Gran Canaria - Fokus hos soldyrkare, kontemplation, 6 timmar, och en del hårdkörning

Näst sista dagen här på ön. I morgon åker jag hem till Sverige. Tyvärr är det långt upp till norr, så jag är inte hemma förrän tisdag morgon.

Jag har haft det toppenbra här, med mycket fin träning, trevliga cyklister och väldigt bra väder andra delen av resan.

Jag har också varit mycket själv, vilket är planen under dessa resor. Lite som kontemplation, men då att hitta sig själv. Bygga energi, reflektera och helt enkelt bara finnas.

Samtidigt som jag har det mycket bra saknar jag Katten och Melvin och tankarna på Tova kommer också då och då. Häromdagen var det änglabarnsdagen och då fick Tova extra många kärleksfulla tankar.

Ja, vad blev det då för cykling så här i sluttampen av resan?

Jag hade pratat med Fredrik Eriksson som tidigare år cyklat med på ön och tävlat  mot de senaste säsongerna. Vi bestämde oss för en gemensam tur i dag. Inte så långt och inte så hårt. Det var hans första heldag här på ön och då kan det vara läge att inte mata på direkt. Vi skulle också få sällskap av några fler cyklister från Södertälje CK. För övrigt byter Fredrik nu klubb från Strängnäs CK till just Södertälje CK.

Planen var att vi skulle träffas klockan 10 i rondellen på stora vägen ovanför Playa del Ingles. Den rondell som om du kör rakt över stora vägen om du siktar mot Fataga. Det var också åt det hållet vi skulle. Fataga, San Bartolomé och Santa Lucia. Totalt ca 80 km.

Jag hade planerat för 6 timmars cykling idag, så jag tog en 30 minuters uppvärmning innan vi sammanstrålade. Allt för att inte ha för många timmar kvar efter den gemensamma rundan.

Just före tio dök Fredrik och vad som skulle visa sig vara Axel Moureau och Stefan Ek upp. Axel, en riktigt ung kille som går cykelgymnasiet i Falun och Stefan som år Axels "låtsaspappa".

Axel på väg uppför

Vi började rulla uppför mot utsiktsplatsen i Fataga. Fredrik gjorde ett tekniskt stopp och Stefan ville ta det lite lugnare, så det blev jag och Axel som följdes åt. Verkligen trevligt att prata med en ung cyklist som är på väg upp. Inte en som jag som är på väg ned. Väldigt lättpratat och intressant helt enkelt.

Vi körde inte så hårt, utan ganska så lagom och jag kände att benen var piggare än vad de varit förut i veckan.

Vi väntade på de andra på toppen innan vi rullade utför i några kilometer. Sedan väntade 5 km klättring upp till utsiktsplatsen vid San Bartolomé.

Vi rullade på i finvädret utan att gå så hårt, utan lagom prattempo helt enkelt. Stefan tog det lite lugnare och vi väntade in honom på toppen.

Där träffade vi också två andra cyklister som kände de övriga tre, men hade valt att starta lite tidigare.

Nu blev vi två grupper. Jag, Axel och Fredrik valde att cykla vidare. De andra tog en fika.

Nu väntade utförslöpan som går via Santa Lucia och vidare mot kusten. Enligt mig den allra trevligaste vägen att köra utför på ön.

Här är det fin asfalt, mjuka serpentiner, fin miljö och korta stigningar efter utförslöporna. Allt detta gillar jag.

Jag hade planerat naturliga intervaller i dag, så varje gång det gick uppför tryckte jag på hårt, men inte max. Kring 600-650 watt ungefär. Från 20-40 sekunder. Riktigt givande och roligt. Även de andra vaknade till och ville gasa på. Så det blev även några delar som gick upp mot 1000 watt.

Benen kändes fortsatt bra. Bättre än alla övriga dagar. Positivt. Det gjorde att jag han vila upp mig inför varje ny intervall. Perfekt.

Jag föreslog att vi skulle ta en extra sväng via Temisas och till Ingenio, vilket de övriga nappade på. Det blev alltså en extrasväng. Den vägen är också väldigt bra.

Så var vi nere vid kusten och det gick hyfsat beskedligt till El Doctoral. Nu väntade jättemedvind som det alltid är ända till San Augustin. Eller, riktigt så var det inte. Det var i och för sig bra då jag tänkt få till en lite längre intervall lite över tröskel och om det är för mycket medvind växlar du ur och då ger det inte lika mycket.

Jag matade på hårt mellan rondellerna och effekten var faktiskt den högsta på hela resan. Hårdare när det går lite utför än i klättringarna tidigare i veckan alltså. Även pulsen stack upp en hel del. De andra låg i suget och behövde nog inte ta ut sig nämnvärt.

Ja, så var vi tillbaka där vi startade och jag hade haft en riktigt rolig tur. Tack för perfekt sällskap skulle jag säga.

Jag skulle ju dock cykla 6 timmar idag, så det var rejält med tid kvar. Först rullade jag och tittade på lite nya vägar i närheten av hotellet innan jag svängde dit för att fylla på vatten och äta en hamburgare.

Sedan gav jag mig av igen. Målet var att fortsätta de naturliga intervallerna, så det blev upplägget efter kusten till Soriarondellen och tillbaka. Den vägen passar perfekt för den typen av cykling.

Jag hade nu cyklat 130 km och målet var 170 km. Så jag valde att köra MonteLeon-rundan. Eller i alla fall nästan.

Först den långa slakmotan och sedan klättringen upp på toppen. Klättringen är just under 4 km, men bitvis ganska så brant. I klättringen varierade jag över och under tröskel och det blev jobbigt.

Uppe fortsatte jag 3 km utför på andra sidan innan jag vände igen efter att ha cyklat 20 km från att jag startade vid hotellet. Väl tillbaka på hotellet borde då cykeldatorn stå på 170 km.

Medelhårt tillbaka och när jag nådde hotellet hade jag idag cyklat 6 timmar och 15 minuter. 17 mil och ca 3000 höjdmeter.

Idag var benen väldigt mycket piggare hela dagen än vid tidigare rundor här på ön. Samtidigt var pulsen lite högre än tidigare. Men totalt sett kändes det bra. Utan att det var bestämt så blev den upplevda ansträngningen som på alla längre rundor i veckan i snitt drygt 250 watt för mina 6 timmar.

Jag tog en kaffe efter rundan och gick sedan upp på rummet för att börja packa ihop. Tänkte göra det mesta idag, men om det flyter blir det en kort cykeltur även i morgon.

