fredag 13 december 2013

Kvar på intensiven

Tova har haft lunginflammation och antibiotika mot detta sedan en vecka tillbaka.

Tova har året om kramper till och från, men i tisdags kväll blev det mer. Efter att ha gett akut kramplösande vid tre tillfällen under onsdag förmiddag fanns ingen återvändo. Det blev ambulans till sjukhuset i Umeå. Detta för fjärde gången under 2013. Verkligen inget bra år för Tova.
Precis som vid Tovas förra vistelse hamnade hon på intensivvårdsavdelningen.
Katten var med Tova första natten och jag var hemma med Melvin.
Innan jag åkte till Tova under torsdagen körde jag ett kort och extremt tufft tabatapass, då jag vet att det väntade flera dygns stillasittande i en stol. Jag gick all-in. Efter varje 20 sekundersintervall var jag helt väck. Det var just precis så att jag orkade köra klart. Därefter 10 sekunders vila, för 20 nya sekunder på max. När detta hade upprepats 8 ggr var jag alldeles matt och benen skakade.  Tänk att 4 minuters arbete kan göra en så trött! Totalt blev passet bara 22 minuter, och det var vad jag mäktade med denna dag. Efter detta så åkte jag och bytte av Katten.
Här på intensiven är det riktigt tufft för Tova som mår riktigt dåligt. Till detta tillkommer sladdar och manicker, alla prov, mediciner och tjutandet från alla maskiner. Självklart är det jobbigt även för oss andra att timme efter timme sitta här inne med sina tankar. Ena stunden är det lite bättre för att i nästa vara sämre igen. Runt omkring Tova ligger andra patienter som inte heller mår bra, alla endast åtskilda med ett lakan. Där finns också anhöriga till de andra, också de oroliga och ledsna. Personalen är dock otroligt kompetenta, trevliga och förstående vilket gör situationen något lättare.
I nuläget fungerar inte Tovas vänstra lunga, den har kollapsat på något sätt. Tovas högra lunga är inte heller så bra. Dessutom ligger kramperna och lurar. Pulsen har hela tiden legat på en nivå jag har när jag är ute och tränar. Tova andas inte själv utan behöver hjälp. Den medicinska hjälpen går ut på att få ordning på kramperna, men i första hand få lungorna att fungera igen.
Jag hoppas att varje gång hon slår upp ögonen för en stund att hon ska vara sig själv, men än har det inte hänt. Tova har nu varit helt okontaktbar i ca 70 timmar, och det känns tyvärr som det blir många fler.
Idag har både jag och Katten varit här. I kväll har hon åkt hem för att i morgon åka på sin mammas 60-årsfest. Jag hoppas att hon får en riktigt bra dag. Melvin och Katten kommer alltså att vara på plats, medan jag och Tova skickar ett grattis från sjukhuset.
Tova blir nog kvar många fler dagar här på sjukhuset, men jag hoppas att det inte är jättelänge innan Tova är så pass bra att vi åtminstone kan lämna intensiven för att flytta till en vanlig barnavdelning. Hur det blir med det känns dock fortfarande mycket osäkert.
 

onsdag 11 december 2013

Sjuk dotter och ettor

Sådana här dagar blir både arbete och träning sekundära. När familjen mår dåligt finns inget annat för ögonen.

Tova har varit dålig i cirka en vecka, har inte varit i skolan, lunginflammation och har inte orkat någonting. I går kväll fick Tova dessutom kramper. Det fortsatte nu på morgonen, och trots stora mängder stesolid försvann inte kramperna. Vid ett idag blev det därför ambulans till sjukhuset.
Tova i somras någon vecka innan hon senast var på intensiven.

Tova ligger nu intuberad och nedsövd på intensiven. Lungorna är dessutom mycket dåliga. Nu ikväll är Katten hos Tova och jag har varit hemma med Melvin och vi har också varit på innebandy. Det gäller ju att även hålla uppe modet på sonen och inte låta honom drabbas allt för mycket. Vi har också hunnit med att titta lite på film.

Nu för en stund sedan körde jag ett mycket kort och hårt cykelpass för att rensa både huvud och kropp. I morgon åker jag till sjukhuset och byter av Katten. Jag blir då kvar till på lördag, så får vi se sedan hur det blir. Nu är fokus på att Tova ska återhämta sig och snart få må bra.

