Gran Canaria - Maxning uppför Soriaklättringen och energibrist

Näst sista dagen här på ön.

Förmiddagen ägnades en hel del åt teknikstrul då jag hade en del jobb att göra, men uppkopplingen fungerade inte alls. En del frustration blev det, och jag hann inte följa med sonen, kusinerna och Katten på en promenad till öknen. Surt.

När jag väl fixat arbetet och de fortfarande inte var tillbaka rengjorde jag cykeln efter gårdagens regn- och smutsrunda. Den var rejält skitig och blev glad när jag skötte om den. Oljade också in kedjan, fyllde flaskor, och plockade fram cykelkläder.

Men innan cyklingen gick jag ned till stranden efter att ha fått ett SMS om lunch.

På eftermiddagen var båda mina systrar ute och red i bergen och Katarina hade peppat mig att ta en lång cykelrunda. Jag nöjde mig dock med ca 3 timmar.

Planen var precis som alla övriga dagar här på ön att köra mig trött.

Jag tog kustvägen mot väster och matade på hårt i alla stigningar. +400 watt varje klättring  där vardera tog mellan 40-90 sekunder. Efter 8-9 stycken började det bränna ganska så fint.

Efter någon dryg mil efter kusten svängde jag in mot landet och nu väntade en lång slakmota på ca 14 km innan jag var framme vid Soriaklättringen. 5,6 km och i snitt 8% lutning.

Soriaklättringen är väldigt fin och trevlig med många serpentiner och fin miljö. Dock är det en klättring som aldrig passat mig särskilt bra. Lite för brant på många ställen. 4 av kilometrarna är på 8% eller brantare och under närmare en kilometer snittar det 12%. Som brantast ca 15%.

Jag brukar ha svårt för att få till trycket i pedalerna och min vikt är inte heller till min fördel.

Jag hade ändå bestämt mig för att maxa uppför idag. Detta är ju en hårdkörningsresa, så då är det bara att ta tjuren vid hornen.

Det var förstås inte en självförtroendeboost att trampa i rejäl motvind de 14 km i slakmota fram till klättringen, då jag insåg att jag inte skulle ha hjälp av vinden uppför idag.

Ja, sedan var det ju en timmes cykling innan klättringen på 3,5 watt/kg i snitt.

Det var med viss bävan jag satte igång. Det var jobbigt. Riktigt jobbigt. Dessutom var det motivationshämmande att på de öppna ytorna få vinden rakt i ansiktet. Jag hade hoppas kunna hålla lite högre effekt, men det såg ändå hyfsat okej ut. Så var jag då nästan uppe och jag spurtade sista biten. Bara för att inse att det inte var sista svängen utan ca en km kvar. Nu blev det jobbigt på riktigt. Inte optimalt med en spurt och en km kvar. Men jag matade i mål och pulsen peakade på drygt 95% av maxpuls.

Jag kommer aldrig att bli bland de allra snabbaste på denna klättring, men jag får vara nöjd med dagens tid. Motvind som ställde till det på vissa delar av klättringen, min tyngre cykel och full vattenflaska. Ändå personligt rekord och en respektabel tid för en gammal man som jag. I åldern
45-54 rullade jag in på 10 plats sedan Strava började mäta. 19.34 blev tiden och det kanske skulle finnas som allra mest 30 sekunder till med bättre vind, annan cykel mm. Troligen lite mindre, men absolut inte mer än så. Det är alltså långt till de allra snabbaste i denna klättring. 287 plats av de 13131 som reggat en tid är inte fullt så imponerande.

Snitteffekten landade på 363 watt. Hade siktat på ca 380 watt, men benen var nog lite för trötta och sedan har jag som sagt svårare att få tryck uppför när det är brant. Ja, sedan kanske jag helt enkelt inte har det tryck jag hoppas.

När jag nådde toppen rullade jag lugnt ned. Det var vatten på flera ställen och jag visste det var halt då jag slirat till uppför på flera ställen.

Sedan medelhårt ut till kusten. Efter kusten matade jag på bra ända till Maspalomas. Medvind och hårdkörning gjorde att det gick fort och jag insåg att jag skulle vara tillbaka på hotellet redan efter ca 140 minuters cykling.

Men har jag bestämt tre timmar, ska det vara tre timmar. Svängde därför vänster mot Ayauares och tog en mil slakmota innan jag åter vände utför och med riktning mot hotellet.

Nu började jag känna att det tog emot, vilket kanske inte var så underligt då jag laddat ur kroppen fyra dagar i rad och snitteffekten på denna runda landade på 263 watt under drygt 3 timmar. 20 korta intervaller och en maxtjuga gjorde ju också sitt.

Direkt efter cyklingen skulle vi på en gemensam middag alla fjorton på resan. Pappa ville bjuda oss alla och fira att min syster fyllt 40 år. Det blev en lång middag och jag valde nog mat med lite för lite energi i.

På väg hem från hotellet kände jag att det var energibrist i kroppen. Jag började faktiskt må ganska dåligt. Jag matade i mig lite onyttigheter när jag kom till rummet och satte mig för att ta det lugnt. Efter ett tag kändes det lite bättre. Nu ska jag ta lite kvarg och flingor, innan jag går i säng.. Hoppas jag snart är på banan igen. Planerar för en sista cykeltur på denna resa i morgon förmiddag, så jag hoppas kroppen vill vara med då. Blir nog inga maxningsförsök i morgon.

Du som väntar på fina bilder från dagen får tyvärr vänta. Min kamera gick sönder under dagens runda. Den bara slutade fungera helt tvärt. Bara att köpa nytt alltså.

