söndag 18 augusti 2019

SM i tempo - blandade känslor: RR

Så har det gått ett dygn sedan SM-tempot som igår genomfördes i Jönköping (egentligen Lekeryd ca 15 km utanför Jönköping).

Jag har nu haft en lång hemresa att fundera kring hur jag egentligen ska tänka kring loppet igår. För det var verkligen med blandade känslor jag åkte hem.

Ja, hur var det då?

För några dagar sedan gick jag igenom bansträckningen här på bloggen, som enligt plan ska användas på SM varje år, åtminstone de fem närmsta åren.

För dig som inte läst detta så är det en rundbana på 16 km som körs 2 varv. Det inleder med en tuff klättring direkt efter start, därefter några vägbyten, slingrande smala vägar och med avbrott för en kortare brant klättring. Efter ca 9 km kommer du ut på en bredare väg och nu är det "bara" att mata på i ca 6 km innan det avslutas med en rejäl utförslöpa där det går riktigt fort. Totalt ca 300 höjdmeter.

Banan är till stora delar exponerad för vind, som gör den ännu mer utmanande.

 Jag hade provkört banan flera varv inför tävlingarna och insåg att klättringarna skulle vara kritiska och där skulle jag tappa tid. Sedan gällde det att ha mod i vägbyten och skarpa svängar. I övrigt passade banan fint. Överlag var den också rolig och händelserik.

Extra positivt att arrangörerna fått till en bana och ett upplägg som kändes mycket säkert vad gäller bilar och andra hinder. Överlag bra arrangerat och det lär förstås bli bättre för varje år dessutom.

Igår när det var dags för tävling regnade det rejält, vilket inte kändes bra då jag inte gillar att köra i regn efter min skada. Känner att risken att krascha är klart större då asfalten blir halkig och sikten är sämre.

Det var rejält blött när vi skulle starta, men det värsta spöregnet hade i alla fall dragit bort vilket kändes bra.

Jag startade sist av alla då jag varit snabbast av de startande vid förra årets SM.

Nu denna gång visste jag att jag inte var lika snabb som i fjol då jag inte fullt ut har fått tillbaka min kapacitet. Sedan har Patrik Boström från CK Fix varit extremt bra i år. Tittar vi på övriga startande var det många namnkunniga cyklister på startlistan, med tidigare SM-medaljer och även guld på sitt CV. Några av de startande har inte heller varit med Sverigecupen i år, så det var osäkert hur deras kapacitet såg ut just i år. Men sammantaget tänkte jag innan start att det rimliga är att jag landar på plats 2-5 då jag insåg att jag just nu inte har kapaciteten för att rå på Patrik Boström.

Efter tre SM-silver i rad så skulle jag inte vara helt nöjd om jag inte kunde nå samma placering denna gång, om nu inte någon presterade högre än tidigare år. Samtidigt var ändå fokus på att i alla fall nå pallen.

Så var det dags för start och precis som för ca en månad sedan slutade min effektmätare att fungera då den blev blöt. Riktigt surt....

Start. Full fart direkt och in i första klättringen och jag matar på utan att veta riktigt hur hårt, då jag inte får feedback av effektmätaren. Då det är i början av loppet hjälper det inte heller att titta på pulsen.

Uppe på toppen blir det full fart i ett lättåkt parti innan det är dags för vägbyte och sedan ett vägbyte till.

Ja, jag hann också med att för andra gången denna sommar drabbas av att sadeln åker ned fram (redan efter drygt 1 km ) så den får en kraftig lutning. Detta trots att jag gjort vad jag kan för att lösa detta. Behöver alltså lämna in detta för reparation. Ja, sedan blir det till att köpa en ny effektmätare också. Det fungerar ju inte att ha en effektmätare som bara fungerar i bra väder. Loppet började alltså sådär.

Det går fortsatt hårt och pulsen stiger. Samtidigt känns det hyfsat, men jag känner mig osäker om det går tillräckligt fort.

Efter 4 km in i nästa branta klättring. Mot slutet brinner det bra i benen och jag ställer mig upp och trycker över krönet.

