Från extrem skada, via konstant smärta, blod svett och tårar, till framgång, och en insikt om att det är mycket kvar

I och med tempo och GP i Värnamo den helg som var genomfördes också deltävling 16 och 17 i Swecup Masters. Säsongen var över och det är dags att summera.

Som de flesta vet har detta år varit väldigt speciellt för mig. Den 3 januari åkte jag med min familj, föräldrarna och bröder med familjer till Gran Canaria. På morgonen den 4 januari gjorde jag ett test på formen i en av mina "testbanor". Personligt rekord! Med glatt humör rullade jag utan ansträngning tillbaka till hotellet funderandes på vad vi skulle göra resten av dagen. Så utan att jag vet vad som hände var jag på väg in i ett staket (Troligen körde jag på en sten). Tvärstopp och en jättekrasch var ett faktum. Från mitt starkaste till mitt svagaste på en sekund.

19 frakturer och tre kotor i ryggen som gjort mig nästan 4 cm kortare senare har förändrat mycket i livet. Dessutom punkterad lunga. En 11 timmar lång operation och några fruktansvärda dygn där varje minut kändes som timmar, följda av många extremt tuffa veckor inledde min väg tillbaka.

Fortfarande har jag ont varje dag, stora delar av dagen. Rörligheten är också sämre, muskulatur är försvunnen, nervskador i ryggen ställer till det och jag har ryggkramper varje dag. Till det kommer låsningar i mina skadade kotor och en molande värk. För att hålla mig på banan krävs timmar av rehab varje dag, och träning har också varit en förutsättning.

Samtidigt mår jag fantastiskt mycket bättre än vad vi kunnat tro var möjligt i början av året när inte mycket i livet fungerade. Jag är stolt att jag oftast kan se det positiva och konstruktiva och inte fastnar i alla problem som finns om jag "känner efter".

Risken är fortfarande stor att jag för alltid kommer att ha kvar problematiska men från min skada, men jag har valt att se det positiva och möjligheterna. Det har gjort att jag trots allt har haft ett bra år, åtminstone sedan jag efter väldigt många veckor fick komma hem från sjukhuset i Spanien.

Cykling har verkligen varit min räddning och framgång i detta (ja, förutom familjen då som varit viktigast). För som det är nu är det egentligen bara när jag ligger ned på rygg, och när jag cyklar som jag ofta inte har ont av mina skador. Det är verkligen en frihetskänsla att stiga upp på cykeln och då fortfarande kunna känna att jag inte tänker på mina problem i kroppen. Innan skadan tog jag för givet att kroppen skulle fungera, så nu njuter jag mer.

Ja, åter till tävlingarna. Jag hade satt höga mål i början av året. Såväl för att komma tillbaka till livet och få det drägligt som att jag åter ville cykla och det på en bra nivå.

Jag lyckades över förväntan och jag genomförde min första tävling efter skadan redan efter drygt 4 månader, något läkarna trodde skulle vara omöjligt. Visst var det långt kvar till min forna kapacitet, men jag var tillbaka.

Mina skador ledde ändå förstås till att jag missade en hel del tävlingar under säsongen och deltog endast i 3 av 11 tävlingar före sommaren och nu i slutet av säsongen har jag varit med i alla 6 tävlingar som genomförts i cupen. Så totalt har det blivit 9 av 17 starter.

Resultat:
Västerås tempo     2:a
Gottne tempo        1:a
Gottne linje           4:a
SheRidestempot    1:a
Roslagsbro linje    29:a
Svanesund tempo  1:a
Svanesund linje     7:a
Värnamo tempo     2:a
Värnamo GP          6:a

Jag är egentligen nöjd med alla lopp utifrån de förutsättningar som var just vid den aktuella tävlingen.

3 segrar och två andraplatser i tempo. Jag var inte så stark vid de två första tempoloppen, men de sista tre loppen nu i slutet av säsongen har verkligen varit ett steg i rätt riktning.

I linjeloppen har jag varit med fram till spurten om seger i alla lopp, dragit upp spurten och inte spurtat. I första loppet i Gottne hade jag ännu inte kraften och körde passivt, de tre loppen i slutet av säsongen har jag försökt göra skillnad.

Hur gick det då i cuperna? Ja, inför sista helgen kunde min slutplacering i tempo bli mellan 1:a och 3:a. I totalcupen mellan plats 1 och 6 och i linjecupen mellan plats 5 och och 20. Allt beroende av resultaten i tempo och linje i cupavslutningen.

Totala cupen
I den totala cupen där både linje och tempo räknas blev helgen riktigt lyckad. Med hjälp av en 2:a och 6:e plats i helgen lyckas jag norpa åt mig ett silver i totalcupen. För att vinna hade jag behövt vinna GP-loppet, och det var inget jag räknade med. Fredrik Wikström från Celexir som gjort en mycket fin säsong i både tempo och linje vinner totalen mycket välförtjänt. Trea blir Patrik Boström från CK Fix som verkligen överträffat det mesta i tempo under säsongen. Patrik deltog inte i GP-loppet så han var inte med vid prisutdelningen. Själv är jag otroligt nöjd och förvånad att jag med så få lopp lyckas klättra till en andra plats bland de 90 cyklister som någon gång under säsongen tagit poäng (varit topp 15 på ett lopp).

Glada på pallen

Så har Fredrik fått på sig mästartröjan

På pallen i totalen för tredje året i rad. 2017-3:a, 2018-2:a och 2019 2:a

Linjecupen
Med hjälp av en 6:e plats i går avancerar jag från 18:e till 7:e plats. Bra med tanke på att jag bara deltog i fyra linjelopp under säsongen. Fredrik Wikström från Celexir vinner linjecupen före Niclas Porseteg från Föreningen Rocket racing och trea blir Richard Lööw från Celexir.

Tempocupen
Jag satsade på totalseger i cupen efter att ha blivit 3:a 2016, tvåa 2017 och även 2018.

För detta krävdes som sämst en 2:a plats i det sista tempot i Värnamo. Jag lyckades få ut det jag hade utifrån min kapacitet i år och var mycket nöjd med loppet där jag lyckades få till en snitthastighet på 46,4 km/h på de dryga 30 km. Att kunna nå den snittfarten redan i år, hade jag svårt att tro så sent som för 2 månader sedan. Till nästa säsong hoppas jag vara ännu snabbare om jag får vara frisk och skadefri.

Hastigheten räckte inte till seger för dagen, men väl till en 2:a plats. Det innebar att jag säkrade totalcupen i tempo. Det är jag verkligen glad och stolt över. Flest poäng i Sverigecupen Masters i Herrar 40-49 av alla tempocyklister i Sverige. Bra det!

Tvåa i cupen blev Patrik Boström från CK Fix som varit extremt framgångsrik under säsongen med två guld i mästerskap och dessutom en fjärde plats på VM. Bara sekunder från bronset. Trea blir Fredrik Nylén från Skoghall CK Hammarö. Han hade skadeproblem i fjol, och är ännu inte helt återställd och har utifrån det verkligen utvecklats positivt med många fina resultat under säsongen.

Prisutdelningen i tempocupen var på lördag kväll på en gemensam middag (därav de civila kläderna).

På pallen i tempocupen för fjärde året i rad: 2016-3:a, 2017-2:a, 2018-2:a, 2019-1:a

Helt otroligt bra säsong i Swecup Masters faktiskt med tanke på förutsättningarna. Visst - jag är inte lika stark som i fjol, men nu i slutet inte så långt ifrån. Enligt mig har jag dock gjort en större bedrift än tidigare år. Sedan har jag verkligen investerat mycket i mig själv och i detta för att lyckas på detta sätt. Det har verkligen varit mycket blod svett och tårar.

Inget av detta hade varit möjligt, och att komma tillbaka till livet så bra som jag gjort utan Kattens stöd. Katten har jag att tacka för det mesta när det gäller det fysiska och psykiska, och min möjlighet att hålla på med cykling, något jag verkligen älskar och som är bra för mitt mående. Katten är mitt största stöd, min största supporter, min möjliggörare och min älskade fru från i nu i sommar. Tack för allt!

Min och Kattens stora dag

När Melvin och Katten kan följa med på cykelresorna är det som bäst

En personlig mekaniker är inte illa.

Swecup, Masters: GP-lopp i Värnamo - RR från en hård dag

Säsongen i Swecup Masters avslutades med ett GP-lopp inne i Värnamo. För egen de är jag inte särskilt bra på GP då det inte finns några träningsmöjligheter där jag bor.

Nu var det dock ett snällare GP-lopp med relativt bred väg och lite mindre skarpa kurvor. Fortfarande var det dock 11 svängar på 2,2 km som var varvets längd.

50 minuter + 1 varv och sedan var frågan vem som var först i mål. Det visade sig att vi fick genomföra 18 varv på banan.

På GP går det väldigt ojämnt med lugnare partier följt av igångdrag med hög effekt.

Det rullade igång och ett flertal cyklister var offensiva. Själv hade jag dock inga problem att gå med och trots att jag sedan kraschen är orolig i klunga och har svårt för GP kändes det både tryggt och var roligt. Extra positivt att tävlingen hölls på ett industriområde och de hade lyckats se till att det inte var några bilar på vägen under loppet.

Efter en stund började jag blanda mig i det hela och gjorde flera försök att komma loss. Dock utan att lyckas. Det blev till att bida sin tid ett tag.

Allt eftersom blev vi färre i tätgruppen och det fanns ännu fler möjligheter att försöka göra skillnad.

Jag bombade på vid flera tillfällen och vid olika delar av banan. Roligt, men inte särskilt effektivt.

