lördag 6 juli 2013

Tova bättre - men ingen tävling

Jag vill tacka för alla värmande ord och den omtanke som vi fått via alla möjliga forum sedan mitt förra inlägg om min älskade dotter. I en svår stund känns det skönt att ha många fina människor omkring sig.

Här kommer ett nuläge för familjen och träningen. Vid nästa inlägg hoppas jag att Tova är hemma igen och att fokus ligger enbart på cykling.

Då Tova var 1,5 månad (den 3 maj 2001) gammal, slutade Tova att andas. Det var första gången vi åkte akut till sjukhus. Den gången blev vi kvar på sjukhuset i ca 2 månader.

Från den dagen har vi med jämna mellanrum åkt till olika sjukhus. I bland akut, ibland för operationer och ibland för undersökningar.

Tova har åkt akut till olika sjukhus minst 40 gånger och blivit kvar under totalt minst 500 dagar av hennes tolvåriga liv. Tova som är en riktig krigare har varje gång återhämtat sig från akuta situationer och tuffa operationer.

Bara i år var det tredje gången som hon förra torsdagen åkte ambulans till sjukhuset. Den här vistelsen har dock varit lite annorlunda. Så dålig som Tova varit denna gång har hon aldrig varit tidigare. Det var till och med så att jag vid något tillfälle under vistelsen på intensiven undrade om Tova någonsin skulle komma hem till oss igen.

Tova verkar dock även denna gång klara detta och oron för att det ska gå riktigt illa har minskat.

Tova mår allt bättre och kramperna har avtagit. Fortfarande är hon dock mycket tärd och blir kvar på sjukhuset ytterligare några dagar.


Tanken var att jag i dag skulle åka med bror och Tellné till Rättvik för Mörksuggejakten. En riktigt stor MTB-tävling. Om vi bara ser till hur Tova nu mår så skulle det nog vara möjligt att åka, men allt vi gått igenom sedan förra torsdagen har satt sina spår.

Jag känner mig helt urlakad både fysiskt och mentalt och trots att jag sovit bra sista nätterna känner jag mig bara trött. Vilopulsen är också väldigt hög, mest tror jag det beror på inneboende stress och mindre utifrån den förkylning jag haft i kroppen. Men säker på vad det beror på är jag inte.

In i det längsta i går kväll funderade jag på möjligheterna att åka på tävlingen. Kanske skulle det göra gott åt mitt mående mm, men till slut fick jag inse att det inte skulle bli någon tävling.

Precis som förra helgen blir det en DNS. Jag kan också konstatera att den goda form jag hade för några veckor sedan nu är ett minne blott. Istället för kontinuerligt tävlande blir det nu ett jätteuppehåll, då det redan från början inte var inplanerat någon träning nästa helg. Vätternrundan ägde rum den 15 juni och nästa aktuella tävling är nu den 20 juli. Det är inte bra med så långt uppehåll.

Nu hoppas jag på att Tova snart är hemma hos oss igen och att jag får ladda batterierna för roligare utmaningar. Det är trots två missade tävlingar och ett jätteuppehåll fortfarande minst fem helger med tävlingar kvar på säsongen. Jag hoppas på att det inte blir några fler DNS i år.

Kanske kan jag under eftermiddagen samla krafter för en kortare cykeltur i det fina vädret. Vi får se om orken infinner sig.
 

tisdag 2 juli 2013

Hur mår du? - Allt är relativt

Idag blir det ännu ett inlägg som inte rör cyklingen, förhoppningsvis det sista på ett tag. Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig mitt i det inferno vår familj befinner sig i.

En sak som är säker är att allt är relativt. När någon frågar ”Hur mår du”, är frågan vad du ska svara?! Säkert svarar du – ”Bra”, för det är alltid lättast oavsett hur läget känns just då.

När någon frågar hur du mår skulle som de flesta andra kunna svara nästan vad som helst vid varje enskilt tillfälle och i varje enskild situation. Svaret beror ju på vad du jämför med både i händelse, mående och tid.
Hur du upplever tillvaron beror också väldigt mycket på hur du väljer att se olika situationer och skeenden. I nästan allt finns något positivt, men det är inte alltid lätt att välja det perspektivet.

Efter att ha suttit och vakat vid min älskade Tovas säng inne på intensiven nästan dygnet runt under sex dagar så behöver inte situationen bli så mycket ljusare för att det ändå ska kännas åtminstone lite bättre.
Och visst finns det förbättringar: Tova ligger inte längre i respirator, hennes kramper är lättare, hennes lunginflammation är mindre problematiskt, hennes CRP är inte längre närmare 300, hon har ingen sondmatning, hon kan andas själv och hon är inte intuberad. Tova har också i dag fått lämna intensiven. Hon har till och med lite kort skrattat till.