För övrigt var det i natt problem med sömnen för första gången här på resan. Sov nog bara 2-3 timmar. Så det blev "Tidig söndag morgon, bara tuppen var mer vaken än jag". Om du är lika gammal som jag förstår du referensen.

Jag var alltså uppe innan solen gick upp. men det var fler än tupparna som var uppe. Trots den tidiga timmen var nästan alla solsängar redan bokade. Soldyrkarna har bra fokus, helt klart.

Gran Canaria- En tur som hade allt!

På programmet stod det 5 timmar cykling i bergen. Tur då att jag inte fått tillbaka någon smärta i höfter mm. Jag gissar att det beror på träningen i sanden, massage, stretching, liniment och kompressionsbyxor på natten.

Ja, det spelar ingen större roll vad det beror på, men kroppen hade inte ont när jag gav mig iväg. Dock lite träningsvärk i småmusklerna i underbenen efter vandrandet i sanden och låren var inte helt pigga.

Idag var planen att cykla från Maspalomas till Playa del Ingles och sedan rakt upp i bergen, med sikte mot Fataga.

Ni som provat den vägen vet att det inte blir mycket uppvärmning, utan direkt på det. Direkt in i klättring.

Den första klättringen är 6,3 km och du tar dig på slingrande vägar upp till utsiktsplatsen "Mirador de Fataga". I snitt lutar det 6%, men då det är ganska platt en bit på mitten är det flesta delarna brantare. 

Nedan ser du sista delen i klättringen som ser ganska platt ut, men så är det inte.

Uppe vid utsiktsplatsen har du klättrat nästan 500 höjdmeter. Dagens första klättring var okej i sig. Kontrollerat på ca 300 watt vilket jag sedan försökte hålla i all klättring idag.

Återigen får jag inse att de extra kilon jag kör med på denna resa i jämförelse med i fjol vid samma tid gör en hel del tid. Samma effekt som i fjol, men drygt en minut långsammare upp i den första klättringen. Ja, nu är det ju ingen tävling och jag maxade inte nu och inte i fjol, men det är lite surt att känna sig tung i varje klättring. Men det är som det är. Får bli lite åtgärder när jag kommer hem.

Det blev ett kortare fotostopp på utsiktsplatsen. Idag stannade jag faktiskt tre gånger. I vanliga fall startar jag och stannar inte förrän jag är klar med cyklingen. Möjligen brukar det bli ett stopp för att fylla på vatten.

Från utsiktsplatsen bär det utför en stund efter klippväggen. Det kan skönjas på bilden nedan. Det var här jag tryckte på uppför i går. Utför gick det idag väldigt beskedligt.

Efter 5 km där det mest går utför var det dags för en ny klättring för att nå Fataga. Närmare 5 km med ca 5% lutning senare når du så Fataga. Jag stannade dock inte här utan rullade vidare. En bit ovanför byn tog jag bilden nedan som visar Fataga i bakgrunden.

Ja, det är ju inte så att klättringen slutar i Fataga, utan det fortsätter att i fina serpentiner stiga uppför. Närmare bestämt ytterligare 5 km med i snitt 7% lutning. Totalt alltså ca 10 km i sträck där det mest går uppför.

Har du trötta ben är denna väg upp i bergen en utmaning då det i stort sett går uppför hela tiden. Visst några korta plana avsnitt, men mest uppför. När du då cyklat dessa 5 km har du efter Playa del Ingles totalt klättrat i ca 16 km och haft ca 5 km utför efter första klättringen.

Du är nu framme vid utsiktsplatsen just innan du rullar utför till San Bartolome. Här tog jag mitt andra stopp för dagen och en första bar intogs. Ja, sedan några foton. Vill du fika, finns ett fik här. Men jag hoppade den delen.

Efter att ha fotat av min "utlandscykel" så rullade jag vidare. Nu är det lite utför till San Bartolome, och innan byn kan du svänga höger mot Santa Lucia. 

Jag hade dock tänkt få till lite mer klättring så jag fortsatte genom byn med sikte mot Ayacata. Det innebär lite mer av samma. Dvs klättring.

Det här är en väg full av klättringar som är 5 km. Inget undantag här heller. 7% snittlutning och fem km senare planar det ut och sedan är det 5 km som är böljande. Mest utför första delen och mest uppför i slutet. 

Framme i Ayacata tog jag mitt tredje och sista stopp på caféet där "alla" stannar.

Det hade blivit allt kallare under klättringen så jag drog nu på armvärmare och väst. När jag startade var det kanonväder och 29 grader varmt vid kusten. Nu hade temperaturen sjunkit till 15 grader.

Jag åt min andra och sista bar för rundan och drack upp vattnet som var kvar. Köpte nytt vatten, så jag startade åter med fulla flaskor.

När jag startade i dag fanns tre alternativ från denna punkt. A) Rulla utför samma väg jag kommit och sedan via Santa Lucia cykla tillbaka. B) Ta sikte uppför mot Pico de las Nieves (toppen), men några hundra meter från toppen fortsätta utför mot Ingenio. C) Ta mig upp till toppen. och sedan åka utför via Ingenio.

Allt skulle avgöras av vädret. Då det började bli kallt, men inte jättekallt och dessutom sol, blev det mitt huvudalternativ som vann. Nämligen alternativ B. Det innebar att jag skulle fortsätta uppför men svänga av ca hundra höjdmeter innan toppen. Jag skulle ändå upp på över 1800 höjdmeter, så jag fick förbereda mig på att frysa.

Ni som inte provat att cykla ändå upp till toppen kan jag tipsa att ni behöver ha en hel del kraft kvar när ni lämnar Ayacata. Det är nämligen ca 11 km kvar till toppen, och det går mest uppför. Du bör också ha kollat väderleksrapporterna innan du ger dig i väg från kusten. I veckan har det varit kring plus 3 på toppen. Inte roligt att ta sig upp. Ännu värre utför när det är väldigt kallt och du mest rullar och har svårare att hålla värmen.

Lämnade så caféet. Innan dess lämnade denna tjej stället. Världsmästarkläder (syns inte nu med överdrag uppe). Hon och kompisarna såg snabba ut, men jag vet inte vem det var.

Edit: Jag fick en kommentar av Mikael Kippilä, så nu vet jag att världsmästaren är danskan Annika Langvad som vunnit XCO VM. Jag tittade in på hennes Strava och hon var verkligen på rekordjakt i dag. Hon cyklade via Mogan och ned via Santa Lucia. En hel del rekord och andra segment som var nära. Hennes cykelkompisar, visade sig också vara andra vassa danska cyklister.