Bombade på med övriga i rygg. (Foto: Anna Wikström)

Ingen annan lyckades heller med sina offensiva insatser.

Med tre respektive två varv kvar gjorde jag några sista försök, men fick inse att det inte skulle gå. Spurt för fjärde loppet i rad i cupen väntade.

Bara att acceptera att det också skulle få bli fjärde gången jag drar upp spurten och ligger i tät till ca 150 meter kvar till mål. Allt för att dra ut klungan och få en säker målgång utan risker.

Sammantaget matade jag hårt mot slutet, och sista 13 minuterna landade på 375 watt. Inte mycket att spara på. Det gick fort och det var skoj. Insåg dock att för placeringen var det ju inte det bästa.

Med ett halvt varv kvar (1,1 km) gick jag upp i spets och bombade. Trots tre svängar på den sträckan och motvind på slutet höll jag ett snitt just under 50 km/h. In på målrakan med de andra cyklisterna på ett pärlband. Rak motvind.

Trots det höll jag bra till ca 100 meter kvar till mål då jag mattades. Men framför allt kastade de andra loss. Jag fick snart se mig passerad av tre cyklister och ytterligare två just vid mållinjen. I mål som sexa.

Riktigt nöjd ändå. Rolig cykling. Jag kände mig stark, bra stämning i klungan och rent allmänt en bra avslutning på säsongen.

Nicklas Porseteg från Föreningen Rocket Racing vann och för tredje gången i rad gav jag honom ett bra uppdrag. Han har verkligen haft en bra avslutning på säsongen med flera segrar. Tvåa blev Fredrik Wikström från Celexir. Fredrik lyckades i och med detta vinna såväl linjecupen som totalcupen. Det är han verkligen värd. Trea blev Erik Lindered som alltid kör mycket offensivt på linjeloppen och nu fått betalt vid de två senaste linjeloppen.

Själv avancerade jag mycket fint i alla tre cuperna, men det återkommer jag till i mitt nästa inlägg.

Värnamotempot i Swecup - RR

Sista turen söderut för denna säsong. Cupavslutning nere i Värnamo lördag och söndag.

Idag var det dags för det sista tempoloppet för säsongen. En nästan platt bana där du håller dig på samma väg och inga tekniska avsnitt. Efter drygt 15 km vändning och samma väg tillbaka.

Det kan låta lätt och bra. Men det är en mycket mentalt krävande bansträckning. Du startar, går ned i fartställning. Sedan är det bara du mot klockan i 15 km innan du kort reser dig upp för att vända runt en kona mitt i vägen. Ned i fartställning igen och lite drygt 15 km tillbaka.

Det händer alltså i stort sett ingenting. Du är själv med dina tankar och där gäller det verkligen att övertala sig själv att fortsätta mata på även när det brinner i benen och andningen är tung.

Hällregn en stund innan start, men som tur var slutade det att regna. Dock var det blött på vägen, så det var kanske inte optimalt varken för kroppen eller för farten då det ökar rullmotståndet. Men väldigt skönt att slippa regn.

Ett mycket starkt startfält för dagen och jag förstod att det skulle krävas en hel del för att få gå upp på pallen. Samtidigt ville jag inte spränga mig som jag gjort i stort sett varje lopp i år, då jag öppnat som i fjol, men inte har samma uthållighet efter min skada.

Samtidigt är det kört om du öppnar för lugnt också. Medvind ut och motvind hem.

Jag fick till en ganska så bra känsla i kroppen och pulsen höll sig bättre än tidigare lopp. Samtidigt så var jag osäker på om det då gick för långsamt. Samtidigt låg hastigheten kring 50 km/h så det borde i alla fall vara hyfsat.

Ganska snart cyklade jag förbi cyklisten som startat en minut före. Två minuter före startade Patrik Boström från CK Fix som förra veckan blev 4:a på VM,sekunder från pallen, och dessutom har denna bansträckning som sin favoritbana. Frågan är hur långt efter honom jag skulle ligga vid vändningen?

Efter 14,3 km möter jag Patrik och inser då att jag är ca 25 sekunder. Hyfsat bra, helt klart.

Vändning där jag tar det ganska så lugnt och sedan full fart igen.

Det dröjer en bra stund innan Mats Snygg från CK Bure som startade minuten efter mig möter mig. Lovande hinner jag tänka, då han är en av de starkare motståndarna.

Då jag sparat en del på utvägen har jag krafter kvar att öka efter vändningen. Det går nu riktigt bra i 5 km och i efterhand ser jag att jag plockat ungefär 10 sekunder på Patrik Boström under dessa fem km. Klart mer på de andra.

Men som i tidigare lopp i år har jag inte uthålligheten och med 10 km kvar blir det rejält mycket tyngre. Snabbt rinner tiden iväg och det känns bitvis lite hopplöst faktiskt. Hög puls och för lite tryck i påkarna.

Jag får verkligen övertyga mig själv för att fortsätta jobba på. Ändå blir det bitvis inget vidare. Men det mentala att kämpa vinner.

Bara 6 km kvar. Nog borde jag klara att kämpa i 8 minuter till!?

Biter ihop och helt plötsligt är jag på väg ned i diket? What! Det höll på att gå illa på en helt platt bana utan svängar. Lite absurt.

Lätt hänt när koncentrationen försvinner för en kort stund och du är rejält trött. Men ändå slarvigt.

På det igen.

Jag kämpar på, men kroppen är trött. På något sätt orkar jag ändå hålla hyfsat tryck även om jag tappar ca 10 watt sista 10 km i jämförelse med de första 20 km.

Det blir ingen vidare fartökning de sista 2 km, utan det handlar bara om att hålla i.

500 meter kvar. Skarp höger och sedan skarp vänster. Här tar jag det rejält lugnt och förlorar några extra sekunder.

Spurtar in över mållinjen och trycker av klockan. En snittfart på 46.4 km/h i drygt 30 km där det var rejält klurig motvind hem. Ja, det är jag helt klart nöjd med utifrån mina förutsättningar denna säsong och ett av mina bättre lopp denna sommar.

Hur långt det ska räcka? Ja, det är oklart. Men efter ett tag får jag höra från speakern att jag är ca 40 sekunder efter Patrik Boström och på en andra plats. Nu är det bara att vänta på de starka cyklister som är kvar ute på banan.

Klockan rullar på och jag inser att såväl Mats Snygg från CK Bure, Fredrik Wikström från Celexir och Fredrik Nylén från Skoghall alla är för sent ute.

Det blir därmed ett silver denna dag. Mycket bra! Trea blir Peter Stened från CK Bure.

I kväll är det gemensam avslutningsmiddag och då är det även prisutdelning i totalcupen i tempo. Blir ett till besök på pallen idag alltså. Skoj!

I morgon är det sista loppet i linjecupen, vilket innebär ett GP-lopp inne i Värnamo. GP är det jag är minst bra på av de olika cykelkategorierna, så några stora förhoppningar har jag inte.

Efter loppet är det förutom prisutdelning i GP-loppet också prisutdelning i cupen för linjeloppscupen och totalcupen (tempo + linje). Ja, sedan är denna Swecup-säsong över. Då återstår bara Vännästrampet nästa helg innan säsongen är helt över.

Svanesunds linjelopp - RR

En helg i Svanesund är över. En helg som bjöd på såväl strålande sol som bedrövligt väder. Den bjöd också på trevliga samtal. Många med cyklister jag inte träffat tidigare under säsongen.

På lördagen var det tempo i Swecup och det blev en jobbig tillställning. Det slutade dock med seger och på en tid som var bra jämfört med tidigare år. Skoj!

På kvällen bjöds jag på en trevlig middag av Stefan och Carin Lindskog, i deras husbil. Det blev segermiddag, då Stefan också vunnit i sin klass.

Som vanligt hade jag svårt att sova efter en urladdning, så det blev bara 4 timmars sömn innan jag skulle upp för att göra mig klar för söndagens linjelopp.

Väl på start var vi ca 30 stycken cyklister som skulle försöka cykla snabbast på de fyra varven a 18 km (totalt 72 km).

Rent generellt var varvet så att första delen var det typ slakmota i många km. Sedan rejält utför för att ganska snart därefter komma in i den största klättringen på ca 1,3 km med 5% snittlutning. Rejält utför igen och sedan böljande mot mål för att sista dryga km komma in på "målvägen" där det går undan värre.

Från början av loppet kändes det riktigt bra och tryggt i klungan. Vädret var fint och det var lätt att positionera sig. Dessutom inte många bilar.

Jag tog det dock ganska så lugnt första delen av första varvet och kom nästan sist in i klättringen. Det kändes dock väldigt lätt att gå med.

Efter utförslöpan körde jag offensivt och försökte skapa något, utan att det gav något.

Det blev också några till försök innan det började hällregna. Då blev det inte lika roligt längre, då jag inte hade några bromsar alls. Känns då inte helt optimalt att susa utför i typ 70 km/h utan att kunna bromsa.

Det kom någon tanke om att kanske ge mig för dagen. Men så avtog regnet och nu hade jag ändå cyklat så pass stor del av loppet att det var bara att köra på.

Tredje gången in i klättringen såg jag till att ligga långt fram och åter gick det som jag kände det väldigt lugnt. Jag tog spets och ökade tempot och effekten låg i snitt på ca 410-420 watt. Det räckte för att vi på toppen skulle vara tre som var loss. Jag och två norrmän.

Tyvärr var de andra två inte särskilt intresserade av att gasa på efter klättringen. Annars tror jag det funnits chans att komma loss ordentligt. Ja, bara att ge upp och vi var inhämtade efter några km.

Andra gjorde försök under början av fjärde varvet och försök hade också gjorts tidigare under loppet utan att någon lyckats.