Gran Canaria - Rekordjakt blev rekordslakt!

Dagens cykling med många rekord rapporterade

Ja, innan vi går på huvudnumret så börjar jag att berätta om en skön frukost på balkongen och därefter en lång promenad med hela familjen efter stranden.

Lite bad och sedan första lunchen tillsammans alla 14 som är med på resan.

Ja, äntligen är alla friska. En av Melvins kusiner har varit mycket dålig och fick i går åka på sjukhus för att få dropp. Han kom tillbaka till hotellet i natt och i dag var han mycket piggare. Även om orken förstås inte blir på topp direkt. Riktigt skönt att han mår bättre.

Vi firade med en kusinbild (endast den yngsta saknas).

Ja, det blev alltså en riktig långlunch och först vid tre på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet. Jag bytte om och sedan var det dags för dagens cykling.

Inget regn i dag, men fortsatt rejält blåsigt. Jag hade sedan tidigare planerat att cykla Monte Leon-rundan. Ni som varit i Playa del Ingles och cyklat vet att det är berget som ligger ovanför Maspalomas och där många börjar eller slutar sina rundor. De som inte cyklat så mycket kan också se själva rundan som öns utmaning.

Totalt klättrar du upp till ca 500 höjdmeter. Tar du vänstervarv är det brantare uppför och en tuffare klättring. Tar du högervarv börjar det med en lång slakmota och en kortare klättring.

Jag hade bestämt mig för vänstervarv och för en gångs skulle här på ön hade jag tänkt maxa lite och se om jag kunde slå några rekord.

Som jag sagt tidigare ägnar jag mesta tiden åt familjen på denna resa, så det blir korta cykelturer. Samtidigt är då planen att mata på ganska så rejält.

Först ca 6 km uppvärmning och sedan var jag då framme vid dagens utmaning. Nu väntade 8 km klättring med ett snitt på 5%. Då ska vi ha med oss att det går utför lite här och där, så där det går uppför är det ofta rejält brant. Framför allt i början biter det i med en dryg km på ett snitt av 11% och rejält brant i vissa partier. Rent generellt är det tuffast klättring de första 3 km och sedan planar det ut lite.

Jag matade på och hade bestämt mig för att gå absolut max den första brantaste delen vilket innebar ca 1,5 km. Sedan släppte jag av och tänkte ta det lugnt. Men efter 30 lugnare sekunder ändrade jag mig och bestämde mig för att trycka ända upp till toppen. Nu dock med med lite kvar. Så pulsen sjönk från en bra bit över 90% till att sedan landa på ett snitt resten av klättringen på 86%. Men visst blev det jobbigt då jag gått all-out i början.

Tryck hela klättringen upp och trots hög effekt orkade jag ligga på hela vägen. Skoj, när kroppen känns så.

Utför de brantare delarna tog jag det riktigt lugnt och när jag sedan kom ned där det bär svagt utför i nästan 10 km körde jag medelhårt.

Ja, då hade jag alltså avverkat de 21 km som Monte Leon innebär. En bit över 42 minuter för hela varvet innebar ett snitt på nästan 30 km/h och då hade jag hunnit varit uppe på nästan 500 meters höjd. Nu har jag aldrig tidigare kört, men inte trodde jag att det skulle gå nästan 10 minuter snabbare än mitt näst snabbaste varv.

Jag hade bestämt mig för 140 minuter idag och det var mycket tid kvar, då det gått undan så bra.

Bara att ta tjuren i hornen och köra efter kusten. Fram till rondellen mot Soria och sedan tillbaka. Vägen ut gick inte lätt då det var storm emot, men desto lättare tillbaka då all vind låg i ryggen.

Helt klart var det smart att köra Monte Leon i dag där du inte påverkas så mycket av vindarna i klättringen. Skojigare än rejäl motvind efter kusten. Däremot bra träning efter kusten då jag försökte övervinna vinden genom hårt tryck i pedalerna. I medvinden tillbaka blev det bara tryck i vissa av klättringarna.

På slutet hade jag dock bestämt mig för en sista maxning. Denna gång i sista klättringen från Maspalomas fram till rondellen som om du tar vänster leder till Fataga och tar du höger kommer du ned till Playa del Ingles. Där finns en klättring på en dryg kilometer med de sista 600 meterna på ca 7%. Här matade jag vad som gick och sedan lugnt tillbaka till hotellet.

När jag kom tillbaka efter exakt 140 minuters cykling var jag ganska så ansträngd. Rundan hade gått hårt, och under ca 1 timme mellan 300 och 600 watt (mest mellan 330 och 420).

Jag använder inte Strava så mycket, men när jag kör hårt någonstans är det intressant att jämföra med tidigare cykling och även om det rent allmänt är hyfsat konkurrenskraftigt. Jag reggar dock aldrig några rekord. Jo, jag vet att vissa av er retar sig på detta, men jag tänker att jag kör på mitt sätt och delar så mycket annat med er.

Känslan från dagens träning stämde. Kroppen var bra. 34 personliga rekord på Strava är väl en sak, då jag sällan maxar här på ön. Men rekorden var mycket snabbare än alla övriga tider jag gjort.

Ja, sedan var det lite skoj också att se att alla segmenten i klättringen upp till Monte Leon var snabba även i ett bredare perspektiv. Jag jämförde mig med cyklister som väger mellan 75 och 84 kg oavsett ålder och sedan de som är 35 år eller äldre. Sedan jämförde jag med alla år.

