillfället var slutsålda. Det blev i stället ett impulsköp av en cykel som sades vara bra - en BH. Det visade sig att det inte var ett av mina bättre val.

Cykeln användes bara en gång ifjol och första gången jag skulle använda den i år var den redan ur funktion. Efter en lång väntan på reservdelar och lite service var jag på banan igen. Därefter har jag cyklat ett antal gånger på cykeln, men det har småkrånglat hela tiden. Så på cykelvasan lossnade hela växeln och kedjan gick av. Detta efter mindre än 30 mil totalsträcka på cykeln. Ska det vara så?! Skulle inte tro det.

Jag hade redan i början av säsongen insett att det är väldigt få som säljer BH i Sverige, i alla fall om man menar cyklar. I Tyskland är det dock ett mycket stort märke.

Avsaknad av återförsäljare och att få har en BH-bike har gjort att det varit mycket svårt att få tag i reservdelar.

Nu när växelörat gick av har problemet satts på sin spets. Var får jag tag i ett växelöra? De två företag som jag lyckats frambringa som arbetar med BH har fått var sin fråga via mail kring tillgång på växelöra. Mailen skickades för 10 dagar sedan. Hur många svar jag fått? Inget. Finns något hopp kvar? Kanske.

Jag har alltså en BH - cykel som i stort sett aldrig fungerat, en cykel jag aldrig riktigt fäst mig vid och en cykel som saknar återförsäljare, en cykel som man inte verkar få tag på några reservdelar till.

Med andra ord har jag en cykel som gett och ger mig problem. Jag har en cykel som saknar kedja, växlar och växelöra. Ej cykelbar och får jag inte tag i ett växelöra så kan jag varken använda den själv eller bjuda ut den till försäljning.

Då är det en klen tröst att min BH-bike är snygg.

Privat använder jag inte BH och helt klart är nog inte BH något för mig i cykelbranschen heller. Nästa gång blir det en Canyon.

Haverikommission sökes!

Jag behöver nog hjälp och stöd. Jag behöver nog någon som kan analysera situationen och dra slutsatser som leder till ökat lärande. Jag behöver en haverikommision.

Som ni sett har jag i mitt förra inlägg kring Cykelvasan i sura ordalag beskrivit hur min MTB-cykel havererat. Det var droppen som gör att jag nu behöver en haverikommision. Detta är nämligen inte det första haveriet vi skådat under 2013.

En kväll någon gång i början av 2013 satt jag i mitt garage och trampade på trainern. Min cykel som jag använder, används endast till trainern och vilar på somrarna. Jag körde ett hårt och intensivt pass. När jag drog i gång en av intervallerna ställde jag mig upp vilket jag inte borde gjort. Kedjan hoppade ur och jag åkte framåt och slog mig ganska rejält. Vid en okulärbesiktning kunde konstateras att hela drivlinan var helt slut. För att få trainercykeln i brukbart skick behövs reparationer för flera tusen kronor. Då cykeln är gammal och dessutom rostig av allt svettande i garaget under flera års trainercyklande så känns det som en dålig investering. Det innebär att cyklen nu kommer att få vila året om.

Senare under 2013 var vi på cykelresa till Kanarieöarna. Det var en mycket trevlig och givande resa med mycket bra träning. Dock fick min racer en smäll på överröret. En skada som först inte verkade så allvarlig. Först när jag plockade fram cykeln inför vårsäsongen visade det sig att carbonet skadats rejält och cykeln behövde pensioneras.

Jag beställde en ny cykel via Canyon - en Aeroad. Den cykeln har fungerat fläckfritt och är snabb som ett spjut. Jag trivs verkligen på min nya Aeroad. Dock har nu de elektroniska växlarna börjat leva ett eget liv. Eller för att vara exakt - batteriet. Cykeln och växlarna fungerar fortfarande perfekt, men batteriet laddar ur på nolltid. Har jag laddat batteriet och åker ut på en träningsrunda är det helt urladdat två dagar senare även om jag bara cyklat detta enda pass. Det är helt klart något fel, och väldigt frustrerande. Vid två tillfällen har jag fått ställa in träningen då batteriet varit helt urladdat och jag därmed bara haft tillgång till en enväxklad cykel. Vill jag vara säker på att ha ett laddat batteri måste det alltså tas bort efter varje pass. Det är inte hållbart i längden. Jag har i dag mailat Canyon och hoppas snart få svar på vad som behöver göras.

