måndag 20 maj 2019

Omotiverad men en vän senare blev det 6 fyror med en bonus

Efter tävling i lördags och distans med Vännäs CK igår var tanken att rulla vidare själv ikväll. Men först ishockey-VM där man inte kan säga att Sverige glänste precis.

Jag tog sedan tempohojen ut i sommarkvällen. Över 20 grader!

Det var lite svårt med motivationen i dag så jag planerade lite lätt Sweet-spot någon timme eller så.

När jag bara cyklat ca 5 minuter såg jag Christofer vid vägen mekandes med sadeln. Vips så hade jag en cykelkompis och det blev genast mycket bättre.
vila mellan intervallerna

Christofer hade dessutom planerat intervaller i Pengsjölia (målbacken för Vännästrampet). Ja, då är det bara att hänga med helt enkelt. 5% snittlutning i ca 2 km är en bra backe för att ligga i närheten av hemmet.

Passade också väldigt bra med lite backträning med tempohojen då helgens Swecup-tävlingar i Gottne är rejält kuperade. Ingen favoritbana för mig när jag är i toppform. Så blir det start blir det ingen lek med det lägre tryck jag har i benen just nu. Dessutom är jag mer chipstung än vad jag brukar vara när jag kunnat träna på hela vintern.

Vi rullade i alla fall 6 gånger uppför backen. De fem första vände vi utför när det gått 4 minuter. Den sista cyklade jag hela backen och därmed blev det 5 minuter med bra intensitet. Hårt men inga maxningar på de 25 minuterna klättring. Blev jobbigt ändå.

Jag kan också konstatera att pulsen var mer normal nu än i helgen. Den sköt inte i höjden lika snabbt och när jag släppte trycket sjönk pulsen som den ska. Bra där.

Vi hann också med lite trevliga snack och slutligen först 5 km med MAF-intensitet och sedan 4 km på tröskel.

Det blev alltså ett riktigt bra pass med klart högre kvalitet och roligare cykling än vad jag egentligen var redo för. Det tackar jag Christofer för.

Nu hoppas jag att kropp och knopp är okej till helgen. Då blir det tempotävling på lördag och kanske även linjelopp på söndag. Men där har jag ännu inte bestämt mig.

Medan jag cyklade här i Vännäs var Katten i Umeå och cyklade tillsammans med 35 andra tjejer! Cykelsporten växer så det knakar.
Katten och några av kvällens cyklister i Umeå

söndag 19 maj 2019

Toppenväder, hög intensitet, tröskelträning och helt enkelt toppen

Efter att i går varit i Västerås och gjort comeback efter långtidsskada och då fått stiga upp på pallen som tvåa så var det en glad gubbe som idag gav sig i väg på nya äventyr.

Jag hoppade alltså över linjeloppet i Västerås och åkte hem. Det innebar att jag kunde hänga på Vännäs CK:s distansrunda idag. Toppenväder och trevlig cykling med ett bra gäng. Kan inte bli så mycket bättre.

Vår plan för dagen var att ta oss till Vindeln, ta ett fika där och cykla hem. Totalt ca 115 km. Vi blev 6 cyklister som rullade i väg och inspirationen i det fina och varma vädret nästan utan vindar var stor. Det rullade på i hög fart efter Lyckselevägen och känslan var god.

Efter gårdagens maxning hade jag för egen del planerat för några tröskelintervaller. När det efter en längre stunds cykling var dags för min förning blev det en 25 minuter på 324 watt och en bra känsla. Idag var också pulsen rejält mycket lägre än i går. 83% av maxpuls var ett bra besked.

De andra körde också på bra både före och efter min förning så tempot hölls uppe hela vägen till Vindeln. En snittfart på ca 38 km/h från att det började gå på gjorde att innan vi visste ordet av var det fika.

En längre paus i finvädret innan vi gav oss av igen.
Svåraste valet i dag- Vad ska vi ha till kaffet

Nästan lika hög fart hela vägen tillbaka till Vännäsby. Roligt att cykla i hög fart och där det rullar på hela dagen. Kompletterat med fint sällskap och toppenväder blir det inte så mycket bättre.

Sammantaget fick jag ihop ca en timmes tröskelträning vilket var precis vad jag behövde.

Ca 3 timmars cykling och en bit över 11 mil alltså. Sedan hem och titta på Girot med Katten som också tidigare under dagen varit ute med en cykelkompis.

Swecup i Västerås - Tillbaka från skada: Det kändes som en seger!

Efter många om och men bestämde jag mig för att våga åka ned till Västerås för att tävla i SweCup. Denna gång dock endast i tempo då jag ännu inte känner mig tillräckligt återhämtad efter skadan för att befinna mig i en stor linjeklunga och särskilt på en snabb lättåkt bana.

När jag skulle åka söderut på fredag morgon kändes kroppen allt annat än bra. Vad det berodde visste jag inte. Sonen har varit förkyld hela veckan och varit rejält dålig. det är mycket pollen i luften, jag har vissa dagar större känningar av mina skador som påverkar andning och puls, och dessutom var jag spänd inför vad som skulle komma.

Rosslig och riktigt hög vilopuls, men då det kanske främst berodde på spänningar och min grundskada bestämde jag mig för att ändå åka iväg.

Var dock på väg att vända hemåt flera gånger, men till slut hade jag kommit så långt att det inte fanns någon återvändo.

Efter många timmar var jag så framme vid tävlingsbanan och jag rullade iväg för att prova den med tempohojen. Inte så kuperat, rejäl medvind till vändningen och tungt tillbaka. Benen var hyfsat okej, medan pulsen var lite hög.

Precis som flera dagar denna vecka gick jag i säng tidigt för att kroppen skulle börja kännas bättre. Vaknade 11 timmar senare och ändå var det långt kvar till starten som skulle ske först 14.40.

Frukost, och en första uppvärmning på trainern i hotellrummet. Pulsen fortfarande ca 20 slag för hög både när jag steg upp och vid första värmning. Jag blev osäker på om jag skulle starta men till slut bestämde jag mig. Det kunde ju inte gå mer än dåligt.

På plats ca 2 timmar innan start och det blev många trevliga samtal med cyklister jag inte sett sedan i höstas. Roligt att få så uppmuntrande kommentarer och att många saknat mig. Det värmde.

Spänt och nervöst då jag inte tävlat sedan skadan och inte ens cyklat längre än 14 km i tempoställning och nu var det ca en mil längre. Jag hade alltså ingen aning om hur kroppen skulle reagera.

Efter två kortare uppvärmningar var det så dags för start. Bara en minut kvar och då ser jag att bromsen ligger mot diskhjulet. Snabbt upp med snabbkopplingen och en justering. Sedan bara 15 sekunder till start. Stressigt det här. I mål ser jag att bromsen ligger på, men det påverkade nog bara marginellt under loppet.

Så iväg. Mitt första lopp sedan mitt allra första TT-lopp 2015 då jag inte visste alls hur hårt jag skulle kunna gå för att orka hela vägen. Ni som hängt med vet att jag hade min effektmätare felkalibrerad och gjorde en snabb och slarvig justering direkt efteråt. Så från för lågt till för högt. Detta har jag dock valt att inte ändra för att inte bli för nedslagen under loppet. Så effektsiffrorna var höga, men ljög en hel del.

Nu är det ju lätt att känna vad benen och pulsen klarar och sedan vet jag hur fort det "borde" gå på platten i medvind respektive motvind. Jag hade också ett bra riktmärke som startade 30 sekunder före mig. Jag brukade vara 1-2 minuter snabbare i fjol och samtidigt hade Fredrik Nylén från Skoghall varit snabbare i år. Om jag kunde hålla avståndet skulle det nog bli acceptabelt i alla fall.