Så börjar det kännas underligt i kroppen och jag tappar tryck. Fortsätter att trycka i de vindlande svängarna och med en rejäl motvind. Men så känns det att det nästan helt tar stopp.

Jag tittar på pulsmätaren som nu står på 200+. Inte bra när man har en maxpuls på 180. Utifrån hur kroppen känns inser jag att det är en pulsdrivning av något slag (hade samma sak för tre år sedan, vid ett tillfälle då jag också besökte läkare). Jag blir orolig och släpper av rejält. Det känns som jag står still.

Så efter ca 3 km börjar pulsen sänkas till en mer normal, men förstås hög puls. Jag försöker komma igång igen då det nu mer handlar om att kroppen känns trött. Jag tittar kontinuerligt på pulsen för att se att den inte sticker iväg igen.

Så ut på de större vägarna och nu kör jag kontrollerat för att så att säga komma igen både mentalt och fysiskt. Det går ändå väldigt fort, då det nu är medvind. Mestadels över 50 km i timmen.

Så är jag framme vid varvning och det är dags att ta den branta klättringen igen. På något sätt har jag accepterat att jag inte har "det" idag och det går segt, men ändå med en bättre känsla än under första varvet. Men det blir mer passivt rent generellt. Jag fortsätter att hålla koll på pulsen.

Ut på mitt bästa parti på de större vägarna. Nu trycker jag vad jag kan, utan att veta vad det innebär då jag alltså inte har någon effektmätare som referens. Det känns dock att jag inte riktigt har klippet, även om jag lyckas få till en hyfsad avslutning.

I mål ser jag att det blivit en snittfart på ca 43,5 km/h på de 32 km. Jag hade innan loppet trott att jag skulle köra minst 30 sekunder snabbare och med en snittfart på över 44 km/h. Tillsammans med den dåliga känslan och att jag fått slå av rejält när jag pulsen drev iväg förstod jag att det gått för sakta. Ingen medalj, helt enkelt.

Jag hade ändå kämpat och försökt. Jag hade tagit ut vad som fanns för dagen och det märktes inte minst efter loppet där benen var mörare än vanligt.

Efter ett tag hör jag att det ändå är medalj. Patrik Boström från CK Fix vinner med ca 1 minut och sedan är Mats Snygg från CK Bure tvåa just före mig som trea. Jag blir nöjd att det trots allt blir en medalj, men jag är missnöjd med loppet och tänker att ett silver låg inom räckhåll. Det hade då förstås krävts ett topplopp då guld- och silvermedaljörerna var riktigt bra.

Samtidigt slår jag flera riktigt starka cyklister och det är 30 sekunder ned till fjärde plats. S

Ja, det känns verkligen blandat! Nöjd? Missnöjd? Ja, nog lite både och.

När jag sedan började analysera alla tider under dagen och hur fort det gått i andra klasser inser jag att min tid trots allt är ganska bra, trots alla problem och den dåliga känslan.

Det blev alltså en ny medalj, vilket innebär att jag under de fem SM i tempo jag deltagit i sedan 2015 har platserna 10, Silver, Silver, Silver och nu Brons.

Prisutdelning, dusch och lite snack med trevliga cyklister. Sedan bar det av hemåt.
Grattis till Patrik Boström och Mats Snygg till guld och silver. 

 Jag har verkligen funderat på vad som hände. Varför fick jag en sådan pulsdrivning, varför gick det inte fortare (då jag testkörde gick det generellt snabbare) och varför var jag så kraftlös?

Många lägger ut sina race på Strava och där kommer jag nog sanningen ganska nära.

Jag kan konstatera att jag inte brukar vara så snabb uppför, men igår på SM var jag klart snabbast i i den första klättringen. Exempelvis var jag 15 sekunder snabbare än Patrik Boström. För att uppnå den tiden med min vikt bedömer jag att det krävdes ca 100 watt mer i pedalerna än vad jag planerat och vad som är rimligt.

Det fortsatte sedan på samma sätt kommande 4 km till just efter den andra rejäla klättringen. Jag ligger fortfarande klart före alla andra, inklusive Patrik Boström som i mål är drygt en minut snabbare.