Det visade sig att jag inte var snabbast någonstans med landade på plats 2-5 på alla segment i hela klättringen både för vikt och ålder. Ja, nu vet jag förstås att alla inte reggar sina resultat och att alla inte maxar, men ändå. Det ger i alla fall lite självförtroendeboost, särskilt när det var byvindar hela vägen.

För hela klättringen landar jag på plats 15 sedan Strava började mäta och då räknar jag in alla som någon gång mätt sin tid. Samma tider som Steve Morabito, Thibaut Pinot och Tobias Ludvigsson. Ja, jag förstår att de säkert cyklade upp med en glass i munnen, men ändå lite skoj.

Jag är ju inget proffs precis, så i mitt perspektiv var detta bra. 363 watt i snitt under 22 minuter, och då det gick lugnt i 30 sekunder innan jag bestämde mig för att mata hela vägen upp, och dessutom var det brant utför på några ställen där jag mest rullade. Inte minst började jag mina 22 minuter med 6 minuter på max, vilket försvårade ett riktigt bra snitt. Lovande sa Bill till Bull.

På den sista klättringen upp till rondellen var det också finna resultat. Med hjälp av hög effekt och lite fusk med bra vind i ryggen landade jag på 8:e plats genom alla tider.

Efter kusten blev det personliga rekord i varje backe jag tryckte på. Inte för att jag maxade eller så utan för att det var extrem medvind.

Ja, resultat på Strava är det många som jagar. Jag brukar väldigt sällan göra det, utan satsa på tävlingar. Men idag jagade jag alltså lite, och det blev lite av en rekordslakt. Lär bli svårt att slå tiden för dagens klättring, så nu kan det nog mest gå utför.

På träning är det faktiskt väldigt sällan jag maxar, så idag var det ett undantag på många sätt.

I morgon väntar två oklarheter kring cykling. Den första är vädret. Det verkar bli bedrövligt. Det andra är kroppen. Hur den känns i morgon efter två hårda cykelrundor igår och idag är osäkert. Men jag hoppas att det går att cykla i morgon och att jag åter lyckas få till bra kvalitè.

Gran Canaria - Fokus hos soldyrkare, kontemplation, 6 timmar, och en del hårdkörning

Näst sista dagen här på ön. I morgon åker jag hem till Sverige. Tyvärr är det långt upp till norr, så jag är inte hemma förrän tisdag morgon.

Jag har haft det toppenbra här, med mycket fin träning, trevliga cyklister och väldigt bra väder andra delen av resan.

Jag har också varit mycket själv, vilket är planen under dessa resor. Lite som kontemplation, men då att hitta sig själv. Bygga energi, reflektera och helt enkelt bara finnas.

Samtidigt som jag har det mycket bra saknar jag Katten och Melvin och tankarna på Tova kommer också då och då. Häromdagen var det änglabarnsdagen och då fick Tova extra många kärleksfulla tankar.

Ja, vad blev det då för cykling så här i sluttampen av resan?

Jag hade pratat med Fredrik Eriksson som tidigare år cyklat med på ön och tävlat  mot de senaste säsongerna. Vi bestämde oss för en gemensam tur i dag. Inte så långt och inte så hårt. Det var hans första heldag här på ön och då kan det vara läge att inte mata på direkt. Vi skulle också få sällskap av några fler cyklister från Södertälje CK. För övrigt byter Fredrik nu klubb från Strängnäs CK till just Södertälje CK.

Planen var att vi skulle träffas klockan 10 i rondellen på stora vägen ovanför Playa del Ingles. Den rondell som om du kör rakt över stora vägen om du siktar mot Fataga. Det var också åt det hållet vi skulle. Fataga, San Bartolomé och Santa Lucia. Totalt ca 80 km.

Jag hade planerat för 6 timmars cykling idag, så jag tog en 30 minuters uppvärmning innan vi sammanstrålade. Allt för att inte ha för många timmar kvar efter den gemensamma rundan.

Just före tio dök Fredrik och vad som skulle visa sig vara Axel Moureau och Stefan Ek upp. Axel, en riktigt ung kille som går cykelgymnasiet i Falun och Stefan som år Axels "låtsaspappa".

Axel på väg uppför

Vi började rulla uppför mot utsiktsplatsen i Fataga. Fredrik gjorde ett tekniskt stopp och Stefan ville ta det lite lugnare, så det blev jag och Axel som följdes åt. Verkligen trevligt att prata med en ung cyklist som är på väg upp. Inte en som jag som är på väg ned. Väldigt lättpratat och intressant helt enkelt.

Vi körde inte så hårt, utan ganska så lagom och jag kände att benen var piggare än vad de varit förut i veckan.

Vi väntade på de andra på toppen innan vi rullade utför i några kilometer. Sedan väntade 5 km klättring upp till utsiktsplatsen vid San Bartolomé.

Vi rullade på i finvädret utan att gå så hårt, utan lagom prattempo helt enkelt. Stefan tog det lite lugnare och vi väntade in honom på toppen.

Där träffade vi också två andra cyklister som kände de övriga tre, men hade valt att starta lite tidigare.

Nu blev vi två grupper. Jag, Axel och Fredrik valde att cykla vidare. De andra tog en fika.

Nu väntade utförslöpan som går via Santa Lucia och vidare mot kusten. Enligt mig den allra trevligaste vägen att köra utför på ön.

Här är det fin asfalt, mjuka serpentiner, fin miljö och korta stigningar efter utförslöporna. Allt detta gillar jag.