Jag kan konstatera att pulsen under loppen var extremt hög och det var otroligt slitigt. Jag har faktiskt aldrig haft så hög puls som jag hade under detta lopp. 95% av maxpuls i snitt och sista 20 minuterna var snittpulsen den högsta jag någonsin haft. På mållinjen 1 slag från maxpuls.

Vet inte riktigt varför pulsen blev så extremt hög. En del kan vara att jag förlorat benmuskler och behöver köra på högre kadens, det kan ha att göra med pollen eller förkylning eller så är det bara är att acceptera utifrån min skada.

Hur som helst kämpade jag hela vägen och tog ut allt i kroppen. Inget sparat. Så check på att ha kämpat i alla fall.

Vid en analys kan jag konstatera att jag körde snabbast första 2 km i relation till övriga. Sedan var sista två kilometerna också riktigt bra. Mellan kilometer 16 och 18 vet jag inte vad som hände. Här tappade jag väldigt mycket tid mot de allra flesta. I alla fall nöjd med att kunna avsluta på ca 500 watt sista minuterna trots att jag redan då var "körd".

I mål kunde jag konstatera att jag nästan hunnit i fatt Fredrik och att min snittfart landat på 44,1 km/h där det gick väldigt snabbt ut och väldigt tungt tillbaka i motvinden. Men förutom två kilometer då jag alltså var väldigt dålig höll jag ungefär samma tryck hem som ut.  Jag kände mig ganska nöjd. Kämpat hela vägen och det fanns helt enkelt inte högre fart i kroppen.

I mål insåg jag att jag var ca 1 minut och 40 sekunder efter Patrik Boström från CK Fix. Patrik är alltid riktigt bra, och ett bra riktmärke. I fjol hade vi 3-3 i inbördes möten, men han slog mig med mer när han var före. I år har han dessutom börjat med två segrar inför lördagens tävling.

Patrik Boström åkte också på en rejäl krasch näst sista tävlingshelgen 2018 och drabbades av nästan lika allvarliga skador som jag åkte på i januari. Imponerande då att vara tillbaka och så väldigt stark.

I jämförelse med fjolåret var jag ca 2 km/h långsammare och då ungefär 1 minut och 30 sekunder. Samtidigt så bra som jag som bäst kunnat förvänta mig. Inte många hade nog trott att jag skulle kunna cykla så pass snabbt bara 4 månader efter min omfattande operation och ca 65 dagar där jag varit helt eller nästan sängliggande.

När resultatet kommer blir jag mycket förvånad. Jag når pallen och blir tvåa! Klart bättre än väntat.

Så här i efterhand väldigt känslosamt att åter få kunna prestera och vara lite av mig själv igen. Allt hårt jobb, höga mål och stor kämpaglöd har tagit mig en bra bit på vägen till min återkomst. Inte bara för själva cyklingen utan för livet. Jag vet fortfarande inte om jag får men av mina skador som gör sig påminda stora delar av varje dag, men det ser mer och mer lovande ut i alla fall.

När jag för mindre än 3 månader sedan började rulla max 30 minuter på ca 130 watt, mest låg till sängs och fullproppad med morfin tänkte jag redan då att mitt första fokus är att ta mig till Mallorca på träningslägret i april och komma till start i Västerås tempolopp. Dessa mål höll jag för mig själv, men all träning syftade mot detta.

Att jag siktade mot Västerås berättade jag inte förrän jag trodde det var möjligt och det var så sent som för sex dagar sedan.

En andra plats på mitt första lopp efter min allvarliga skada känns faktiskt som en seger. Ja, mer känslosamt än de flesta av segrarna i SweCup. Jo, jag vet att inte alla de bästa var på plats, men känslan handlar främst om att jag kunde tävla och jag kunde prestera. Nu har jag också ett riktmärke att utgå från. Det kommer att ta tid att bli lika bra som jag varit om det någonsin går. Men även om jag inte når dit kan träna, leva och tävla.

I vanliga fall kör jag tempo på lördag och linje på söndag.  Men linjeloppet lät jag andra göra upp om. I stället satte jag mig i bilen och åkte hem till Västerbotten igen. Nöjd och glad, med ishockey och eurovision på radion. Då går det lätt att ta sig hem.

onsdag 15 maj 2019

Vägen från jättekrasch till att nu vara anmäld till tävling!

När jag drabbades av min allvarliga skada med 19 frakturer och en punkterad lunga i början av januari och sedan genomgick en omfattande och komplicerad operation funderade jag inte mycket på träning. Mitt fokus handlade bara att klara dagen. När du är sängliggande och full av smärta existerar inte mycket mer än "just nu" helt enkelt.

Efter ca 40 dagar på sjukhus (främst i Spanien) fick jag till slut komma hem. Samtidigt började jag sätta upp mål som inte bara handlade om det som skedde samma dag.

Målen baserades på vad läkarna sa var möjligt om allt går optimalt. Sedan tänkte jag att då går det nog att överträffa dessa lite.

Det första målet handlade om att kunna börja sitta på trainern, vilket jag klarade snabbare än vad läkarna trott (nästan direkt jag kom från sjukhuset). Det andra målet handlade om att kunna börja träna på "riktigt" och jag klarade även här mitt mål om att vara igång i början av mars med något som inte bara vara rehab.

Vad gäller arbetet har jag också haft höga mål och jag arbetar sedan en tid tillbaka heltid, vilket av de flesta bedömdes skulle ligga mycket längre bort i tiden.

Mitt nästa cykelmål blev att kunna åka med Vännäs CK till Mallorca i början av april och där kunna cykla med de övriga. Detta mål blev tight, men veckan innan vi skulle åka såg jag att det kanske skulle vara möjligt. Det var ingen lek, men jag kom mig i väg och jag cyklade med mina kamrater alla dagar utom en. Så nöjd över detta!

Huvudmålen för cyklingen, som jag satte när jag kom hem från sjukhuset i mitten av februari var alltså att kunna åka på träningsresan i april och det lite mer orimliga målet att starta på SM i Jönköping och där kunna konkurrera. Det första målet har jag nått, det andra är mycket tuffare. Konkurrensen är stenhård och 2,5 månader utan träning (sedan ytterligare en månad innan jag kunnat träna på ordentligt) hade ställt till det även utan skador. Nu har jag dessutom en kropp som fortfarande inte är återställd.

SM är i augusti och då alltså ca 3 månader från nu. Fortfarande är det mer otroligt än troligt att jag kan återfå min forna kapacitet inom tre månader, men hoppet är det sista som överger en. Dessutom innebär höga mål och fokus på dessa att det är positivt för helheten även om jag inte når ända fram.

Jag har redan nu sett att mitt rehabarbete och min träning gjort att jag ligger långt före vad läkarna trott varit möjligt och jag mår också allt bättre. Hela livssituationen har verkligen påverkats positivt av träningen. Jag har fått veta att någon gång i september (då det också är uppföljning på sjukhuset) bör jag ha en bild av om det blir men efter skadan eller ej. Så länge jag inte kraschar är jag säker på att min träning bidrar till att chansen ökar att jag blir helt eller nästan helt återställd.  

För att kunna ha en chans att komma till start på SM i tempo vilket jag bara gör om jag är hyfsat konkurrenskraftig behöver jag förutom all träning och rehab också få till några tävlingar. Nackdelen med tempo är att det finns väldigt få lopp. Det har redan varit två tävlingar som jag missat och nu är det tävling två helger i rad. Sedan finns det något lopp i Norrbotten lite längre fram. Men sedan känner jag inte till några fler tävlingar här i Sverige innan SM avgörs i augusti.

Med andra ord inget optimalt läge då tävlingar är viktiga för att bli snabbare. De är också viktiga för en avstämning hur långt efter jag ligger.

