torsdag 29 mars 2018

Mallorca 2018 - En sammanfattning i bilder

Mallorcaresan är avslutad. Sammanfattningen sker genom en bildkavalkad med en beskrivning i varje bild. Alla bilder står för sig själv och de kommer inte i kronologisk ordning. Men kanske ger det en känsla av hur Mallorca 2018 varit.
En hel del klättringar under veckan blev det och många ben som spändes när vi besteg över 12000 höjdmeter. Dessutom nästan 100 mil.

Att susa fram efter Västkustens böljande vägar med sällskap, den fina naturen och vackert väder. Det är svårslaget.

Varje år stannar vi vis Es Grau, Caféet med den fantastiska utsikten

Så harmoniskt med alla miljöer vid västkusten. Undrar hur det skulle kännas att bo i ett av dessa hus?

Aldrig trodde jag att vi skulle hitta snö på Mallorca, men uppe vid Puig Major gjorde vi en upptäckt.

En av dagarna skulle det bli spöregn, vilket det också blev efter en stund. Vi trotsade vädret och körde lite intervaller

Skönt med lite finare väder och en fantastisk utsikt i klättringen

Stor kämpaglöd och starka ben under veckan, och ibland var det då skönt att vila. Men då är också den här klättringen upp från Port de Valldemossa en av de tuffare på ön.

Det blev många långa rundor i år. En runda blev riktigt lång, och då såg det ut så här när vi närmade oss hotellet

Vid klostret ovanför Randa. Som vanligt en klättring som värmde. Det gjorde inte vädret.


Mats hade lånat effektmätare av sin son Christofer som också var med på resan. Tyvärr hade Mats glömt att skruva fast vevarmen. Den gängade om och det blev ett stort jobb att lösa problemet. Frågan är om det blir några fler lån!?

Tjäder, en av de mest positiva och konstruktiva cykelmänniskor jag känner. Dessutom är han med på allt och Tjäder ger sig aldrig. Ett stort föredöme för oss alla.
Skönt med en lunch efter 130 km nästan utan stopp. Från Arta och tillbaka fortfarande 80 km kvar. Lång dags färd mot natt och mot slutet var det inte någon lek.

Uppför från Port de Valldemossa höll Helmersson på att gå in i väggen, och det mer bokstavligt

Många klättringar och svårt med klädsel i det varierande vädret. En med kortärmat en med jacka och flera lager.

Det blev också en del bus och tok


Två krascher blev det på resan. En i ishalkan uppför Coll de Soller och en på platten genom att gå på hjul. Små skador, och inget som hindrade fortsatt cykling.
Nere vid Port de Valldemossa är det verkligen vackert, och då tänker jag inte på typen i förgrunden.



Trevliga Vännäs CK:are tillsammans och i de snyggaste cykelkläderna


Cykla är att njuta


Det årliga stoppet inför klättringen upp till klostret ovanför Randa. Detta år med rejält mycket mer kläder än vanligt. Men alla var positiva och glada ändå. Precis som hela övriga veckan.


På Hotellet Helios var maten och rummen riktigt bra, och efterrätterna var tyvärr väldigt goda.
Vännäs CK är inte kända för att ta många stopp. Vi matar på med målet i sikte. Men några stopp blir det på vägen. Här Christofer i samspråk med pappa Mats S. Lotta som är gift med Christofer har varit med på tidigare resor, men var tyvärr skadad i år. Tråkigt för henne och för oss. Även bror fick i sista stund lämna återbud för en arbetsresa. Det hade varit roligare om han varit med. Bror fick dock resa till alperna i stället, så någon större nöd var det nog inte på honom.

Fokuserade cyklister och trevliga människor


Jag får inte nog av Port de Valldemossa. Här kommer en bild till.




