lördag 2 februari 2013

På BETT i London

Resan hitills: Bett - Musikal - Linbana - Flodbåt - British museum - Ordinarie arbete kring det som händer på hemmaplan.

Igår var vår första arbetsdag här i London. Av olika anledningar fick en stor del av dagen ägnas åt viktiga arbetsfrågor som berör mitt ordinarie arbete, och därför blev det lite tid åt vad som ursprungligen planerats. På kvällen fick vi ett break och gick på musikalen Rock of Ages - vilken var riktigt riktigt bra!!

I dag har jag kunnat ägna tid åt vårt ordinarie program här i Londen. Det blev en hektisk dag med väckning 06.45 och därefter har dagen varit fylld fram till nu. Vi har ägnat dagen åt Bett-mässan med föreläsningar, utställningar mm. Bett är verkligen gigantiskt. Man måste vara där för att förstå....

Från Bett till hotellet tog vi oss lite oortodoxt genom att först åka linbana, därefter flodbåt på Themesen för att slutligen gå sista kilometrarna. Det var en mycket trevligare upplevelse än tunnelbanan. På kvällen har jag besökt British Museum, och slutligen har jag arbetat med olika dokument som ska presenteras på måndag.

Jag bjuder på några bilder från den gigantiska IKT-mässan Bett, från turen med linbanan, båtturen, British museum och slutligen från gårdagens Rock of Ages.

























torsdag 31 januari 2013

Att strö salt i såren


Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit glömda plånböcker och flygplan där det regnar in. Häromdagen inträffade ytterligare två mindre missöden här i London.

Vi satt på en restaurang här i London och flera personer hade svårigheter att få ut något ur saltkaret. Hur vi än gjorde fungerade det inte. En av mina kollegor drev med oss andra - "Det är hur lätt som helst". Han tog saltkaret, mixtrade med det, vände det upp och ned och sa med överlägsen röst: "Det var inte särskilt svårt" Sekunden efter så rann inte saltet så sakta - karet föll isär och i stort sett allt salt var nu i kollegans mat.

När vi sedan skulle betala för maten hade en av mina andra kollegor slut på kontanter och tänkte betala med kort. Då sa en annan kollega; "Du kan låna av mig", vilket de också kom överens om. Kollegan drar då först fram 20 pund, stannar upp i rörelsen vilket också några andra gör. Kollegan tittar på sedeln och sedan upp och säger: "Detta verkar vara Euro". Det visar sig att kollegan tagit ut Euro istället för pund. Att kollegan planerat större inköp dagen efter gjorde inte saken bättre. Hur mycket som tagits ut i Euro är en väl förborgad hemlighet då kollegan vägrade svara på detta. Vi som såg plånbokens innehåll kan dock konstatera att det var mycket. Det slutade med att både kollega 1 och kollega 2 fick låna pengar av oss andra...

onsdag 30 januari 2013

Missat flyg - Regn i planet

Igår morse åkte vi till Bett-mässan. Det blev en intressant start.

Först var det en av kollegorna som glömt pengarna och tvingades åka hem och hämta dem. Jag checkade in och tog det sedan relativt lugnt på väg in i gaten, jag såg ju att kollegan och en annan person som väntade på honom var efter mig. Kön i säkerhetskontrollen var väldigt lång, så när jag precis var framme hörde jag att mitt och några fler namn utropades. Vi höll visst på att missa flyget? Kollegan - nu med pengar och den andra kollegan som väntat på honom fick gå före i kön och kom då fram samtidigt som mig till gaten. Kollegan - nu med pengar gick in, inga problem. Därefter stängdes gaten och vi blev två kvar utanför. Efter lite dividerande kom vi dock med. Väl på planet skulle det avisas och en hel del procedurer skulle genomföras, vilket innebar en försening med ca 20 minuter - och det var inte vårt fel.

Väl på planet med destination Arlanda kände jag efter en stund en konstig känsla. Jag funderade inte mer. Efter ett tag igen, och igen. Jag kände på min arm och axel - Blöt. Vad hade hänt. Jag tittade upp och såg då att det regnade från planets tak. Jag satt i mitten på en rad och kvinnan längst ut erbjöd sig då att flytta och jag tog hennes plats. Resten av resan fick min axel torka upp och jag följde intresserat ett konstant droppande från taket. Nog visste jag att SAS var lite på dekis, men kanske inte att de hade plan där det regnade in!!

