fredag 8 mars 2019

Att falla med smärta, ett mål, och en besvikelse att det inte är bättre

Tiden rullar på. Det går på sitt sätt snabbt och på annat sätt mycket långsamt. Det är nu 9 veckor sedan jag kraschade på Gran Canaria. 5 veckor på sjukhuset och nu 4 veckor hemma.

Fortfarande känns kroppen sisådär, även om jag långsamt blir bättre. Tre månader efter olyckan bör man enligt läkarna börja få en tydlig prognos, och då ska också allt formellt vara läkt. Då är vi alltså i månadsskiftet mars/april. Det betyder inte att jag är återställd då, men däremot har jag då inte längre några restriktioner från läkarna förutom att jag fortfarande bör vara lite försiktig med att bära tungt.

Som det ser ut redan nu är det fri rörelse för högersidan av överkroppen, men då med hjälp av olika hjälpmedel, den andra armen osv. Det är alltså inte fritt att använda musklerna, men däremot att arbeta med att återfå rörligheten. Som det ser ut nu är det en bra bit kvar innan jag har bra rörlighet och de närmare 20 frakturerna är förstås ännu inte helt läkta. Muskelmässigt finns det också mycket att önska.

När det gäller ryggfrakturerna är det fri rörlighet, men jag får inte bära något som väger mer än fem kg. Ja, jag får inte bära för övriga skador heller. Sedan sa ryggläkaren att jag skulle undvika häftiga rörelser (att falla, halka, nästan falla). Det har gått sådär...

Så länge fysisk träning inte riskerar att jag faller så finns inga formella begränsningar. Det är alltså rörlighet, träningsnivå och smärta som sätter gränsen för vad jag gör fysiskt.

Jag fortsätter att minska medicinnivåerna och inom två veckor ska jag vara helt utan morfin.

Stora delar av tiden har jag en tydlig målbild och jag känner mig på gott humör. Men jag ska inte sticka under stol med att ibland känns bröstet tungt och jag har en ledsen och uppgiven känsla. Jag har förstått att det inte är särskilt underligt i det läge jag varit och är. Men jag ser framåt och har oftast en positiv känsla kring framtiden.

När det gäller smärta går det fortfarande upp och ned.

Häromdagen lyckades jag med konststycket att snubbla och nästan åka i backen. Jag räddade mig genom att ta emot mig i ett hörn. Allt gick så fort, så det blev med min skadade högra sida. Den smärtan! Det brann från ryggen ändå ut i handen och jag ska säga att det var tur att Katten och Melvin inte var hemma. De hade blivit rejält skrämda av mina skrik.

Nu några dagar senare är det ingen försämring i axel och arm, däremot har jag mer ont i ryggkotorna och dessutom en sträckning i ryggmuskeln. Så nu andas jag sämre och dessutom är det svårare med sömn. Otroligt klantigt av mig att ställa till det så här!!

Jag har trots min allmänna situation höga mål och ett delmål som inte är så långt borta i tiden. Mitt närmsta mål är nog lite väl tufft och det blir svårt att nå. För att inte sätta för hög press på mig och att jag då kör för hårt väljer jag att vänta med att outa mitt delmål. Så du får vänta lite innan jag berättar.

För att ha någon chans att trots allt nå mitt första tuffa delmål kör jag rörelseträning 4 ggr om dagen och dessutom rullar jag på trainern.

Vad gäller trainern har det gått åt rätt håll och jag har kunnat öka tiden till en timme per dag. Nu har det dock varit lite klurigare då ryggkotorna efter min "nästan krasch" gör ont och andningen blivit sämre.

Allmäntillståndet blir ändå bättre och fysisk aktivitet varje dag ger resultat. Dock från en väldigt låg nivå. Det känns ändå som att cyklingen snart kan räknas som riktig träning och inte bara rörelse.

Igår fick jag dock klart för mig att det är lång väg att vandra ditt jag vill vara. Jag såg på Skidskytte-VM och tänkte cykla under hela stafetten. Jag tog det därför väldigt lugnt. Men en kropp som varit helt stilla i många veckor och sedan först bara rullat 30 minuter och nu på slutet en timme per pass fick en chock av 90 minuters cykling. Förutom ryggont så snurrade världen efter det extremt lugna passet. Jag mådde mycket dåligt och var tvungen att lägga mig 2 timmar innan jag kunde gå upp och äta.

Bara att konstatera att progressionen blev för snabb. Fick återgå till en timme idag. Måendet var bättre och ryggproblemen var kontrollerade.

På något sätt tänker jag hela tiden att jag snart är bra. Det gör att det blir många besvikelser också. Ikväll var det ytterligare ett sådant tillfälle. Jag, Katten och Melvin åkte på teater (min första aktivitet utanför hemmet sedan olyckan). Att ha tränat på dagen och sedan åka bil 30 minuter, se på teater en timme och gå runt på ICA en stund (utan att bära något) innan vi åkte hem blev alldeles för mycket. Jag känner mig nu som en nittioåring och mina positiva känslor och tankar att jag är på G har fått sig en törn. Nu ska dessutom medicineringen ned i morgon bitti...
Ja, så här känner jag mig efter dagens övningar. Ingen vacker känsla eller syn.

Ja, ja. Nya och positiva tag i morgon.

I onsdags fyllde jag år. Nu hoppas jag att 2019 fortsätter bättre än vad det börjat och att mitt nya år blir bättre än mitt förra avslutades. Vi får se hur det går.

Min blogglista