Ibland fick vi täcka våra fina kläder med lite extra för att hålla värmen. Men det gjorde att vi inte frös så ofta och kunde cykla lika mycket som de år då det varit varmt och skönt hela veckan
Fredrik gillar verkligen cykling och det syns.
Anna var riktigt stark redan i fjol. I år ännu starkare. Hon och många andra matade på i många klättringar, och många spurter fick vi se. Vi fick också se Anna överst eller nästan överst på Stravas topplista på flera olika segment!
En sista blick på Sa Calobra innan jag vände uppåt. Drygt 31 minuter senare var jag på toppen. Bra känsla, snabbt, men lägre effekt än väntat utifrån insatsen. Tappade ca 20 watt i klättringen. Undrar om jag måste åka tillbaka och försöka söka rätt på dem?
När jag tittar på vägen som ska klättras från Sa Calobra är det nästan så man blir imponerad av att vi alla verkligen kan ta oss upp där, och dessutom ganska så snabbt.  

I år slog för övrigt nästan alla sitt tidigare rekord i klättringen. Tjäder och Mats S med hela 10 minuter. Imponerande! Kurt som var med på resan för första gången är 65 år och cyklade på drygt 50 minuter. Riktigt bra även det. 

Anna klättrade på drygt 41 minuter. En riktigt snabb tid i tjejklungan. Jonas klarade drömgränsen och cyklade för första gången under 40 minuter. Mats L cyklade på under 50 minuter på sitt första försök vilket var bra och Niklas slog även han sitt personrekord på ca 41 minuter vilket även Erik landade på i sitt första försök. Helmersson hade blivit ett år äldre och många minuter snabbare. Starkt! Det var några fler med denna dag, men de vet jag inte tiden på och några hade vilodag.

Överlag är jag imponerad av den allmänt höga nivån i Vännäs CK. Framför allt viljan och engagemanget är stort. Mest uppskattar jag dock att alla är så ödmjuka och trevliga. Person är alltid viktigare än prestation.
Undrar hur de tänkte när denna väg började byggas 1932? Kanske vi ska bygga en väg efter bergväggen ned till en liten vik längst ned där det i dag bor 20 innevånare. Undrar vart vi ska börja hacka först?
Ett litet stopp i byn Fornalutx som en gång blivit utsedd till världens vackraste by


En spurt i slutet av Coll de Soller kan aldrig vara fel!?



Det saknades en del effekt under veckan, men trots det gick det ganska så fort uppför. Blev lite fotograferande medan jag väntade på att vi skulle samla ihop oss. I bakgrunden syns denna gång Coll de Soller. En av mina favoritklättringar.


De första åren vi åkte med Vännäs CK vimlade det av punkteringar. I år blev det bara en.


Bitvis var det ganska så brant och krävande cykling. Här ses Jonas med sin splitter nya cykel


Nästan 39 timmars cykling under 7 dagar (+ en vilodag) satte sina spår både här och där. Här lite nackstretching



Ibland ett stopp för fika eller lunch. Men vanligen handlade stoppen om att ta en bar, ta av ett klädesplagg, ta på ett klädesplagg eller dylikt. Men allra vanligast var att som på bilden - att några skulle uträtta sina behov.
För femte året i rad på Mallorca och för femte året i rad ett klubbfoto på den sista dagen. Vi får se om det även blir ett sjätte år. Om det blir så har jag faktiskt redan nu hittat lite helt nya klättringar.
Sista dagen och sista klättringen. Militärbacken från den korta sidan. Jag avslutade med resans första och enda maxning och blev rejält trött


Då rundar vi av Mallorca 2018 och fokuserar på Vännäs och Sverige. Inte riktigt vad jag hoppats se när jag kom hem.







tisdag 27 mars 2018

Mallorca - Bergen, och bara i cykling kan olika åldrar och ambitionsnivåer mötas och det ger något för alla?!

Idag var det så dags för den sista cykeldagen här på Mallorca. Som vanligt bär det av till Västkusten på Vännäs CK:s avslutningdagar. Tur då att vädret äntligen var så pass bra att det fungerade fint och dessutom med mycket mindre kläder.

Det börjar helt klart bli en del slitna kroppar efter allt cyklande under denna resa. Det innebar att vi idag blev 8 stycken som följde med på hela rundan och 4 cyklister som valde annan cykling.