Ja, åter till inlägget.

Klättringen efter Ayacata börjar med en riktig väckning. 2,5 km med i snitt 11% är ju ingen lek. Nu har du ju dessutom klättrat väldigt länge. Den andra delen av klättringen är lättare då det blir flera avbrott med nästan platta partier. Det är ändå totalt ca 9 km med i snitt 5% lutning från Ayacata fram till sista avtagsvägen upp till toppen eller ned mot Ingenio. Sedan är det ca 1,5 km kvar med klättring om du ska upp på toppen. Lutningen är i snitt ca 6%.

Totalt är det ca 45-50 km från hotellet (beroende på vart du bor) där det mesta är klättring innan du då når toppen. De allra snabbaste kanske tar sig upp på två timmar från där klättringen börjar om de maxar. Det är troligt att du också kan se dessa på tv.

Så ser det ju inte ut för de flesta. I år har de som registrerat sina tider på Strava i snitt hållit på ca 3,5 timmar till till toppen. Hälften är snabbare där de flesta håller på lite under tre timmer till 3,5 timmar. Sedan finns det många som håller på väldigt mycket längre. Vissa upp till 6 timmar.

Men jag klättrade alltså inte sista biten utan vände nedåt. Det här blir därmed första resan hit som jag inte cyklar upp på toppen.

Tur var det. Det hade blivit allt kallare och nu även dimma med regnstänk. 

Till slut såg jag inte mycket. Storm, dimma, lite regn och 7 grader. Inte helt gemytligt skulle jag säga.

Nu började dock den stora utmaningen då jag via väg 130 och sedan 120 skulle ta mig ned till kusten. Ca 25 km utför. I början är det väldigt brant och med dålig asfalt. Konstant tryck på bromsarna och efter ett tag var händerna stelfrusna.

Lite längre ned kom vindarna. De var inte nådiga. Jag höll på blåsa omkull två gånger. En lättare mindre cyklist hade inte haft det lätt. Det blåste så mycket att jag vid ett parti där det var nästan helt platt kom upp i 70 km i timmen utan att trampa, och det hade kunnat gå fortare om jag inte var tvungen att bromsa då en sväng närmade sig. Kastvindar och kyla. Inte helt gemytligt. Nu gick det inte totalt sett så fort utför då det är väldigt många väldigt skarpa svängar.

Mot slutet av utförslöpan höll det på att gå illa då jag efter en 180 graders sväng stod mitt emot en giganthund. Ungefär som en schäfer, men större. Den valde dessutom att följa efter en bit. Lite olustigt.

Väl nere vid kusten var det åter lika varmt som när jag började dagen. Rejält med medvind. Inga problem att på platten ligga över 50 km/h med låga watt och låg puls. Nu har jag dålig utväxling, som gör det svårt att komma upp i riktigt höga farter. Men på 300 watt gick det ca 65 km/h.

Medvind i mer än 30 km och sedan lite böljande innan jag var tillbaka i Maspalomas. Nu hade rundan gått lite fortare än planerat, så jag tog en extra tur på 35 minuter innan jag rullade tillbaka.

Det blev verkligen en runda med variation. Först ca 2,5 timmar med i snitt 281 watt och 141 i puls, där sista delen uppför gick hårdare. Fina vägar, perfekt väder mm. Ja, förutom på slutet av klättringen då.

Sedan 40 minuter utför då jag höll på att blåsa bort och frysa ihjäl. Snitteffekten på 37, visar att benen fick vila rejält. sedan just under två timmar där det gick ganska så gemytligt, på distanseffekt.

Några tusen höjdmeter klättrades i första halvan av cyklingen och sedan inte mycket mer.

Totalt blev det 5 timmar och 120 km. Den normaliserade effekten som ungefär på alla övriga rundor (254 watt eller ca 3 w/kg). Rundan kändes bra, även om låren började bli lite trötta mot slutet. Har ju blivit en del cyklande i veckan.

Väl tillbaka blev det lite kaffe och en macka. När jag duschat var det så dags för en tidig middag.

Gran Canaria - Snabb okänd tjej i bergen och piggare än förväntat

Ja, då var sista heldagen av cykling här på Gran Canaria genomförd. I morgon hinner jag kanske cykla en liten stund innan hemresa, men det mesta är nu gjort.

Jag rullade iväg vid 09.30 och när jag körde ut ur Playa del Ingles tog jag riktning rakt upp i bergen.
Så redan efter 3 km började klättringen. Jag startade lite lugnt och hade ännu inte bestämt mig hur hårt jag skulle ta klättringen.

Så rullade en tjej förbi. Hon verkade snabb och fokuserad. Jag tänkte att jag ligger en bit bakom och kan då bli lite sporrad att ligga i sweetspot och inte bara slöa upp.

Det visade sig dock ganska snart att den här tjejen var riktigt snabb. Hon körde på bra där det var brant och tog det lite lugnare när det planade ut. Det blev snabbt jobbigt, och jag blev bekväm och tänkte att jag kanske släpper av och tar det lugnt. Men så bestämde jag mig att nog ska jag köra på lite även sista cykeldagen.

För att följa hela första stigningen upp till utsiktsplatsen innan Fataga krävdes det mellan 330-360 watt där det var brant och ca 270 watt där det var plattare. Så såg det ut i ca 7 km och med en snittlutning på 6,3%.

Så var vi uppe och hon stannade av lite. Jag tackade för sällskapet och susade utför. Det blev ca 10 lugnare minuter. När det åter gick uppför tog jag och drack lite och vips susade tjejen förbi igen.

Lika bra att hänga på tänkte jag. Det fortsatte att vara en rejäl klättring på ca 5 km till Fataga. Tjejen fortsatte att köra på bra. De kortaste rejält branta delarna krävdes nu en bra bit över 400 watt för att jag skulle hänga med. Extra imponerande var att hon körde lågkadensträning, vilket inte gör det lättare att hålla den här farten som hon gjorde.


Så var vi framme i Fataga och hon tryckte av klockan. Hennes intervall var uppenbarligen över. Jag hade fått lite mer än 40 minuter med tröskelträning (en del under FTP).