Jag hade planerat naturliga intervaller i dag, så varje gång det gick uppför tryckte jag på hårt, men inte max. Kring 600-650 watt ungefär. Från 20-40 sekunder. Riktigt givande och roligt. Även de andra vaknade till och ville gasa på. Så det blev även några delar som gick upp mot 1000 watt.

Benen kändes fortsatt bra. Bättre än alla övriga dagar. Positivt. Det gjorde att jag han vila upp mig inför varje ny intervall. Perfekt.

Jag föreslog att vi skulle ta en extra sväng via Temisas och till Ingenio, vilket de övriga nappade på. Det blev alltså en extrasväng. Den vägen är också väldigt bra.

Så var vi nere vid kusten och det gick hyfsat beskedligt till El Doctoral. Nu väntade jättemedvind som det alltid är ända till San Augustin. Eller, riktigt så var det inte. Det var i och för sig bra då jag tänkt få till en lite längre intervall lite över tröskel och om det är för mycket medvind växlar du ur och då ger det inte lika mycket.

Jag matade på hårt mellan rondellerna och effekten var faktiskt den högsta på hela resan. Hårdare när det går lite utför än i klättringarna tidigare i veckan alltså. Även pulsen stack upp en hel del. De andra låg i suget och behövde nog inte ta ut sig nämnvärt.

Ja, så var vi tillbaka där vi startade och jag hade haft en riktigt rolig tur. Tack för perfekt sällskap skulle jag säga.

Jag skulle ju dock cykla 6 timmar idag, så det var rejält med tid kvar. Först rullade jag och tittade på lite nya vägar i närheten av hotellet innan jag svängde dit för att fylla på vatten och äta en hamburgare.

Sedan gav jag mig av igen. Målet var att fortsätta de naturliga intervallerna, så det blev upplägget efter kusten till Soriarondellen och tillbaka. Den vägen passar perfekt för den typen av cykling.

Jag hade nu cyklat 130 km och målet var 170 km. Så jag valde att köra MonteLeon-rundan. Eller i alla fall nästan.

Först den långa slakmotan och sedan klättringen upp på toppen. Klättringen är just under 4 km, men bitvis ganska så brant. I klättringen varierade jag över och under tröskel och det blev jobbigt.

Uppe fortsatte jag 3 km utför på andra sidan innan jag vände igen efter att ha cyklat 20 km från att jag startade vid hotellet. Väl tillbaka på hotellet borde då cykeldatorn stå på 170 km.

Medelhårt tillbaka och när jag nådde hotellet hade jag idag cyklat 6 timmar och 15 minuter. 17 mil och ca 3000 höjdmeter.

Idag var benen väldigt mycket piggare hela dagen än vid tidigare rundor här på ön. Samtidigt var pulsen lite högre än tidigare. Men totalt sett kändes det bra. Utan att det var bestämt så blev den upplevda ansträngningen som på alla längre rundor i veckan i snitt drygt 250 watt för mina 6 timmar.

Jag tog en kaffe efter rundan och gick sedan upp på rummet för att börja packa ihop. Tänkte göra det mesta idag, men om det flyter blir det en kort cykeltur även i morgon.

För övrigt var det i natt problem med sömnen för första gången här på resan. Sov nog bara 2-3 timmar. Så det blev "Tidig söndag morgon, bara tuppen var mer vaken än jag". Om du är lika gammal som jag förstår du referensen.

Jag var alltså uppe innan solen gick upp. men det var fler än tupparna som var uppe. Trots den tidiga timmen var nästan alla solsängar redan bokade. Soldyrkarna har bra fokus, helt klart.

Gran Canaria - När du får oväntat besök, och väl hårt i Soria

Uppstigning lite före åtta och hotellfrukost. Sedan dags att fixa fram alla grejer för dagen och göra sig cykelklar.

Tanken för dagen var att rulla lugnt och inte allt för länge. Det är ju trots allt ganska många dagar i rad jag planerar att cykla.

Nästan omgående blev det klart att jag inte skulle ha någon effekt alls i cyklingen i dag. Det var nämligen så att batteriet i effektmätaren var slut. Slarvigt att inte kolla det innan. Jag funderade på att vända, men bestämde mig för att fortsätta. Jag skulle ju ändå ta det lugnt.

Jag rullade ut ur Playa del Ingles, svängde vänster med riktning Mogan. 

Vädret var toppen och det kändes skönt. Samtidigt tänkte jag på de därhemma och saknade Katten och Melvin. 

Jag rullade vidare och efter ca 13 km svängde jag höger i en rondell med sikte - Soria. Nu väntade slakmota i ca 14 km innan jag nådde fram till själva klättringen.

Jag hade hittills legat på ca 75% av maxpuls, vilket var lite hårdare än vad som var planerat när rundan började. Jag bestämde mig därför för att ta det lugnt i klättringen och max ligga på 80% av maxpuls i den 5 km långa och relativt branta stigningen. 

Efter någon kilometer visade det sig att nöden har ingen lag, så jag fick stanna. 

I samband med att jag skulle starta igen rullade ett cykelteam förbi mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men den lugna cyklingen var som bortblåst. Helt plötsligt upptäckte jag mig jagandes cyklisterna som rullat förbi. De var fem stycken och ganska snabbt var jag ikapp 3 av dem. De två första körde dock på riktigt bra och jag tog inte så mycket på dem. 

Det krävdes att jag gick upp i pulszon fem för att knappa in. När jag legat där i 3 minuter kom jag på mig själv. Jag skulle ju ta det lugnt. Jag gick åter ned i hög pulszon fyra, vilket är klart mer bekvämt, dock fortfarande hårdare än planerat. Det blev alltså lite väl hårt i backen med drygt 20 minuter på i snitt 86% av maxpuls.