In i backen för sista gången hamnade jag lite långt bak och jag var inte uppe i spets förrän i mitten av backen. Blev då för passiv och gjorde inget ett riktigt försök att göra skillnad. Jag har helt klart ännu inte det självförtroende som krävs för att ta de riktigt offensiva besluten.

Ingen annan gjorde något heller och vi var samlade på toppen. Väl nere på botten igen var det ca 6 km kvar till mål.

Nu var det bara jag som var intresserad av att försöka komma loss. Övriga väntade visst på spurt. Så tyvärr hämtades jag in i varje försök att komma loss och när vi ändå var loss några stycken, ville de inte fortsätta att trycka på utan väntade på spurt.

Ja, detta ledde till att jag var först större delen av tiden och med en km kvar var det fortfarande så. Jag drog i spets. Jag hade då som tidigare bestämt mig för att inte riskera något. Med ca 600 meter kvar blir jag omkörd och väljer då att hålla min fart och inte spurta. Det ger en snittfart på 57 km/h sista 40 sekunderna och att jag rullar in en bit efter vinnaren.

Inte mycket att skriva hem om när det gäller en 7:e placeringen. Däremot kändes benen bra och jag gjorde många aktiva försök att skapa något. Dessutom var känslan mer positiv än förra helgen då jag var mest rädd. Visst är det alltid så att ett uns av besvikelse finns där då ingen utbrytning lyckades, jag hade kraft kvar efter loppet, och jag kunnat vara mer bestämd i något av mina försök att göra en utbrytning. Men sammantaget gav helgen en bra känsla.

Tur det då det alltid är jobbigt att vara borta från familjen och att ägna så mycket tid och kraft åt transport. Denna gång slutade linjeloppet vid 11.30. 12.00 var jag på väg hemåt. När jag efter 10 timmars nonstop-körande stannade på kvällen var det fortfarande 2 timmar kvar till Vännäs. Upp tidigt på måndagen för att köra den sista biten, och väl framme åkte jag direkt på jobbet.

Det är nu en helg kvar av årets Swecup-säsong så ytterligare en jobbig resa. Sedan är det bara Vännästrampet kvar helgen efteråt innan vi kan släppa fokus några veckor.

En förkylning har smugit sig in i kroppen, även om den ännu inte har mig fullt ut i sitt grepp. Dessutom är sonen rejält förkyld. Inte optimalt inför helgens tävlingar precis. Jag hoppas verkligen att det inte ska bli sämre. Förkylningen kanske kan vänta 2 veckor?

Svanesund tempot i Swecup - RR

Efter förra söndagens skräckupplevelse har jag hunnit med en hel del cykelpropaganda också. I måndags var jag exempelvis kvar i Roslagen och cyklade då alldeles själv på fantastiska vägar i toppenväder. Jag kollade inte på någon karta utan varje gång jag kom till en avtagsväg bestämde jag mig på känsla om jag skulle ta vänster eller höger. Det blev en längre runda på fina böljande vägar och en riktigt fin miljö att titta på.

Ja, sedan har jag haft en vecka med en hel del arbete med konferens i Stockholm, men också i husbilen då mycket av mitt arbete går att sköta via mail och telefon.

Nu är jag nere i Svanesund (norr om Göteborg) för Swecup lördag och söndag. Idag var det tempo på en rejält teknisk bana med en hel del höjdmeter. Helt klart rolig cykling, men prestationsmässigt är det lite klurigt för mig med många svängar där du inte ser utgången från densamma och du ska ta den i mycket hög fart. Helst i tempoställning. Banan är bara 20 km, men jag lovar att det blir jobbigt ändå. Du behöver ju då köra ännu hårdare.

Jag ställde in mig på att det skulle bli jobbigt och det blev det. Väldigt mycket medvind ut till vändningen gjorde att första halvan gick fort, men det innebar också att jag lurades att gå väl hårt. Trots att de mest tekniska svängarna var på utvägen och där jag bromsade bort en hel del tid och det var också en del höjdmeter att ta hade jag en snittfart på över 46 km/h efter halva sträckan.

Jag kunde konstatera att jag tagit markant på cyklisterna framför och kört ifrån Fredrik Wikström från Celexir som startade sist (jag startade näst sist). Jag kunde insåg att det var Fredrik Nylén från Skoghalls CK som var största hotet. Han startade 30 sekunder före mig och jag hade plockat mer än hälften vid vändningen.

Nu var jag dock ganska sliten och då benen var trötta, det var motvind och jag hade hyfsad kontroll i och med att jag såg Fredrik framför mig blev jag bitvis bekväm. Men det innebar förstås inte att jag kunde släppa av, utan det blev några korta avsnitt när jag "vilade".

Jag rullade förbi 3 cyklister som startat före mig, men Nylén höll bra och jag tog inte mycket.

Pulsen var hög och benen var sega, så jag fuskade med att rulla flera gånger. Men med ca 4 km kvar var det inte många sekunder fram. In på ny väg och bara någon kilometer kvar. Går i mål några sekunder efter Fredrik Nylén och förstår att det ska räcka till seger.

Ser sedan att jag snittat ca 44 km/h på denna svåra bana. Förvånansvärt bra faktiskt. Då hade jag dessutom kanske 15 sekunder till i kroppen om det krävts, men inte mer. Även effekten var bättre än vad jag förväntat.

Helt klart nöjd med detta. Har nu tre segrar i rad i tempocupen i Swecup. Bra det!

Fredrik Nylén från Skoghall blir tvåa och Fredrik Wikström från Celexir CK blir trea.

Glad för att vara här, men ännu hellre hade jag varit på VM i Polen. Men jag fick ge upp den tanken efter min svåra skada i början av året och ställa om. Känns som jag varit bra på det och jag har hållit uppe humöret, men skoj hade det varit om jag varit mitt livs form.

Patrik Boström som jag brukar tampas med blev 4:a på VM. Väldigt imponerande, även om jag vet att han ville åt en medalj, och det var bara 8 sekunder ifrån.

På morgondagens linjelopp i VM hejar vi på alla svenskar nere i Polen.

Samma dag är det då då linjelopp här i Svanesund och vi får se hur det kommer att kännas efter förra veckans dåliga känsla. Det var också här det blev en jättekrasch förra året där Patrik råkade mest i illa ut, nästan lika illa som min krasch i januari.

Start vid 09.30 och förhoppningsvis blir det en bra tävling utan incidenter.

Roslagsbrolinjen RR: Det var inte skoj det här!

Igår blev det seger i Swecup-tempot, norr om Stockholm. Idag var det dags för linjeloppet (Roslagsbrolinjen) i cupen.

Fin natur här

På gott humör när jag värmde upp

Detta var också det första loppet sedan min skada som jag deltar i ett linjelopp med många startande, samtidigt som det är en snabb och inte så utslagsgivande bansträckning.

Innan start var jag väldigt osäker på hur jag skulle reagera under loppet. Bansträckningen upplevde jag dock som fin då jag rullade igenom i går. Inte så smala vägar och trots allt lite böljande. Kanske skulle det ändå kunna hända något som gjorde att vi inte blev så många som skulle tampas längst fram? Sedan var jag medveten om att känslan blir annorlunda när det går +40.

När det rullade igång lade jag mig sist en stund och kände in läget. Det kändes sådär med flera möten med bilar och ganska så hetsigt. Farten var också väldigt hög.

Efter ca 11 km tog jag mig fram till spets och sedan deltog och skapade jag ett flertal utbrytningsförsök under resterande 12 km av varvet. Inget lyckades dock, och jag började förstå att risken var stor att vi skulle vara en stor klunga alla fyra varv (totalt 92 km).

Hög snittfart, men det krävdes inte hög snitteffekt då det som synes var böjande men inte särskilt många höjdmeter. Då är detta ändå det första varvet där jag matade hårt halva varvet.

In på varv två lade jag mig åter sist för att mitt på varvet åter ta mig fram långt fram för att vara med och skapa något.

Hela tiden kände jag en oro i kroppen om jag inte var först längst fram eller sist. Jag kände mig inte trygg helt enkelt. När jag är långt framme har jag svårt att hålla mig där om jag inte är längst fram, då jag nu är så försiktig att jag viker undan för alla som trycker på bakifrån. Allt för oron i kroppen. Olyckan i januari sitter helt klart kvar mentalt.

Sist igen och helt plötsligt smäller det. 3 cyklister kraschar. Jag låser bromsarna och lyckas sicksacka mellan cyklisterna och undviker precis kraschen. En av cyklisterna ser ut att skada sig rejält (en cyklist ligger sedan kvar i två varv, och vad jag hört men inte fått bekräftat så åkte en cyklist med ambulanshelikopter). Riktigt otäckt både för egen del och att känslan av smärtan för de som kraschat. När denna krasch skett slutar jag tävla.

Jag ligger sist hela tiden och funderar på om jag ska bryta. Samtidigt tänker jag att gör jag det lär det bli svårt att komma tillbaka igen. Det innebär att jag bestämmer mig för att fortsätta, men fortsätter ligger långt bak resten av varv 2, hela varv 3 och halva varv 4. Hela tiden med en olustkänsla i kroppen.

Jag är fortfarande så pass skadad i kroppen efter olyckan i januari att jag verkligen är rädd att krascha igen. Sedan kan man ju slå sig rejält även om man inte har tidigare skador. I en risk/reward-bedömning tänkte jag att rätt beslut var att ligga sist med lite lucka fram.