Så får jag min pulsdrivning och kroppen blir kraftlös. Jag hörde från andra som varit med om detta att det är störst risk för pulsdrivning om det är kallt, du har värmt upp dåligt och du kör väldigt hårt. Exakt så var det igår (den dåliga uppvärmningen berodde på spöregnet vilket innebar att jag inte körde som jag brukar). Jag hoppas att det var en engångsföreteelse, men händer det igen att hjärtat rusar får jag förstås kolla upp det.

Allt ovan kan hur som helst vara förklaringen på att det blev som det blev. Jag sprängde mig helt enkelt första 5 km med en alldeles för hård öppning med en effekt jag inte klarar. Dessutom reagerade kroppen med att hjärtat rusade, som ytterligare gjorde mig kraftlös.

Med tanke på att jag alltså i stort sett hade väggat redan efter 5 km så är det otroligt att jag trots allt kunde hålla okej tempo de kommande 27 km. Eller så var det förstås inte. Jag tappade 35 sekunder mot vinnaren från kilometer 5 till kilometer 14. Varv två lyckades jag dock få tillbaka lite av farten, men jag hade inte längre något klipp och jag fortsatte att tappa kontinuerligt. Dock inte så mycket på den lättåkta delen i slutet av varven. Men där brukar jag å andra sidan i vanliga fall ta tid på de allra flesta.

Ja, tänk vad en trasig effektmätare kan ställa till det. Med det adrenalin som fanns i början och oron att tappa allt för mycket i första klättringen blev det för mycket. Så den blev enligt min bedömning mitt fall, men inte så som jag trodde. Inte var det rimligt att tro att jag på 2 minuters klättring skulle vara 10-15 sekunder snabbare än de flesta. Men det fick jag alltså äta upp. Hade det varit i fjol och jag känt mig säkrare på min kapacitet hade det nog inte hänt, men i år har jag inte riktigt fått tryggheten i min cykling och tilltron till att jag har "det".

Men hade någon frågat mig i mars när jag fortfarande knappt tog mig upp ur sängen, efter mina 19 frakturer i januari, hade jag självklart tagit ett brons på SM och ett Silver på Nordiska Mästerskapen. Nu skulle det krävts två silver för att jag skulle vara helt nöjd. Men en medalj är alltid en medalj.


Nu har jag också lite revansch att sikta på till nästa SM. Dvs att få till ett lopp där känslan är att det stämmer. Sedan är det förstås inte säkert att det leder till en bättre placering.

Jag kan ju också konstatera att bansträckningen är helt okej för min del och att jag kommer att kunna vara konkurrenskraftig även kommande år bara jag får vara frisk och hel.

Viktigast just nu är dock att kroppen är okej och att jag får ordning på cykeln.

Förhoppningsvis blir det nu 3 avslutande tävlingshelger i Sverigecupen och sedan avslutning på säsongen med vårt eget lopp.

tisdag 13 augusti 2019

Tempo-SM: En genomgång av bansträckningen i text och bilder, med kompletterande reflektioner

Inga inlägg sedan NM. Vad har då hänt sedan dess? Ja, vi åkte från Åland och jag tog med mig en skön känsla från silvret i tempo.

Vi tog sikte mot Gävle och under förra veckan fick vi möjlighet att träffa gamla vänner, hitta fina cykelvägar och möjlighet också till annan träning. Sedan var vi på Rix FM-festival vilket var riktigt trevligt och bra. Ja, lite campingplatsliv också.

Nu har husbilen förflyttat sig till Lekeryd, en bit öster om Jönköping. Här ska jag förhoppningsvis köra SM i tempo nu på lördag.

Jag har nu testat banan med tempohojen. En bansträckning som är tänkt att användas för alla klasser på SM de närmsta fem åren.

Jag hade innan jag kom hit hört ryktas att det skulle vara en mycket utmanande bana och det har nu bekräftats.

Kortfattat kan sägas att det börjar med en tuff och brant klättring, sedan är det smala vägar och mycket teknisk åkning som gäller med ett avbrott för en brant, men kortare klättring. Ett antal vägbyten och efter den tekniska delen innebär ett av dessa att du kommer ut på en mindre teknisk och för egen del, ett snabbare och bättre avsnitt. Ett vägbyte till och sedan 4 km relativt rakt och platt, men trolig kantvind. Sedan en rejäl utförslöpa som svänger en del. Där lär det gå rejält fort.