Dagens cykelpass blev 10 stycken ettor. De sista femton sekunderna i varje intervall brände det bra i benen. Jag höjde effekten vid de senare intervallerna och på den sista intervallen gick jag riktigt hårt sista trettio sekunderna. Idag körde jag mycket lugnare på vilominuten än vad jag brukar. Det fick till följd att snitt- och maxpuls blev lägre på intervallerna, men samtidigt kunde jag nog trycka lite mer effekt. Som vanligt får ni ta watt-uppgifterna med en nypa salt, då min trainer inte är kalibrerad, och siffrorna är osäkra. De fungerar dock för att jämföra med tidigare egna träningar. Det visar att jag tryckte på bra idag.


Snittsiffror under de 10 enminutersintervallerna.

            Kadens    Watt        Snittpuls        Maxpuls
1          102,5       360          84%               87%
2          103          373          83%               87%
3          104          373          82%               88%
4          104          373          84%               87%
5          103,5       368          85%               88%
6          105,5       387          85%               89%
7          104,5       382          86%               90%
8          104          383          86%               90%
9          104,5       373          87%               90%
10        108          428          88%               93%

Två bra träningspass i rad. Det var ett tag sedan. Men just nu känns det inte särskilt viktigt. Jag tänker bara på Tova. Men det var riktigt skönt att rensa skallen och kroppen och tänka på annat en liten stund.

tisdag 10 december 2013

4 riktigt starka

Under måndagen var jag piggare och benen kändes bra. Vilopulsen börjar bli mer normal, igår kväll i soffan 45 slag/minut. Det är bara 2 slag över vad jag brukar ha när jag har full form på sommaren.

Igår kväll var dock ingen träning möjlig då vi hade massor med gäster eftersom Melvin fyllde 8 år. Det var en mycket trevlig kväll, och själv skötte jag mig ganska hyfsat vad gäller att undvika att vräka i mig onyttigheter.

I dag var det en fullspäckad dag på jobbet och därför hade jag inte ätit middag förrän vid sju. Efter att ha sett på film med sonen ett tag var det dags för kvällens träningspass.

Då jag fortfarande kände mig pigg tänkte jag gå all-in i dag. Jag bestämde mig därför för att genomföra ett pass på det jag sämst på, men som är givande om man kör bra. Det innebär alltså hårda intervaller som ändå inte är särskilt korta - dvs 4 minutersintervaller. Jag brukar ha som svårast att pressa mig på 4:or. Det är lättare på kortare intervaller och när det blir längre intervaller där intensiteten blir lite lägre. Men nu skulle jag verkligen göra ett seriöst försök att övervinna fyrorna.

Jag började cykla lugnt för att kontinuerligt höja insatsen fram till minut 13. Därefter var det dags för 4 ggr 4 minutersintervallerna.

Jag bestämde mig för att verkligen utmana mig själv. Jag lade mig på 100 i kadens och ca 330 watt. Det var den insats jag körde ettor på för några veckor sedan, så i detta skede är det riktigt tufft för mig. Det kändes inte troligt att detta skulle hålla, men man måste ju våga för att vinna.

Första fyran började bra och det kändes helt ok. Jag började intervallen på 81% och mot slutet hade pulsen ökat till 92% av maxpuls. Snittpulsen hamnade på 90,5%. En kadens på 100 och i snitt 336 watt.

Jag insåg dock redan efter intervall ett att det skulle bli tufft att genomföra ytterligare tre gånger. Men jag bestämde mig för att göra ett ärligt försök.

Efter fyra minuters lugnare cykling var det så dags för intervall två.


 Redan efter en minut av intervallen började det bli tufft. Tillvaron började bli lite mer dimmig och jag kröp in i mig själv. Jag fortsatte dock att kämpa på och försökte hålla 100 i kadens.

Jag höll fyra minuter, men var sedan riktigt tärd och fick efter intervallen snabbt släppa mer på farten än efter intervall ett. Den andra intervallen startade på 82% och avslutades på 93%. Snittpulsen hamnade på 91,5%. En kadens på 100 och lite högre snittwatt på 339 watt. Överlag höll jag samma intensitet som intervall ett, men hade lite högre tryck sista minuten.

I slutet av andra intervallen brände det bra i benen och andningen var riktigt ansträngd, så det var riktigt skönt med lite lugnare cykling. Men innan jag visste ordet av var det dags igen. Nu var det dock bara hälften kvar.