Jag tog en liten bild av "regnet", men det är nog ganska svårt att se...

tisdag 29 januari 2013

Resväskan packad - happymtb

Resväskan packad. Avfärd till flygplatsen vid 05.00. Efter lunch på plats i London.

Vid två av mina tre senaste resor har någon tagit fel resväska vid baggagebandet - och inte var det jag. Ena gången hann mannen hem innan han upptäckte sitt misstag. Andra gången hann jag ikapp berörd kvinna innan hon hann lasta resväskan på en transferbuss bort från flygplatsen.

För att råda bot på detta problem har jag nu klistrat fast ett antal klistermärken på resväskan, märkta happymtb.org. Ett cykelforum jag representerat på Vätternrundan både 2011 och 2012. Även 2013 kommer jag cykla för happymtb.

Förutom lite reklam för happy hoppas jag att denna åtgärd ska bidra till att jag nu får behålla resväskan för mig själv. Vi får se hur det går...

Gran Canaria 2013 - En sammanfattning

Så avslutar vi bloggdelen: Gran Canaria 2013 med en sammanfattning.

Vi har haft fint väder nästan hela tiden. Självklart har det blåst en hel del (det verkar vara ett kännetecken för denna ö) och när vi var uppe på öns högsta topp var det allt annat än fint väder. Men i övrigt – Varmt och gott.

Första veckan då Katten och Melvin var hos mig ägnadesmer åt familjen och lite mindre åt cyklingen. Totalt blev det 3 förmiddagspass under denna vecka. Jag är mycket nöjd med veckan, vi hade det skönt och mysigt,hotellet var bra och poolområdet fint. Vi fick också riktigt bra mat på hotellet vilket bevisas av att både Melvin och Katten åt med stort omfång. Själv äter jag det mesta. Vi hade också mycket trevligt med brors familj. På det stora hela en avslappnande och bra vecka.
Slutet av denna vecka och till viss del även vecka två förstördes dock av att vi fick veta att vår dotter som var hemma blev riktigt sjuk och blev inlagd på intensivvårdsavdelningen. Det är riktigt tufft som förälder att vara långt borta från sitt sjuka barn, det brukar räcka med att man är långt borta. Det blev några riktigt tunga och tuffa dagar för oss alla. När Melvin och Katten åkte hem och Tova fick träffa sin mamma på fredagen blev jag lugnare. Det är alltid något särskilt med föräldrar. Fortfarande kändes det dock inte bra att vara så långt från sin familj och när läget var som det var. Efter 4 dagar på sjukhuset fick Tova åka hem, och nu mår hon bättre.

Nu till cyklingen. Jag bodde kvar på samma hotell i San Agustin första tre dagarna för att de sista fyra dagarna bo inne i Playa del Ingles – ja vad gör man inte för det som är i stort sett gratis…
Den första veckan avverkades ca 20 mil och det innebar att det var dags att öka tempot vecka två. Under den andra veckan avverkades därför 60 mil och totalt har jag cyklat 80 mil under dessa två veckor. Jag har effektiv tid suttit på cykeln i 30 timmar och 5 minuter. Jag har avverkat 11445 höjdmeter och varit på min högsta punkt i livet cyklandes – 1949 möh (med start på havsnivå).

Under hösten bröt jag mitt revben och senare fick jag en allvarlig vadskada. Sedan tidigare har jag problem med mina knän och till viss del även en ljumske. Utifrån förutsättningarna fick allt detta ett positivt utfall under resan. Visst hade jag känningar i knäna och ljumsken, men inget som gick att hantera. Visst fick jag stretcha en hel del och visst var vaden stel och öm. Visst fick jag varje dag tejpa vaden med rosa kinesiotape och ha stödstrumpor under alla cykelpass, men det gick. Jag höll ihop hela veckan och gjorde de pass jag önskade på det sätt jag önskade. Det var väl egentligen bara vid toppturen som inte allt gick riktigt rätt, då jag gick in i den berömda kolhydratväggen. Jag nådde dock toppen, och det var ju målet.
Nu hoppas vi på en god träningseffekt och att jag kan bygga på med kvalitativa trainerpass i den omfattning jag önskar till nästa resa då jag och bror åker på en Mallorcatripp dedikerad helt till cyklingen.Det känns långt borta men 11 veckor går ganska fort.
Sammanfattningsvis två riktigt bra veckor med undantag av min dotters sjukhusvistelse och saknaden av min familj vecka 2.