Nu till bansträckningen kompletterad med bilder.

Start och nästan direkt efter en sväng in i banans tuffaste klättring.
Start just innan en sväng.
Kort raksträcka och sedan in i klättringen
Så en klättring som börjar brant. 

Första 500 meterna av klättringen ligger på i snitt 7% och därefter planar det ut innan du är på toppen efter ca 1,1 km.

Efter klättringen väntar 1,5 mycket snabb kilometer innan det är dags för ett vägbyte.
Efter vägbytet smalnar vägen av rejält och en kort sträcka med slingriga vägar väntar innan det åter är dags för ett vägbyte. Denna gång är vägbytet skarpare och det finns ojämnheter i vägen.

Ojämn väg och sedan 90 grader höger.
 Mindre än en kilometer och sedan väntar klättring nummer 2 på varvet. Exponerad för vinden går du in i 500 tuffa meter. Ett snitt på 6% med ca 8% i mitten av backen.

Här gäller det att trycka tillräckligt hårt för att inte tappa tid, men också ha kraft för att trycka över krönet och partierna därefter.
Full fart innan klättringen

In i klättringen
Brantaste delen
Över krönet och sedan utför.
Ca 5 km avklarade och ca 11 km kvar på varvet. Nu väntade ytterligare 4 km med väldigt smala och slingriga vägar. Böljande och möjlighet till kantvind då det är många öppna ytor vid vägen.


Mot slutet av detta avsnitt efter totalt ca 8 km kommer en mycket skarp sväng vänster och nästan direkt ännu skarpare höger. Där är det dessutom en hel del hål i marken i ytterkant. Går det för fort och du kommer fel här kan det helt klart bli en avåkning (vilket även gäller vid vägbytena).
Skarpt vänster
Direkt efter skarpt höger
En kilometer kvar av slingriga vägar innan det åter är dags för vägbyte och då in på en större väg. 
Efter vägbytet en dryg kilometer på en större väg och sedan vägbyte igen för att då komma in på en ny väg som går mest rakt fram och inte har så många höjdmeter, men generellt går svagt uppför.
4 km alltså då det "bara" är att mata på innan det så bär skarpt utför. Här kommer det att gå fort och dessutom slingrar det sig utför. Väl nere är det bara en kort bit till mål.

Ja, så var då 16 km avklarade. Men det är först om ett varv till som det är målgång. Så nästan direkt efter "mål" är det vägbyte och in i den längsta klättringen igen. 
Sväng höger och in på varv 2

När du så cyklat hela rundan igen har du klättrat ca 300 höjdmeter och cyklat 32 km.  

Sammantaget kan sägas att enligt mig gynnar denna bana tekniska cyklister som vågar lite mer. Den gynnar också goda klättrare, eller kanske snarare missgynnar den som är tyngre. Den andra halvan är mer lämpad för cyklister som gillar bredare och lättare vägar och kanske lite kantvind. Överlag kommer rundbanan på 16 km vara rejält krävande. Framför allt handlar det om att ha kraft kvar för varv två då det alltså är 2 x 16 km som gäller.

För egen del tycker jag det var en rolig och spännande bana där det händer något nästan hela tiden. Tittar jag till prestationen passar dock banan sämre. Jag kommer att förlora tid i klättringarna och i de tekniska bitarna har jag också en nackdel. Jag är inte superteknisk och dessutom vågar jag inte lika mycket efter min skada. Så risken är stor att jag efter ca 9 km tappat rejält med tid som blir svår att ta igen på de sista 7 km som passar mig bättre. Ett annat problem som gäller just i år är att jag efter min skada inte kört tempo så långa sträckor som tidigare år och det är då en nackdel att sträckan är längre och dessutom mer pulserande och tuff än väldigt många andra bansträckningar. 

När jag testkört banan kan jag se svart på vitt via de Stravasegment som finns att det kommer att bli svårt och utmanande då väldigt många är snabba i segment där jag har lite övrigt att önska.