Tjejen i fråga såg så fokuserad ut på sin träning, så jag frågade aldrig vem hon var. I efterhand skulle det vara intressant att veta. Jag var tvungen att kolla om hon fanns på Strava, men tyvärr inte. Jag såg dock att hon med dagens cykling till Fataga, var näst snabbaste tjej som någon cyklat sträckan och registrerat det i Strava. Snabbare än flera proffs som cyklat samma sträcka. Hon hade inte ens lagkläder!

Jag hade nu fått lite blodad tand och tänkte att jag håller i intensiteten till utsiktsplatsen innan San Bartolome. Sedan skulle jag ta vägen mot Santa Lucia, vilket innebar mest utför.

Jag var verkligen förvånad att det fortsatte kännas så pass bra, trots all cykling sista veckan. Jag han susa förbi en mängd cyklister innan jag var på toppen och det skulle bära utför.

Jag hade nu klättrat ca 1 timme från rondellen i Playa del Ingles. Snittwatt på lite drygt 300 watt. Klart snabbare än vad jag tidigare kört detta på, och pulsen inte allt för hög.

På med vindvästen och sedan susa utför.

Miljön ned mot Santa Lucia och även efter byn är verkligen fin. Dessutom är vägen bra och sikten är oftast god så det går att stå på. Detta är helt klart min favoritsträcka på ön när det gäller att susa utför.

Sedan är det också några korta snabba klättringar där det går att mata på hela vägen upp utan att dra på sig för mycket mjölksyra. Skoj!


Jag rullade vidare och njöt verkligen av väder, väg och cyklingen i allmänhet.

Så var jag framme vid korsningen där du tar höger om du ska ned till El Doctoral och sedan tillbaka till Playa del Ingles.

Jag tog istället vänster mot Ingenio. Nu träffade jag ett 30-tal spanjorer på träningsläger. Det innebar 5 km hårdkörning på böljande vägar. Riktigt höga watt i klättringarna och perfekt cykling.

Framme i Ingenio blev det så lite lugn cykling. Jag hade nu planerat att ta en mindre avtagsväg och cykla mot Guayadeque, vilket är en liten by med hus insprängda i berget.

Ganska snart rullade jag förbi museet som behandlar detta.

Så började jag närma mig målet och det blev allt finare.


Jag han cykla förbi grottor där de tidigare använde som "lador".

Jag han också komma långt in i dalen och jag närmade mig slutmålet. Men med några kilometer kvar gav jag upp denna tanke för dagen. Det blåste nu nämligen storm och det gick knappt att hålla cykeln upprätt. Det var inte värt det helt enkelt, så jag vände. Jag får kolla upp byn nästa gång jag är på ön.

Jag vände och begav mig utför. Det var inte så brant, men det gick en bra bit över 60 km/h utan att jag trampade. Då förstår ni hur blåsigt det var.

Jag siktade på kusten. Framme var det bara några mil kvar och endast på slutet när det går lite uppför fick jag trycka på. I övrigt räckte inte växlarna till för att öka farten. Det gick alltså med lätthet riktigt fort.

Så var jag då framme vid hotellet, och min plan om 4 timmars träning sprack. Det blev bara 3 timmar och 20 minuter. Anledningen var att jag inte cyklade ända fram till grottbyn, att jag kört hårdare än planerat och att jag hade så god medvind på slutet.

Det blev i alla fall ett riktigt bra träningspass med en normaliserad watt på 280 för hela rundan och det blev en hel del hårdkörning också. En timme på över 300 watt och ha mycket kvar gav också goda besked. Som vanligt rullar höjdmetrarna in. I dag ca 2400 stycken.

Jag funderade ett tag på att åka ut igen efter att ha ätit lite, men tänkte om. I stället så har jag sett till att packa alla grejer inför morgondagen, arbeta några timmar för att inte ligga allt för långt efter när jag kommer tillbaka till kontoret på torsdag och sedan har jag även varit på promenad.

Jag tror att det var rätt att inte köra mer. Jag har trots allt kört bitvis hårt på alla mina träningar den senaste veckan (förutom återhämtningsdagen). Det har också blivit många timmar. 

Totalt sett har jag gått mycket hårdare än vad jag brukar, men samtidigt har jag också haft färre cykeldagar än vanligt. 

Mitt mål är att hamna rätt inför fortsättningen. Dvs att stimulera kroppen till utveckling och vara lagom sliten. Så sliten att jag höjer mig flera steg, men inte så sliten att träningen framöver blir lidande. Vi får se hur det blir mer det.

Jag återkommer kring morgondagens cykling och en sammanfattning av resan. Sedan lär det vänta många rapporter från trainercykling innan jag åter får cykla i värme.

I går blev det för övrigt klart med SM-arrangör. Det blir Gottne, vilket innebär att det nästan är hemmaplan. Riktigt skoj, men som det ser ut passar nog inte banorna mig så bra. Men det är bara att göra sitt bästa, och i nuläget sänker jag inte mina målsättningar.

Nordiska mästerskapen är i Danmark och om det blir bra resultat i början av säsongen siktar jag även dit.

Gran Canaria - Rekord i klättringen upp till San Bartolome via Fataga!

Ja då var vi framme vid sista dagen här på ön. Tidigt i morgon bitti bär det hemåt till Vännäs. Jag ser verkligen fram emot att komma hem till Katten och Melle. Ser jag till cykling och väder, ja då kunde jag varit kvar här länge. Idag var det 27 grader här, hemma är det 33 grader kallare. Till helgen skiljer det 44 grader. 

Som jag skrev i går var planen att cykla relativt lite idag för att minska risken för förkylning på hemvägen och för att packa mm. Dessutom har det ju blivit en hel del cykling under dessa dagar.

I morse var det till och med så att jag tog sovmorgon, vilket jag inte gjort de andra dagarna. Det blev frukost först 09.30. När jag skulle gå ned till frukosten kändes det som jag hade mjölksyra bara av att stiga upp. Inte lovande.

Jag hade bestämt mig för att försöka mjuka upp benen både inför dagens träning och till då jag kommer hem. Det blev därför 3 timmars vandrande i mjuk sand. Något som är verkligen bra för min muskulatur.

Tillbaka på hotellet fixade jag lite grejer och sedan var det dags för min sista cykeltur. Om benen kändes bra när jag trampade igång skulle jag cykla två timmar och om de kändes dåliga ungefär tre timmar. Ja, anledningen till detta vid första anblicken ologiska upplägg hade att göra med vilken intensitet träningen skulle bedrivas på.