Med ca 10 km kvar till mål inser jag att det kan bli hetsigt och då är det riskfyllt att ligga sist om det blir fler krascher. Jag bestämmer mig därför för att åter gå fram i spets. Vi är några som trycker på och håller fart. Jag vet att stannar det av kommer cyklister att trycka på bakifrån. Så när det stannar till med ca 7 km kvar går jag upp i spets. Målet är att nu trycka hårt och med jämn fart i spets så jag får vara i fred. Jag håller ett snitt på 42 km/h i spets de 7 km fram till spurten. Väl framme på målrakan slutar jag trampa och låter de andra göra upp i en mycket snabb och hetsig spurt.

Jag bestämde mig alltså under varv två för att inte prova att få en bra placering. I stället blev målet att våga köra klart, och sedan blev det en bra intervall på slutet som förhoppningsvis höjer formen.

Men under dagens tävling var det mestadels en olustkänsla i kroppen, så det var inte lika kul som linjelopp brukar vara. Hetsig cykling, hästar på vägen, och en mängd möten med bilar är inte min grej.

Vi får se om jag framöver bara deltar i mer krävande linjelopp och/eller med få startande eller om jag åter kan känna att denna typ av tävling är skoj.

Det som var bra idag var vädret, arrangemanget i sig, sällskapet och att kroppen kändes stark och bra.

Swecup i Gottne, linjeloppet - Nådde alla mål för dagen

Efter gårdagens seger i Swecup-tempot i Gottne så var det idag dags för linjelopp.

Jag har inte cyklat i klunga sedan min allvarliga skada, och tänkte därför att Gottnes linjelopp kunde vara en bra tävling att börja med. Klungan är mindre, vägarna är bredare, det är få bilar och dessutom är banan så kuperad och utslagsgivande att det inte brukar bli trångt.

Det var ändå med stor osäkerhet vi gav oss iväg. Att inte tidigare cyklat i klunga och inte heller tagit i mer än kortare stunder sedan skadan gjorde att jag inte visste hur varken kropp eller knopp skulle reagera.

Jag hade några delmål för loppet. Det första var att våga åka i klungan utan att huvudet skulle säga stopp. Ja, sammantaget gick det ganska så hyfsat. När det gick som fortast utför släppte jag dock lucka och fick jaga ikapp, men i övrigt kändes det hyfsat tryggt.

Mitt andra mål var att hänga med hela vägen ut till vändningen. Det skulle visa sig att jag fick bita i en hel del för att lyckas med det, men det gick. Det gick dock bitvis riktigt hårt, och det var till större delen uppför. Jag brukar vara offensiv, men nu när jag saknar sista växeln körde jag passivt och bara för att försöka hänga med.

Inför vändpunkten efter ca 40 km var det först 3 km utför, 90 graders sväng, uppför en bit och sedan vändning och direkt tillbaka upp i samma backe. Där väntade då en klättring på 3 km där det bitvis är rejält brant. Snittet dock ca 5%. Mitt tredje mål var att hänga med klungan uppför klättringen. Då jag låg långt bakom utför i typ 75 km/h hamnade jag sist vid vändet och kom då sist in i klättringen. Sedan saknas det en hel del tryck, så jag fick verkligen bita i.

Med en bra inställning lyckades jag precis bita mig med uppför hela klättringen. Tur att det inte gick lika hårt som i fjol, då det krävdes bra mycket mer tryck för att gå med.

Nu när jag var med över berget insåg jag att nu blir det spurt. Då var mitt sista och fjärde mål för dagen att inte riskera något. Så när vi närmade oss spurten om segern valde jag att lägga mig nästan längst fram och direkt i vinden.

Med andra ord var hälsan viktigare än placeringen. När de började komma bakifrån med några hundra meter till mållinjen ställde jag mig upp och spurtade, men hade förstås tagit för mycket vind på slutet och hade inte så mycket tryck kvar. Tog mig dock i mål utan incidenter och bara några meter bakom vinnaren och nära tredje plats. Segern glädjande nog till Martin Gunhaga från Gimonäs CK. Han är verkligen inne i ett flow nu. Grattis! Roligt också med Nicklas Jonsson från Obbola med en andra plats och Jonas Örjestad från Team Norrbotten som trea. Trevliga och duktiga cyklister alla tre och värda sina pallplatser.

Själv är jag nöjd med en fjärdeplats utifrån de förutsättningar som är. I och med att jag saknar en sista växel och jag dessutom inte vill spurta är jag så att säga uddlös. Ett annat år hade jag gjort vad jag kunnat för att komma loss i en utbrytning, men nu blev det till att åka med.

Det var i alla fall ett riktigt roligt lopp som gick på i bra fart. 80 km med ca 900 höjdmeter och en snittfart på ca 39 km/h. Då gick det dessutom bitvis väldigt lugnt på slutet. För egen del landade det på en normaliserad effekt på 297 watt, så det blev ett riktigt bra pass. Det är också bara att konstatera att linjelopp, och inte bara tempolopp är roliga.

Ont i större delen av kroppen under och efter loppet. En stor del på grund av skada, annat utifrån att jag saknar en hel del träning.

Nu hoppas jag att kroppen börjar bli så pass okej att jag inom kort kan börja köra hårdare intervaller. Det är helt klart så att helgens power i benen avslöjar att det hittills inte varit möjligt, även om jag trots detta känner mig mycket nöjd. Svårt att vara annat då jag är på gång formmässigt, jag fixade att köra i klunga och det blev en 1:a och 4:e plats.

Swecup tempo i Gottne - Ingenting är omöjligt

Denna helg behövde jag inte åka så långt för att delta i dagens Swecup i tempo. Endast 14 mil till Sidensjö där Gottne anordnar helgens tävlingar.

Från att förra helgen i Västerås mött en platt bana i värme, till helgens tävlingar med en rejält kuperad bana och kyla. Men vi slapp regnet som hotade i fjärran.

Idag hade jag planerat att cykla mer kontrollerat i jämförelse med förra helgen när jag typ var uppe i maxpuls nästan direkt.

Trots det blev det lite hög effekt första 3 km, men sedan hittade jag en mer kontrollerad cykling. Precis som förra helgen var jag i jämförelse med övriga startande och mig själv snabbast de första 3 och sista 3 km. Sedan lite mer upp och ner under övriga delar av sträckan.

Sammantaget kändes kroppen lite bättre denna vecka, men fortfarande fattas det en hel del effekt för att orka hålla det tryck som jag önskar. Jag blev helt klart lite defensiv på delar av banan. Men det är klart, sedan skadan har jag har inte cyklat i tempoställning och på max lika långt som dagens tävling. Då är det svårt att veta hur kroppen ska klara drygt 27 km med ca 230 höjdmeter. I vanliga fall har jag full koll på vad jag klarar, men i år är det mer osäkert både utifrån att min power är otydlig, att jag är tyngre än vanligt och dessutom är min kapacitet väldigt ojämn beroende på hur skadorna påverkar för dagen.

Jag tar med mig att känslan var bättre än förra helgen och det på en bansträckning som passar mig sämre.

Sedan har jag också visat för mig själv att ingenting är omöjligt. Att kunna tävla och det på denna nivå är egentligen orimligt så kort tid efter min extrema skada och när kroppen fortfarande är långt ifrån återhämtad.

Att det blev seger i dag var ett extra plus. Jag har nu 10 raka tempolopp på pallen. 4 segrar, 3 andraplatser och 3 tredjeplatser. Lite overkligt faktiskt att det gått att bygga på den raden även i år.

Grattis också till Martin Gunhaga från Gimonäs CK som tog en pallplats på linjeloppet i Västerås och följer nu upp med ytterligare en pallplats till idag. Roligt för oss från norr. I morgon har Martin också en bra chans på linjeloppets krävande bana.

Trots seger i dag tänker jag ändå att det viktigaste är att kunna visa mig själv och andra att vi kan klara mer än vi tror och förhoppningsvis bidrar jag med lite inspiration.

Jag har ännu inte bestämt om jag startar på linjeloppet i morgon. Det som talar för är att klungan är mindre än vanligt och banan är mer utmanande än vad den brukar så klungan borde spricka ganska fort. Det som talar emot är att det vore väldigt problematiskt att krascha nu mitt i min rehab, och risken finns alltid. Att banan är krävande passar också i vanliga fall bättre än en platt bana, men nu saknar jag ca 10% kapacitet, så det finns inte kraft att utmana om de fina placeringarna. Men eventuellt kör jag, försöker hålla mig undan från trånga situationer och accepterar att jag hamnar en bit ner i resultatlistan. Sedan behöver förstås smärtorna i ryggen som alltid uppkommer när jag kör tempo, försvinna om det ska bli start.

Börjar med att njuta av positiva tankar i kväll, så får vi se hur det blir i morgon.

Swecup i Västerås - Tillbaka från skada: Det kändes som en seger!

Efter många om och men bestämde jag mig för att våga åka ned till Västerås för att tävla i SweCup. Denna gång dock endast i tempo då jag ännu inte känner mig tillräckligt återhämtad efter skadan för att befinna mig i en stor linjeklunga och särskilt på en snabb lättåkt bana.

När jag skulle åka söderut på fredag morgon kändes kroppen allt annat än bra. Vad det berodde visste jag inte. Sonen har varit förkyld hela veckan och varit rejält dålig. det är mycket pollen i luften, jag har vissa dagar större känningar av mina skador som påverkar andning och puls, och dessutom var jag spänd inför vad som skulle komma.

Rosslig och riktigt hög vilopuls, men då det kanske främst berodde på spänningar och min grundskada bestämde jag mig för att ändå åka iväg.

Var dock på väg att vända hemåt flera gånger, men till slut hade jag kommit så långt att det inte fanns någon återvändo.

Efter många timmar var jag så framme vid tävlingsbanan och jag rullade iväg för att prova den med tempohojen. Inte så kuperat, rejäl medvind till vändningen och tungt tillbaka. Benen var hyfsat okej, medan pulsen var lite hög.