Trots att jag nu ligger en bra bit från min maximala potential och att jag inte ens kört i tempoställning mer än 14 km i sträck (vilket jag gjorde i går kväll) sedan skadan har jag valt att anmäla mig till tempoloppet i Västerås (Swecup) som alltså äger rum på lördag. Bansträckningen i Västerås är relativt platt och snabb och mäter drygt 23 km. Banorna i Västerås brukar passa mig då jag blev 2:a 2017 och segrade 2018. Några sådana mål finns förstås inte nu, men det vore bra att inte börja på en allt för kuperad bana vilket minskar risken för att vara "mil" efter i resultatlistan. Även om jag förstår att jag kommer att hamna en bra bit efter de bästa då jag har ett hum om hur mycket långsammare jag cyklar nu mot förra säsongen när jag var på pallen i alla tävlingar.

Om jag i slutändan åker ned till Västerås vet jag inte förrän fredag morgon. Men känns kroppen hyfsad åker jag nog ner för att få ett riktmärke för min fortsatta träning. Ja, som jag sa förstår jag att jag inte kan utmana de bästa, men är jag så långt efter att det är omöjligt att försöka ta sig i kapp på tre månader? Ingen aning. Enda möjligheten att få veta är att prova.
I fjol tog jag SM-silver för tredje året i rad. Så höga mål är tufft att sikta mot 2019, men jag hoppas i alla fall på en bra placering om jag tar mig till start.
Jo, jag kan tycka att jag är lite dum som nu eventuellt tävlar redan till helgen, bara 4 månader efter min stora skada och säkert håller många med mig. Men så länge jag inte kraschar är det värsta som kan hända att det går riktigt riktigt dåligt. I och för sig kan det knäcka självförtroendet, men då är det så. Då är det nog också läge att justera mina mål för resten av säsongen. 

Vi får se hur det blir på lördag och utifrån det får jag helt enkelt bestämma hur mina fortsatta mål ska se ut.

Hur som helst vore det också roligt att få träffa lite cykelkompisar.

Köra linjelopp? Det är inte aktuellt i Västerås i alla fall. Detta av en mängd skäl, men det betyder inte att jag för alltid slutat med linjelopp. Vi får se hur jag gör framöver.

lördag 11 maj 2019

Nytt rekord, ligga i diket och maxpuls

Efter katastrofväder en längre tid var det lite bättre idag. Inte supervarmt, men soligt. Passade perfekt för distansrunda med Vännäs CK. Vi hade ursprungligen planerat ca 120 km, men då Tjäder hade en tid att passa valde vi att korta rundan till drygt 90 km.

För dagen var vi fem cyklister som då cyklade till och från Hörnefors med kaffe på halva vägen.

Bra fart och rolig cykling. Sedan var benen ganska sega efter gårdagens hårdkörning på tempohojen. Helt klart blir jag mer sliten sedan min skada än vad jag brukar bli. Men det fungerade ändå ok.

Stopp för kaffe och trevliga samtal.

Efter fikat var det riktigt kallt och Erik drog i väg i hög fart för att värma upp oss. I bättre vindar svischade det också på i varje förning och vips hade vi cyklat ca 20 km.

Nu var vi så framme vid Hössjöberget där Erik flera gånger i år satsat på ett Stravarekord. Inte så brant, men ganska långt. 3,6 km och 113 höjdmeter ger ett snitt på 3,2% med två lite brantare partier och två lite plattare partier.

Vindarna var bra idag, vilket krävs för ett rekordförsök. Själv är jag ju fortfarande osäker på min form, så jag bestämde mig för att ta rygg på Erik och försöka hänga med hela vägen upp.

Erik drog på bra och det dröjde inte länge innan jag nådde pulszon fem trots att jag gick i rygg. De andra fick släppa då de peakade i puls.

Erik fortsatte att hålla trycket och imponerade verkligen. Jag fick ligga på ca 375 watt i rygg och Erik ca 25 watt högre.

Jag hade lite kvar och funderade på att gå upp och hjälpa till, men mitt självförtroende och koll på vad jag klarar är för dålig. Så jag låg kvar. Med just under minuten kvar till toppen bestämde jag mig ändå för att mata ut det jag hade. Planen var att Erik skulle gå i rygg, men han låg redan på maxpuls och höll farten. Det blev ungefär 600 watt sista 45 sekunderna och på toppen var jag endast ett slag från maxpuls.

Erik som gjort hela jobbet i backen nådde maxpuls med en bit kvar till toppen, men höll farten ändå upp och var bara 6 sekunder efter mig. Imponerande att få till en snitteffekt på  +400 watt. Själv landade jag på en bit över 380 watt med spurten inräknad.

Min snittfart hamnade på 32,7 km/h för hela backen och det var ca 20 sek snabbare än mitt tidigare rekord. Nu har jag i och för sig sällan maxat och dessutom låg jag ju i rygg stora delar av klättringen. Eriks snittfart på 32,4 km/h räckte till KOM på Strava. Starkt!

Ett bra besked för mig också att jag kunde gå med i rygg i ca 5.5 minuter och sedan ha en sista minut där jag kunde avsluta flera hundra watt högre. Det går åt rätt håll.

Återsamling på toppen och när jag vände om låg Erik i diket innan han kravlade sig upp lutandes mot cykeln. Det kallar jag en riktig maxning!

Sista 10 km rullade också på snabbt då Helmersson fick inspiration i spets.

Det blev inte så långt pass i dag med 92 km på ca 2,5 timmar. Men det var mycket trevligt och kroppen kändes riktigt okej.

fredag 10 maj 2019

Maxtest på tempohojen - Vilken drabbning!

Det har varit tunt med uppdateringar här på bloggen. 8 dagar sedan sist faktiskt. Då hade vi precis kört maxmilen i nästan nollgradig "värme".

Efter det har det varit så mycket på arbetet och dessutom en hel del frustration.

Redan innan maxmilen förra torsdagen började jag känna att kroppen inte svarade som den skulle. Jag vilade därför två dagar (fredag och lördag). När jag så skulle köra träning på söndag blev det fullständigt haveri på trainern (iskyla och regn ute). Jag skulle köra fyror men pulsen sköt i höjden som en raket. Redan innan sista fyran hade jag 11 minuter i pulszon fem, vilket i vanliga fall borde varit ca 6-7 minuter med den effekten. Dessutom avslutade jag både andra och tredje intervallen på 97% av maxpuls, vilket borde varit kanske 93%. När jag så startade den sista fyran var jag redan på 93% av maxpuls efter 1 minut, så då valde jag att avsluta. Något fel med kroppen var det.

På måndagen skulle jag så köra MAF-intensitet, och återigen ett misslyckande. Pulsen sköt iväg och snitteffekten för timmen blev alldeles för låg.

Provade en vilodag till efter två träningar med haveri.

På onsdagen stod det åter maxmilen med Vännäs CK på programmet. Även denna vecka på racer. På uppvärmningen drog åter pulsen i väg. Säkert 20 slag för högt. Vi ska också säga att jag haft en vecka med extra problem med mina kotor. När jag så sträckte ut ryggen innan vi skulle starta smällde det till i ryggen och det blev lättare att andas. Kanske hade detta med de dåliga träningarna under veckan att göra? Jag har nämligen svårare att få luft då ryggen är sämre. Svårt med djupandning helt enkelt.

Oavsett om det berodde på det, så gick maxmilen på racern nu hyfsat okej. 10 sekunder snabbare än förra veckan och en snittfart på en bit över 40 km/h. Fortfarande ca 30 sekunder från mitt rekord, men dit ska det förstås vara långt efter mina skador.

Ytterligare en vilodag i går. Tänker att jag kört hårt under många veckor, så nu kör jag lite extra vila under någon/några veckor så får vi se om jag kommer ur effektplatån där jag stått och stampat ett tag.

Så idag stod det på programmet att för första gången sedan min skada prova Maxmilen på tempohojen och samtidigt vara så optimerad som det nu går när du kör direkt efter arbetet. Med andra ord: ordentlig kosthållning under dagen, tävlingsutstyrsel och samma förberedelser som på tävling sista två timmarna innan insatsen. Detta upplägg gjorde mig faktiskt lite spänd.
Inte från i dag, men samma hoj. Enda skillnaden är att jag nu kör Zipp 808 NSW

Hur pass mycket efter mitt bästa jag är jag just nu?