Men jag ska göra vad jag kan och lyckas det inte i år får jag fundera kring hur jag ska förbereda mig för nästa år för att lyckas bättre.

söndag 4 augusti 2019

Nordiska Mästerskapen i linje - En taktisk blunder satte stopp

Efter gårdagens silver i tempo på Nordiska Mästerskapen här på Åland hade jag redan nått mitt mål med råge. Men vid varje tävling finns ändå alltid en förhoppning om nya framgångar.

Idag var det dags för linjeloppet på NM. Närmare 130 km i starka vindar och ganska så många höjdmeter. Och visst fanns tankar om en framskjuten placering. Förutsättningarna var de rätta vad gällde bana och vind.

På start fanns både norska och svenska mästaren och många andra starka norrmän och svenskar. Finnarna hade jag ingen koll på. Inga danskar alls på startlinjen.

I masterstarten rullade jag sist iväg med Richard Lööw som idag körde för Sverige. Själv gjorde jag det igår, och vid de senaste årens linjelopp. Men i dag gällde Vännäs CK. Vi snackade lite lätt en bra stund innan bilen släppte och loppet var igång.
Jag och Rikard filosoferar längst bak i masterstarten

Det dröjde inte mer än 7-8 km så skickade norrmännen iväg en cyklist som hamnade i soloutbrytning, då ingen annan tog det riktigt på allvar. När det väl blev lite fart var det svårt att få något organiserat. Varje gång svenskar eller finnar försökte höja tempot åkte norrmännen fram och såg till att tempot drogs ned. Det ledde till att efter ca 18 km hade norrmannen nästan en minut till klungan.

Jag var dock inte särskilt orolig, utan tänkte att han skulle bli trött. Utifrån det tog jag det ganska så piano de första 35 km. Därefter valde jag att söka mig fram och deltog i flera försök att skapa något.

Jag var med i och skapade tre olika rejäla försök i samband med vändningen efter ca 40-45 km (vi körde tre varv).
Återigen först i loppet och med en liten lucka.

Men norrmannen vill inte köra och jag ser inte möjligheterna att gå själv så tidigt i loppet. Så i detta läge aktiv och först i loppet ,och bara några kilometer senare har jag slarvat bort det hela.

Vid 45 km var jag åter först med en norrman i släptåg och vi hade en liten lucka. Men jag insåg att norrmännen bara fortsatte att bromsa upp, så jag lade mig lite längre bak ett tag innan jag tänkte försöka igen.

Då gick Richard Lööw och fick en bra lucka. Norrmännen jagade ikapp och jag tänkte att nu blir det samma visa igen, de slutar köra och det blir återsamlat.

Men då visar det sig att de precis går i kapp utbrytaren som legat solo och de fem norrmännen bestämmer sig för att hålla uppe tempot. Tillsammans med Rikard är de nu 6 stycken i utbrytning. 

Jag låg alldeles för långt bak och när jag kom fram var det få som ville/kunde ta upp jakten. Här gjorde jag mitt andra misstag. Mitt första var att inte vara mer vaksam då Sveriges starkaste cyklist plus en mängd norrmän går och mitt andra att inte prova att stötta ikapp utbrytningen. Jag trodde helt sonika att vi skulle hjälpas åt att täppa luckan.

Det tar dock en bra stund innan det blir någon jakt och dessutom blir vi bara 4 stycken. Resten ligger i svansen bakom. Efter ett längre tag blir vi 6 som hjälps åt, men då är det i stort sett för sent.

Vi kör dock på ca 50 km i lagtempo och håller en snittfart på drygt 40 km/h timme trots vind och höjdmeter. Men det räcker alltså inte. Extra surt då jag känner mig stark hela vägen min puls är ganska så låg. Jag behöver hålla igen för att det inte ska bildas luckor. Underligt att jag ska vara starkare idag än i går på tempot.