Så i helgen havererade växeln och kedjan på min MTB. Att sedan frambromsen inte fungerar som den ska är bara en bonus. Då cykeln totalt inte har rullat mer än 30 mil borde det väll inte vara så här!?

Sammantaget innebär det alltså att jag äger fyra cyklar. Trainercykeln är död. Min relativt nya racer jag inledde säsongen på är död. Min racer jag använder nu är defekt och min MTB är också ur drift.

Jag har alltså lyckats få alla mina fyra cyklar ur funktion under 7 månader av år 2013. MTB:n har dessutom varit ur funktion två gånger tidigare. Jag glömde att säga att min brukscykel jag haft under många år blev stulen i höstas. Så egentligen skulle vi kunna säga att fem cyklar gett mig problem.

Kanske kan min tidigare racer fungera som trainercykel i framtiden och förhoppningsvis går det att fixa de elektroniska växlarna. Vad gäller MTB:n ska den fixas bara jag får tag på ett växelöra. Om jag sedan ska ha den som brukscykel, sälja den eller ge den en ny chans i MTB-spåren är osäkert.

Jag är verkligen fäst vid mina racers, men MTB:n har aldrig tilltalat mig. Kanske är det för att det inte är en Canyon. Jag brukar bara jobba med det märket. Blir det en ny MTB blir det en Canyon. Vi får se vad som händer.

Men som sagt undrar om haverikommisionen kan reda ut varför det blir så många haverier och föreslå åtgärder. Det blir ju annars väldigt jobbigt om haverierna fortsätter i samma takt. Det skulle innebära 8 skadade cyklar om året. Lite väl magstarkt.

Cykelvasan 2013 - Riktigt surt!

I helgen har vi varit på Cykelvasan - en riktigt sur tillställning. I detta inlägg också en riktigt sur gammal gubbe.

Jag och bror åkte ned på fredag morgon och var i god tid framme i Mora där vi skulle bo. Cykelvasan är verkligen ett jättearrangemang och bilköerna inne i Mora var frustrerande. Det tog en dryg timme de sista fem km som var kvar fram till MoraParken där vi skulle bo.

Kvällen blev bra och vi förberedde oss på bästa sätt för lördagens kraftmätning. Ja, en sak blev väl inte riktigt bra. När jag skulle montera fast framhjulet som var avmonterat vid färden blev det stora problem. Det visade sig att skivbromsen låg på och jag fick inte till det. Det innebar alltså att jag nästa morgon fick komma till start med en cykel där framhjulet rullade extra dåligt. Surt.

Vi visste det skulle regna hela natten - det skulle alltså bli väldigt surt i spåren. Det kändes lite surt.

Starten var 09.00 och vi skulle via buss ta oss hela vägen till starten i Sälen. Det innebar uppstigning 04.30. Jag gillar inte att stiga upp tidigt - kändes lite surt.

Efter lite frukost satte vi oss på bussen för transport. Det hade slutat regna vilket var positivt. Däremot fungerade inte aircondition i bussen så det blev extremt varmt vilket var surt.

Väl framme vid start körde bussen och lastbilen med cyklarna ut på en åker för att släppa av oss. Båda ekipagen fastnade då i det sura och leriga underlaget.

Vi gjorde oss klara för start och i takt med det allt bättre vädret kändes det också allt bättre.
Jag visste dock att det skulle bli en tuff dag på jobbet. Loppet startar med en bra stigning i början och utan uppvärmning är inte hård intensitet my cup of tea. Varför vi inte åkte och värmde upp? Ja, ville man ha en bra startposition i tävlingsklassen var man tvungen att så snart som möjligt muta in en plats med hjälp av sin cykel.

Så stod vi där och starten gick. Tempot drogs direkt upp, och så även min puls. Första delen av loppet blev riktigt, riktigt tufft. Det berodde på att det var hetsigt, högt tempo, att bromsen låg på vilket krävde högre ansträngning, att jag inte fått någon uppvärmning och att jag fortfarande har något skit i kroppen. Självklart också att jag alltid skulle kunna vara ännu starkare och mer vältränad.

Jag kämpade dock på och tänkte att jag får vila när det kommer en utförsbacke - men det fick jag inte. I och med att bromsen låg på fick jag trampa max även när jag låg på rulle utför. Att det dessutom gick i ett rasande tempo gjorde inte det hela lättare. Första två milen hade jag en puls på i snitt 94% av max. Högt, riktigt högt.

Det kändes verkligen som att detta skulle bli riktigt sur dag. Jag förstod inte hur jag skulle kunna ligga på så hög puls i över tre timmar. Jag gav dock inte upp utan bet i. Både jag och bror som jag körde med fortsatte att trycka på och jag hoppades  att det snart skulle vända.

