Gran Canaria - Tre rejäla äventyr på en dag

Rejäla äventyr i dag.

Dagen började redan 05.30 då klockan ringde. Vi gjorde oss snabbt klara för att gå med all packning ca 1 km. Alltså all packning för Katten och Melvin. Framme vid busshållplatsen fick vi en kort paus och kunde säga hejdå. Det var alltså så att övriga familjen i dag åkte hem, medan jag blir kvar ett tag med ett större fokus på cykling, och övrig tid fixar jag en del med jobbet.

Vi börjar med Melvins och Kattens äventyr. När bussen kom vid ca 06.30 vägrade chauffören ta med sig Katarinas cykelväska. Av någon anledning verkar de flesta som har med kollektivtrafik här på ön avsky att transportera cyklar. Jag har otaliga exempel på detta. Efter en hel del dividerande fick Katarina ändå ta med cykeln och då åkte från mig. Jag ogillar verkligen när någon lämnar mig, så inte var det särskilt muntert.

När de närmade sig flygplatsen åkte bussen förbi! Men till slut löste det sig så de kom till avgångshallen. Där hamnade de i kön med den långsamma damen. Det gjorde att de checkade in sist och fick inte sitta med varandra och han inte äta något innan avresan. Senare skulle det visa sig att de ändå fick sitta tillsammans. Väl hemma i Umeå kom cykelväskan, men ingen resväska. De fick åka hem utan den. Surt.

Det andra äventyret började egentligen i går och fortsatte flera timmar idag på morgonen.

I och med att mina kära åkte hem idag skulle jag byta hotell från hotellet i Sonnenland till ett hotell i Playa del Ingles. Som jag sa ogillar de flesta taxis cyklar och särskilt om de finns i en stor kartong, som min brukar göra. Därför hade jag funderat några dagar kring hur jag skulle få sakerna till mitt nya hotell.

I samband med att jag kollade ut bussen för Melvin och Katten insåg jag att den stannade just vid mitt hotell. Sagt och gjort åkte jag i går eftermiddag med packningen (inte cykeln mm) i linje ett. I går var det dock en snäll chaufför, så han bråkade inte kring min stora cykelkartong som för dagen var fylld med alla mina saker utom cykeln.

Väl framme vid hotellet var planen att få ställa in de i bagagerummet och ha de där tills jag checkade in i dag. Något bagagerum ville de dock inte kännas vid att de hade. Jag skulle få ställa mina saker i foajén, men då var det viktigt att jag kom i dag väldigt tidigt för att checka in.

Detta innebär att jag efter ha lämnat Katten och Melvin på bussen gick jag tillbaka till hotellet och bytte om för att checka in på mitt nya hotell. Sedan var planen att åka tillbaka till mitt ”gamla” hotell, byta om klart och käka frukost. Det gick sådär.

På plats inne på mitt nya hotell visade det sig att det var nattpersonal som arbetade och de kunde absolut inte hjälpa mig. Klockan var 07.30 och de kunde stå till tjänst tidigast 08.30. Nu insåg jag att det skulle bli mycket bråttom. Jag skulle träffa mina cykelpolare från Team Norrbotten i dag 09.15 i Arquineguin. Det är en bra bit bort.

Det blev full fart ned till mitt gamla hotell. Byta om klart och äta frukost på två minuter. Sedan checka ut etc. Sedan upp på cykeln igen till mitt nya hotell. 08.40 fick jag så checka in. Full fart upp på våning sju och inkastande av alla saker. Sedan på cykeln igen ca 08.47 och järnet mot vår samlingsplats.

Det blev till att trycka på ordentligt för att hinna och när jag slutligen nådde fram visade min cykeldator att jag redan hade cyklat ca 40 km, närmare 90 minuter och 500 höjdmeter innan vi ens börjat dagens träning.

Röding, Fredrik, Erik, Andreas och jag styrde så kosan mot Mogan. Så började äventyr tre för dagen.

Det gick i ett kontrollerat tempo de ca 25 km till Mogan. 

Där tog vi så höger för klättringen uppför Tauropass. Den är på ca 700 höjdmeter innan det direkt fortsätter i en ny klättring på ca 400 meter till Ayacata. Till Mogan har du redan plockat ca 200 höjdmeter, så när då når Ayacata är du ganska långt upp.