Men innan cyklingen det årliga lagfotot som vi brukar ta sista cykeldagen.
Flera av mina kamrater under dagen inledde med att beskriva hur segt det kändes etc, men sedan var det bra sprutt i benen hela dagen. Roligt att se hur mina lagkamrater blir allt starkare för varje säsong.

Idag rullade vi via Santa Maria och till Sollerklättringen. Det skulle bli första gången vi tog oss upp där på denna resa då det sist var blixthalka med krasch och vi var tvungna att vända.

För dagen hade jag bestämt mig för att köra hårt två gånger. Den första i Soller. Däremot inte max. Det tog 13 minuter upp och det kändes helt klart att benen trampat många mil, många höjdmetrar och väldigt många timmar de senaste 8 dagarna. Utifrån det ändå en ok tid. Effekten med insatsen kunde varit högre.
Så rullade vi utför till Soller och där svängde vi vänster mot Västkusten. Här väntar en väldigt lång klättring. Vi rullade mestadels tillsammans, men några var lite taggade och drog upp tempot. Totalt är det ca 17 km till Valldemossa och under ungefär 12 km går det uppför.
Vissa partier är dessutom väldigt branta som syns på bilden.

I Valldemossa fyllde vi på vatten och nu siktade vi mot Es Grau som är det fina caféet som ligger ute på en klippa typ 4 km efter Estellencs.
Här väntar de allra vackraste vyer du kan tänka dig och vägen är böljande. Riktigt trevligt på alla sätt. Till en början gick det hyfsat lugnt, sedan drog några på och vi andra tog det lugnare. Snart stod de snabba dock och fixade en punktering. Hyggligt att ligga före så slapp vi vänta så länge.
Nu var vi kring Banyalbufar och när vi skulle rulla i väg tog jag av lite kläder och hamnade efter. Jag matade jag på rejält och han till slut ikapp de som var först. Mats matade på riktigt bra och jag lade mig bakom. Snart var även Jonas i rygg.
Mats brukar behöva gå runt runt en längre stund efter en klättring där han maxat. Nu hade han inte gått någonting på denna resa. Framför allt beroende på att han är så mycket starkare i år och därför har klarat sig ändå.

När vi så var i Estellencs bar det uppför till caféet och Mats var redan lite ansträngd. Vi peppade honom att maxa till stoppet. Bara ca 1,7 km kvar visade Jonas cykeldator och Mats matade riktigt bra. Han var riktigt sliten när vi nådde målet. Eller mål och mål. Det var en skylt med höjdmeter och ett avslutat stravasegment. Det visade sig att caféet låg längre fram. Vi hade inte full koll och sa hela tiden, bara en sväng till. Mats imponerade och matade på i ytterligare 1,5 km. Pustade och skrek men gav sig inte. Han gick väldigt på mörkrött. Men så till slut fick han ge sig när vi svängde runt en kurva och fortfarande såg vi inte målet. Det visade sig vara 3.8 km och inte 1,7 km. I efterhand vet vi nu att Mats nästan orkade hela vägen trots att han maxat för en sträcka som var två km längre än beräknat. Riktigt imponerande. Nu fick vi se Mats vandra en bra stund innan han återhämtat sig och de andra dök upp.Sedan fick han lida för denna urladdning hela dagen, men det kostar att ligga på topp.

Ett riktigt trevligt fika med bra utsikt väntade.
Sedan i väg igen. Jag fick nu problem med cykeldatorn och kom åter iväg sist. Till slut var jag nästan ikapp de första, men då bar det utför mot Andratx. Där matade Niklas och Jonas på så bra att jag trots bra tryck aldrig han ikapp.
Trots att det var sista dagen och många kände sig slitna behövde vi inte vänta länge innan alla åter var på plats.

Nu rullade vi lugnt via Calvia till militärbacken.

Benen började nu kännas rejält trötta och jag hade inte ätit mycket under dagen. Jag drog därför två små gels. Jag hade nämligen en plan att avsluta resan med min första och enda maxning.