Efter ca 10 mil får vi veta att det är ca 2 minuter fram och då stannar det upp och går ganska så lugnt, i någon mil innan det blir lite bättre fart på slutet. Banan tog ut sin rätt så i slutändan var vi bara 7 stycken i vår andraklunga. Jag gillar ju som de flesta vet inte att spurta i grupp, så jag drog en långspurt med ca 400 meter kvar. Fick en lucka till de övriga, men den gick inte att hålla i motvinden och tre cyklister tar sig om. Det slutar alltså med en 9:e plats.
Som vanligt hinner några förbi mig när jag kör en långspurt. Axeln omöjliggör att jag står upp vilket gör det ännu svårare. 

Inte vad jag hade hoppats på idag då förutsättningarna passade mig. Relativt många höjdmeter, men åkbackar och mycket vind. Då brukar jag göra mina bästa linjelopp. Exakt så var det. Men jag var otaktisk och så var loppet så att säga över redan efter drygt 50 km. Ja, det är ju en del av linjelopp. Så det är inte mycket att säga om. Men surt var det.

Man räknar ju inte riktigt med att köra ett linjelopp på NM och ha sparade krafter i mål. Men sån kan alltså cyklingen vara.

Vi säger hur som helst grattis till en välförtjänt seger av Rikard Lööw som tog hem spurten i utbrytningen. Helt klart värt detta och skoj att vi fick en svensk överst på pallen. De andra fyra i utbrytningen var norrmän.

Trots allt har jag inte surat under dagen, utan det positiva från gårdagen väger upp det hela och vi har haft en fin eftermiddag tillsammans i familjen och tillsammans med andra.

I morgon bär det av till Sverige och om två veckor är mitt nästa cykelmål som då är SM. Ser att det är riktigt tuff konkurrens och en bana som passar mig klart sämre än den på NM, så det blir en utmaning.

Trots besvikelsen idag ägnar jag nu kvällen åt att njuta av gårdagens silver.

lördag 3 augusti 2019

NM Silver i tempo är som ett guld efter året som varit! - RR

Så var då dagen här. Efter ca 40 dagar på sjukhus fick jag så komma hem i mitten av februari 2019, och hade en väldigt lång rehab framför mig.

Många skulle säga att det var dumdristigt, och därför höll jag målen för mig själv, som jag satte upp den första dagen jag kunde sätta mig på trainern. Jag klarade då bara att cykla i 30 minuter och med i stort sett inget motstånd i pedalerna. Men där och då började vägen tillbaka.

Mitt första mål var att kunna följa med cykelklubben till Mallorca i början av april. Det gick, men var tufft på många sätt. Det blev ändå en fantastisk vecka som sporrade, även om kroppen förstås kändes av och jag inte kunde cykla på det sätt jag brukar.

Mitt andra mål var att komma till start på Sverigecupens tredje tävlingshelg i Västerås. Även här var det på målsnöret att det gick, men jag kunde delta i tempot. Det var fruktansvärt tufft, och jag låg långt efter min forna kapacitet. Men placeringen blev bra och jag var på något sätt tillbaka. Att bara våga tävla igen var ett stort steg. Jag valde dock att skippa linjeloppet dagen efter.

Mitt tredje mål var att delta också i linjelopp och det genomförde jag veckan efter på Sverigecupen i Gottne. Kraften fanns inte där, men jag hängde i alla fall med till spurten och det var en seger i sig.

Mitt fjärde mer långsiktiga mål var att delta i NM denna helg. Fram till i juni kändes det mycket avlägset, men det har kommit allt närmare. Trots att min kropp fortfarande inte fungerar för så många saker i vardagen har det gått ganska bra att cykla. Framför allt har cyklingen hjälpt mig tillbaka till vardagen och att stärka kroppen för annat.
Trött gubbe just före mål.
Jag brukar vara bra på att formtoppa till mästerskap och kände att jag var det även denna gång. Allt höll dock på gå om intet när jag förra onsdagen halkade på några klippor vid ett bad och föll på min skadade sida. Därefter har tillvaron varit tuff och jag har haft ont dygnet runt. Inte så att jag åter brutit något, men senor, muskler etc har blivit påverkat och en inflammation uppstod.

Så sedan förra onsdagen har jag inte kunnat träna som jag velat och inte alls på tempohojen.

Nu innan tävlingarna har jag dock rullat banan och jag insåg att det skulle bli tufft med den skarpa vinden då jag inte har några muskler i höger arm och nu dessutom extra ont.