Precis som flera dagar denna vecka gick jag i säng tidigt för att kroppen skulle börja kännas bättre. Vaknade 11 timmar senare och ändå var det långt kvar till starten som skulle ske först 14.40.

Frukost, och en första uppvärmning på trainern i hotellrummet. Pulsen fortfarande ca 20 slag för hög både när jag steg upp och vid första värmning. Jag blev osäker på om jag skulle starta men till slut bestämde jag mig. Det kunde ju inte gå mer än dåligt.

På plats ca 2 timmar innan start och det blev många trevliga samtal med cyklister jag inte sett sedan i höstas. Roligt att få så uppmuntrande kommentarer och att många saknat mig. Det värmde.

Spänt och nervöst då jag inte tävlat sedan skadan och inte ens cyklat längre än 14 km i tempoställning och nu var det ca en mil längre. Jag hade alltså ingen aning om hur kroppen skulle reagera.

Efter två kortare uppvärmningar var det så dags för start. Bara en minut kvar och då ser jag att bromsen ligger mot diskhjulet. Snabbt upp med snabbkopplingen och en justering. Sedan bara 15 sekunder till start. Stressigt det här. I mål ser jag att bromsen ligger på, men det påverkade nog bara marginellt under loppet.

Så iväg. Mitt första lopp sedan mitt allra första TT-lopp 2015 då jag inte visste alls hur hårt jag skulle kunna gå för att orka hela vägen. Ni som hängt med vet att jag hade min effektmätare felkalibrerad och gjorde en snabb och slarvig justering direkt efteråt. Så från för lågt till för högt. Detta har jag dock valt att inte ändra för att inte bli för nedslagen under loppet. Så effektsiffrorna var höga, men ljög en hel del.

Nu är det ju lätt att känna vad benen och pulsen klarar och sedan vet jag hur fort det "borde" gå på platten i medvind respektive motvind. Jag hade också ett bra riktmärke som startade 30 sekunder före mig. Jag brukade vara 1-2 minuter snabbare i fjol och samtidigt hade Fredrik Nylén från Skoghall varit snabbare i år. Om jag kunde hålla avståndet skulle det nog bli acceptabelt i alla fall.

Jag kan konstatera att pulsen under loppen var extremt hög och det var otroligt slitigt. Jag har faktiskt aldrig haft så hög puls som jag hade under detta lopp. 95% av maxpuls i snitt och sista 20 minuterna var snittpulsen den högsta jag någonsin haft. På mållinjen 1 slag från maxpuls.

Vet inte riktigt varför pulsen blev så extremt hög. En del kan vara att jag förlorat benmuskler och behöver köra på högre kadens, det kan ha att göra med pollen eller förkylning eller så är det bara är att acceptera utifrån min skada.

Hur som helst kämpade jag hela vägen och tog ut allt i kroppen. Inget sparat. Så check på att ha kämpat i alla fall.

Vid en analys kan jag konstatera att jag körde snabbast första 2 km i relation till övriga. Sedan var sista två kilometerna också riktigt bra. Mellan kilometer 16 och 18 vet jag inte vad som hände. Här tappade jag väldigt mycket tid mot de allra flesta. I alla fall nöjd med att kunna avsluta på ca 500 watt sista minuterna trots att jag redan då var "körd".

I mål kunde jag konstatera att jag nästan hunnit i fatt Fredrik och att min snittfart landat på 44,1 km/h där det gick väldigt snabbt ut och väldigt tungt tillbaka i motvinden. Men förutom två kilometer då jag alltså var väldigt dålig höll jag ungefär samma tryck hem som ut.  Jag kände mig ganska nöjd. Kämpat hela vägen och det fanns helt enkelt inte högre fart i kroppen.

I mål insåg jag att jag var ca 1 minut och 40 sekunder efter Patrik Boström från CK Fix. Patrik är alltid riktigt bra, och ett bra riktmärke. I fjol hade vi 3-3 i inbördes möten, men han slog mig med mer när han var före. I år har han dessutom börjat med två segrar inför lördagens tävling.

Patrik Boström åkte också på en rejäl krasch näst sista tävlingshelgen 2018 och drabbades av nästan lika allvarliga skador som jag åkte på i januari. Imponerande då att vara tillbaka och så väldigt stark.

I jämförelse med fjolåret var jag ca 2 km/h långsammare och då ungefär 1 minut och 30 sekunder. Samtidigt så bra som jag som bäst kunnat förvänta mig. Inte många hade nog trott att jag skulle kunna cykla så pass snabbt bara 4 månader efter min omfattande operation och ca 65 dagar där jag varit helt eller nästan sängliggande.

När resultatet kommer blir jag mycket förvånad. Jag når pallen och blir tvåa! Klart bättre än väntat.

Så här i efterhand väldigt känslosamt att åter få kunna prestera och vara lite av mig själv igen. Allt hårt jobb, höga mål och stor kämpaglöd har tagit mig en bra bit på vägen till min återkomst. Inte bara för själva cyklingen utan för livet. Jag vet fortfarande inte om jag får men av mina skador som gör sig påminda stora delar av varje dag, men det ser mer och mer lovande ut i alla fall.

När jag för mindre än 3 månader sedan började rulla max 30 minuter på ca 130 watt, mest låg till sängs och fullproppad med morfin tänkte jag redan då att mitt första fokus är att ta mig till Mallorca på träningslägret i april och komma till start i Västerås tempolopp. Dessa mål höll jag för mig själv, men all träning syftade mot detta.

Att jag siktade mot Västerås berättade jag inte förrän jag trodde det var möjligt och det var så sent som för sex dagar sedan.

En andra plats på mitt första lopp efter min allvarliga skada känns faktiskt som en seger. Ja, mer känslosamt än de flesta av segrarna i SweCup. Jo, jag vet att inte alla de bästa var på plats, men känslan handlar främst om att jag kunde tävla och jag kunde prestera. Nu har jag också ett riktmärke att utgå från. Det kommer att ta tid att bli lika bra som jag varit om det någonsin går. Men även om jag inte når dit kan träna, leva och tävla.

I vanliga fall kör jag tempo på lördag och linje på söndag.  Men linjeloppet lät jag andra göra upp om. I stället satte jag mig i bilen och åkte hem till Västerbotten igen. Nöjd och glad, med ishockey och eurovision på radion. Då går det lätt att ta sig hem.

Vilken toppsäsong - Tankar om det som varit

Ja, detta blir lite av ett skrytinlägg. Men kanske är det okej då du är riktigt nöjd, och att det inte hör till vanligheten att det kan gå så här?!

Vilken toppsäsong det har varit. Jag hade satt upp ett antal tuffa mål inför säsongen och alla uppnåddes! Det blir nog svårt att toppa detta.

Vad var då mina resultatmål?
a) Pallplats på SM och sämst silver
b) Pallplats på Nordiska Mästerskapen
c) Minst en seger i tempo i Swecup
d) Minst en seger i linje i Swcup
e) Pallplats i Swecup tempocup
f) Pallplats i Swecup totalcup (linje + tempo)

Sedan har jag också haft många prestationsmål och processmål som också nåtts. Det enda som varit klurigt är min rygg som krånglat. Trots att dessa problem gjort att jag missat några tävlingar och inte kunnat prestera fullt ut i alla tävlingar så har det mesta gått riktigt fint.

Jag är riktigt nöjd med att ha lyckats pricka in toppformen i både SM och NM. Nu blev jag krasslig på SM, men då jag i grunden hade peakform räckte det ändå till silver.

Silvermedalj på SM. Min känslomässigt största idrottsstund för året

På Nordiska Mästerskapen kändes allt perfekt och det blev ett silver till, bara 12 sekunder från segern.

Nordiska mästerskapen. Silvermedalj och en toppendag på alla sätt

Silvermedaljen på NM smakade gott

Jag har också lyckats få till 3 segrar i tempo under säsongen. Två av dessa med riktigt tufft motstånd på start och båda dessa gånger lyckades jag slå svenske mästaren som alltså stod högst upp på SM.

Alla segrar är en seger oavsett motstånd. Denna seger i Gottne hade jag inte min bästa dag, men det räckte ändå

Jag lyckades också få till en linjeseger i Swecup. Där lyckades jag brygga upp till en utbrytning för att med några km kvar kunns bryta mig loss från utbrytningen för en soloseger.

En stor dag där det taktiska och fysiska lyckades. Riktigt nöjd med att få till en linjeseger i Swecup även detta år

I totalcupen i tempo blev det en andra plats. Så blev det också i fjol, men i år var mina resultat bättre. Men då Patrik Boström i CK Fix lyckades ännu bättre är det inte mycket att säga om. Han gjorde en fantastisk prestation i flera av tempoloppen och är värd totalsegern. Totalt var det 7 lopp i cupen. Jag vann 3 och Patrik vann de andra 4. Vi var båda på pallen i alla lopp vi startade i.

På bilden nedan finns Niclas Näslund Cykloteket Racing Team och Patrik Boström CK Fix på samma bild. Två fantastiska cyklister och människor som jag har stor respekt för och inspireras av. För första gången lyckades jag cykla snabbare än båda två vid samma tillfälle. Otroligt stort för mig.

Första temposegern i Västerås med snabba Niclas Näslund och Patrik Boström som tvåa och trea

Tempoloppen gick riktigt bra och även linjeloppen som inte slutade i spurt var riktigt positiva. Det innebar att jag inför sista deltävlingen i cupen fortfarande hade chans till totalseger. Det slutade dock med andra plats, och det är jag riktigt nöjd med.