Hela den tredje intervallen blev en kämpainsats. Nu brände det riktigt bra. Jag hade fått ned pulsen till 82% i början av intervallen, men den höjdes snabbt. Mot slutet av mina 4 minuter hade jag en puls på 96% och jag förstod inte hur det skulle gå att köra en intervall till. Snittpulsen hamnade på 92%, kadensen återigen på 100 och ett snitt på 338 watt. Inför sista intervallen fick jag trampa extremt lugnt för att få ned pulsen.

Vid start av sista intervallen låg jag åter på 82% av maxpuls. När det gått två minuter var jag redo att lägga ned, och döden kändes nära. Jag hade ju ändå klarat 14 bra minuter, så då för man sluta!?

Okej då, jag provar trettio sekunder till. Sekunder som gick riktigt långsamt. Sedan var det bara en och en halv minut kvar, så det borde ju gå. Jag peppade mig själv blundade och körde på.

Jag öppnade ögonen när de sista 90 sekunderna borde gått, och intervallen kunde avslutas. Jag tittade för säkerhets skull på datorn innan jag sänkte intensiteten och insåg då att det endast gått 25 sekunder!! Det var alltså över en minut kvar av intervallen. Trots tröttheten och frustrationen orkade jag på något sätt trampa ända hem. Riktigt bra!

Tärd var bara förnamnet. Det är inte så underligt då jag sista minuten låg på 98% av maxpuls! Snittpulsen hamnade på 93,5%. Jag lyckades också i sista intervallen hålla ett snitt på 340 watt.
Jag måste säga att jag är riktigt nöjd. Dagens pass var riktigt lyckat och jag kände mig starkare än vad jag trodde var möjligt, formen är nog lite bättre än vad jag trott och jag mäktade med att pressa mig hårdare än vad jag brukar klara den här tiden på året. Alltså - Riktigt nöjd!
 
Hela träningspasset blev 45 minuter långt varav 16 minuter alltså var riktigt tuffa. Det blev nästan 16 minuter i pulszon 5, 24 minuter i pulszon 4 och 5 minuter i pulszon 3. En snittpuls på hela passet på 86%. Givande - riktigt tufft. Det kanske finns hopp om den gamle gubben ändå!?

Belöningen blev 2 äggmackor med te och en frukt-/bärmix.

måndag 9 december 2013

Operation späkning - Urspårning

Idag var det fika på sängen för sonen som nu är en stor pojke. När man fyller 8 år känner man sig nästan vuxen, i alla fall i vissa frågor.

I går kväll var det barnkalas och i kväll kommer släkten för att fira Melvin.

För egen del har det blivit lite mycket firande och tröstande de senaste dagarna. Jag tänker då på
"Operation späkning" som nu varat i två veckor.

Dessförinnan hade jag en månad där jag tänkte lite mer på kosten. Det ledde fram till en minskning från 88 till 86,1 kg när operationen började för två veckor sedan.

Vecka ett av Operation späkning var framgångsrik och det blev minus 1,3 kg. Vecka två började lika bra, men sedan började i stället problemen. Ja, eller problem och problem. Vissa delar var väldigt trevliga, men inte optimala när man ska vara karaktärsfast.

På torsdag kväll hade vi en mycket trevlig personalkväll, men den låg inte i fas med det kostfokus jag ska hålla. Jag frossade i hemlagad pizza  och åt rejält med efterrätt. Dessutom blev det lite snacks. På fredagen hade vi gäster och då blev det förrätt, varmrätt och efterrätt med en ingång som inte riktigt var av det nyttiga slaget. Senare på kvällen blev det en del snacks.

På lördagen var jag sjuk och då började tröstätandet. Det blev både en hel del choklad, vilken vi på fredagen fått av våra gäster, såväl som popcorn på kvällen, lite pizza och både det ena och det andra. När jag känner mig sjuk och borde äta mindre blir det oftast tvärtom, och då ligger jag illa till vad gäller matintag.

I går hade jag efter 3 frosseridagar bestämt mig för att åter hoppa på det rätta spåret, så söndagen fungerade bra. Det blev alltså först 3 nyttiga dagar, därefter tre frosseridagar och slutligen en nyttig dag.

Efter att de första dagarna minskat med 0,6 kg blev det en riktigt fin uppgång i slutet av veckan.

