torsdag 14 februari 2019

Musklerna och konditionen som försvann!

Idag är det 6 veckor sedan min otroligt olyckliga krasch på Gran Canaria. Det är också ca en vecka sedan jag äntligen fick komma hem från sjukhuset.

Jag blir långsamt bättre, men förstås långsammare än vad jag önskar. Det känns dock skönt att vara hemma och själv bestämma över min dag. Även om det förstås inte går att göra allt jag önskar.

Smärtmässigt har det gått hyfsat sedan jag kom hem. Bättre på morgonen och som sämst på kvällarna. Rent allmänt känns kropp och knopp varje kväll som om jag under dagen kört ett stenhårt träningspass och sedan inte fyllt på med energi. Dåligt mående alltså. Som bonus utöver det en del smärta och en stel kropp. Det som är positivt att jag hittills ändå mått ok morgonen efteråt.

Varje vecka ska jag nu minska morfinet och om fyra veckor från nu är förhoppningen att jag inte ska behöva ta något morfin alls. I kväll sker den första sänkningen sedan jag kommit hem, så vi får se hur det kommer att kännas i natt och de kommande dagarna.

Nu när jag är låst till hemmet, är det tur att det varit så mycket sport på tv. Gör att dagarna går lite snabbare. Bra också att vi går från alpint VM till VM i längdåkning.

Jag är till att börja med sjukskriven på heltid fram till min födelsedag den 6 mars. Sedan får vi se hur det utvecklar sig. En första avstämning blir det den 25 februari då jag ska vara en heldag på sjukhuset för bedömning av mina skador.

Då bör också alla mina brott på revben, nyckelben, skulderblad mm börjat läka på ett bra sätt om allt går som det går. Så nästa avstamp och bedömning av läget om 11 dagar

Hur det går med fysen? Ja, någon kondis har jag inte kvar, det känner jag de korta stunder jag är uppe. När jag väl börjar kunna träna så kommer jag alltså att börja från soffpotatisnivå. Dvs helt otränad.

Musklerna? Ja, det finns inte mycket kvar där. Jag har varken ökat eller minskat min vikt vad gäller fett, men däremot har jag tappat mycket muskler. Närmare bestämt drygt 6 kilo muskler. Otroligt mycket skulle jag säga. I benen fanns det mycket muskler förut. Nu är det ganska lite kvar. I överkroppen hade jag ganska lite förut, så nu är det nästan obefintligt kvar.

Träning? Ja, just nu är det inte mycket träning som genomförs. Rehabiliteringen av axeln handlar mest om att axeln inte ska "frysa fast". Det innebär mest lätta rörelseövningar. Ja, sedan försöker jag aktivt att använda högerarmen till olika saker i vardagslivet här hemma. Sedan försöker jag gå omkring så mycket det går och vara aktiv i det lilla. Men träning skulle jag inte säga att det är, även om alla aktiviteter tar på rejält.

Jag ser verkligen fram emot att kunna röra mig lite mer och rulla lite på trainern. Även om jag är medveten om att det initialt inte kommer att vara riktig träning, utan mest en insats motsvarande promenad skulle det kännas som ett stort positivt steg. När det kan ske är lite osäkert.

Ja, inte så spännande och roligt här hemma. Men med tiden hoppas jag på lite mer spännande och bra rapporter.

Min blogglista