Jag cyklade sedan vidare mot Soria vilket inte riktigt ligger där stigningen tar slut. Där vände jag och rullade tillbaka utför.

Efter några kilometer utför möter jag helt plötsligt en cyklist jag känner! Där är Stefan Ljungskog, en av de starkaste och trevligare tempocyklisterna i Sverigecupen. Vi hälsar och jag rullar vidare utför. Men så bestämmer jag mig plötsligt för att vända.

Jag bromsar och börjar cykla uppför. Kanske stannar han högst upp, så hinner jag snacka med honom? Förhoppningsvis tar han inte vänster högst upp och fortsätter klättringen, då kommer jag för sent inse det (det finns två vägval) och jag kommer inte nå ikapp.

När jag är nästan uppe igen ser jag att Stefan nu precis vänt utför. Han bromsar ned och jag vänder cykeln.

Det blir därefter ca 90 minuter av trevlig cykling med bra samtal. Det blir dessutom lugnare cykling, vilket var bra. Snacktempo, trevligt sällskap och vackert väder. Riktigt bra.



Vi rullar åter mot Playa del Ingles och när vi når fram till Maspalomas svänger vi vänster med sikte mot Ayaguares. Väl framme stannar vi kort och säger hej då, innan vi åker åt olika håll.

Stefan som redan varit en vecka på ön åker hem i morgon, så det blir solocykling under morgondagen.

Efter att jag vänt blev det riktning mot hotellet. Totalt blev det 4 timmar i dag. Inte så länge, men det känns ändå lite i benen.

Nu blev det strandpromenad i ca 90 minuter innan jag gick tillbaka till hotellet. Jag funderade på att åka ut igen på en kortare runda, men valde att spara mig för kommande äventyr. I stället blev det lite slappande förutom förberedelser för morgondagen.

Om allt känns bra när morgondagen börjar funderar jag på en monstertur. Vi får se hur det blir med det.

Gran Canaria - Brännskada, dykning, dinosaurie och en rejäl cykeltur via Fataga

Idag var planen att få till en hyfsad lång cykelrunda då det blev vilodag igår. Tanken var att börja på förmiddagen, men jag fick snabbt tänka om.

Sonens brännskada från gårdagen hade gjort honom negativ och på dåligt humör på förmiddagen. Dessutom ville han inte bada då han tyckte det var pinsamt att bada i T-shirt (skadan behövde täckas).

Vi bestämde oss därför för att gå på promenad och besöka ett köpcenter inte särskilt långt borta. Snabbt hittade vi ett dinosaurieägg som kunde kläckas om det fick ligga i vatten i två dygn. Sonen som enligt egen utsago ska bli paleontolog blev eld och lågor. Det är klart sonen ska ha ett ägg!? Han blev helnöjd.

Det dröjde inte länge så hittade vi också en badtröja, och vips kunde han tänka sig att bada också. Av bara farten fick han också tre fina tröjor som vi hittade. Mamman och pappan fick ingenting. I brors familj fick barnen lite stuff, men även pappan fick ett par snygga skor.

Fortfarande kändes brännskadan av hos sonen, men humöret var mycket bättre. När vi sedan kunde smörja vasselin som vi fått låna av bror, fungerade det ändå bättre.

Detta gjorde att jag kände mig väl till mods för att ta en cykeltur efter promenad och shopping. Det gjorde att jag hoppade lunchen för att hinna med den cykling jag tänkt mig.

Idag cyklade jag till Playa del Ingles och rakt upp i bergen.

Först är det en bra stigning upp till en fin utsiktsplats innan det bär kort och brant utför. Därefter börjar en ihållande klättring förbi Fataga och mot San Bartolomé.

Efter ca 27 km cykling från hotellet hade jag nått högsta punkten för dagen.

Därefter svängde jag höger mot Santa Lucia med sikte mot kusten. Denna väg är riktigt trevlig och det går att hålla bra fart.

Sedan är det några korta hyfsat branta stigningar där det går att trycka hela vägen. Riktigt roligt.

Vädret var som tidigare kanon. Vägarna fantastiska. Nästan inga bilar och en bra känsla i kroppen.

Klättringen upp till avtagsvägen mot Santa Lucia som är ca 22 km hade avklarats med en snittwatt på 275 och en tjuga på ca 300 watt. Detta med 80% av maxpuls. Med andra ord körde jag på bra, men långt ifrån max. Mycket positivt besked.

Väl nere vid kusten och El Doctoral väntade så en transportsträcka tillbaka till hotellet. Det brukar alltid vara rejält med medvind i den svaga uförslöpan på ca 20 km. Att hålla 55-60 km gör du nästan utan ansträngning. Men nu hände något. Rejäl motvind. Det händer typ aldrig. Det var så mycket motvind att jag fick samma snittpuls som i stigningarna och ändå blev snittfarten bara 25 km/h och då var det utför nästan hela vägen!

Tillbaka på hotellet ställde jag cykeln vid entrén, fyllde en av cykelflaskorna och gick till poolbaren. Jag fick då veta att alla var på toppenhumör. Särskilt Melvin som fått chansen att dyka med riktig utrustning.


Han hade dessutom fått väldigt mycket beröm av instruktören då han lärde sig så fort. Den vanliga badningen hade också gått kanon, och smärtan av brännskadan var nästan borta. Jag tog en trippel espresso - gott. Sedan nya aktiviteter.

