 |
| Fin natur här |
 |
| På gott humör när jag värmde upp |
Innan start var jag väldigt osäker på hur jag skulle reagera under loppet. Bansträckningen upplevde jag dock som fin då jag rullade igenom i går. Inte så smala vägar och trots allt lite böljande. Kanske skulle det ändå kunna hända något som gjorde att vi inte blev så många som skulle tampas längst fram? Sedan var jag medveten om att känslan blir annorlunda när det går +40.
När det rullade igång lade jag mig sist en stund och kände in läget. Det kändes sådär med flera möten med bilar och ganska så hetsigt. Farten var också väldigt hög.
Efter ca 11 km tog jag mig fram till spets och sedan deltog och skapade jag ett flertal utbrytningsförsök under resterande 12 km av varvet. Inget lyckades dock, och jag började förstå att risken var stor att vi skulle vara en stor klunga alla fyra varv (totalt 92 km).
 |
| Hög snittfart, men det krävdes inte hög snitteffekt då det som synes var böjande men inte särskilt många höjdmeter. Då är detta ändå det första varvet där jag matade hårt halva varvet. |
In på varv två lade jag mig åter sist för att mitt på varvet åter ta mig fram långt fram för att vara med och skapa något.
Hela tiden kände jag en oro i kroppen om jag inte var först längst fram eller sist. Jag kände mig inte trygg helt enkelt. När jag är långt framme har jag svårt att hålla mig där om jag inte är längst fram, då jag nu är så försiktig att jag viker undan för alla som trycker på bakifrån. Allt för oron i kroppen. Olyckan i januari sitter helt klart kvar mentalt.
Sist igen och helt plötsligt smäller det. 3 cyklister kraschar. Jag låser bromsarna och lyckas sicksacka mellan cyklisterna och undviker precis kraschen. En av cyklisterna ser ut att skada sig rejält (en cyklist ligger sedan kvar i två varv, och vad jag hört men inte fått bekräftat så åkte en cyklist med ambulanshelikopter). Riktigt otäckt både för egen del och att känslan av smärtan för de som kraschat. När denna krasch skett slutar jag tävla.
Jag ligger sist hela tiden och funderar på om jag ska bryta. Samtidigt tänker jag att gör jag det lär det bli svårt att komma tillbaka igen. Det innebär att jag bestämmer mig för att fortsätta, men fortsätter ligger långt bak resten av varv 2, hela varv 3 och halva varv 4. Hela tiden med en olustkänsla i kroppen.
Jag är fortfarande så pass skadad i kroppen efter olyckan i januari att jag verkligen är rädd att krascha igen. Sedan kan man ju slå sig rejält även om man inte har tidigare skador. I en risk/reward-bedömning tänkte jag att rätt beslut var att ligga sist med lite lucka fram.
Med ca 10 km kvar till mål inser jag att det kan bli hetsigt och då är det riskfyllt att ligga sist om det blir fler krascher. Jag bestämmer mig därför för att åter gå fram i spets. Vi är några som trycker på och håller fart. Jag vet att stannar det av kommer cyklister att trycka på bakifrån. Så när det stannar till med ca 7 km kvar går jag upp i spets. Målet är att nu trycka hårt och med jämn fart i spets så jag får vara i fred. Jag håller ett snitt på 42 km/h i spets de 7 km fram till spurten. Väl framme på målrakan slutar jag trampa och låter de andra göra upp i en mycket snabb och hetsig spurt.
Jag bestämde mig alltså under varv två för att inte prova att få en bra placering. I stället blev målet att våga köra klart, och sedan blev det en bra intervall på slutet som förhoppningsvis höjer formen.
Men under dagens tävling var det mestadels en olustkänsla i kroppen, så det var inte lika kul som linjelopp brukar vara. Hetsig cykling, hästar på vägen, och en mängd möten med bilar är inte min grej.
Vi får se om jag framöver bara deltar i mer krävande linjelopp och/eller med få startande eller om jag åter kan känna att denna typ av tävling är skoj.
Det som var bra idag var vädret, arrangemanget i sig, sällskapet och att kroppen kändes stark och bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar