Att förlora sitt barn, en smärta större än något annat

I går tränade jag efter två veckors vila. Jag kan konstatera att kroppen havererar ganska så snabbt då jag i dag har känningar lite här och där. Ja, sedan var pulsen onormalt hög i går när jag tränade. Samtidigt en effekt som var låg. Men 3,5 timmars träning är alltid bra träning.

Tur att jag vet att med några veckors träning är jag förhoppningsvis tillbaka i utgångsläge och kan börja vinterträningen. Vad den ska ha för fokus är inte riktigt klart, då jag inte har bilden hur min satsning för 2019 ska se ut. Visst finns en del tankar, men jag får återkomma när det är spikat.

Jag börjar med tre dagars konferens måndag till onsdag, så det är ännu ett tag innan jag är riktigt inne i träningsmode. Men förhoppningsvis är jag snart på banan. Jag mår bättre av att träna och det är viktigt på många sätt.

Under mina två viloveckor som varit har vi fixat mycket hemma och gjort sådant som vi inte orkat/ velat/prioriterat att göra tidigare. Det har bland annat handlat om att göra en rejäl utrensning i förråd, garderober och annat. Ännu kvarstår att hitta tid för att åka på återvinningen med den stora högen som nu finns i carporten. Men det känns bra att vi tagit tag i detta.

Sedan fyra år är vår familj inte längre hel. Vi förlorade vår dotter/syster, Tova. Smärtan att förlora sitt barn är större än all annan smärta jag kan tänka mig.

Skolavslutning 2014. Vår sista bild på Tova tillsammans med mamma och pappa.

Det har tagit oss mycket hårt på alla de sätt. En del i det är att vi inte haft tillräcklig kraft och ork för att städa ur Tovas rum. Kanske har det också handlat om att det då blir så definitivt? Att spara och kasta saker efter sitt barn som dött är en skrämmande tanke.

Nu har vi till slut efter många år tagit tag i det svåra. Om sanningen ska fram är det dock främst Katarina och Melvin som gjort det, medan jag skött övrig rensning. De har varit så duktiga och nu ska Melvin få sin älskade systers rum. De hörde ihop när Tova levde och Melvin avgudade sin syster. Att han nu får hennes rum känns bra både för oss och honom.

Tova lämnade oss, men finns alltid kvar. Att vara i Tovas rum har åter väckt tankar, både de ljusa och de mörka. Häromdagen var jag också på akuten med min pappa och det är ett jobbigt ställe som påverkar mig djupt.

Bilden är den sista som togs på Tova och Melvin tillsammans. Vi skulle strax på skolavslutning i kyrkan. Samma kväll blev Tova dålig och när hon den gången åkte in till sjukhuset kom hon aldrig mera hem.Vi älskade och älskar dig Tova.

I dina ögon lyste kärlek. Så heter också sången jag skrev till Tova med tårarna rinnande ned för kinderna. Jag har inte orkat spela den många gånger sedan begravningen, men nu kände jag att det på många sätt var dags. Vill du lyssna på mina ord till Tova finns sången nedan. (Jag ber om ursäkt för dålig kvalité på inspelning och ljud).