Det skulle visa sig bli en rejäl drabbning med mycket frustration.

Ordentlig uppvärmning. Sedan var det då dags! 10 km med vändning. Ca 70 höjdmeter och de flesta vid två korta, men relativt branta klättringar.
Höjdprofil för maxmilen

Jag hade satt ett effektmål som jag trodde var möjligt och det var det jag siktade på när jag drog iväg. Det börjar med slakmota och sedan en klättring efter lite drygt en km.

I starten kändes det ganska så bra, men snabbt började benen syra och när jag tittade på effektmätaren var siffrorna inte bra. Jag fortsatte göra vad jag kunde men mitt i första klättringen gav jag upp. Typ maxpuls och väldigt låg effekt.

Riktigt sur och irriterad vände jag om. Skulle jag ge upp för dagen? Ja, det var nära. Men så tänkte jag att kanske var uppvärmningen för dålig och det var därför detta skett. Jag tog därför och körde ur mjölksyran och gjorde mig sedan redo för en ny start.

Nu hade jag inte längre några effektmål utan jag skulle bara titta på pulsen och köra igenom hela sträckan. Det blev inte roligt!

Återigen i första klättringen var det väldigt hög puls, låg effekt, sura ben och sur gubbe. Men nu körde jag ändå vidare. Typ utslut redan vid utförslöpan efter klättringen så det blev till att rulla en bit. Försökte därefter skapa motivation, men det var svårt. Efter 4 km blev det åter några sekunder jag gav upp då det kändes meningslöst med så låg effekt. Samtidigt var farten inte allt för dålig, så jag bestämde mig för att ändå avsluta okej.

Efter vändningen fick jag dock åter rulla i en utförslöpa då jag hade allt för hög puls. Med två km kvar kommer den tuffaste klättringen och återigen fick jag rulla den efterkommande utförslöpan. Sista kilometern tog jag ut det jag hade och peakade på 97% av maxpuls. Riktigt irriterande med så hög puls och så låg effekt.

När jag så stannade och såg snittfarten var den mycket bättre än snitteffekten. Kanske var effektmätaren felkalibrerad? Jag tog därför och rullade en sträcka med en snittfart på 40 km/h och landade då på drygt 230 watt. Kändes lågt. Sedan kalibrerade jag effektmätaren och körde samma fart igen och då krävdes drygt 40 watt mer.

För att testa lite mer körde jag maxmilen en gång till och nu blev det mer rimliga effektsiffror på den tröskel jag genomförde. Högre snitteffekt, men klart långsammare.

Så från fullständig bedrövelse och irritation till lite upprättelse. Fullt så dålig var jag alltså inte. Sedan är det inte underligt att det blir haveri då man köra första 2-3 minuterna på en effekt man tror sig klara, men den då i verkligheten är 40-50 watt högre. Sedan fortsätter du att försöka få upp effekten till rimliga siffror, men misslyckas. Ingen rolig upplevelse.

Långt ifrån något personligt rekord idag och dessutom blev jag utslut av 10 km cykling. Men med de förutsättningar jag just nu har och att jag körde alldeles för hårt i början är jag nöjd med en snittfart på 44,6 km/h då det trots allt inte är platt på så många avsnitt.

Så bra i detta läge, sedan är det en bit till de högsta farterna jag haft på sträckan och framför allt är det långt till att hålla det i motsvarande sträcka som en tempotävling är. Ja, jag har inte ens provat att cykla så länge i ett svep och hålla tempoposition. Dessutom smärtar skadorna efter en sådan här lite längre träning på tempohojen.

Totalt blev det 75 km cykling på exakt två timmar.

I morgon distansrunda med Vännäs CK. Ska bli trevligt. Hoppas kroppen vill vara med då.

fredag 3 maj 2019

Maxmilen med snön i hasorna

Det är otroligt vilka väderskiftningar vi får se. Förra veckan otroligt bra väder och denna vecka tillbaka till regn, snö och ungefär nollgradigt. Jag föredrar förra veckan med råge.

I kväll stod maxmilen på programmet för Vännäs CK. Jag var ytterst tveksam till att det skulle bli någon träning då det under förmiddagen var snö och 0-1 grad. Men när det på eftermiddagen steg till plus 2-3 och lite sol visade sig blev jag klar på att det ändå skulle dyka upp några cyklister. Vi är helt klart ett hårt släkte.

Maxmilen går till så att vi värmer upp i ca 15 km och passar samtidigt på att ta oss till start. Sedan kör vi det vi har under hela maxmilen vilken alltså är 10 km med vändpunkt. Vi startar med jämna mellanrum för att vi ska någon att jaga. När alla kört klart rullar vi till vändpunkten och maxar sedan andra halvan av maxmilen innan vi åter cyklar hem. Totalt får vi då till 15 km riktigt hård cykling och ytterligare ca 35 km lugnare cykling.

I kväll var det helt klart utmanande med bara några plusgrader och starka kalla vindar. Trots det fick jag och Katten sällskap av Helmersson, Erik N och Christofer som också trotsade vädrets makter.

För egen del är jag ju inte tillbaka till min forna kapacitet efter skada och dessutom är jag för stunden ganska så sliten av alla hårda pass på slutet som förhoppningsvis med tiden ska göra mig starkare. Med rejäl kyla och blåst som bonus var det svårt att veta hur hårt kroppen ville köra.

När vi så rullade iväg var känslan hyfsat okej och jag som startade sist tappade i alla fall inte på Erik som startade näst sist. Effekten var utifrån formen helt okej och jag kunde hantera tröttheten. Rejäl motvind till vändet och nu var Erik förbi de andra och jag hade tagit in lite på Erik.

Så vände det och nu förbyttes rejäl motvind mot medvind och jag kunde hålla effekten hela vägen hem och rullade förbi Erik precis mot slutet.

Sammantaget var detta klart bättre än vad jag trott, och en snittfart på 40 km/h är bra på denna relativt sett tuffa bana med närmare 100 höjdmeter. Men samtidigt saknas det ca 40 sekunder till min rekordtid på racer. Att jämföra med tiderna på tempo är förstås inte relevant då dessa alltid går rejält mycket fortare.

Vi rullade tillbaka och nu alltså 5 km stenhård cykling. Nu slog det igenom ännu mer att jag haft en lång skadeperiod då jag cyklade klart sämre dessa 5 km än andra halvan av maxmilen. Erik som jag åter skulle försöka cykla ikapp var dock snabbare nu än första varvet och jag tog inte nämnvärt på honom. Jag hann faktiskt inte ikapp någon denna gång.

Sammanfattningsvis blev jag trött och fick ihop 17,5 minuter i pulszon 5. Det gick snabbare än vad jag trodde det skulle göra, men till toppformen saknas det då ca 40 sekunder. En hel del alltså.

Alla hade som det verkade en bra kväll och körde hårt och bra.

När vi alla cyklade tillbaka stannade vi hemma hos mig och de andra hämtade cykelkläderna som de beställt.

Det hade inte blivit någon bild under kvällen så vi avslutade med en sådan, om än mycket oskarp.



måndag 29 april 2019

Ett första försök med tempohojen - Skräp blandat med lite hopp

Som många av er vet identifierar jag mig främst som tempocyklist även om jag också tävlar i linjelopp och även haft en del framgångar.

I tempo är jag dock mer trygg och allt hänger just på mig. Här har jag också haft störst framgångar på tävling och jag gillar att tävla mot mig själv och verkligen pressa mig till max.

Nu när jag varit så allvarligt skadad och fortfarande inte är återställd, är hela situationen förändrad. Fram till nu har jag inte tagit mig ned i den aggressiva tempoställningen som min tempohoj kräver.