Jag försöker nu välja det positiva perspektivet och fokusera på de förbättringar som skett det senaste dygnet. Självklart vore det lätt att fokusera på att Tova är så trött och slut att hon bara orkar vara vaken korta stunder,att lungfunktionen är nedsatt, och att hon fortsätter att ha kramper trots krampmedicin rätt in i blodet och att hon får höjda nivåer av hennes ordinarie mediciner.

Egentligen har jag inget val. Ska jag orka med måste jag välja möjligheterna och framstegen, och då är det tur att jag också är lite så som person. Jag söker möjligheter och lösningar - i alla fall oftast.
De flesta skulle säga att Tova inte alls mår bra. Det skulle jag i vanliga fall också fokusera på och säga att det är riktigt dåligt. Men jag tänker att det ser lite bättre ut för Tova än det såg ut i går och förhoppningsvis är det ännu lite bättre i morgon.

Jag lever i nuet och ser varje liten förbättring som en seger. Varje litet skratt ger mig glädje, varje liten sked kräm som Tova sväljer ger mig hopp och varje gång Tova tittar på mig med sina vackra ögon - fylls jag av kärlek. 

Något som är helt klart är att sjukhus och vakande verkligen tar kraften ur människor – inte bara Tova. Själv känner jag mig helt urlakad och tom och även Katten har mått bättre. Melvin säger inte mycket men inte är det roligt för honom heller. I lördags var jag hemma med honom en stund och vi var på fotbollsmatch - så dyker det upp en ambulans och Melvin säger "Jag hoppas att de kommer hem med Tova". Sedan dess har det gått mer än tre dygn.

Sedan har vi familj och vänner som verkligen brytt sig och oroar sig. Ja,det är tufft för oss alla.

Bara Tova får må så bra att hon kan åka hem, har jag nog ändå återhämtat mig på några veckor. Det jobbiga är dock att vi vet att detta kommer att hända igen. En sådan bakomliggande oro och otrygghet är inte bra för någon.



Melvin och Tova i julas hemma hos farmor och farfar
För att orka med i den vetskapen gäller det verkligen att se positiva saker i vardagen, sköta om varandra, ha ett givande arbete och ha många spännande fysiska utmaningar. Jag har tur – jag har de förutsättningarna. 
Vissa brukar fråga – ”Hur orkar du träna när det är så mycket i familjen och på jobbet”. Jag skulle vilja säga: ”Hur skulle jag orka om jag inte tränade?” Träningen är en förutsättning för att orka och orka igen,och igen och igen…….
 

För allas bästa hoppas jag att nästa inlägg huvudsakligen ska handla om en trevlig träningstur i strålande sol och mindre om sjukdomar och annat tråkigt. Jag lever på hoppet.



söndag 30 juni 2013

Intensiven

Cykelsäsongen har börjat bra med en riktigt trevlig MTB-tävling i Skellefteå och en snabb Vätternrunda. Idag var det tänkt att det skulle bli årspremiär vad gäller tävling på landsväg. Det var Sverigecupen för H40 I Gottne. Tyvärr blev det inget för mig. Bror var dock med och jag hörde det var en trevlig tävling och att han gjorde en bra insats.

Istället för intensiva intervaller i mitten av veckan och en intensiv träning i dag blev det i stället till att vistas på intensiven. Tova har haft kramper sedan i tisdags och sedan i torsdags är hon på intensiven.
Det blev alltså ingen cykling i veckan och visst är jag besviken för detta, nu då formen varit så bra. Men när jag nu sitter timme efter timme inne på intensivvårdsavdelningen så är cykling och arbete ganska så oviktigt. Det börjar bli riktigt tufft, men det är ju inget mot hur tufft detär för vår fantastiska lilla Tova.

Det kan konstateras att intensiven är jobbigare än både intervaller och hårda cykeltävlingar. Dessutom utvecklas kondition och form åt fel håll.
Men för en gångs skull är formen för egen del inte det viktigaste, utan nu sitter jag bara och önskar att Tova snart ska få må bättre och att vi kan komma hem som en hel familj.
Jag hoppas att nästa inlägg kan bli av det mer positivaslaget.
Tova hos mormor, flankerad av storkusinerna
 

Min blogglista