Erik och Andreas stannade just innan Mogan för att fixa något. Jag, Röding och Fredrik fortsatte i 

moderat tempo fram till stigningen. Jag frågade om vi skulle stanna, men Röding och Fredrik sa att vi skulle köra på. Jag blev osäker hur jag skulle göra och rullade först långsamt vidare. De andra två pep i väg och ännu såg jag ingen bakom. Jag trampade på i ett lugnt och kontrollerat tempo.

Så kom jag ifatt Röding och ingen syntes bakåt. Jag kollade hur långt före Fredrik låg. Det var ca 70 sekunder. Jag bestämde mig för att prova om det gick att gå ikapp. Dock utan att bränna sig helt, då det skulle bli en lång dag. Jag försökte ligga på ca 350 watt. Fredrik höll ifrån bra, men efter ca 12-13 minuter var jag ikapp. Vi fortsatte att tillsammans hålla ett bra temo tills klättringen var slut på ca 900 meters höjd. Det gjorde att jag fick en tjuga på 319 watt och en snittpuls på 85%.

Vi väntade vid avtagsvägen mot Soria och när de andra dök upp fortsatte vi vår väg mot Ayacata på drygt 1200 meters höjd. Där blev det ett mycket kort stopp, mest för att fylla vatten. Det var tydligt idag att det skulle bli få och korta stopp för att vi skulle hinna hela rundan innan det blev mörkt.

Efter Ayacata åkte vi GC60 förbi Tejeda och sedan utför mot Artenara. Här var det fantastiskt fint och som mestadels under början av rundan riktigt bra asfalt. För ovanlighetens skull var det också varmt, trots att vi var så högt upp och dessutom började närma oss norra sidan där klimatet alltid är kallare.

Vi tog höger in på GC21 och trampade vidare. Vid det här laget hade min cykeldator dött. Det var nämligen så att det inte bara var frukosten som blev lidande på morgonen utan också en hel del andra förberedelser. Som att ladda cykeldatorn. Vips fanns inget batteri. Tur då att jag cyklade med andra som kunde berätta hur långt vi cyklade, hur mycket vi klättrade och hur jobbigt det var.

Fram tills vi svängde höger in på GC15 hade allt varit frid och fröjd, även om det självklart hade varit jobbigt både här och där. Ingen av oss hade tidigare provat denna väg, och det visade sig vara världens sämsta asfaltväg. Sämre än grusväg. Att den var 15 km lång var inget plus i kanten. Trots att det inte var särskilt kuperat här gick det inte att cykla mer än just över 10 km/h. Muntert.

Väl avklarat var vi så nästan framme i Cruz de Tejeda där vi tog vårt längsta stopp för dagen, ca 20 minuter. Det var dock inte tal om någon lunch, utan jag fick nöja mig med en twix, en cola och en halv macka.

Nu fortsatte resan mot öns topp – Pica de las nieves på 1949 meters höjd. För egen del kändes det bra och det gick lätt den sista delen av klättringen. Väl uppe var det bättre utsikt än någon annan gång jag varit på toppen. Telde på grannön syntes tydligt.

Vi tog lite foton och sedan rullade vi utför. Då det var risk för mörker valde vi den snabbare vägen 

via Ayacata och vidare ned mot Sant Bartholome. Väl där tog vi beslutet att åka via Santa Lucia ned till El doctoral vid kusten.

Santa Lucia backen är verkligen trevlig. Här kan du stå på bra utför på väldigt många ställen och sedan är det kortare stigningar där det går att mata hela stigningen utan att stumna. Sedan nästa utförslöpa och en stigning. Det var främst jag och Erik som brände på här. Andreas kände av sin skadade arm och sina skadade revben och tog det lite lugnare. Fredrik hade vi tappat vid korsningen där du kan köra till Santa Lucia eller ned mot Fataga. Han hade nog rullat vidare mot Fataga när det bestämdes att vi inte skulle ned den vägen. Röding hade valt att vända tidigare under dagen i Artenara då han ville köra en kortare tur.

Efter mycket rolig cykling och en hel del hårdkörning nådde vi så El Doctoral. Nu väntade kuståkning mot Playa del Ingles. Slätåkning, ofta med lite utförslöpa och några kortar stigningar. Här matade vi riktigt bra och kroppen kändes fortfarande förvånansvärt bra.