För första gången på många resor hade jag idag chansen att se till att jag gått upp för alla? viktiga klättringar under en och samma vecka. Den klättring som saknades var den som går rakt upp i bergen från Playa del Ingles. 

En stigning där du först klättrar till utsiktsplatsen Las Yeugas. Ja, det är faktiskt klättring nästan direkt. När du kommer ut ur turistområdet och till rondellen på GC500 och därifrån kör rakt fram mot bergen börjar det stiga direkt. Första tre kilometrarna är det dock bara ca 3,4% i snitt och här tog jag det lugnt och försökte snurra igång benen. Som många gånger tidigare blev jag förvånad. Trots att jag var inne på timme 44 på åtta dagar (34 timmars cykling och 10 timmars sandvandring), kändes benen bra. 

Då benen kändes bra blev nu planen att rulla lite mindre än två timmar. Upp till San Bartolome de Tirajana på ca 900 meters höjd och sedan tillbaka. Delar av turen skulle gå i alla fall hyfsat hårt.

Nu började den "riktiga" klättringen med främst serpentiner hela vägen upp till utsiktsplatsen på 470 möh. Jag bestämde mig för att trycka hårt hela vägen upp och se hur det kändes. Jag släppte alltså på bromsen, lade in högsta växeln, men hade ändå lite sparat. Jag skulle ju inte pausa efter detta utan direkt fortsätta uppför.

4,4 km med en snittlutning på 6,6% och sedan uppe. Det kändes faktiskt toppen hela vägen. Ca 13 minuter upp och en snittwatt på 342 och bara 30 sekunder i pulszon fem. 

Upp över krönet och sedan rullade jag utför en dryg km, uppför en km och sedan utför ytterlgiare en dryg km. Jag tog det mycket lugnt här och fick då 5 minuters vila och ca 3 minuter lugn cykling. 

Sedan närmare 3 km och drygt 5% innan klättringen avslutas med 6 km på nästan 7%. Totalt har du då klättrat 20 km och haft ca 2 km utför. En gedigen stigning, men ändå den enligt mig mildaste vägen mot toppen på ön. 

Vägen är också bra då den har så fin asfalt. I alla fall så högt som jag skulle idag. Längre upp blir asfalten sämre.

Hur som helst körde jag nu på medelhög intensitet (ca 260 watt). Sista 15 minuterna till toppen tryckte jag dock åter på, men inte lika hårt som förra klättringen. Denna gång blev det 330 watt.

Uppe på toppen tog jag snabbt några foton 

En bild var på en nöjd gubbe som fick positiva besked idag. Det har nämligen känts lite osäkert kring kroppen och formen på denna resa. Särskilt dag 3 och 4 var inte bra. Nu avslutades resan med fyra bra dagar och sista dagen då jag för första gången tryckte på fanns det kräm, och dessutom då sparat. Att ligga på 330-350 watt och inte gå upp på pulszon fem, ja det är i alla fall jag mycket nöjd med.

Jag konstaterar också att jag inte cyklat fortare upp för denna klättring vid något tidigare tillfälle. Nu säger väl inte det så mycket då jag nästan aldrig maxar här på ön då försäsongsträningen har ett annat upplägg.

Hade det varit en dålig dag hade jag nu fortsatt via Santa Lucia och tagit det piano ner till kusten. Det hade blivit längre, men också lugnt hela vägen.

Nu var istället planen att rulla utför i maklig takt till de två stigningarna som skulle komma på vardera drygt 1,7 respektive 1,2 km. Där skulle jag köra två intervaller. Jo, jag vet. Det kunde förstöra hela den positiva känslan om resan avslutades med ett misslyckande där. Men självförtroendet var helt plötsligt gott, så jag trodde att det nog kunde bli hyfsat.

Så var jag då framme vid första intervallen. Först 900 meter på 3% och sedan 800 meter med 7,3%. Jag visste inte riktigt var jag skulle satsa på för att hamna rätt, men satsade på ca 370 watt. Det gick riktigt fint och jag kände att jag kunde öka sista biten. Det landade på lite drygt 380 watt och en snittfart på drygt 23 km/h.

Över krönet och så rullade jag utför i ganska exakt två minuter innan det var dags för resans sista insats. Det hade nu gått lite för bra och jag tappade konceptet helt och trodde helt plötsligt att 450 watt skulle kunna fungera uppför den sista intervallen på 1,2 km som dock var rejält brantare, särskilt i mitten. Snittet var närmare 8%.

Ja, hur som helst blev det först 520 watt en stund och sedan sänkte jag till 450 watt för att efter ungefär 40 sekunder fått mjölksyra, uppgivenhetskänsla och motivationsbrist. Inte helt lyckat att gå så hårt på en intervall som skulle vara ca 4 minuter. Jag gav upp och det blev ca 30 sekunder där jag knappt kom framåt. Under 200 watt en liten stund. Men så försvann mjölksyran och jag ville ju ha en bra avslutning. Tog tillbaka lite motivation och lade mig på 370 watt tills den sista knäppan då jag faktiskt orkade avsluta hårdare. Sista 30 sekunderna blev det 435 watt. Totalt blev det dock fyra minuter som landade på 369 watt, men det blev rejält mycket tuffare än den första då den gick så ojämnt.

Jag är dock mycket nöjd att jag kunde tända om och endast behövde 30 sekunder av lugnare cykling så var jag tillbaka igen. Bra.

Stannade och tog en bild på den nöjda gubben.

Sedan rullade jag de 460 höjdmetrarna utför till hotellet. Cyklingen var avslutad och den slutade
riktigt bra.

Idag summerade jag endast 44 km, men fick ändå ihop nästan 1300 höjdmeter. Dessutom bra intensitet större delen av rundan förutom den rena utförsåkningen där effekten blir låg.

Nu ska det packas och fixas och sedan uppstigning i arla morgonstund. 

Gran Canaria - Rekord till San Bartolome via Fataga!

Ja då var vi framme vid sista dagen här på ön. Tidigt i morgon bitti bär det hemåt till Vännäs. Jag ser verkligen fram emot att komma hem till Katten och Melle. Ser jag till cykling och väder, ja då kunde jag varit kvar här länge. Idag var det 27 grader här, hemma är det 33 grader kallare. Till helgen skiljer det 44 grader. 

Som jag skrev i går var planen att cykla relativt lite idag för att minska risken för förkylning på hemvägen och för att packa mm. Dessutom har det ju blivit en hel del cykling under dessa dagar.

