måndag 24 september 2018

Att förlora sitt barn, en smärta större än något annat

I går tränade jag efter två veckors vila. Jag kan konstatera att kroppen havererar ganska så snabbt då jag i dag har känningar lite här och där. Ja, sedan var pulsen onormalt hög i går när jag tränade. Samtidigt en effekt som var låg. Men 3,5 timmars träning är alltid bra träning.

Tur att jag vet att med några veckors träning är jag förhoppningsvis tillbaka i utgångsläge och kan börja vinterträningen. Vad den ska ha för fokus är inte riktigt klart, då jag inte har bilden hur min satsning för 2019 ska se ut. Visst finns en del tankar, men jag får återkomma när det är spikat.

Jag börjar med tre dagars konferens måndag till onsdag, så det är ännu ett tag innan jag är riktigt inne i träningsmode. Men förhoppningsvis är jag snart på banan. Jag mår bättre av att träna och det är viktigt på många sätt.

Under mina två viloveckor som varit har vi fixat mycket hemma och gjort sådant som vi inte orkat/ velat/prioriterat att göra tidigare. Det har bland annat handlat om att göra en rejäl utrensning i förråd, garderober och annat. Ännu kvarstår att hitta tid för att åka på återvinningen med den stora högen som nu finns i carporten. Men det känns bra att vi tagit tag i detta.

Sedan fyra år är vår familj inte längre hel. Vi förlorade vår dotter/syster, Tova. Smärtan att förlora sitt barn är större än all annan smärta jag kan tänka mig.
Skolavslutning 2014. Vår sista bild på Tova tillsammans med mamma och pappa.
Det har tagit oss mycket hårt på alla de sätt. En del i det är att vi inte haft tillräcklig kraft och ork för att städa ur Tovas rum. Kanske har det också handlat om att det då blir så definitivt? Att spara och kasta saker efter sitt barn som dött är en skrämmande tanke.

Nu har vi till slut efter många år tagit tag i det svåra. Om sanningen ska fram är det dock främst Katarina och Melvin som gjort det, medan jag skött övrig rensning. De har varit så duktiga och nu ska Melvin få sin älskade systers rum. De hörde ihop när Tova levde och Melvin avgudade sin syster. Att han nu får hennes rum känns bra både för oss och honom.

Tova lämnade oss, men finns alltid kvar. Att vara i Tovas rum har åter väckt tankar, både de ljusa och de mörka. Häromdagen var jag också på akuten med min pappa och det är ett jobbigt ställe som påverkar mig djupt.

Bilden är den sista som togs på Tova och Melvin tillsammans. Vi skulle strax på skolavslutning i kyrkan. Samma kväll blev Tova dålig och när hon den gången åkte in till sjukhuset kom hon aldrig mera hem.Vi älskade och älskar dig Tova.

I dina ögon lyste kärlek. Så heter också sången jag skrev till Tova med tårarna rinnande ned för kinderna. Jag har inte orkat spela den många gånger sedan begravningen, men nu kände jag att det på många sätt var dags. Vill du lyssna på mina ord till Tova finns sången nedan. (Jag ber om ursäkt för dålig kvalité på inspelning och ljud).


söndag 23 september 2018

Att röra på sig efter lång vila

Jag har tränat! I vanliga fall hade det inte varit en grej, men nu har jag rullat tummarna i två veckor och då är det förstås en stor sak.

I vanliga fall tränar jag i snitt ca 2 timmar per dag och det innebär att på 2 veckor skulle det bli 25-30 timmars träning. Nu har jag i stället inte tränat alls.

Under dessa två veckor har jag inte heller genomfört någon vardagsmotion. Inga promenader och inget annat som påverkar hälsan positivt.

För att krydda det hela har jag också ätit lite extra.

Men så idag blev det träning. Tjäder, Helmersson och jag tog en distansrunda på ca 110 km med ett fikastopp på mitten.

Nog kändes det att jag inte tränat på ett bra tag. Formen var som bortblåst. Bortblåsta blev vi också då det var väldigt starka vindar.

Ena stunden närmare 50 km/h och sedan ca 25 km/h och då med samma intensitet.

Värmen är också bortblåst, så ca 11 grader idag.

Det blev en trevlig dag med fin cykling. Sedan är det alltid lite frustrerande då pulsen är så hög att man skulle kunna tro att cykeldatorn är trasig, men så blir det när du inte tränat på ett tag.

Vi tog ett extra långt fikastopp då vi hade så mycket spännande att prata om. Sedan iväg igen. Sista 50 km bjöd på motvind så det tog en del på kropp och knopp.

Jag kunde skriva in 3,5 timmar i träningsdagboken vilket var välbehövligt efter all utebliven träning på slutet. Snittpulsen var hög, snitteffekten låg.

Nu ska jag på konferens i tre dagar, så jag räknar med att träningen åter havererar innan den ens är lagad.

Min blogglista