Svisch var vi i Playa del Ingles och vi skulle skiljas åt för dagen. Det blev ett kort stopp så jag kunde fotografera av Eriks cykeldator för att få lite viktiga data. Därefter hade jag ca 5 km cyklande kvar, medan de hade lite längre.

När jag nådde fram till hotellet var klockan redan 18.30 och jag hade då inte packat upp någonting på rummet. Det gjorde att jag fick börja med det för att hitta ombyte mm. Sedan blev det duschning och kontakter hem. Först därefter blev det middag, och jag försökte verkligen stoppa i mig rejält.

Min uppskattning är att det gick åt ca 7000 kalorier på dagens runda, och vi stannade inte för lunch. Då behöver det ätas rejält på kvällen.

Sammantaget hade jag riktigt trevligt med grabbarna från norr och det blev mycket cykling i benen. 200 km, 3750 höjdmeter och ca 9 timmar. Ett bra dagsverke.

Gran Canaria - 3500 höjdmeter, Mogan, San Nikolas, Artenara, Tejeda, Ayagaur, Fataga

I går kväll visste jag det skulle bli cykling. Dock inte om jag skulle cykla själv, få sällskap eller vad det skulle bli för runda. Under kvällen bestämde vi att jag skulle cykla med Andreas och Henrik, men vi hittade ingen tur vi kunde spika, utan det beslutat fick vi ta när vi väl träffades i dag vid tio.

Efter lite dividerande bestämde vi oss för att cykla efter kusten mot Puerto de Mogan. Efter lite hoppade kedjor mm nådde Puerto de Mogan. Andreas föreslog då att vi skulle fortsätta mot Mogan och därefter fortsätta västerut och efter någon mil skulle vi svänga ned mot kusten. Där skulle vi kunna ta en fika och cykla hem.

Den kända väderkvarnen i Mogan

Det ska sägas att Andreas redan vid hotellet föreslagit en tur i distansintensitet med lite backar. Dessutom var det väldigt molnigt inåt landet och säkert kallt.

Vi nådde Mogan och svängde sedan vänster istället för höger där vi cyklade häromdagen upp mot Tuaropass. Vi trodde det skulle vara en del höjdmeter, men det var rejält många höjdmeter. Någon avfart till en trevlig semesterby lyckades vi inte heller lokalisera, så vi cyklade på.

Lång backe till San Aldea de Nikolas och grönt berg var det på många ställen.

Vi behövde alla fylla på med vätska och vi bestämde oss för att trampa vidare mot La Aldea de San Nikolas. Det borde inte vara långt borta.

Lägg till bildtext

 Det blev dock flera mil och många höjdmeter. Väl framme bestämde vi  oss för att äta lunch då klockan dragit iväg. Det blev en bra och trevlig lunch och vi tog det lugnt innan vi skulle åka vidare.

Det blev en god lunch med soppa till förrätt, sedan kyckling och avslut med kaffe

 Tanken var att vi skulle vända tillbaka samma väg och då få en tur på ca 2000 höjdmeter och ca 5 timmar. Andreas var dock inte så taggad på att köra bland massa bilar efter kusten och föreslog att vi i stället skulle vända in i bergen och komma tillbaka den vägen. Jag och Andreas var inte svårövertalade. Planen om distansintensitet var därmed helt spolad.

Vi räknade med att det totalt borde bli ca 10 mil och 2500 höjdmeter i dag. Tufft, men det borde gå. När vi cyklade i väg insåg vi snabbt att vi inte skulle få smälta maten många minuter innan backen började. Sedan bar det uppför och därefter ännu mer uppför. Bland annat var det en snittlutning på 8,3% under en passage på ca 9 km och ytterligare två på vardera 2 km och 1,5 km.Totalt klättrade vi på i 45 km med några smärre avbrott.

 Avbrotten bestod av lite utförslöpor, någon kisspaus och lite annat smått och gott. Mindre positivt var att vi fick göra ett väldigt oplanerat stopp då min lins helt plötsligt utan förvarning föll ut och fastnade i cykelglasögonen. Den var skadad och jag fick inte in den igen. Så därefter var det bara att fortsätta med klart försämrad syn. Det gick bra uppför, men det var mer problematiskt utför.

 Detta var dock bara början på utmaningarna. Vi trampade vidare och helt plötsligt kom vi till en by där alla hus var insprängda i berget. Riktigt tufft.