måndag 28 januari 2013

Trainer - London - Vila

Från stora vidder, höga berg, strålande sol och fin asfalt till en trainer uppställd i garaget. Ja, nu är det ny form av träning som väntar. Men först mest vila.

Jag körde ett distanspass igår söndag, det första passet efter Gran Canaria. I dag har jag kört ett kortare (35 min) pass på Sweet Spot nivå. Det kändes dock inte riktigt sweet. Jag blev ganska så trött.

I morgon planeras också för ett kortare pass på trainern. Därefter väntar 5 dagar i London på Bett-mässan. En IKT-mässa som jag ska besöka genom arbetet. Det innebär samtidigt att det blir upphåll i träningen.

Gran Canaria 2013 - Cykeltur 7: Mogan t.o.r

När jag vaknade i morse kändes det för första gången kallt. När jag lämnade hotellet vid 10 var dock ordningen återställd och det blev ytterligare en trevlig tur i bra väder. I dag hade jag bestämt mig för att köra västerut från Playa del Ingles till Mogan och sedan tillbaka. Totalt en tur på 82 km och 1035 höjdmeter.

Jag hade planerat att inte köra så hårt i dag, då vi eventuellt planerar en topptur i morgon tisdag. Men redan efter ca 10 km såg jag ett lag med 8 cyklister som jag verkade närma mig. Funtad som man är tänker man då - de kan jag gå ikapp. Jag klockade att jag var ca 1 minut efter. För att inte bränna ut mig helt la jag mig på tröskelpuls och provade om jag då tog in. Jag började snabbt ta in tid, så jag fortsatte. Ganska snart var det bara 30 sekunder. Problemet var att de genom sitt antal drog i från i utförslöpor. Det innebar att avståndet började pendla mellan 30 och 45 sekunder. Man skulle nästan kunna tro att laget fick order om att öka tempot av sin lagbuss som körde bredvid. Eller så var det helt enkelt så att de körde ett distanstempo i jämnt tempo - ja vad tror du? Jag insåg i alla fall att jag inte skulle gå i kapp om jag inte körde på max, och då hade nog någon fått bärga hem mig. Jag avslutade därmed jakten och la mig på Sweet spot istället. Resten av turen till Mogan avlöpte väl. På vägen tillbaka stannade jag på Supermarket i Puerto de Mogan. Här hittade jag nog öns billigaste Twix, ca 3 kronor styck. Jag köpte tre stycken och en del dryck.

Några kilometer efter Puerto de Mogan han jag ikapp två killar som åkte långsamt och pratade. Jag körde om och det verkade de inte gilla. Direkt slutade de prata och jagade ikapp mig. De lade sig senare på rulle under ca 10 km. I en väldigt brant utförslöpa ned mot Puerto Rico spurtade de helt plötsligt förbi mig. Då vi låg bakom ett antal bilar sicksackade de dessutom förbi några bilar. Jag var inte intresserad av någon tävling och låg kvar bakom bilarna. Nere vid rondellen visar det sig att de inte vet var de ska - trots att det bara finns en väg efter kusten. Det gör att jag snabbt är ikapp dem. Jag bestämmer mig för att ligga bakom en stund. Då tar den ena upp en telefon och ringer en vän. Det visar sig att de ska den enda väg som finns. Den ene cyklisten fortsätter prata och under tiden bevakar den andre mig så jag inte kan köra om. De kör inte fort. Till slut ledsnar jag och kör ändå förbi. De tar upp jakten, men hinner inte ikapp i första backen, då ger dom sig. Ja, folk är roliga.