När jag så tar mig ned i tempoställning gäller det att klara att hålla positionen i minst 45 minuter och samtidigt klara av trycka hög effekt om det ska köras tempolopp.

Att cykla tempo visar också direkt svart på vitt om det inte finns tryck i benen. I linjelopp är det många andra aspekter som också spelar in för resultaten, så där avgörs inte rakt av resultaten av cykelkapaciteten.

Nu när jag ligger klart efter min kapacitet från tidigare år är det alltså svårare att komma i kapp när det gäller tempocykling, och samtidigt dröjer det nog innan jag "vågar/väljer" att köra linjelopp i stora klungor. Fortfarande skulle det bli stora konsekvenser för mina skador om jag kraschar och så sent som i går blev det en stor krasch på första linjeloppet för säsongen som jag ett annat år skulle ha deltagit i.

I kväll var det nu ändå premiär för att prova om jag skulle komma ned i tempoställning på tempohojen. Jag hade först tänkt vänta till senare i veckan, men då det väntar snö bestämde jag mig för att styra om.

Efter att ha värmt upp 30 minuter gjorde jag ett försök och det gick hyfsat okej. Visst kändes det i rygg, arm och axel. Men jag kom ned i position. Däremot var det extra svårt att se vägen då mina skador gör att jag har svårt att få en position så jag får upp huvudet så jag kan blicka framåt.

När jag provat tempoställningen några minuter och det inte kändes katastrof bestämde jag mig för att se om det gick att köra hela vår testrunda (maxmilen) vilken är 10 km. För att få ett utgångsläge för fortsatt träning så bestämde jag mig för att maxa hela vägen och se hur mycket långsammare jag är i dag mot när jag är tävlingsförberedd.

Så första frågan handlade det om jag skulle klara att hålla tempoställning i 10 km och den andra frågan var hur fort/långsamt skulle det gå om jag körde det snabbaste jag kunde?

Resultatet? Ja, det gick helt okej att hålla tempoställning i 10 km. Dock skulle det inte gå ett helt tempolopp på 30 km. Så jag behöver ge kroppen lite mer tid.

Hur fort det gick? Ja, under cyklingen kändes det hyfsat okej även om det förstås var ruskigt jobbigt. Visst såg jag att effekten inte var på topp, men det borde ändå bli en acceptabel tid. Jag närmade mig målet och gissade på en tid. När jag så tryckte av klockan blev jag ganska så besviken. Rejält mycket sämre tid än vad jag trodde. När jag dessutom hade gissat på en tid som är klart mycket sämre än mitt rekord kändes det skräp. Så tempohojen hade rätt sällskap på bilden....

Men nu vet jag i alla fall hur nuläget är, och jag har en referens för fortsättningen. Idag blev det ca 40 watt lägre effekt än vad jag just nu fixar på racern. Visst brukar det alltid skilja 10-15 watt men att det nu skiljer mer beror nog på att de muskler som krävs för tempo inte är tillräckligt tränade och sedan tror jag att kroppen påverkas mer negativt i den position jag har på tempo än på racern.

Ja, ja. Det positiva var att jag kunde köra i tempoställning i 10 km. Får jag inget bakslag nu så för jag fortsätta nöta på så kanske jag också med tiden kan klara 30-40 km. Att jag fick svart på vitt att jag är långt ifrån en kapacitet som gör det lönt att köra ett tempolopp är egentligen inte mycket att säga om. Men man vill ju alltid snabbt få tillbaka sin tidigare kapacitet. Dit är det dock helt klart många månader.

Bara att kämpa vidare alltså.

söndag 28 april 2019

Klädleverans, katastrofväder och ryggläkaren ringde

Veckan avslutades med träningsvila. Istället har vi alla varit hemma hela dagen. Ja, förutom då att jag hämtade ut ett paket.

I paketet jag hämtade fanns alla cykelkläder som cyklisterna i Vännäs CK beställt. Alltid roligt med nya cykelkläder och i år har vi valt en annan kollektion än tidigare, men fortfarande med samma layout. Så det blir spännande att känna hur de nya byxorna och tröjorna känns.

Katten hade så mycket cykelkläder så hon fick nöja sig med en tröja, Melvin fick både tröja och byxa medan jag som nöter mest på kläderna fick flera tröjor och byxor och dessutom en höst- och vårtröja. Men i år hoppade jag såväl benvärmare, armvärmare, väst och jacka då jag har "överflöd" av dessa.

Cykelkläderna innebär också lite arbete med att sortera till alla och säkerställa att allt är levererat. Därefter matcha var och ens kostnad mot det de beställt. Inom några dagar har Vännäs CK:s cyklister nya och fräscha kläder.

Förutom cykelkläder blev det också annat cykelrelaterat då vi ägnade eftermiddagen åt cykling på Eurosport. Kan bli mycket cykel utan cykling alltså.

I morgon är planen att åter rulla igång med cykling och vädret ser okej ut. Senare under veckan verkar dock vädret haverera fullständigt. Inte helt muntert.

Idag fick jag också ett samtal från ryggläkaren som nu analyserat den senaste röntgen på mina ryggfrakturer. Han meddelade att frakturerna är stabila och inte har flyttat på sig. Det är trots detta naturligt att jag fortsatt har smärtor och andra utmaningar. Full rehab tar tid.

Dock är prognosen god när frakturerna är stabila. Det går inte att garantera smärtfrihet framöver men chansen finns. De enda restriktioner jag fick var att inte göra häftiga rörelser eller lyfta tungt. Sedan skulle jag försöka att undvika att krascha med cykeln.

Nästa uppföljning av alla mina skador blir i september om inget särskilt inträffar. Då bör bilden hur det ser långsiktigt ha klarnat, även om jag redan nu vet att det är uppföljning även i januari.

lördag 27 april 2019

Skulle varit tävlingspremiär men blev något annat

Idag var det dags för 11:e träningen på de senaste tolv dagarna. Dessutom har jag kunnat genomföra träningarna som planerat. Med andra ord har det flutit på bra igen efter min rejäla förkylning.

Idag var det dock en liten annorlunda känsla då det hade varit säsongsdebut i Götene för mig om jag inte skadat mig. Min kompis Patrik Boström CK Fix vann, och visst hade det varit roligt att vara där. Men nu är det inte riktigt läge.

Jag har inte helt gett upp, så visst hoppas jag fortfarande att i den bästa av världar kunna delta i lopp även i denna säsong. Men dit är det ännu långt. Kanske inte så underligt då jag varit sängliggande ca 50 dagar detta år och inte kunnat träna på vanligt sätt mer än från mitten av mars.

Totalt sett har jag tränat 130 timmar mindre än vid samma tid förra året, så att det saknas en hel del kraft i benen och att syreupptagningen är sämre är inte underligt.

Däremot har jag aldrig förbättrat mig så mycket per vecka som jag gjort de senaste två månaderna. Det enda positiva med ett riktigt dåligt utgångsläge.

Många månader kvar av min rehab, men det fungerar bra att träna. Ja, att köra tempo i tempoställning under en längre tid är förstås något som jag ännu inte uppnått. Men jag fortsätter att sätta mål.

Hur som helst var det cykling i dag på programmet. En distansrunda på ca 125 km och vi blev fem cyklister som gav oss iväg i solskenet.

Vet inte riktigt vad som hände, men omgående blev det bra intensitet på tillställningen och varje förning fortsatte det. Nu var det en sådan dag då alla cyklister som var med kan hantera det, men jag tänkte ändå att fortsätter det så här kan det nog bli tufft.

Efter ca 18 km var det så dags för min första förning för dagen, och jag hade förstått att alla förväntade sig hyfsad hårdkörning. Samtidigt ville jag inte att vi skulle spränga gruppen då det var slakmota uppför och rejäl kantvind. Det passade då fint att köra en tröskelintervall som blev 22 minuter innan vi nådde Rödåsel och skulle stanna för att komma ut på en större väg. Ganska så bra känsla i kroppen faktiskt.