Cykeln vilar lite inför tempostarten på SM nere i Torekov

19 deltävlingar i Swecup fördelat på tempo, linje och GP. Själv fick jag gå i mål i 13 av dessa. Patrik Boström lyckades segra 5 ggr (4 i tempo och 1 i linje), jag segrade fyra gånger (3 tempo och 1 i linje), Richard Lööw segrade 3 gånger (2 GP och 1 i linje) och Kristian Stenshamn tog två segrar (2 i linje). Sedan var det 5 andra som vann var sin tävling (4 i linje och 1 i GP)

Med SM, Nordiska Mästerskapen, Swecup och andra tävlingar har det under 2018 blivit 12 pallplatser varav 4 segrar. Ytterligare 4 topp-sexplaceringar och 2 gånger topp tio. 4 gånger har det blivit en sämre placering. Jag har åkt på 9 resor under säsongen och alltid fått komma hem med minst en pallplacering. Svåröverträffat. Njuter lite extra nu helt enkelt.

Ja, det blir i alla fall inte resultaten och känslan under säsongen som ger motivationsproblem inför den kommande försäsongen. Sedan har jag också haft riktigt kul såväl när jag cyklat själv, med lagkamrater som när jag varit på "tävlingsturné". Att få träffa alla trevliga cyklister runt omkring i Sverige är verkligen toppen och själva tävlingarna är också något extra. Nu får vi se hur det blir nästa år.

Tre pallplaceringar på två dagar!!

Ja, då vår säongen avslutad och nu ska jag bara sitta i soffan och slappa. Nej, skojar bara. Gissar att jag redan efter några dagar får abstinens. Körde faktiskt ett träningspass med några av mina lagkamrater i kväll, också.

Min sista tävlingshelg med var skoj. Då tänker jag inte bara på själva cyklingen utan alla cykelvänner som samlas från landets alla hörn. En typisk cyklist på tävling: Ödmjuk, vinnarskalle, professionell, rolig, lättsam och väldigt trevlig. Så skoj att träffa er alla.

Resultatmässigt blev helgen också precis som jag fokuserat på. Jag ville nå tre pallplaceringar och det lyckades.

Glaspriserna från totalcuperna och medaljen från lördagens tempo

På tempot under lördagen gick det allra mesta rätt. Trots 208 höjdmeter under 30 km och rejäl kantvind lyckades jag snitta ca 45.5 km/h. Jag var också två minuter snabbare än förra året på samma bana.

Resultatet räckte till seger och en tid som är en av de allra snabbaste någonsin på banan, åtminstone som registrerats i Strava. Blev lite förvånad själv faktiskt.

Jag fick alltså stiga överst på pallen.

Tillsammans med Niclas Näslund, Cykloteket Racing Team och Glenn Dahl CK Sundet

En stund senare fick jag åter gå upp på pallen då priserna i tempons totalcup för hela Swecupsäsongen skulle delas ut. Patrik Boström från CK Fix drog in 115 poäng, jag lyckades nå 110 poäng och Glen Dahl från CK Sundet fick 90 poäng på en tredje plats. Sedan var det ytterligare ca 45 poäng ned till fjärde plats.

Själv lyckades jag under säsongen vinna 3 lopp, ta en andra plats och två tredjeplatser. Sedan kunde jag inte starta i ett lopp pga ryggproblem. De fyra lopp jag inte vann stod Patrik Boström som segrare.

Patrik vann cupen mycket välförtjänt och han har gjort en fantastisk temposäsong. Tyvärr kunde han inte stiga överst på pallen, då han förra helgen kraschade allvarligt på Svanesunds linjelopp med stora skador som följd. Riktigt tråkigt. Känner jag Patrik rätt kommer han dock stå på start i nästa års tempotävlingar, ännu starkare än i år. Lycka till med rehab och senare försäsong Patrik.

Under söndagen var det linjelopp och här utmanövrerades jag av ett starkt Cykloteket Racing Team där jag som ensam motståndare inte hade mycket att hämta. Jag fick dock åter gå upp på pallen efter tävlingarna när pris för årets bästa cyklister i totalcupen 2018 (tempo + linje) delades ut. En ny andraplats med Richard Lööw från Cykloteket Racing Team överst. Bara att gratulera Richard som är en väldigt komplett cyklist. Helt outstanding i GP-lopp, otroligt stark i linjeloppen och mot slutet också med flera topplaceringar i tempo. Dessutom har han ett komplett lag som backup.

Richard vinner med totalt 200 poäng, jag landar på 174 poäng och trea blir Patrik Boström på 167 poäng. På fjärde plats Glenn Dahl CK Sundet 119 poäng och femma Mathias Bergkvist Örebrocyklisterna på 112 poäng.

Även denna gång blev det lite av ett antiklimax då det åter var en tom plats på pallen. Denna gång på tredje plats där alltså vår vän Patrik åter saknades. Hade Patrik kunnat vara med i helgen hade han kunnat utmana om såväl andra plats som om segern i totalcupen. Tråkigt för honom, men i sammanhanget är det förstås världsliga ting, och viktigast är ändå alltid hälsan.

Säsongen är slut och nu är det slut på pallplaceringar för 2018. Förhoppningsvis blir det några stycken även 2019. Men det kan bli svårt att lyckas lika bra då jag denna säsong fått kliva upp på pallen hela 12 gånger.

Så tacksam för att det gått så bra i år. Det hade förstås inte varit möjligt utan allt stöd och all förståelse från familjen som verkligen stöttar mig i alla lägen. Tack!

Jag sticker ut kring farlig bansträckning och söndagens val!

I helgen var jag nere i Svanesund för den näst sista tävlingshelgen i Swecup-Masters. Lördagens tempo på en bana där det aldrig tidigare gått bra blev lyckad med en andra plats. Jag var en minut snabbare än 2016 (jag var på VM 2017) och två minuter snabbare än 2015, så lite utveckling har nog skett.

Kjell Bengtsson tog en hel del bilder på cyklisterna under lördagen. Här kommer en på mig.

På söndagen var det dags för linjelopp och här kunde utfallet blivit bättre med lite mer offensiv cykling och en cykel som fungerade bättre.

Jag var dock kvar i tätgruppen när det blev spurt, men jag valde att inte kriga om topplaceringar. Jag är helt enkelt väldigt försiktig när det blir hetsigt etc. Sedan är jag fullt medveten om att jag ändå kan dras in i olyckor och krascher.

Söndagens lopp avslutades verkligen tråkigt då flera cyklister krokade ihop och gick i backen med stora skador som följd. Så tråkigt och jag lider verkligen med alla inblandade och deras nära och kära. Jag hoppas att ni alla snart får må bättre.

Resultatet är inte viktigt en sådan här dag, men hur som helst rullade jag in på en 14 plats.

Hela söndagen var det sedan hemresa som gällde. Många långa timmar. Övernattning, några timmar till och sedan framme på arbetet på måndag fm.

I går kväll packade jag upp och sedan jobbade jag ett längre tag med min cykel som inte alls fungerade under linjeloppet. Under loppet hoppade växlarna och kedjan fastnade vid flera tillfällen. Sedan rullade det tungt också. Efter en hel del arbete med cykeln där jag uppmärksammade flera fel är läget nu bättre.. Ett fel handlade om att bakhjulet inte längre fungerade som det skulle. Annat om själva växlarna och växelörat. Så åtgärderna blev inställningar av växlar, rengöring och smörjning, byte av växelöra och byte av hjul.

I kväll har vi haft gemensam träning i klubben och det blev ganska så mycket pangpang med andra trevliga klubbkompisar. Trevligt!

Mot slutet av träningen hände något mycket ovanligt för att vara 2018. Det började spöregna och ett tag regnade det så mycket att man knappt såg vägen och kompisarna. Det blev kallt, men det var inte så lång tid kvar av rundan så det var ändå hanterbart.

Ja, då får vi se hur kroppen reagerar efter kvällen och det får styra hur resten av veckans träningar ser ut inför lördagens Smack-tempo (norr om Märsta) som blir det sista tempot för denna säsong.

På söndagen är det sedan avslutning på linjecupen i Nynäshamn. Linjeloppet går på den enligt mig mest osäkra bansträckningen under hela säsongen där du åker på en 10 km lång rundbana där vägarna ofta är smala, svängarna är stängda och det kommer väldigt mycket mötande trafik.När det kommer bussar är det som allra mest osäkert.  Sedan är banan lättåkt vilket gör fler hetsigare i sin cykling och att klungan trycks ihop. Jag kan tycka att det är underligt att det inte åtminstone går att enkelrikta vägen de få gånger det är tävling. Då rundan är så kort skulle det inte innebära någon längre omväg för boende och andra.

Jag hoppas för första gången få till ett bra lopp på Smacktempot, en tävling som inte tidigare passar mig. Sedan har jag ännu inte bestämt mig hur jag gör med söndagen och om jag ska starta eller ej.

Jag hoppas på pallplats på lördagen och pallplatser även i totalcuperna. Men mycket avgörs i helgen.

Ja, sedan avgörs också valet i helgen, och det är ännu viktigare än helgens tävlingar. Jag hoppas på att resultatet ska innebära att vi kan värna alla människors lika värde, ha en positiv kunskapssyn i skolan, värna och utveckla kvinnans rätt, fokusera på klimatsatsningar och en välfärd som är hållbar över tid. Jag hoppas också att vi i Sverige ser vår roll och vikten av samarbete i såväl klimat, fred, migration, handel mm. Sedan behöver vi klara att arbeta med de utmaningar som landet har, samtidigt som vi blir bättre på att lyfta hur positivt mycket är här i landet och som det varit länge. Inte lätt att ha två tankar i huvudet samtidigt, men det känns centralt.