Lugn cykling men en hel del höjdmeter innan vi nådde klättringen.
Ett kort stopp och jag väntade för att som vanligt starta sist. Nu var det några som tog på sig lite tid, så jag rullade i väg. Jag hade en förhoppning om att klara 400 watt hela vägen upp, och det började riktigt bra. Det kändes som att farten var god och att det flöt på. Jag swischade förbi alla och tempot var bra. Men så började benen surna och jag blev verkligen påmind om att benen var slitna. 6 timmars cykling i dag och 38 timmar på 8 dagar gjorde att det tog emot lite mer än vad jag hoppats.

Men att maxa det sista du gör prövar också viljan, så jag fortsatte trycka. Det är bara 2,3 km och en snittlutning på 5%, men trots det var det en mental och fysisk prövning andra delen av klättringen. Effekten gick ned, men inte dramatiskt.

Så nådde jag toppen och jag var för trött för att se hur snabbt det gått. Efter rundan såg jag att jag snittat ca 25 km/h uppför och kört på 5.40 jag klarade inte riktigt 400 watt, utan var helt enkelt för sliten. Dock nöjd med att vara väldigt mycket snabbare än tidigare år och såg att detta är den femte bästa tiden någonsin för cyklister i min ålder. Till de riktiga proffsen är det dock en bra bit, vilket förstås är helt rimligt. Sedan är det nog så att inte så många maxar i den här klättringen, så det är lite lättare att hävda sig mot andra.

Ja, då rullade vi utför och siktade mot hotellet. Idag summerar drygt 6 timmar, 2500 höjdmeter och ca 145 km. Har blivit en del cykling denna vecka.

Nu väntade en hel del packning och tyvärr har jag ännu inte packat min cykel trots att det snart är midnatt. Men innan jag lägger mig ska det vara gjort.

Efter cyklingen var det dags för den sista middagen här och då fick jag också ändra intaget och åter dra ned lite på kolhydraterna vilket det inte sparats på denna vecka. Extra goda efterrätter har snarare lett till att jag nog ätit lite väl mycket.

Middagen avslutades med att jag fick en trevlig uppvaktning av mina medresenärer som tackade för att jag ansvarat för allt kring denna resa. Roligt med uppskattning! För övrigt fick jag kramp i baksida lår just vid uppvaktningen, så det kanske passar bra att det var sista dagen i dag och att det blir någon dags vila.

Överlag har även denna, den 5 gemensamma resan blivit bra. Det är också fascinerande hur cyklister med så olika ambitionsnivå och förmåga och med sådan åldersskillnad kan ha det så bra och givande tillsammans. Jag är helt klart imponerad.

Men självklart kan jag behöva analysera upplägget utifrån att lite väl många i år valt att inte vara med på alla rundor då de känt sig slitna eller motsvarande. Särskilt den 21 mil långa turen med en hel del höjdmeter var kanske ingen hit. Nu var det en ny runda och jag trodde den var något kortare och med färre höjdmeter, och när vi väl rullat tillräckligt långt finns ju inget val än att ta sig runt det hela. Sedan har nivån på cyklisterna varit ännu högre än tidigare vilket gett högre intensitet och därmed tar det ut sin rätt över tid.

Att alla ska få "rätt" belastning under veckan trots olika förutsättningar är en utmaning, men det är trots allt mitt mål och når jag inte det är det förstås så att jag behöver fundera kring hur vi kan försöka justera det om det blir så att vi även åker på detta sätt nästa år.

Ja, det är som det är nu i år och jag hoppas ändå att mina lagkamrater trots allt är nöjda. Själv har jag i alla fall fått mycket träning och nu är det bara att hoppas att det blir en bra adaption och att kroppen blir starkare. Det har saknats lite effekt mot där jag hoppats vara, men förhoppningsvis kommer det.

Nu börjar tävlingssäsongen om endast 2,5 vecka så snart får vi ett första kvitto på formen.

Ja, nu ska det bli skönt att komma hem. Jag saknar Katten och Melvin och trots att det varit en hel del arbete här på resan finns det en del saker jag behöver hantera i veckan som inte går att lösa på distans.