Hårdkörningen fortsatte fram tills vi cyklat närmare 50 km, då delar av gruppen började få energibrist och sega ben. Det innebar att det nu blev mycket lugn cykling i drygt 20 km fram till Umeå. Där stannade vi vid Bike and Ski, en nyöppnad butik i Umeå som en av våra cykelkompisar driver. Erik skulle ha några skruvar till sin MTB.

Efter det korta stoppet rullade vi ca 8 km till innan det var dags för dagens fikastopp. Idag tog vi en rejäl paus både för att vi hade så trevligt och för att alla skulle återhämta sig inför de ca 50 km som kvarstod.

Vi siktade mot Vännäs via Hössjö och från att vindarna varit sådär tidigare  under dagen var de nu rejält gynnsamma. Så trots bara en medelintensiv cykling snittade vi närmare 40 km/h kommande 22 km innan vi var framme vid Hössjöberget.

Här körde Erik ett rekordförsök förra helgen, men vindarna var då extremt dåliga. Han hade därför siktet inställt på revansch. Själv har jag ännu inte någon kapacitet som gör det roligt att jaga rekord, men jag planerade att gå på Eriks hjul så länge jag orkade.

Nu väntade så 3,6 km klättring, men med endast 3-4% lutning. Jag insåg snabbt att vindarna inte alls var med oss i dag heller och efter en bit i backen gav Erik upp då han såg att trots 400+ i watt gick det långsammare än vanligt. Vi cyklade sedan resten av klättringen bredvid varandra med en ganska hög intensitet, men inte högre än att det var kontrollerat och vi kunde prata. Det landade för min del på ca 7,5 minuter och ett snitt motsvarande 355 watt från botten av backen inkluderat där jag gick i rygg.

Väl uppe väntade vi in de andra och sedan gick det lugnt tillbaka till Vännäs.

Ytterligare en trevlig dag på cykeln.

Efter avslutad cykling åkte jag och handlade, fixade mat till familjen och sedan har vi suttit framför tv:n och myst.

fredag 26 april 2019

Ny hjälm, premiär med Katten och kotor som spökar

Idag blev det premiärcykling med Katten. Detta dessutom i toppenväder.

Det blev en lugn och fin runda där solen hela tiden lös.

Just innan cyklingen dök det upp ett paket. Det visade sig finnas en ny hjälm där. Jag har ju varit i behov av en hjälm sedan min krasch hade förstört min förra.

Hjälmen var verkligen skön och den passade perfekt direkt. Vad jag köpt? Jo, en Giro Aether Mips. Tror detta blir mycket bra.

Totalt fick jag ihop just under 70 km idag varav ca 50 km med Katten. 

Allt var topp idag förutom att jag haft lite mer ont i mina ryggfrakturer. Säkert helt normalt, men alltid lite jobbigt med smärta. Inget som beror på själva cyklingen, utan det är helt enkelt en lång process att återhämta sig och då går det upp och ned. På söndag ringer ryggläkaren och då hoppas jag få höra att allt är som det ska med kotorna (även om det kommer ta tid innan det är fullt bra).

Efter cyklingen fixade jag lite hemmagjord pizza till mig och Katten. Melvin är med en kompis i Umeå och tittar på film, så i kväll är vi alltså ensamma.

I morgon bitti cyklar vi vidare. Denna gång med Vännäs CK och en lite längre distansrunda.

torsdag 25 april 2019

Läkarens besked om skadorna och intervaller

Efter röntgen i tisdags var det så dags för läkar- och fysioterapeutbesök i dag.

Arbete på morgonen och sedan hade sjukhuset olyckligt lagt läkarbesöket 11.00 och fysioterapeuten 14.00. Därefter mer arbete på eftermiddagen och kvällen.

Det gäller förstås att alltid nyttja tiden så effektivt som det går, så jag tog med cykeln och körde ett träningspass i pausen mellan besöken. Otroligt fint väder och intervaller på programmet. Skönt med träning även om trycket i benen kanske inte var vad jag hoppats på.

Hos läkaren blev det i alla fall positiva besked. Ortopedläkaren sa att brotten är stabila och ligger rätt. Dessutom hade jag kommit förvånansvärt långt i min rehab. Han sa också att det är helt naturligt att det fortfarande är en hel del problem då skadorna är så omfattande och det endast gått 3,5 månader.

Det var bara att fortsätta med det jag gjorde i och med att jag återfått så mycket rörelse mm.

Fysion sa att min nivå på rörlighet var bästa möjliga i detta läge och klart bättre än förväntat.

Ja, något rätt måste jag gjort i mina ansträngningar med att få ordning på kroppen och kanske har det också bidragit att man i Spanien via allt för starka mediciner extremt snabbt fick igång min träning!?

Sammanfattningsvis har jag alltså att vänta lång tid framöver med utmaningar utifrån skadorna och samtidigt kunde det inte se bättre ut än vad det gör. Som jag förstått det är det ovanligt att man kan arbeta och träna efter så pass kort tid. Jag gör båda, så jag får verkligen vara tacksam mitt i det elände som är, men framför allt varit.

Ny uppföljning i september och om allt ser bra ut en sista uppföljning i januari 2020. Med andra ord följer man dessa skador i minst ett år.

Ovanstående gäller alltså alla delar utom ryggfrakturerna. Här vet jag ännu inget. Ryggläkaren ska ringa mig på söndag, och då får jag besked kring detta.


tisdag 23 april 2019

Röntgen, träningsuppehåll och kommande besked

Efter flera bra träningspass i rad var det idag dags för vila. Det låg i programmet och igår kände jag att benen var sega, så helt klart rätt val.

Trots träningsvila har det varit fullt upp. Ett späckat program på arbetet och sedan till Umeå.

På sjukhuset väntade röntgen av alla mina skador. Bröstrygg, ryggfrakturer, axel, nyckelben, revben och skulderblad. Många bilder blev det.

Hem igen och mer arbete på kvällskvisten.

För att hinna träna i morgon har jag nu också plockat fram cykelkläder mm. Jag har också gjort middag till morgondagen, då jag planerar att träna ungefär då.

I morgon förmiddag är jag tillsammans med mina ledare och på eftermiddagen väntar barn- och utbildningsnämndens AU. Sedan snabbt hem och ut och cykla i det jag hoppas är solsken. Vi får se om min planering håller och om kropp och knopp svarar när jag hoppar på cykeln.

På torsdag ska jag tillbaka till sjukhuset och träffa ortopedläkare och fysioterapeut. Då får jag svaren på skadeläget på alla skador utom ryggfrakturerna, och även ett nytt rehabprogram. På söndag ringer ryggläkaren och återkopplar kring ryggfrakturerna. Jag hoppas förstås på bra besked såväl torsdag som söndag.

söndag 21 april 2019

Kyligt, men annat värmde

Efter gårdagens trevliga distansrunda i finväder var det dags idag igen. Ja, för cykling alltså. Något finväder såg vi inte till.

Idag blev vi fem cyklister som via Umeå skulle ta oss till Hörnefors och tillbaka.

Som vanligt var cyklingen rolig även om det varit ännu bättre med bra väder. Ett plus att vi slapp regnet, men annars var det inte många plus.

Eller det är inte sanningen. En hel del plus i övrigt också. Jag hade exempelvis mindre ont i mina skador än vad jag haft vid någon tidigare cykelrunda. Sedan är dessutom cykling rent allmänt bättre än att fixa olika saker, promenera eller dylikt. Cykling är läkande så länge jag undviker krascher...

Trots att jag i slutet av rundan igår fick ont var smärtorna helt normala efter ca 30 minuter, och i dag glömde jag flera gånger bort mina skador. Visst kör jag alvedon och ipren när jag tränar, men inte mer än vad det är tänkt att jag ska äta om jag vilar.