I morse var det till och med så att jag tog sovmorgon, vilket jag inte gjort de andra dagarna. Det blev frukost först 09.30. När jag skulle gå ned till frukosten kändes det som jag hade mjölksyra bara av att stiga upp. Inte lovande.

Jag hade bestämt mig för att försöka mjuka upp benen både inför dagens träning och till då jag kommer hem. Det blev därför 3 timmars vandrande i mjuk sand. Något som är verkligen bra för min muskulatur.

Tillbaka på hotellet fixade jag lite grejer och sedan var det dags för min sista cykeltur. Om benen kändes bra när jag trampade igång skulle jag cykla två timmar och om de kändes dåliga ungefär tre timmar. Ja, anledningen till detta vid första anblicken ologiska upplägg hade att göra med vilken intensitet träningen skulle bedrivas på.

För första gången på många resor hade jag idag chansen att se till att jag gått upp för alla? viktiga klättringar under en och samma vecka. Den klättring som saknades var den som går rakt upp i bergen från Playa del Ingles. 

En stigning där du först klättrar till utsiktsplatsen Las Yeugas. Ja, det är faktiskt klättring nästan direkt. När du kommer ut ur turistområdet och till rondellen på GC500 och därifrån kör rakt fram mot bergen börjar det stiga direkt. Första tre kilometrarna är det dock bara ca 3,4% i snitt och här tog jag det lugnt och försökte snurra igång benen. Som många gånger tidigare blev jag förvånad. Trots att jag var inne på timme 44 på åtta dagar (34 timmars cykling och 10 timmars sandvandring), kändes benen bra. 

Då benen kändes bra blev nu planen att rulla lite mindre än två timmar. Upp till San Bartolome de Tirajana på ca 900 meters höjd och sedan tillbaka. Delar av turen skulle gå i alla fall hyfsat hårt.

Nu började den "riktiga" klättringen med främst serpentiner hela vägen upp till utsiktsplatsen på 470 möh. Jag bestämde mig för att trycka hårt hela vägen upp och se hur det kändes. Jag släppte alltså på bromsen, lade in högsta växeln, men hade ändå lite sparat. Jag skulle ju inte pausa efter detta utan direkt fortsätta uppför.

4,4 km med en snittlutning på 6,6% och sedan uppe. Det kändes faktiskt toppen hela vägen. Ca 13 minuter upp och en snittwatt på 342 och bara 30 sekunder i pulszon fem. 

Upp över krönet och sedan rullade jag utför en dryg km, uppför en km och sedan utför ytterlgiare en dryg km. Jag tog det mycket lugnt här och fick då 5 minuters vila och ca 3 minuter lugn cykling. 

Sedan närmare 3 km och drygt 5% innan klättringen avslutas med 6 km på nästan 7%. Totalt har du då klättrat 20 km och haft ca 2 km utför. En gedigen stigning, men ändå den enligt mig mildaste vägen mot toppen på ön. 

Vägen är också bra då den har så fin asfalt. I alla fall så högt som jag skulle idag. Längre upp blir asfalten sämre.

Hur som helst körde jag nu på medelhög intensitet (ca 260 watt). Sista 15 minuterna till toppen tryckte jag dock åter på, men inte lika hårt som förra klättringen. Denna gång blev det 330 watt.

Uppe på toppen tog jag snabbt några foton 

En bild var på en nöjd gubbe som fick positiva besked idag. Det har nämligen känts lite osäkert kring kroppen och formen på denna resa. Särskilt dag 3 och 4 var inte bra. Nu avslutades resan med fyra bra dagar och sista dagen då jag för första gången tryckte på fanns det kräm, och dessutom då sparat. Att ligga på 330-350 watt och inte gå upp på pulszon fem, ja det är i alla fall jag mycket nöjd med.

Jag konstaterar också att jag inte cyklat fortare upp för denna klättring vid något tidigare tillfälle. Nu säger väl inte det så mycket då jag nästan aldrig maxar här på ön då försäsongsträningen har ett annat upplägg.

Hade det varit en dålig dag hade jag nu fortsatt via Santa Lucia och tagit det piano ner till kusten. Det hade blivit längre, men också lugnt hela vägen.

Nu var istället planen att rulla utför i maklig takt till de två stigningarna som skulle komma på vardera drygt 1,7 respektive 1,2 km. Där skulle jag köra två intervaller. Jo, jag vet. Det kunde förstöra hela den positiva känslan om resan avslutades med ett misslyckande där. Men självförtroendet var helt plötsligt gott, så jag trodde att det nog kunde bli hyfsat.

Så var jag då framme vid första intervallen. Först 900 meter på 3% och sedan 800 meter med 7,3%. Jag visste inte riktigt var jag skulle satsa på för att hamna rätt, men satsade på ca 370 watt. Det gick riktigt fint och jag kände att jag kunde öka sista biten. Det landade på lite drygt 380 watt och en snittfart på drygt 23 km/h.

Över krönet och så rullade jag utför i ganska exakt två minuter innan det var dags för resans sista insats. Det hade nu gått lite för bra och jag tappade konceptet helt och trodde helt plötsligt att 450 watt skulle kunna fungera uppför den sista intervallen på 1,2 km som dock var rejält brantare, särskilt i mitten. Snittet var närmare 8%.

Ja, hur som helst blev det först 520 watt en stund och sedan sänkte jag till 450 watt för att efter ungefär 40 sekunder fått mjölksyra, uppgivenhetskänsla och motivationsbrist. Inte helt lyckat att gå så hårt på en intervall som skulle vara ca 4 minuter. Jag gav upp och det blev ca 30 sekunder där jag knappt kom framåt. Under 200 watt en liten stund. Men så försvann mjölksyran och jag ville ju ha en bra avslutning. Tog tillbaka lite motivation och lade mig på 370 watt tills den sista knäppan då jag faktiskt orkade avsluta hårdare. Sista 30 sekunderna blev det 435 watt. Totalt blev det dock fyra minuter som landade på 369 watt, men det blev rejält mycket tuffare än den första då den gick så ojämnt.

Jag är dock mycket nöjd att jag kunde tända om och endast behövde 30 sekunder av lugnare cykling så var jag tillbaka igen. Bra.

Stannade och tog en bild på den nöjda gubben.

Sedan rullade jag de 460 höjdmetrarna utför till hotellet. Cyklingen var avslutad och den slutade
riktigt bra.