Här kommer lite bilder från dagen, dock varken på laget jag ville gå i kapp eller de spanska individer som hade mycket svårt att smälta att jag körde om dem. Kanske berodde det på att jag kör med stödstrumpor på denna resa på grund av min demolerade vad. Ingen vill väll bli ifrånåkt av någon med stödstrumpor?!




söndag 27 januari 2013

Gran Canaria 2013 - Egen cykel + Vakter = problem


Avslutningsvis ett litet tips om du har med din egen cykel och ska åka hem från Gran Canaria. Ta till rejält med tid på flygplatsen - man vet aldrig vad som kan hända. Detta är vad som hände mig och bror på vägen hem.

Incheckningen i sig gick bra, men vi fick veta att vi skulle åka hiss en trappa ned, gå en bra bit till poliskontrollen för att få våra cykelkartonger scannade. Efter ett tag hittade vi rätt, och vi kände igen oss från i fjol. 

Förra året gick allt mycket smidigt, så var det inte denna gång. Vi körde fram med våra kartonger och de svarade "No, not here. Go away". Vi blev villrådiga och började titta oss runt. Vi gick vidare för att hitta stället där de ville ta emot våra cyklar. Vi hittade inget sådant ställe. 

Ingen av oss är mycket för att fråga - vi kan själv. Men till slut var vi så frustrerade att vi ändå bestämde oss för att fråga runt bland de arbetade på flygplatsen vart vi skulle gå. Alla hänvisade till stället där de sagt "No, not here. Go away". Det verkade alltså vara så att rätt ställe var det ställe där de inte ville veta av oss och våra cyklar.

Vi gick tillbaka och fick åter svaret "No, not here". Jag frågade igen om inte cyklarna skulle lämnas här. Svaret blev då: "No, not now". Jag frågade när, vakten svarade "Later".

Vi stod utanför scanningsrummet och väntade en längre stund. Då och då kom flygplatspersonal och gick förbi med sina saker och gick själva in här. Det visade sig vara ett kombinerat ställe för inpasering av personal och inlämning av cyklar. Prioriteringen var tydlig: 100 för personal, 0 för cyklar. När vi väntat en kvart styrde jag fram min vagn som cykelkartongen stod på. Den kvinnliga vakten sprang då fram tryckte bryskt ut mig och cykeln ur rummet och sa. "NO, not here". Vi gick tillbaka och stod villrådiga. Efter ett tag bytte de ut vaktpersonalen. Vi hörde att de vid överlämningen pratade om oss och såg att de pekade på våra cykelkartonger.

När vi stått ytterligare en kvart och de två nya vakterna inte gjort annat än att stirra torrt på oss under hela tiden smög jag mig fram igen. Jag frågade försynt för att prova en ny taktik. Svaret blev "NO, not company". Jag frågade vad han menade. Han svarade "company" och viftade bort mig. Vi ställde oss ytterligare 10 minuter därute. Helt plötsligt kommer en av vakterna ut, tittar på våra kartonger och ser att vi har baggagetaggar. Säger "Umea", och vi säger ja. Han går till en telefon och ringer. Tittar igen på kartongerna. Ger tummen upp och därefter stopptecken. Vi väntar ytterligare 10 minuter. Då kommer det en helt annan kvinna fram tittar på våra kartonger och viftar fram oss. Hon viftar att det är bråttom. Jag lägger min kartong på bandet och snart kommer den manliga vaktens tumme, cykeln är godkänd. Därefter brors cykel och ytterligare en tumme upp.

Så hade vi slutligen fått lämna in våra cyklar och de gått genom scanningen. Allt som allt tog detta ca 50 minuter + tid för att hitta stället. Under större delen av tiden skedde ingen som helst aktivitet inne i vaktrummet och två vakter antingen bara stirrade tomt, småpratade med varandra eller skällde på oss. Så med andra ord, lägg till en timme om ni har med egen cykel. Å andra sidan kan ni då få en extra timme över om det går så snabbt och enkelt som vid fjolårets resa. Men det är bättre att få tid över än att missa planet.

Som det såg ut nu kom vi till flygplatsen två timmar innan flyget skulle gå och fick ingen som helst tid över efter att incheckning skett, inlämning av cyklar och slutligen passering genom säkerhetskontrollen.

Min blogglista