En annan sak som var mycket positiv idag var att kroppen var så pass fräsch efter gårdagens tuffa intervaller insprängda vårt långa distanspass.

Trots väldigt mycket tid i spets idag och en normaliserad effekt på ca 255 watt fanns det bra med kraft för att sista timmen köra två hårda intervaller på vardera 8 minuter och dessutom ytterligare en lite lugnare intervall på ca 15 minuter.

Åttorna gick hårdare än vad jag klarade 1 minut bara för fyra veckor sedan. Det enda bra med skadan är jag får många positiva signaler på förbättring, vilket inte är lätt att uppnå när du redan är i närheten av din maximala potential. Jag hoppas förbättringen fortsätter och att jag kan komma tillbaka där jag en gång var.

Det var också som vanligt roligt att cykla med mina cykelvänner.

Mindre positivt var att vindarna inte alls var med oss under dagen. Att vi efter 70 km inser att restaurangen vi skulle fika på dessutom var stängd var inte heller vad vi väntat oss. Ett ståfika inne på bensinmacken fick det bli.

Kallt också. Så pass kallt att Erik köpte arbetshandskar inne på bensinmacken för att inte "frysa ihjäl".

Ut igen i 4 graders kyla. Vi skakade av köld och det tog ett bra tag innan vi hämtade oss.

Efter att ha gått lugnt större delen fram till fika gick det nu hårdare de sista ca 50 km hem. Kanske mest för att hålla värmen.

Extra bra tryck sista timmen. Först uppför Hössjöberget. Dåliga vindar, så det gick inte lika fort som det "borde".

Efter att ha svängt av från Vännäs bestämde jag mig efter ett tag för att mata på i det böljande landskapet. Riktigt skoj när det går undan.

Jag summerar ytterligare ca 110 km och en bra, men kylig dag.

Bilderna frös inne idag, så du får hålla tillgodo med själva runda.

lördag 20 april 2019

Premiär och flera goda besked

Efter en förkylningsvecka var det så dags för den första cyklingen för året, utomhus här i Sverige.

För dagen stod Vännästrampetrundan på programmet. Det innebär ca 125 km där de första 50 km till Nordmaling är lättåkta, sedan väntar 50 km till Bjurholm där det väntar mycket slakmota och några klättringar och de sista ca 30 km från Bjurholm till Vännäs går det mest uppför eller utför.

För dagen blev vi 7 cyklister. 6 från Vännäs CK och ett trevligt besök från Obbola CK. Att vi dessutom visste att det stod sol på programmet kändes ju inte helt fel.

Då jag vet att det saknas mycket form efter min skada och att jag dessutom varit liggande i förkylning valde jag att starta extremt lugnt och lät Niklas från Obbola och Erik N hålla tempot nästan hela vägen till Nordmaling. Då det dessutom var gynnsamma vindar var det väldigt lättåkt.

Sällan har 50 km gått så lätt och så var det fikastopp. Det blev ett bra och trevligt fika innan vi rullade vidare.


Nu väntade alltså lite mer utmanande vägar och dessutom motvind. Intensiteten blev också högre. När jag till slut "råkade" hamna längst fram tänkte jag att det skulle vara intressant att kolla hur hårt jag orkar trycka en tjuga. För en gångs skull har jag ingen koll kring min kapacitet då den förändras varje vecka sedan jag började om att träna efter den omfattande skadan.

Med rejäl motvind och att jag inte trycker lika mycket som vanligt tänkte jag att en tjuga i spets kunde vara möjligt utan att gruppen splittrades. Jag började lite försiktigt kring 330 watt, men kände efter ca 3 minuter att det fanns mer i kroppen. Otroligt förvånande faktiskt. Jag kunde öka till ett snitt på ca 370 watt. Så efter ca 14 minuter dök Erik upp bredvid mig och tryckte då upp intensiteten med ca 30 watt och efter någon minut så sprack gummibandet bakom mig. Det blev därför ingen tjuga utan vi fick vänta in de övriga.

Otroligt positivt överraskad dock med först 3 lugnare minuter och därefter 12 minuter på 371 watt vilket då landade på 354 watt i 15 minuter och det skulle jag klarat 5 minuter till. Otroligt bra förbättring, även om det förstås saknas det ca 45 watt jämfört med hur jag låg till i fjol vid denna tid. Men om jag betänker att jag på 6 veckor förbättrat min tjuga med ca 100 watt så känns det lite remarkabelt.

Jag rullade bak och intensiteten varierade ganska mycket de närmsta 30 minuterna. Riktigt hårt i bland och lugnt ibland. Så var jag åter längst fram och körde då 15 minuter på stressade tröskel (330 watt och 87% av maxpuls) och vips var vi i Bjurholm där vi tog ett kortare tekniskt stopp.

Väldigt nöjd med hur kroppen svarade på mina två intervaller och hur mycket min effekt utvecklats de senaste veckorna bestämde jag mig för att nu bara rulla med sista 30 km.

Det gick nu väldigt varierat med ganska bra intensitet uppför och väldigt lätt utför i medvinden. Med ca 7 km hamnade jag åter först och då kunde jag inte låta bli att trycka på hyfsat hårt ända hem. Det är ju så skoj när kroppen svarar. Särskilt när det var så länge sedan sist.

Ja, det blev en riktigt trevlig runda på ca 3,5 timmar och ca 125 km. En normaliserad effekt på 256 watt en snittpuls på bara 132 (73%) bidrog till de positiva besked jag redan fått under rundan.

Nu får vi se hur kroppen reagerar inför i morgon då vi planerar en liknande runda som i dag.

Efter träningen var det dags för påskbuffé. Pappa och Ulla-Britt hade bjudit oss på Vännäs Hotell och det blev en väldigt trevlig avslutning på dagen.
Ulla-Britt, pappa och Melvin på bild medan jag och Katten var i radioskugga

onsdag 17 april 2019

Sjukt tråkigt

Efter extremt lång frånvaro för alla mina skador har jag lyckats få till en riktigt bra vecka på Mallorca.

Efter denna resa har jag dock fått ett rejält hack i skivan. Dock ett mer vanligt sådant. Sedan hoppas jag förstås på att slippa sådant då jag tänkte att mina skador skulle räcka till.

Hur som helst tränade jag förra tisdagen på Mallorca. På onsdagen åkte vi hem och sedan hann jag med ett kort bra träningspass på trainern under torsdag kväll.

I fredags skulle vi åka till fjällen. Då jag fortfarande har stora begränsningar fick jag stryka slalom från mitt program och tog istället med mig min portabla trainer och cykel till det. Jag tänkte att i stället för att göra ingenting i fjällstugan medan Melvin och Katten skulle åka slalom kunde jag i alla fall träna. Nej, det kunde jag inte.

Vi åkte alltså fredag eftermiddag och ungefär när vi nådde Borgafjäll började jag insjukna. Därefter har jag varit rejält förkyld och liggande. Jag är glad för Melvin och Kattens skull att vi åkte till fjällen och de han med mycket skoj. För egen del var det ingen hit att ligga till sängs från fredag till måndag.
Melvin skickade en hälsning från slalombacken till min sjuksäng

Min syster med familj kom upp till stugan på onsdag kväll och för att inte smitta dem bestämde vi oss för att åka hem.

Vi är nu hemma och fortfarande är jag inte återställd. Dessutom har jag lyckats smitta Katten. Det var inte snällt av mig.

Det här blev ju inte topp vad gäller träning heller då den helt havererat efter mina fina vecka på Mallorca. Ja, rent allmänt har detta år innehållit många fler veckor jag inte kan träna alls än de jag kunnat träna. Inte helt skoj.