Katten och Johanna satte sig på vår balkong och drack lite Sangria, barnen lekte och jag tog ytterligare en cykeltur med bror. Denna gång körde vi Ayaguaresturen, men bakvägen. Det var även denna gång mycket trevligt. En bonus är alltid också att cykla med någon även om jag också är bra på att cykla själv.

Väl tillbaka på hotellet var det snart dags för middag. Endast lite duschning och sedan mat.

Efter middagen upp på rummet, för lite yatzy, kaffe, cola och chips.

Det blev sammantaget en riktigt bra dag och vad gäller cyklingen fick jag ihop 2000 höjdmeter, drygt 10,5 mil och ca 260 träningsminuter. Inte helt fel.

Gran Canaria - Trött, ont, ett proffslag och bortskämd

Så var det då dags för sista cykeldagen här på ön, i alla fall för denna gång.

Det var också 8 cykeldagen i rad och det har både blivit mycket tid i sadeln, och en del hårdkörning också. Det var därför något osäkert hur det skulle kännas idag, särskilt utifrån urladdningen i går.

En riktigt trevlig stigning som jag alltid vill klättra, men nästan aldrig får är den upp till Santa Lucia. Fina vägar, lagom brant för mig och väldigt fin natur. Problemet är att jag nästan aldrig tar mig dit.

Det är nämligen så att det krävs nästan 30 km transportsträcka åt öster för att ta sig dit. Vägen är inte särskilt fin, trots att den går efter kusten. Den är i stort sett helt rak och det blåser nästan alltid motvind. När jag är på "ön" är det tråkig cykling, och blåser det som det brukar är det svårt att komma upp i 20 km/h även där det inte lutar uppåt.

I dag var det dock dags för Santa Lucia. Jag började trampa mot El Doctoral där du senare svänger inåt och uppåt. Det var ingen större motvind i början, men sedan började det blåsa. Jag hade dock bestämt mig - jag ska till Santa Lucia.

Jag gnetade på och till slut var jag redo att svänga av vägen och upp i bergen. Jag han inte cykla länge så började det regna och jag såg uppåt bergen att det inte såg lovande ut.

Efter mer än 30 grader varje dag var jag bortskämd och ville inte upp i bergen i regn och blåst. Jag hade dessutom inte kläder för det. Det blev till att vända. Jag insåg samtidigt att några andra berg inte var aktuella, utan det skulle bli kustcykling om jag inte skulle frysa.

Snabbt var jag åter i Playa del Ingles då den nu starka medvinden gjorde att det gick fort. Under tiden tillbaka växte en plan om att klättra få höjdmeter, men cykla långt.

Sagt och gjort, jag skulle hitta vägarna med minst klättring. Jag gjorde upp en plan som jag sedan höll. Först tog jag en tur till Maspalomas och tillbaka och sedan slakmotan till Ayaguares och tillbaka. Därefter var planen att cykla västkusten ned till Puerto de Mogan och sedan Mogan.

Hittills hade jag under dagen legat på distansintensitet, och det var tanken att fortsätta hålla det. Men bara efter några kilometer på vägen mot Puerto de Mogan kom en cyklist ikapp mig. Han hälsade och vi började prata.

Peter från Allebike sa hej

Han berättade att han hade sin första cykeldag i dag och skulle cykla fyra dagar och sedan hem igen. Han frågade hur jag skulle cykla och jag berättade min rutt. När han frågade hur hårt, svarade jag att han fick bestämma. Han hade inget emot att köra fort då han skulle cykla så få dagar. Det var bara att öka tempot eller cykla själv. Jag valde tempoökning.

Killen jag nu skulle cykla med en bit visade sig heta Peter Blomqvist. Han äger Allebike och har byggt cyklar under minst 15 år. Själv har han ett riktigt lång meritlista som cyklist. Han berättade också att de nu startat ett proffslag i MTB där bland annat Mikael Olsson och Emil Lindgren är med. Jag säger lycka till!

Bitvis blev det riktigt bra körning fram till Puerto de Mogan, där vi fyllde på vatten. Vidare till Mogan gick det ännu hårdare i slakmotor och klättringar som leder dit, med höga wattal. Jag hade känt mig seg i början av dagen, men nu kändes det åter riktigt bra och benen svarade som jag ville.

Framme i Mogan skulle jag vända tillbaka. Alternativet var upp i bergen och regnet. Peter valde regnet och efter ca 90 minuters gemensam cykling sa vi tack och hej. Tack för trevligt sällskap.

Peter sa tack och hej

Jag vände tillbaka och inom kort var jag åter nere vid kusten och svängde vänster i riktning mot Playa del Ingles. Men innan dess tog jag ytterligare en sväng ned till Puerto de Mogan. Vid det här laget visade mätaren ca 110 km.

Jag trampade på efter kusten och vädret var bra där nere. Jag hade nu en intensitet mellan vad jag hade innan jag träffade Peter och cyklingen med honom.

För första gången sedan jag kom hit blåste det nu riktig storm, vilket var irriterande - men självklart danande.

Västkusten är fin, då den går direkt vid vattnet på väldigt många ställen

Jag hade åter slut på vatten och planerade att fylla på i Arguineguin. När jag kom dit var vägen avstängd i min riktning, så vi skickades en annan väg vilket innebar att jag missade "min" supermarket.

Vädret vid kusten var bra, även om det var ca 10 grader kallare än övriga dagar - dvs ca 23 grader.