Idag summerade jag endast 44 km, men fick ändå ihop nästan 1300 höjdmeter. Dessutom bra intensitet större delen av rundan förutom den rena utförsåkningen där effekten blir låg.

Nu ska det packas och fixas och sedan uppstigning i arla morgonstund. 

Gran Canaria - Rekordfart

Efter gårdagens mastodontrunda hade jag en liten annan plan i dag.

Den började som vanligt med frukost 08.00, och innehållet samma som övriga dagar.

Därefter lite fixande och donande inför cyklingen som skulle ske senare på dagen. 

Nu väntade först 3 timmars promenad i sanden. En träning som både ger mycket, och som brukar mjuka upp benen inför cyklingen. Idag blev det 24000 steg i mjuk sand. Blir nog som vanligt lite träningsvärk i småmusklerna i underbenen.

Därefter tillbaka till hotellet och lägga alla cykelkläder i blöt. Ja, inte de jag skulle ha i dag, men övrigt. 

Jag hade lagt fram alla cykelattiraljer jag skulle ha, fyllt flaskor mm på morgonen, så 20 minuter senare var jag ute på cykeln.

Jag hade bestämt mig för att starta åt öster även idag. Om benen kändes bra var också tanken att trycka på lite mer i dag. Med andra ord - kort och lite hårdare. Jag rullade igång och det kändes förvånansvärt bra. Med andra ord sattes planen i bruk.

Med andra ord skulle det bli lite offensivare cykling i dag. Inte max på något sätt då jag redan cyklat fem dagar i rad och förhoppningsvis fixar två dagar till efter denna. Alltså kontrollerat, men hyfsat intensivt.

Det började med ett personligt rekord! Nu var ju vindarna bra för det, men det krävdes också lite insats. Från San Agustin till Vecindario är det 170 höjdmeter att plocka på ca 13 km. Jag fick till en snittfart på 39,4 km/h timme vilket jag tycker är bra då det går klart mer uppför än utför. 

Framme i Vecindario gick det lugnt tills jag kom till väg GC-65 som jag startade på även i går, men i dag skulle jag till Santa Lucia och vidare. Något som passar bra så här i advent.

Ni som cyklat en del på ön vet nu vad som väntade. Jo, motvind stora dela av stigningen. Det är det priset man får betala om det för en gångs skulle är medvind efter kusten. Men jag var inte missmodig utan tog det med ro.

Först väntade 3,5 km i endast 2,5% sedan börjar klättringen på riktigt. Det väntar också väldigt fina vyer och en perfekt asfalt. Denna stigning är verkligen trevlig. Sedan passar den mig som är lite tyngre då det är lättare att få till en bra kadens. 

Den "riktiga" klättringen började med 6,5 km och i snitt 5,5% lutning. Sedan är det böljande i 3,5 km innan det vänder uppåt i 2,5 km med drygt fyra procents lutning. Här omkring når vi också Santa Lucia och siktar vidare mot San Bartolome de Tirajana.. Det väntar också lite vila då det går utför i 2 km, eller ca 4 minuter. Sedan avslutas klättringen med 6,5% i nästan 3 km. 

Just innan slutet på den sista stigningen nås San Bartolome de Tirajana. Jag valde dock inte att följa vägen utan svänga vänster och ta de sista höjdmetrarna innan det var dags att susa utför mot Fataga och i förlängningen Playa del Ingles.

Jag hade under hela klättringen försökt vara offensiv, utan att dra på mig mjölksyra. Låg därför kring MAF-intensitet och ca 290 watt. Jag tog det lugnare utför och snittfarten på hela klättringen som var 25 km lång inklusive utförslöpor mm landade på 20,5 km/h. Det är bra för att vara mig då det skulle klättras 935 höjdmeter och snittlutningen är 3,8% inräknat utförslöporna. Snittpulsen blev 76%, så två slag lägre än optimalt vid MAF-intensitet. Men bra ändå.

Nu bar det utför i 10 km. Jag försökte trycka på bra där jag såg utgångarna på svängarna, men i övrigt tog jag det lugnt. Jag är lite försiktig utför. Men totalt sett var det ändå offensiv åkning för att vara jag. Då det är många serpentiner och jag ända tar det hyfsat piano gick det inte fortare än i snitt 40 km/h. 

Jag hade svischat förbi Fataga för en stund sedan och nu var det dags för de två sista knäpporna upp till utsiktsplatsen dit turister vallfärdar för den fina utsikten. Men först alltså två korta ganska branta stigningar med en platt emellan. Den första på 1,3 km och drygt 5,5% lutning och sedan avlutar det med 1,2 km och ca 7,3% lutning. 

Jag hade känt mig stark hela rundan och då är det roligt. Jag tänkte därför mata på den allra sista knäppan. Jag misstog mig dock för hur lång den var och började på 450 watt. Jag insåg dock efter en stund att det var lite väl långt för att ligga där och särskilt då jag förhoppningsvis ska cykla i morgon också. Jag lät därför watten efter en stund gå ned till ca 350 och då kändes det ganska bekvämt.

Över knäppan och fortfarande pigg väntade nu 8 km utför innan dagens runda var avslutad.

Den blev inte alls lång, bara ca 70 km och 2,5 timmar. Till detta summerar jag 13.30 höjdmeter, vilket är ok.

Det känns lite kort och fjuttigt med ca 2,5 timmar här på ön, men om jag tänker att det gick ganska hårt under stora delar av rundan och jag är inne på femte träningsdagen i rad var det nog ett lämpligt och bra upplägg.

Efter hemkomsten till hotellet tvättade jag kläderna jag blötlagt och hängde upp de på tork. Vi får se om jag har några torra kläder att ta på mig vid morgondagens cykling.

Lite middag, och återigen var maten mycket bra. Därefter arbete några timmar och slutligen lite bloggskrivande. Men nu ska jag snart vila, så jag orkar träna i morgon.

Gran Canaria - Jag fick ett besked!

Nej, jag har inte vunnit en miljon, jag har inte fått löneförhöjning, jag har inte fått sparken och jag har inte fått veta att jag skött mig dåligt. Men ett besked det fick jag.

Men först till ordningen.

Dagarna här är perfekta. Jag lever som ett proffs i en bubbla. Men lugn, det är snart över.

Här stiger jag upp, äter färdig frukost och gör mig redo för cykelrunda. Sedan tränar jag enligt ett fastställt upplägg med målet att utvecklas. Efter träningen blir det dusch, slappa lite och sedan middag. Därefter är det bara att förbereda sig för nästa dag.