Men efter att Katten tejpat axeln med kinesiotejp kändes det i alla fall bättre och jag såg en möjlighet att starta.
Inmätning av cykel och streching av rygg

Så i dag var det då dags. Ruskigt nervöst faktiskt, på många sätt och vis. Kände mig rejält osäker på mig själv och min kropp.
Mycket procedurer som görs just innan start. Lite roligt att se från sidan på Kattens bildsekvenser faktiskt. Från vänster: Norske mästaren, Fredrik Nylén, Patrik Boström och Tomas Åström





När jag så rullade iväg insåg jag ganska så snart att kroppen samarbetade klart sämre än bara för 14 dagar sedan då jag var riktigt stark på tempohojen.
Som siste startande ger jag mig iväg.

Det var så tungt att jag efter ca 5 km funderade på att ge upp. Jag nötte dock på trots lägre effekt och hastighet än vanligt och en kantvind som inte var bra för mig då jag inte kunde hålla emot ordentligt med överkroppen när vinden tryckte mot hjulen.

 Jag insåg att jag inte skulle få några riktmärken för hur det gick då Patrik Boström som startade före mig var favorit för dagen och har en ruggig form just nu. Fredrik Nylén som startade två minuter före är också riktigt stark.

Själv startade jag sist då jag rankats högst utifrån min placering på fjolårets NM i Norge.

Totalt ca 300 höjdmeter på banan och samma sak hände flera gånger. Jag tryckte bra uppför och oftast upp på krönet, men när jag skulle trycka det sista var jag istället tvungen att släppa av och rulla då jag hade för hög puls och stumma ben. En hel del tid rann iväg och jag blev passiv i tanken.

Jag är dock inte den som ger upp i första taget, så jag fortsatte att göra det jag kunde även om jag insåg att det gick långsammare än vad jag hoppats på.

För dagen var det dessutom extra långt. 35 km i starka vindar och 300 höjdmeter var i mesta laget för mig då jag aldrig ens cyklat så långt i tempoställning sedan min skada.

Oj vad jag fick övertala mig själv. Hög puls, sega ben, dåligt självförtroende och allmänt tufft.

Så med fem km kvar ser jag en annan cyklist i fjärran och tror det är Fredrik Nylén som startat två minuter tidigare. Då är nog loppet hyfsat okej ändå, hinner jag tänka. Jag släpper av lite och känner mig lite nöjdare.

Men när jag så är ikapp honom ser jag att det inte är Fredrik utan Erik Lindered som startat fyra minuter före mig. Ja, då återkom osäkerheten och jag försökte öka. Det gick sådär.

Med två km kvar svänger jag in på vägen som leder fram till mål. Jag orkar inte hålla den fart jag borde, men jag gör vad jag kan.

Med några hundra meter kvar trycker jag det sista jag har.

I mål, och för dagen hade jag inte kunnat göra mer. En snittfart på ca 44,5 km/h är ca 1 km/h sämre än vad jag trodde mig kunna göra på den här banan, på en riktigt bra dag. Det kändes ganska snabbt som att detta blir en 4-5 placering. Med andra ord missnöjd då jag oavsett förutsättningar alltid hoppas på pallen.

Jag snackar lite med olika cyklister innan jag rullar tillbaka och sonen säger glatt att jag blev tvåa! Katten visar resultaten och vi är alla tre så glada. Helt otroligt egentligen. Ju mer jag tänker på det, ju mer känslosam blir jag.

Ja, jag hade inte riktigt dagen och hade jag haft min bästa dag hade jag nog kört klart snabbare. Men Patrik Boström som vann, var extremt snabb och jag hade inte rått på honom även om jag haft min allra bästa dag.
Fredrik Nylén, Patrik Boström och jag just efter målgång.

Svenskt även på tredje plats för Erik Egelstig, på fjärde plats Fredrik Nylén och femma Anders Karlsson. Med andra ord en riktigt stark insats.