Trots allt blev det dock en fortsatt minskning totalt sett under veckan, om än mycket marginell. Det krävs skärpning denna vecka om mitt delmål fram till jul ska ha en chans att hålla.

En utmaning är att det alltså är födelsedagsfika i kväll. Jag ska försöka hålla mig inom rimliga gränser för att sköta mig optimalt resten av veckan. Vi får se hur det går.

Det blev sammantaget -0,2 kg denna vecka och nu ligger jag alltså på 84,6. 1,6 kg kvar till delmålet som ska uppnås den 23 december.

Det krävs alltså minst 0,8 kg/ vecka i minskning och samtidigt tänker jag mig att öka träningen och förbättra styrkan i kroppen. En inte helt lätt ekvation att lösa. Tur jag gillar matematik.

Det känns trots allt som att detta håller på att glida mig ur händerna. Men jag ska i alla fall göra ett försök att åter fånga bollen och se hur det går.

Jag hoppas att jag efter denna vecka kan säga att jag varit frisk, träningen har gått bra och Operation späkning har varit lyckad, och jag är mycket närmare mitt delmål. Tyvärr tror jag det nog är lite för mycket att önska....

söndag 8 december 2013

Att vara eller inte vara

Ja, det är inte lätt att utvecklas när kroppen inte vill vara med. I tre veckors tid har tanken varit att kontinuerligt öka trycket och köra tuffare och tuffare intervaller. Av det har det blivit intet.

Jo, jag har tränat en del och vissa pass har varit bra och andra helt okej. Men det har inte gått att få någon kontinuitet. Där har kroppen sagt ifrån.

Under hela perioden har jag haft något skit i kroppen som inte riktigt vill ge upp. De flesta dagar känner jag mig inte sjuk, däremot finns det ofta en del rossel i bröstet. Någon dag per vecka, känner jag mig ännu sämre.

Någon av er kanske säger - men vila då tills du är riktigt frisk. Ja, det är lätt att säga om man först är sjuk och sedan blir man frisk. Så är det inte nu, utan det finns något latent i kroppen. Jag har vid flera tillfällen känt mig fullt frisk, men så poppar skiten fram igen. Hur vet man då när man är frisk? Ja inte vet jag, men frustrerande är det.

Det har nu sett ut så på samma sätt under tre veckor. Först kör jag ett pass som är bra eller mycket bra. Jag känner mig också helt frisk. Därefter går det okej pass två under veckan och det tredje passet går dåligt. Mot slutet av veckan börjar jag må sämre och då blir det vila. Efter ett antal dagar när kroppen varit riktigt dålig går det åter att träna och då går det ganska bra.

Denna vecka har det varit samma visa. I måndags var jag starkare än på länge och var riktigt nöjd för nu för alla sjukdomssymptom borta. Tisdagen kändes också bra, men på onsdag var jag åter svag. Torsdag hade jag inplanerad vila.

När jag sedan skulle träna under fredagen gick det inte alls. Kroppen var helt ur slag. Däremot hade vi gäster på kvällen vilket var riktigt trevligt.

Igår kände jag mig riktigt sjuk och sov mest hela dagen. Trots det var jag helt ur slag fram emot kvällen. Efter en lång natts sömn känns det bättre i dag, men inte optimalt.

Jag bedömde dock att det var tillräckligt bra för att köra några 20:or. Att köra tuffa intervaller fanns inte på kartan. Jag värmde istället upp tio minuter, körde sedan 22 minuter på 85% av maxpuls för att därefter köra lite lugnare i 8 minuter. Därefter körde jag 19 minuter på 85% av maxpuls innan jag tryckte på med drygt 90% av maxpuls under 3 minuter. Efter 8 minuters lugnare cykling körde jag 26 minuter på 85% av maxpuls innan jag avslutade med 4 minuter lugnare cykling.

Det blev alltså 70 minuter med lite högre intensitet och 30 minuter i ett moderat tempo. För hela rundan hamnade snittpulsen på 83% av maxpuls. Passet kändes helt okej, men inte alls på topp.

Nu får vi se hur det känns i morgon och de närmsta dagarna. Jag hoppas verkligen att det snart får kännas så bra att jag åter kan trycka bra intervaller. Det är ju framför allt den typen av träning som gör att man tar nästa steg i sin utveckling.

Framför allt hoppas jag få må bättre en längre tid och att måendet inte ska störa träningen.

Min blogglista