Sedan får jag njuta av fantastisk natur, vilket jag även fick göra idag. Dessutom kalasväder alla dagar.

Allt går mycket bra, förutom att jag sover dåligt. Det har helt klart blivit för få timmar per natt utifrån att jag tränar så mycket. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men kanske saknar jag Katten och Melvin vid min sida? Eller, ja det gör jag - men jag vet inte om det är därför jag sover dåligt. Nu ska det förhoppningsvis bli ändring på detta, de sista dagarna. Vi får se hur det går.

Ja, jag sov dåligt även i natt. Vaknade väldigt tidigt, men låg och drog mig en längre stund. Sedan blev det frukost och trots att jag var igång tidigt gick det lite segt att bli klar för träningen. Kanske började kropp och knopp att knota?

Hur som helst satt jag på cykeln först vid tio, klart senare än alla andra dagar. Jag hade sedan tidigare bestämt att det idag skulle bli en lite kortare tur, då inte varje dag kan vara mastodontrundor.

Hur träningen skulle utformas fick kroppen avgöra. Därför var det med spänning jag gav mig i väg. Hur skulle träningen se ut?

Idag hade jag valt att ta sikte mot Fataga. Det innebär att dagen direkt börjar med stigning, inte någon uppvärmning här inte. Det börjar alltså uppåt och redan efter två kilometer blir det klättring på riktigt. Sedan väntar klättring och lite mer klättring.

Det finns två utsiktsplatser efter vägen. Den första på 480 meters höjd och sedan bär det utför i fyra kilometer ned till 330 meters höjd. Sedan är det nästan 600 meters klättring upp till utsiktsplats två, innan det åter bär utför ned till San Bartolomé.

Beroende på hur benen kändes skulle jag antingen vända redan vid första utsiktsplatsen eller så cykla vidare till San Bartolomé.

Ganska snabbt kände jag att benen var pigga. Jag lade mig därför på en puls på ca 140 vilket enligt teorin för MAF-intensitet ska vara bra. Jag har som ni vet bestämt mig för att alltid försöka använda mig av någon av följande tre intensiteter. Lugn distans 65-73% av maxpuls, MAF ca 78% av maxpuls, eller intervaller med bra tryck.

Igår blev större delen av dagen lugn distans, och då benen var pigga och rundan kort passade MAF bra. Jag tog hela klättringen kring 140 i puls och jag förundrades över att jag behövde trycka upp intensiteten så pass mycket för att nå upp i "rätt" puls. När jag nådde utsiktsplatsen för ett kort fotostopp hade jag klättrat i nästan 7 kilometer och med en snittlutning på 5,6%. Snittpulsen låg på 78% och snittwatt på 270 under de 27 minuterna som klättringen tog.

Lite foto på fin natur och sedan rullade jag utför, uppför en knicks och utför igen. Jag hade nu bestämt mig för att ta de 600 höjdmeter som väntade för att nå utsiktsplats två på drygt 900 meters höjd.

Jag fortsatte med samma intensitet som i förra klättringen, men när jag klättrat i ca 10 minuter med en lutning på 5,5% kände jag att kroppen ville mer.

Sagt och gjort fick det bli en liten fartökning. Jag bestämde mig för att 300 watt var lämpligt och så klättrade jag vidare, nu i en snittlutning på 6,7%. När 20 minuter gått och det fortfarande kändes bra och lätt bestämde jag mig för 340 watt tills jag nådde toppen. Det tog ungefär 4 minuter.

Jag trampade om en mängd cyklister på vägen och det hade känts förvånansvärt lätt. Att först klättra 30 minuter, rulla lugnt i 10 minuter och sedan klättra på 35 minuter till borde göra mig tröttare. Men snittpulsen på mina 300 watt blev bara 85%, och benen kändes starka. På min fyra på slutet 88% av maxpuls. Jag var verkligen förundrad över hur kroppen reagerat på så mycket och tuff cykling är på Gran Canaria.

Jag vände och trampade utför. Då allt kändes så bra började jag fundera på hur jag skulle använda energin i de två kortare stigningarna som nu var. Det fick helt enkelt bli två korta intervaller.

Jag bestämde mig för att sikta på ca 350 watt och så bar det iväg i den 6% klättringen. Bra tryck utan att behöva gå max och dra på sig mjölksyra.

När jag nådde toppen hade det gått 3 minuter och 35 sekunder med en snittwatt på 353. Snittpulsen endast 83% och ingen mjölksyra i benen. Det gjorde att jag kunde köra nästa intervall redan efter en dryg minut som det tog att komma fram till nästa klättring. Denna gång tog klättringen drygt 4 minuter och snittwatten blev 345. Det var inte så att jag var trött, men det planade ut och då tappade jag lite tryck.

Nu var det bara 500 meter höjdmeter att svischa ned ifrån, och sedan var turen över. Jag kände mig mycket nöjd.

Det blev bara två timmar och ca 50 km i dag, men benen gav mig ett överraskande och mycket positivt besked. Att på femte dagens cykling och 23 timmar i benen kunna trycka dessa watt och göra det kontrollerat utan att benen blev sega och jag aldrig gick in i pulszon fem var både förvånande och mycket positivt. Jag kunde gått hårdare, men måste ju också tänka på att det förhoppningsvis är tre cykeldagar kvar.

Det blev 1200 höjdmeter till kontot varav 1020 av dessa togs under 20 km cykling.

Efter avslutad cykling åt jag två proteinbars som belöning för en bra träning och drack en del vatten. Sedan var det dags för nästa träningspass. Tre timmar sandträning. Här får verkligen benen och vaderna sitt.

Svisch så var det nästan middagstid. Lite lugn och ro på rummet och sedan middag och nu dags för att planera för morgondagen. Ja, tiden rullar verkligen i väg. Jag har lite planer för morgondagens cykling, men som vanligt får kroppen avgöra.

Hur det känns hittills. Förvånansvärt bra. Benen känns fortfarande starka. Jag har en del träningsvärk från sandträningen, men det påverkar inte nämnvärt. De problem jag har hittills är att jag nu under kvällen fått ryckningar i mitt vänstra ögonlock - mycket irriterande. Sedan börjar rumpan protestera lite mot att behöva sitta på en cykelsadel i så många timmar. Men totalt sett har det hittills gått som jag önskat.

Nu får vi se om jag på morgondagens cykling kommer tillbaka till verkligheten där jag är svag och orkeslös, eller om benen klarar att starta om även dag sex.