Jag rullade vidare och hoppades hitta en ny. Inom kort skulle jag svänga av vänster mot Soria. Dock skulle jag inte upp för den branta klättringen. Ni kommer ihåg att jag skulle cykla långt med lite stigning!? Det kändes okej i slakmotan förutom att en första känsla av trötthet i baken började infinna sig. Den blev sedan värre och värre och mot slutet av rundan i dag blev det mest ståcykling.

Inte på hela vägen fram till La Filipina där du vänder om du inte ska ända upp till Soria hittades någon Supermarket som var öppen. Däremot hittade jag regnet, det första på denna resa. Snabbt ned mot kusten igen. Väl nere var regnet bortblåst. Ja, verkligen bortblåst var vad jag blev.

Nere insåg jag att bästa alternativet var att vända åter mot Arguineguin för att fylla på vatten (från detta håll var vägen inte avstängd) och sedan tillbaka mot Playa del Ingles. När jag fyllde på vattnet tog jag en bar och konstaterade att nu började det bli lite segt i påkarna. Men ändå inte riktigt som jag ville.

Målet med min cykling för dagen var att bli riktigt trött, och när jag nu bara hade 17 km tillbaka till hotellet kändes det som att jag kanske skulle göra någon avstickare till!? Jo, så blev det. Framme i Maspalomas cyklade jag för andra gången under dagen en av mina favoritvägar till Ayaguares.

Vädret i bergen såg verkligen inte inbjudande ut i dag

Efter några kilometrar började jag inse att jag hade nu trampat 175 km och om jag skulle nå upp i 210 km skulle jag uppnå något som jag nog aldrig genomför igen. Det fick bli mitt mål.

Efter bara en stund började jag tänka att detta var ett dåligt mål. Visst benen började bli sega, men det stora problemet var rumpan. Jag hade verkligen ont, vilket jag inte brukar ha. Men jag fick i alla fall cykla en kilometer stående, en sittande, en stående och så vidare hela vägen fram.

När jag bara hade en kilometer kvar till vändningen insåg jag att det inte skulle bli 210 km om jag nu åkte tillbaka till hotellet. Därför cyklade jag utför i fem km och vände åter en gång tillbaka till vändningen och först därefter hela vägen utför ned till Maspalomas och vidare tillbaka till hotellet.

Några hundra meter före hotellet passerades mitt mål och väl framme visade den 210,71 km. Det kändes verkligen bra att vara framme. Sista två milen hade benen varit riktigt trötta och inte blev de piggare av att jag stod och cyklade så stor del av de sista 4 milen.

Nu till det intressanta. Jag valde alltså de plattaste vägarna som Gran Canaria kan erbjuda, i alla fall här i söder. Hur många höjdmeter blir det då på 21 mil tror du?

Du kanske har koll, men om inte - Det är nästan 2400 höjdmeter. Vi kan summera det så att om du är cyklist bör du ha hyfsat starka ben och gilla att klättra om du överhuvudtaget ska fundera på Gran Canaria. Denna ö går inte alls att jämföra med den cykling vi genomför på Mallis. Men roligt är det, och givande.

Nu har jag bara ett inlägg kvar av resan, som blir en typ av sammanfattning.

Men det blir inte idag. Nu avslutar jag för att börja packa ihop alla mina saker och lasta ned de i cykelkartongen. Jag åker sedan flygbussen 06.36 i morgon bitti och landar om allt går som det ska via en mellanlandning i Umeå 18.25.

Denna resa har varit great, men nu verkar vädret ge upp då det ska blåsa, bli kallare och regna uppe i bergen. Dessutom är kroppen och framför allt benen nu nöjda för denna gång. Men framför allt ser jag fram emot att få komma hem till mina två älsklingar Katten och Melvin.

Gran Canaria - Cykelkompis i bergen, och att retas en smula!

Ett e-post dök in. Ja, det har kommit många e-post medan jag var här, men bara ett som rörde Gran Canaria och min cykling. Det var en tjej som läst på min blogg att jag var på ön och hon undrade om vi skulle ta en gemensam runda?

Det är alltid trevligt med sällskap, så vi bestämde oss för att i dag ge oss upp i bergen. Marie som hon heter fick utifrån ett antal alternativ jag hade på runda bestämma vad som kändes lämpligt.

Jag mötte upp vid hennes hotell vid nio, och så gav vi oss i väg. Vi trampade västerut i solskenet som lös för fjärde dagen i rad.

Vi snackade en hel del och det visade sig att hon och hennes sambo i somras både varit på Veteran-SM som vi var och att de cyklat Sundsvall Classics som jag och Katten också gjorde.

När vi nådde fram till avtagsvägen mot Soria svängde vi höger i rondellen och trampade på slakmotan mot den riktiga backen som kommer efter någon dryg mil. Sedan blev det en bra klättring på ca 5 km och nästan 8% snittlutning.

Marie som inte tidigare cyklat på ön (bortsett från i går), tyckte att naturen var slående vacker. Det är den också, men själv börjar jag bli i alla fall lite bortskämd.

Väl uppe vid den första avtagsvägen på 600 meters höjd cyklade vi rakt fram in i Soria. Vid Sorias supermarket tog vi ett kortare stopp för lite vila och energiintag. Som vanligt satt Marta i kassan, vilket hon gjort vid alla tidigare tillfällen jag varit in i denna supermarket de senaste sex åren.

Efter lite vila cyklade vi tillbaka samma väg som vi kommit i ca 3 km innan vi vid avtagsvägen tog höger. Direkt väntar en mastig klättring. Det är brant, vägen är smal och beläggningen är dålig. Stora delar pendlar mellan 10 och 16 procent i ett antal kilometrar innan det planar ut och sedan bär utför en liten bit.