Tyvärr finns det strömningar som motverkar allt detta, vilket känns mycket oroande.

Ja, sedan hoppas jag förstås att många bra och konstruktiva beslut ska komma de närmsta åren när det gäller cyklisters och cyklingens förutsättningar. Det handlar bland annat om förbättrade kommunikationer och en förbättrad säkerhet.

Svanesunds linjelopp - En otäck krasch med skador

Efter dagens linjelopp har jag nu streckkört 760 km. Nu övernattning i husbilen och i morgon avslutande 220 km och direkt till jobbet.

Igår svarade kroppen över förväntan och det blev en andra plats på tempot.

Idag på linjeloppet blev jag påmind om det allra mest negativa med cykling vilket är krascher och skador.

Min känsla är nu inte alls bra och det känns riktigt tråkigt för de drabbade. Då är inte tävlingen viktig längre.

Jag nöjer mig därför att säga att ryggen var okej idag, benen kändes allt bättre under loppet, medan cykeln rasslade rejält och växlarna hoppade mest hela tiden. Styrkan var bättre än det taktiska.

Jag försökte en del, men var lite väl passiv. I slutändan blev det spurt. Jag har så stor respekt för trängseln vid dessa tillfällen, så jag rullade kontrollerat samtidigt som de framför mig maxade.

Jag hann se att det var på väg att gå illa, och så smällde det just före mållinjen. Det såg inte alls trevligt ut och efteråt konstaterades att det var rejäla skador. Två cyklister blev liggande och ambulans kom och vi fick hålla oss undan. En av de som kraschade var min cykelvän Patrik Boström. Den andre vet jag inte vem den var.

Eftersom vi fick hålla oss undan och sedan inte fått någon info, vet jag fortfarande inte hur det gått. Jag har kört husbilen hela dagen med en olustkänsla och en stor omtanke för de som skadats och deras familjer. Jag hoppas verkligen att det efter förutsättningarna gått bra.

Sköt om dig och dina kära.

Swecup tempo i Svanesund - En trend är bruten!

Idag var det alltså dags för ett kort och hårt tempo här i Svanesund. Ganska så kuperat, rejält svängigt och smala vägar. Inte riktigt min grej.

Sedan har jag efter Nordiska kämpat på med lite tappform och en rygg som krånglar.

Jag har varit här nere i Svanesund två gånger tidigare och då varken varit nöjd med min prestation eller min placering.

Idag startade jag med stor osäkerhet på mig själv, men jag hade bestämt mig för att gå all-in och se hur benen och ryggen svarade. Målet var att jag i alla fall skulle ha känt att jag kämpat och gjort vad jag kunnat när jag nådde mållinjen.

Jag startade först i min klass och hade ingen att jaga, bara känna mig jagad. Men det kändes ändå okej, då det händer så mycket på denna bana att du inte behöver någon att jaga.

I går provkörde jag banan och jag lade upp en tydlig taktik för att om möjligt våga mer och cykla snabbare än förra gången jag var här. En stor del har handlat om att jag haft väldigt mycket respekt för de kraftiga svängarna där du inte ser utgången av svängarna och sedan handlade det om hur jag skulle attackera klättringarna.

Bara någon timme innan start var det riktigt negativt med ryggen då en av mina klurigare låsningar jag brukar ha satt som berget. Men så när jag stod i toalettkön lyckades jag hitta ett bra redskap och en rejäl snärt senare gjorde att det smällde till i ryggen och nu kändes det genast lite bättre. Hoppet ökade.

Jag rullade iväg och nu fungerade helt plötsligt inte effektmätaren. Men efter lite mekanikerarbete var den åter igång.

Så var det dags för start och jag matade hårt i starten. Jag såg att effekttalen var väl höga, men jag skulle ju gå all-in i dag, så jag släppte inte av något utan fortsatte så.

Ganska snabbt var pulsen väl hög, men trycket var fortfarande helt okej. Idag var det bara 20 km vilket i vanliga fall inte passar mig, men med en rygg som inte brukar palla så länge var det bra. Då behöver du också gå hårdare än vanligt.

Vid vändningen var pulsen riktigt och jag insåg att jag nog skulle behöva släppa av lite om jag inte helt skulle haverera i slutet av loppet.

När jag en stund efter vändningen mötte cyklisterna som startade efter mig kunde jag konstatera att jag gått ganska bra. Jag hade tappat lite på Patrik Boström från CK Fix som just nu har en riktig peakform. Glenn Dahl CK Sundet som slog mig på förra tävlingen körde också bra, men jag bedömde att vi var ungefär lika snabba till vändning. Resten låg jag nog före.

Att jag låg så pass bra till gjorde att min positiva känsla förstärktes och jag gjorde vad jag kunde för att hålla trycket hela vägen hem. Det var tufft, men det lyckades helt okej. Men med ca 3,5 km kvar rasade effekten och en del tid rann i väg, men kämpaglöden gjorde att jag åter fick tillbaka trycket och lyckades göra en okej avslutning sista 1,5 kilometerna.

Sammantaget var jag nöjd när jag korsade mållinjen. Jag hade fått ut vad jag hade och känslan kring banan var bättre än tidigare år. Jag hade inte varit lika feg i de tekniska partierna även om jag fortfarande förlorar en hel del tid här. Men kraftmässigt hade jag inte mer i dag, ryggen var hyfsat okej och känslan ganska bra. Min effekt var också klart bättre än förra tävlingen när jag var riktigt missnöjd. Kan konstatera att jag gjorde vad jag kunde då de tio minuter med högst snittpuls är det högsta jag någonsin haft. Det visar förstås också att formen inte är helt på topp.

Så började alla som startat efter mig rulla in och jag insåg att min tid skulle stå sig riktigt bra. Åt Patrik Boström fanns inget att göra, så han slog mig för andra loppet i rad. Han är verkligen stark och snabb just nu. Däremot lyckades jag klämma mig in före Glenn Dahl som slagit mig två gånger denna säsong. Det är jag riktigt nöjd med, då han är väldigt bra och dessutom hade hemmaplan i dag.

Från att aldrig varit på pallen här i Svanesund blev det i dag en andra plats. Dessutom ca 1 minut snabbare än sist jag var här. Riktigt bra. Helt klart nöjd med dagen.

Nu har jag masserat ryggen och dessutom gett den lite smärtstillande, så får vi se hur det känns i morgon bitti när det är dags för linjeloppet här nere.

Swecup - Svanesund: Ett försök att bryta negativa trender

Ja, då var jag åter på tur och denna gång på plats nere i Svanesund. Det är nu två helger och 4 tävlingar kvar av säsongen. Både i helgen och nästa helg är det ett tempo och ett linjelopp.

Säsongen har överlag gått mycket bra, men ryggont har skapat hack i både resultat och form.

Som det ser ut nu är chansen stor att jag hamnar på pallen i den totala tempocupen. Just nu ligger jag tvåa, men det krävs bra resultat nu på slutet för att behålla den.

I linjecupen blir det ingen pallplats i totalen. Den största anledningen till att det inte är möjligt är att jag nollar i alla GP-lopp under säsongen.

I totalcupen ligger jag just nu trea och har chans att behålla den platsen om resultaten går rätt på slutet.

För att bli sämst tvåa i tempocupen och sämst trea i totalcupen vilka är mina mål behöver jag bryta de trender jag har i Svanesund och även för nästa helgs tävlingar.

Det är faktiskt så att det bara finns två tempotävlingar jag aldrig varit på pallen. Det är till och med så att jag varit på pallen i tempo i alla tävlingar 2016-2018 förutom Svanesunds tempo och Smack-tempot. Det finns förstås orsaker till det, men jag ska göra vad jag kan för att bryta de negativa trenderna.

Linjeloppet i Svanesund och Falkenloppets bana nästa helg är faktiskt också enda ställena jag aldrig tagit poäng i linjeloppen.

Med andra ord krävs det att jag gör något mycket bättre i såväl linje som tempo i helgen och nästa helg om det ska bli en positiv avslutning på säsongen.

Till att börja med hoppas jag att ryggen håller sig i schack och att benen känns pigga när jag startar i morgon em. Då ska jag verkligen ge det ett riktigt försök.

Swecup - Wänershoflinjen: Där satt den!

I helgen har jag varit nere i Vänersborg för Swecup-tävlingar både lördag och söndag. Skriver först nu då jag hade en lång hemresa och sedan har jag arbetat i dag.

På lördag var det GP och den tog jag mest som träning och att det är lite roligt. Jag är helt enkelt inte så bra på denna typ av tävling, och jag hade inga resultatmål. Det finns inga träningsmöjligheter på GP här i norr och jag tävlar aldrig heller i GP. Det du varken tränar eller tävlar i blir du inte bra på, och det vore dumt att ha förväntningar. Men det kan ändå vara roligt.

Jag anpassar min mål efter mina möjligheter, så jag var inte särskilt missnöjd. Jag gjorde ändå det jag kunde. Något resultat blev det alltså inte. 17:e plats och inga poäng i cupen. Ungefär som förväntat.

På söndagen väntade så linjeloppet som var huvudanledningen till att jag åkte den långa resan från Vännäs.

3 varv på en drygt 28 km lång bana. Böljande i 7 km och sedan en backe på drygt 2 km. ungefär 4% lutning i början och slutet och ganska så platt på mitten. Efter backen slakmota ett tag till. Det innebar närmare 3 km innan det började gå utför.

Efter backen en hel del utför och sedan böljande och svängigt på smala vägar. Efter 20 km ut på en större väg och sedan mest rakt fram mot mål. Med tre kilometer kvar lite kort uppför och med en kilometer kvar svänger du vänster på bred väg och sedan in mot mål.