Lite surt rent allmänt och när det dessutom är toppenväder är det ännu surare. Jag hoppas dock snart vara på banan igen. Vi har planerat för två distansrundor med Vännäs CK lördag och söndag. Hoppas verkligen jag ska vara på banan då.

tisdag 16 april 2019

Vägen från den våldsamma kraschen till återkomsten med en träningsresa till Mallorca

Jag åker utomlands 3 gånger per försäsong för att få till bra träning som sedan förhoppningsvis ska bidra till goda resultat på säsongens tävlingar. De senaste åren har det gått bra och jag har stadigt blivit starkare.

Till säsongen 2019 hade jag riktigt höga mål och första delen av försäsongen såg mycket bra ut. Det blev ett bra träningsläger på Mallorca i november och vid årsskiftet tryckte jag högre effektsiffror än vad jag gjort något tidigare år. Men på 2019 års fjärde dag tog allt slut. Den allra första träningsdagen på Gran Canaria blev en katastrof och jag kraschade styggt.

Nu var det bara att stryka VM i Polen, Nordiska Mästerskapen, SM och Sverigecupen. Just då kändes det inte så tufft, i och med mina extremt allvarliga skador. Tankarna i detta skede handlade främst om hur det fortsatta livet skulle se ut och om jag någonsin blir återställd. Det tog faktiskt många veckor innan jag började fokusera på annat än att bara återkomma till livet. Fortfarande vet jag inte hur pass bra jag kommer att bli, men det går åt rätt håll.

En dryg månad efter olyckan fick jag lämna sjukhuset på Gran Canaria och tog då med mig en hel del titan och skruvar i kroppen och 19 oläkta frakturer.

Jag tog vägen via Umeå Universitetssjukhus där jag fick besked om att rehab för mina skador skulle ta minst 6 månader. Om allt gick optimalt och jag överträffade det lite skulle jag kunna träna efter 3 månader utan särskilda restriktioner. Dock skulle jag vara medveten om att jag skulle få börja på låg nivå och smärtorna fick sätta gränsen.

Tre månader efter olyckan hade vi bokat vår årliga resa till Mallorca med Vännäs CK. Det var orealistiskt att jag skulle kunna åka med både utifrån smärta och kapacitet.

Trots det fick mitt mål bli att det skulle gå och sedan satte jag planen för att lyckas. Jag siktade alltså på att vara tillräckligt fräsch för att kunna åka med på denna resa och i alla fall kunna cykla lite.

Jag hade redan på sjukhuset inlett en intensiv rehab som initialt inriktades på att återfå mina grundfunktioner. En rehab som fortsatte när jag kom hem. Så fort det gick började jag sitta på cykeln. Det var inte lätt, det smärtade och det var inget som kan liknas vid riktig tärning. På programmet låg också rörlighets- och andningsträning. Stort fokus varje dag och jag utmanade mig själv och min kropp så långt det var möjligt utan att jag skulle må sämre/ha mer ont dagen efter. Om det hände backade jag av lite innan jag gasade igen.

Ungefär 3 veckor innan datumet för den planerade resan till Mallorca gjorde jag mitt första riktiga träningspass. Jag fixade bara en timme och på låg effekt, men jag var på gång.

Det blev en kamp mot klockan och först fem dagar innan resan var jag säker på att åka. Fortfarande dock rejält nervös. Hur skulle det gå?

Att jag kunde åka och att det fungerade så bra beror förutom fokus, hög målsättning, struktur, ett bra läkkött, stor smärttålighet mm också på att just cykling är en av de saker som fungerar bäst. All annan typ av idrott hade varit omöjlig.

Vilken framgång att kunna åka på denna resa och ännu större glädje att det fungerade så bra. Visst stod jag över en träningsdag och kortade en annan. Men jag cyklade 6 av 8 dagar. Jag kunde hänga med mina cykelkompisar och totalt fick jag ihop 32 timmars träning och nästan 80 mil. Jag klättrade dessutom 10.700 hm. Visst är trycket i benen lägre, men ändå förvånande okej.
Sista dagens obligatoriska lagbild på vår 6:e gemensamma Mallorcaresa med Vännäs CK. Av olika skäl var vi väldigt få i år (vi brukar vara mellan 12 och 15 st), men jag är mycket nöjd med den vecka vi fick

Att fixa detta då jag bara någon vecka tidigare som mest kunde cykla en dryg timme inomhus på en trainer var verkligen bra för självkänslan. Att jag dessutom kunde cykla utan rädsla efter min krasch var också bra. Sedan var jag försiktigare än vanligt utför och jag har inte provat att cykla bland många cyklister.

Fortfarande har jag ont både här och där. Vissa frakturer är inte läkta. Högerarmen har dålig rörlighet, jag får inte lyfta mer än några kilo och jag får problem om jag går länge.

Otroligt då att cykling ändå fungerar och dessutom har det visat sig att min läkning går snabbare när jag tränar och en hård vecka utomlands har i slutändan gjort gott för mina skador.

Mitt nästa stora mål blir att kunna cykla på min tempohoj. Dit lär det dock vara ett bra tag då det blir stor belastning på axeln att ligga i tempoställning och dessutom behövs större rörlighet än vad jag har nu. Men jag jobbar i alla fall på det.

Långsiktigt hoppas jag kunna cykla fort igen, men då ser jag mycket långt fram i tiden. Viktigast är dock att jag blir så återställd som jag kan bli från mina skador. Snart åter dags för ett återbesök på sjukhuset med bland annat röntgen och bedömning av läget.

Mallorca - Sista dagen

Av olika anledningar dyker mitt upplägg från sista dagen på Mallorca upp först nu.

Det skulle då bli min sjätte träningsdag av 8 dagar på Mallorca. Dittills hade min kropp överträffat mina högsta förväntningar. När jag anlände till Mallorca trodde jag att det kanske skulle gå att cykla några timmar per dag, och sedan skulle alla skador sätta stopp.

Men nu var det alltså dags för sjätte dagen och även den längsta för mig. Drygt 6 timmar effektiv tid väntade i det vi kallar långa bergsrundan.

Jag hade redan fixat fem dagar, men att klara sista dagen bra skulle vara bra för mående och känsla.

Vi rullade iväg och benen kändes fortfarande okej. Visst hade jag känningar i rygg och axel, men inte mer än vanligt. Frågan var hur det skulle kännas efter 4-5 timmar?

Det visade sig ganska snabbt att det var många slitna ben denna sista dag. Vi var till att börja med reducerade med två man och det visade sig att det skulle krävas en hel del kämpatag för flera för att ta sig runt.

För egen del kändes benen fina hela dagen, vilket förvånade.


Vi tog oss in i bergen via Sollerklättringen och ingen gasade på något nämnvärt.

Nu väntade vad som enligt mig är finaste vägen på hela ön när du klättrar via Deia, Valldemossa, Banyalbufar, Andratx, Calvia och tillbaka.

Vädret var till en början inte på topp, men jag hade lovat Tjäder sol och hoppades kunna infria detta.

Men först alltså klättringar från Soller via Deia till Valldemossa där det skulle bli lunch. Helmersson sa att han var helt slut denna dag. Lite förvånande då att han drog hårt större delen av klättringarna. Jo, han fick lida senare - men bra fart blev det.

Vid lunchen fick vi för första gången sitta inomhus på grund av kylan. Jag hade lovat sol när vi kom ut till kusten, så efter lunchen drog jag upp tempot både för att hålla värmen och snabbare nå kusten.

Bra fart och bra känsla.

Så var den där - Solen! Nu väntade toppenväder sista tre timmarna av cyklingen.

Det blev en fantastiskt fin avslutning på veckan med toppenväder, fina vägar och bra sällskap.

Jo, kroppen protesterade mot slutet. Men inte värre än att både rygg och axel gick att hantera.

Ytterligare nästan 150 km avklarade. 2500 höjdmeter och över 6 timmar i sadeln.
Otroligt nöjd avslutade jag min cykling på Mallorca för denna gång.

Min blogglista