Bäste ickesvensk blir den norske mästaren som fick nöja sig med en sjätte plats. Bra svenskdag alltså.
Lite snack efteråt
Då det gått bra brukar Katten ta en afterracebild

Efter att ha njutit under eftermiddagen var det så bankett på kvällen med prisutdelning. Rejält kallt där vi satt ute och åt, men medaljen värmde. Eller snarare medaljerna. Till i år har en ny organisation bildats som innefattar även de baltiska länderna och Island. De hade nu tagit fram medaljer till NM. Samtidigt hade den tidigare organisationen gjort detsamma. Med andra ord fick vi två medaljer för ett lopp.....


Nu är det bara att ladda om. I morgon bitti 08,50 startar linjeloppet här på NM. 128 km senare får vi hoppas att jag fått köra mig trött, är nöjd med min insats och sluppit incidenter.

Därefter är planen att få fortsätta njuta av dagens silver.

söndag 28 juli 2019

Surt att åka i backen igen!

I veckan har det varit tyst från min sida. Detta av två anledningar. Den första är positiv - dvs att jag haft mycket bra dagar och inte hunnit med att prioritera bloggen. Den andra är mer negativ. Jag lyckades falla på klipporna i onsdags, där det var fullt av vatten med alger som gjorde det extremt halt. Riktigt klantigt, helt klart.
Att bada från klipporna gick sådär. Här åkte jag rakt ned i stenarna med högra armen först. Här syns min syster Lisas man, deras två barn och Melvin. De lyckades hålla sig på benen, men efter mina skador har jag sämre balans och det visade sig här.
Därefter har min kropp varit riktigt ur fas. Rygg och axel har inte mått bra alls. Riktigt surt att skada sig igen när jag redan har en så skadad kropp. Inget brutet, men låsningar i ryggen, mjukdelar som inte mår bra, inflammation och svullnader. Jag har dock inte gett upp om att det ska reda upp sig inom kort.

Vad har då veckan innehållit? Måndagen cyklade jag med tempohojen till Umeå och Bike and Ski. Där servade de min cykel inför vår resa till Åland och NM. Tack för snabbt och bra jobb!

På tisdag var det träning med Vännäs CK och vi matade på bra i värmen. Kroppen var fortsatt stark.

Under onsdagen åkte vi till Melvins farfar Lennart för en heldag. där var också mina systrar med familjer. Tanken var att vi skulle åka vidare med husbilen, men vi blev kvar i två dygn då det var så trevligt. Det enda tråkiga var mitt fall där jag landade rakt ner i stenarna och självklart var det min skadade sida av kroppen som landade i backen.

Efter dessa skador har jag badat i voltaren, tagit ipren och stretchat typ hela tiden. Förhoppningen är att det ska vara hyfsat ok snart. Om inte, är NM i fara då jag för närvarande inte kan komma ned i tempoställning och inte heller cykla någon längre stund på racern. Surt, med så dålig uppladdning, men jag ska försöka tänka positivt.

Efter två dagar i farfar Lennarts stuga rullade vi vidare söderut och det blev en mängd stopp efter vägen innan vi landade på Hagmyren. V75-dag stod på programmet. Extremt fint väder och en fantastisk dag. Inga större vinster, men roligt alltså.
Vi fick hattar, vilket verkligen behövdes i den extrema värmen.
Därefter åkte vi vidare och sent på kvällen nådde Hargshamns Camping. Sov över på parkeringen, innan vi checkade in i dag. Vi hamnade perfekt med utsikt mot ett fint havsbad. Fortsatt toppenväder.

Jag och Katten tog på em en cykeltur på otroligt fina vägar. Det var riktigt skoj och rofyllt. Tyvärr mår kroppen som nämnts fortfarande inte bra, men det är som det är. Det blir inte sämre av cykling i alla fall.



Efter cyklingen gjorde jag middag medan Katten och Melle badade, och kastade boll.

Nu i kväll efter en god middag så spelar Katten och Melvin bordtennis. En av mina favoritsporter, men jag får tyvärr vila upp mig i husbilen.
I morgon myser vi lite på förmiddagen innan vi på kvällen åker med färjan till Åland. Jag hoppas vi får en riktigt fin vecka där och att kroppen snart är återställd så jag kan göra mig själv rättvisa på nästa helgs tävlingar.

Min blogglista