Till slut nådde vi Artenara och jag trodde att klättringen var över, men så var inte fallet. Det fortsatte uppför ända fram till Tejeda. I Tejeda stannade vi för att fylla på vätska och också köpa lite tilltugg.

Nu började vi inse att detta skulle bli en riktig mastodonttur och att vi nog skulle bli sena innan vi var tillbaka vid hotellet. Det verkade inte bli 10 mil utan snarare 15 mil och inte heller bara 2000 höjdmeter utan snarare 3500 höjdmeter. 

Dimman på väg. Snart är vi inne i den.

 Hela turen från Mogan fram till Tejeda hade varit okänd för mig, då jag aldrig cyklat här trots många resor till Gran Canaria. Jag hade heller aldrig cyklat från Tejeda till Ayacata. Därefter hade jag full koll på resten av sträckan. Jag trodde det var en kort bit från Tejeda till Ayacata, men så var det inte. Det var först och främst 9 km uppför. Inte så brant men drygt 4% snittlutning börjar ta på när man cyklat så länge. Därefter var det också lite utför innan vi var i Ayacata.

Nu var det drygt fyra mil till Playa del Ingles och vi hade insett att det skulle hinna bli mörkt. Med mörkt menas kolsvart.

Det var bara att ta tjuren vid hornen och cykla på. Så kom vi in i dimman och med den, extra mycket kyla. Kallt hade det redan varit någon timme, men nu började det bita i allt mer. Att då köra korta byxor, kortärmad tröja och endast en väst – det blir kallt kan jag lova.

Det blir ännu kallare när man mest kan rulla utför för all dimma.

Ja, inte såg vi bra eller syntes något vidare

Vi körde dock på så bra vi kunde och så var vi slutligen nere vid Fataga. Där var alla gatlyktor tända, det hade nu nämligen blivit nästan helt svart. Efter att nästan blivit rammade av några bilar kom Andreas med ett bra förslag. Vi satte på lamporna i våra Iphones. Jag och Andreas hade våra i ryggfickan och Andreas hade sin riktad framåt och körde först. Det gick då lite bättre, men vi cyklade allt långsammare.

Så kom regnet!!!

Med någon mil kvar har man två stigningar på några kilometrar. Det var nu så halt att jag i en brant del spann loss med backhjulet, dock utan att falla. Vi insåg nu att när vi väl klarat sista delen av uppförsbackan skulle vi få rulla extremt lugnt de sista 8 kilometrarna till Playa del Ingles. Vi kröp fram och varje gång det kom en bil höll vi ut så gott vi kunde och Andreas viftade med sin Iphone.

Vi körde faktiskt inte särskilt mycket snabbare utför än vad vi brukar ta backen uppför!

De sista två timmarna hade benen allt mer börjat kännas som stockar beroende på all cykling, men främst den rejäla kylan. Händerna var stelfrusna och jag kände inte mina tår. Hela kroppen skakade.

Sista biten ned hoppas jag bara att vi alla tre skulle hålla oss på benen och att ingen fartdåre skulle dyka upp.

Så till slut var vi nere. 6 timmar och 57 minuters effektiv cykeltid blev det och 3.470 höjdmeter. Det blev också ett äventyr på många sätt.

Väl på hotellet ringde jag genast upp sonen då vi brukar höras varje kväll vid åtta svensk tid. Den var redan halvnio när jag kom in på hotellrummet (dvs halv åtta lokal tid).

Efter att ha prata med sonen om både det ena och det andra var det dags för dusch. Jag stod nog i duschen i 20 minuter innan jag kände mig något sånär varm. Därefter blev det middag och åter på rummet var klockan redan nio.

Nu när allt gick bra var detta verkligen en rolig tur. Det känns också bra att formen är så pass hyfsad att jag hänger på dessa starka och unga Norrbottningar under en så lång runda. Ja, jag vet. De kanske kunde kört hårdare, men kroppen kändes i alla fall förvånansvärt bra.

Några lärdomar dock – ta alltid med reservlinser på längre cykelrundor. Var inte uppe i bergen när klockan börjar närma sig sex på eftermiddagen. Då blir det en utmaning tillbaka. Ha med en reflex om det trots allt skulle bli oplanerad sen vistelse i bergen, så som det blev i dag.

Hur morgondagen ser ut. Ja så långt har jag inte hunnit fundera.