Jag hade rekat banan och tänkte att den skulle kunna passa. Lagom brant klättring för mig. Frågan var bara om den var tillräckligt utslagsgivande. Sista 8 km med öppna ytor och medvind. Möjligen skulle det gå att göra något här. Överraska i sista knicksen med 3 km kvar?

Ja, så var det dags. Ca 60 cyklister till start och som vanligt tufft motstånd. Färre än förra helgen, men de flesta som brukar placera sig i toppen var med. Vi var för dagen två klasser som startade samtidigt, så vi fick sällskap av H30. Med andra ord två tävlingar i en.

När det var dags ställde jag mig långt fram, men som vanligt var jag seg i starten och hamnade nästan sist. Valde då att backa ned allra sist. Jag förstod dock att inget skulle hända före backen.

Tog det lugnt längst bak och snackade lite med några andra. 1 km före backen sökte jag mig fram till mitten av klungan och direkt in backen tog jag ännu bättre position. Schützer och några till gick i väg. Jag stötte upp till de och gick förbi. Vi blev några som tryckte på en stund, men det hände inte mycket.

Alla gick med över toppen och jag backade ned igen.

Några försök gjordes under resten av varvet, men jag förstod det skulle vara lönlöst.

In på varv nummer två. Jag och några till hade innan loppet pratat om att samarbeta i backen på varv två. Kanske skulle det gå att få till en utbrytning. Roligt att få snacka i hop sig med någon för en gångs skull. Jag är ju alltid ensam i mitt lag och tävlar mot andra som har hjälp av lagkamrater.

2 km innan backen gick jag upp i spets och försökte skapa tempo. Flera var med på det och det blev väldigt aktivt. Ett tag hade vi lucka, men innan backen hade de bakom sytt ihop det.

In i backen samlat och som planerat gick det nu mycket hårt. Jag fick bita i för att ta hjulet på Richard Lööf från Cykloteket. Någon tog över, men innan klättringen var över fick vi inse att det var för lätt att gå inbäddad i klungan. Återigen återsamlat. Nästan ingen hade släppt.

Jag backade sist igen och tänkte att nu händer det inget förrän någon kilometer innan vi för sista gången går in i backen. Så fel jag kunde ha.

Richard Lööf fick med sig någon till och de fick lucka. De höll sedan luckan hela varvet. I början av sista varvet låg jag fortfarande längst bak och såg då att fler gick i väg. Det var 4 stycken som kom loss och anslöt till utbrytarna. Så nu var de 6 stycken i täten. Det var trångt att komma fram och jag fick avvakta.

Så blir det ännu mer problem. Vi har kört ikapp elitjuniorerna som startade före oss. Nu fastnar vi bakom deras servicebilar och även kommisariebilar (domarna). Till slut tråcklar vi oss dock förbi, men har då tappat ännu mer.

I efterhand har jag sett att vi nu har 20 sekunder fram till utbrytningen med ca 2 km kvar till backen. Jag försöker få igång klungan och matar på i spets. Några till hjälper till och vi krymper avståndet till 16 sekunder när vi går in i backen för sista gången.

Det ser inte bra ut då ettan, tvåan och trean från gårdagen är med i utbrytningen (Richard Lööf från Cykoteket Racing Team, Mathias Bergkvist från Örebrocyklisterna och Stefan Schützer från Skoghall). Dessutom 3 till som jag inte ser vilka de är.

Jag är inbäddad i klungan och ser att vi håller samma tempo som täten första delen av backen. Jag håller mig då lugn då det är mycket lättare att ligga inbäddad. Jag väntar på mittenpartiet där det blir mindre brant och just innan det börjar går jag.

Jag kör stenhårt får att gå ikapp, helt på egen hand. Kan det gå att brygga själv så mycket som 16 sekunder med så starka cyklister därframme? Måste försöka i alla fall.

Jag tittar bara framåt och funderar inte på om någon ska hjälpa mig. Snabbt tar jag väldigt mycket. Men så hamnar jag bakom en kommisariebil som inte kan svänga ut då det blir möte av 3 bilar. Fast bakom tar jag inget och några cyklister ansluter i min rygg. När det åter blir fritt matar jag stenhårt igen och tar snabbt in. Innan vi når toppen är jag ikapp och inser att jag dragit med mig 5 cyklister till.

Vi är nu 12 stycken i tätgruppen och efter en stund får vi till ett riktigt bra samarbete. Vi går runt och var och en är bara i spets några sekunder åt gången. Några är trötta så vi blir allt färre som går runt, men de flesta hjälps åt.

Vi lyckas distansera klungan allt mer och jag börjar inse att det kan nog bli bra det här.

Med 8 km kvar kommer vi in på stora vägen, och jag höjer intensiteten i spets och helt plötsligt är vi bara fem. Men de 7 andra ansluter efter en stund.

Jag känner att jag är bland de starkare för dagen och planerar för en attack med 3 km kvar. Efter att en cyklist släppt är vi 11 kvar i täten. 4 tillhör H30, så vi är alltså 7 stycken i "min tävling".

Jimmy Balderud från CK Sundet (Göteborg) som är en riktigt stark tempocyklist och linjecyklist finns med i gruppen men kör för H30. Vi brukar snacka och har varit loss tillsammans lite då och då under olika lopp.

Just innan jag ska rycka gör han rycket. Han får 10 meter. Jag ställer mig upp och spurtar på max och lyckas gå ikapp.

Ingen annan orkar ansluta.

Vi matar på det vi har. Vi turas om i spets. Tre jobbiga kilometer väntar. Jag tittar bak ibland och ser hur vi utökar avståndet. Dock är pulsen och ansträngningen väldigt hög. Vi hjälps dock åt perfekt och vi snittar ca 48 km/h vilket gör att jag får upp hoppet.

Med en kilometer kvar svänger vi in på en ny väg och jag ser att de tagit in, men vi har fortfarande en bra lucka. Skulle tro 7-8 sekunder. Dock vet jag att när man är i grupp har man fått vila mer och det är lättare att maxa ur i en spurt när du kan gå i ryggar.

Med ungefär 500 meter kvar tar jag över i spets och bestämmer mig för att mata allt vad jag har in i mål och se om det räcker. Jag ser att den jagande gruppen knaprar in, men det kan gå. Med hundra meter kvar inser att jag precis som i fjol lyckas få till en seger där jag skär mållinjen på egen hand.

Jag ligger i 54 km/h och de är klart efter. Det ska inte gå att cykla så mycket fortare att du hämtar in det på den korta sträcka det är kvar. Jag vågar dock inte chansa utan tittar bara framåt och matar ända in över mållinjen. Jag missade det igen! Bror har tidigare "skällt" på mig och sagt att jag måste göra segergest om jag vinner. Ja, nu får han skälla igen. Misslyckades helt med det.

Men det blev - Seger!

Jimmy Balderud kommer in just efter och segrar i H30. Skoj! Bra kört.

Därefter kommer Mathias Bergkvist från Örebrocyklisterna och tar andraplatsen och Rickard Lööf tar tredjeplatsen. Mathias blir då två båda dagarna och Fredrik etta på lördagen och trea på söndagen. Riktigt bra!

Fyra blev Arjan Vosselman från Uddevalla CK och femma Stefan Schützer från Skoghall.


Själv lyckades jag nu vinna även ett linjelopp i Swecup. Riktigt skoj att jag kan hävda mig både i tempo och linje. Dessutom ensam in på upploppet, även om jag bara var två sekunder före tvåan.

Jag och Jimmy har pratat sedan i fjol om att det vore roligt att någon gång vinna var sin klass samma dag och nu hände det! Vi var verkligen glada båda två.

Det har börjat bra med tävlingarna nu i vår. På de fyra tävlingar jag haft som mål och samtidigt trott att jag kunde placera mig har det blivit platssiffrorna 3, 6, 1, 1. Sedan har det varit två tävlingar som inte passat och där har det inte heller blivit några resultat. Den ena ett helt platt linjelopp och jag har ingen spurt, och så GP:et i lördags. Men två tempon med plats 1 och 3 och sedan två linjelopp med plats 1 och 6.

Denna tävling fick jag dock verkligen äta styrlinda. Jag skar mållinjen på maxpuls och de sista 33 minuterna från att jag började jaga utbrytningen 2 km före backen och in i mål hade jag en NP på 357 watt. Dessa 33 minuter inbringade en snittpuls på 90%. Att sedan få ut 433 watt sista 4 minuterna av loppet med så hög effekt i nästan 30 minuter innan var stärkande för självförtroendet. Snittfarten sista 3 km var nästan 48 km/h och snitteffekten var som då som högst under hela loppet.

Efter loppet fick jag väldigt många ryggdunk från andra cyklister, vilket verkligen var roligt. Jag känner mig ju fortfarande som att jag har väldigt mycket att lära och är imponerad av många av mina kamrater tillika konkurrenter. Då känns det toppen att få så uppriktiga grattis!

Den långa hemresan gick sedan väldigt fint, då jag körde de första timmarna på adrenalin och sedan njöt resten.

Jag vet ju hur otroligt svårt det är att få till några resultat i denna knivskarpa konkurrens med så många duktiga cyklister, så jag får passa på att suga på karamellen ett tag. Det är aldrig någon självklarhet att det kommer fler resultat. Men självklart ska jag fortsätta göra vad jag kan.

Jag vill också tacka för alla positiva tillrop på sociala medier och irl. Verkligen värmande och positivt.

Det blev alltså en riktig toppenhelg med fint arrangerade lopp både lördag och söndag. Strålande sol, fina banor, många trevliga samtal med andra cyklister och dessutom ett lyckat resultat.