Så nådde vi fram till korsningen där du når Mogan om du svänger vänster. Vi svängde istället höger med målet Ayacata. Mer klättring väntade och en fantastisk natur.

Ungefär tre och en halvtimme efter vi startat nådde vi Ayacata på ca 1300 meters höjd, och mesta tiden hade vi klättrat. Här stannade vi för lite kaffe. I Ayacata kan du svänga vänster för att klättra till toppen Pico de las Nieves som ligger på nästan 2000 meters höjd. 
I dag valde vi dock att efter lite vila cykla rakt fram ned mot San Bartolomé.  Istället för att cykla rakt fram mot Fataga ned till Playa del Ingles, valde vi en vänstersväng för att cykla via Santa Lucia.

Här är det verkligen en vindlande väg med perfekt beläggning. Den är både trevlig att klättra uppför som att susa utför i. Efter att mest rullat utför, med bara några korta klättringar nådde vi kusten och El Doctoral.

Nu skulle rundan avslutas med medvind efter kusten och nästan ingen klättring. I stort sett utan insats rullade vi på i 50 km/h.

Framme vid Maries hotell tackade vi varandra för sällskapet. Det hade verkligen varit trevligt med en cykelkamrat under de dryga 110 km och 2100 höjdmetrar vi avverkat.

För egen del passade det också perfekt in i min träningsplanering. Mestadels pulszon 2 i dag, med lite tid i pulszon 1 och 3. Perfekt för distans.

Kroppen kändes oförskämt bra efter denna tur, så jag svängde höger i stället för vänster och tog mig en extrarunda.

Till att börja med ville jag kolla om det inte gick att på ett lättare sätt ta sig till det hotell vi ska bo på i januari (Du som läste inlägget i går kommer ihåg att det var väldigt brant). Jag kan lugna min kära lilla Katt som i går blev lite frustrerad – det finns ett alternativ. Visst är det halvbrant även här, men här tar du samma höjdmeter på nästan dubbla sträckan.

Efter detta konstaterande cyklade jag vidare mot Ayaguares. Efter några kilometrar tog jag min tredje Proteinbar för dagen. Sedan frukost hade jag förutom detta bara fått i mig en cola och en del vatten.

Jag skriver detta då det visade sig vid mitt inlägg häromdagen att detta är en het fråga. Många förfasas! Antingen äter jag för lite eller för mycket. Ja, jag dricker och äter också för mycket och för litet. Några tycker att det är förkastligt att bara köra på proteinbars och inte så många, andra tycker att jag inte ska äta alls under dagen. Jag dricker ganska mycket under rundorna, vissa tycker jag borde ha energi i vattnet. Andra tycker att en halv flaska för en dag borde räcka. Jag tänker att jag gör som jag tror är bäst, just för mig.

Efter en avvikare åter till min proteinbar. Under tiden jag åt denna sänkte jag intensiteten en del och när jag tittade bakåt såg jag en cyklist som kom i bra fart, som om han spurtade.

När jag ätit klart höjde jag till ca 250 watt. Killen kom snart ikapp, men cyklade inte om mig. Han lade sig istället bakom. Jag cyklade på ett tag och han låg kvar bakom mig, trots att han tidigare verkat ha så bråttom.

Jag tänkte då retas lite med honom och se om han ville bli trött. Jag ökade därför först till 275 watt och lade in en lagom växel för detta. Det lutar svagt uppför på denna väg med några korta knixar och på ca 10 km klättrar du 260 höjdmetrar.

Hur som helst höll jag samma växel även i knixarna och hörde honom växla och kränga för att hänga med.

Jag höjde till 300 watt och låg där ganska så behagligt. Vid knixarna stod han nu upp och bände. Men han hade fin vilja.

Jag ökade till 320 watt och låg där en stund. Jag hörde att han var med, men andhämtningen var tung. 

Ja, jag vet – jag var lite taskig. Men jag har ju också sagt att ska jag köra hårt, måste jag ju ta i lite i alla fall.

Jag ökade ytterligare till 340 watt, och som vid tidigare wattal blev det mer i knixarna då jag aldrig växlade utan bara satt ned och trampade i samma kadens oavsett hur vägen var.

När det var en kilometer kvar till vändpunkten ökade jag lite mer och när jag vände för att cykla tillbaka hade killen släppt. Killen fortsatte efter vägen och när han passerade mig såg han nöjd och glad ut. Jag var kanske inte så taskig!? Okej då. Lite.

Det blev totalt ca 10 minuter med en snittwatt på ca 330 watt, och utan att pulsen stack i väg. Kändes bra.

Jag hade nu en mil med ca 250 höjdmeter utför. Riktigt trevligt att bara brassa på. Väl framme vid 

avtagsvägen tog jag en extra tur ned till Maspalomas.

Sedan kom jag på att jag lovat Helmersson att köpa en karta över ön inför hans resa i februari. Jag styrde därför kosan till FreeMotion, köpte en karta, pumpade däcken och cyklade tillbaka till hotellet.

Ja, så var dagens runda tillända. Det blev ca 160 km, 2500 höjdmetrar och nära 7 timmar. Det gick lugnt och balanserat hela dagen (förutom 10 minuter jag nyss nämnt) vilket var målet. Det var tid och inte intensitet jag var ute efter.

Ytterligare en trevlig och givande cykeldag är till ända. Tack Marie för sällskapet.

Kroppen får avgöra hur morgondagen ser ut.