Ja, jag vet att jag inte är bra när det blir extremt brant eller när det blir burkigt. Jag är både för försiktig och inte nog skicklig. Det gjorde att när vi låg i 55 km i lösgrus lämnade jag avstånd till de framför. Det blev hela tiden tufft att hämta in.

Efter ca 40 km började det dock ljusna. Bromsen på framhjulet låg inte längre på och cykeln rullade bättre. Jag hade också kommit in i 23:e andningen, samtidigt som det inte var riktigt lite hetsigt längre. Det kändes allt bättre och efter ca 50 km började vi köra om allt fler. Jag kände mig också allt starkare.

Allt flöt på bra och det blev allt roligare. Jag började inse att både jag och bror skulle komma in mål samtidigt och det på en bra prestation. Så helt plötsligt efter 70 km hände det. Ja, eller egentligen hände ingenting. Jag cyklade på med bror på hjul. Helt plötsligt skriker någon du måste stanna. Jag tittar ned på cykeln och inser att det är kört. Bror säger - Vad surt. Jag säger lycka till. Så står jag där i skogen med en cykel som vid det här laget saknar kedja och samtidigt har hela växeln lossnat då växelörat gått av.

Jag börjar promenera och har tur att ganska snabbt hitta en trevlig kille från Mora Innebandy som skjutsar mig tillbaka till hotellet.

För min del slutade alltså dagen riktigt dåligt och väldigt mycket kändes väldigt surt. Jag har en nästan ny MTB, men nu är den trasig för tredje gången. Varje gång har det skett utan speciella incidenter. Man kan säga att jag inte riktigt gillar min MTB så som jag gillar min racer. Men, kanske ska jag hålla mig till Canyon. Landsvägarna är Canyon och jag gillar Canyon. Detta är en BH som jag köpte på impuls. Den sägs ska vara bra, men inte känns det så. I alla fall inte just nu. Just nu är den riktigt billig.

Detta blev i grunden en ovanligt dyr cykelresa och nu får vi lägga till cykelreparation. Jag gissar att slutnotan hamnar på en bra bit över 1000 kronor milen eller 2500 kronor timmen. Det är sällan man gör något så dyrt som man inte ens får känna tillfredställelse över efteråt. Det är klart, det blev ett bra träningspass på ca 2,5 timme med en puls på i snitt 91% av maxpuls. Med andra ord riktigt kvalitativt. Men det var ju inte ett träningspass jag ville ha.

Förutom det sura att inte komma i mål och att cykeln är paj är det riktigt surt att förutsättningarna inför nästa års tävling havererat. Istället för som bror komma i mål på en riktigt bra tid - 3 timmar och 18 minuter på de 95 km, så får jag ingen sluttid. Det innebär att istället för att nästa år ha möjlighet att få starta i startled 3 eller 4 i tävlingsklass hör jag just nu hemma någonstans vid startled 40 i långsam motionsklass. Där kör de flesta på några timmar längre tid än mig. Med andra ord fick detta följdverkningar även för nästa år, förutsatt att jag skulle vara intresserad av Cykelvasan. Det kan leda till att det inte blir något lopp även om jag skulle vilja.

Ja, jag vet att jag låter bitter. Och det är jag. Men jag lovar, jag biter ihop och kommer igen. Snart är motgången smält. Jag får trösta mig med att jag trots allt har en ganska bra form och att jag inte blev skadad. Men närmare målet än så här kom jag inte....

Bortser vi från allt surt som hände så är också Cykelvasan ett riktigt bra arrangemang och en riktig folkfest. Banan var både trevlig och ur mitt perspektiv utmanande. Och ja, självklart kan jag tänka mig ett nytt försök förutsatt att jag på något sätt kan få starta i ett bra startled.

Och ja, MTB är roligt. Även om skador duggar tätt, och uppenbarligen även havererade cyklar.

Mitt i min bedrövelse var det dock roligt att se att alla trevliga människor vi åkte med och övriga lagkamrater från Vännäs CK gjorde bra insatser och var nöjda med sina insatser. Jag gläds verkligen med er alla, trots att det under gårdagskvällen var svårt att riktigt vara på festhumör.

Nu vet jag att min kapacitet är 3.18 eller bättre, vi får se om jag nästa år eller något annat år får verifiera detta även i en resultatlista?

Nästa helg är det Själevad runt på racern. Jag hoppas att jag får vara mer nöjd efter den dagen.