tisdag 31 december 2013

Gott nytt och lite annat

Sista dagen på året, och även sista träningspasset. Det blev ytterligare ett distanspass. Inget att skriva hem om. Segt i benen och allmänt relativt dålig.

Men i morgon börjar det nya året med nya chanser. Då har jag bestämt mig för att även mående och cykelform ska tillbaka på banan.

Jag återkommer med en summering av 2013 någon gång de närmsta dagarna, och också förhoppningsvis också med rapporter om bra träning.

Nu firar vi in det nya året med bror och familj.

Gott nytt år till er alla!!

måndag 30 december 2013

Ha mage att cykla

Gårdagen blev inte som jag tänkt det. Meningen var att jag skulle göra en mängd saker hemma och dessutom cykla ca 2 timmar. Det blev inget av detta. I stället tog magproblemen mitt fokus, då de var större än tidigare.

Magsmärtorna gjorde att jag var tvungen att ta det lugnt under dagen. Jag hoppades det skulle släppa under dagen, men när jag skulle cykla vid sjuttontiden blev det istället till att gå och vila.

Inte min mage, men den kändes ungefär så här...
Efter att ha sovit drygt två timmar kändes det något bättre. Jag var upp en stund och därefter såg jag och Katten på en film i sängen.

Efter att totalt sovit 11 timmar hade jag i morse sovit bort en stor del av magsmärtorna. Magmedicinerna var dock slut, så i samband med att vi skulle till svärfar på hans födelsedag blev det till att köpa nya. Vi skulle samtidigt hämta ut mediciner till Tova. Som vanligt var apoteket "snabba" så det nog inte mer än 45 minuter. Det är fascinerande hur lång tid man måste avsätta om man ska hämta ut medicin på ett apotek. Nog om detta.

Egentligen var det dags för cykelvila idag, men då jag inte kunde träna igår har jag försökt ta igen det idag. Målet var minst 90 minuter, och för att få in det blev det 60 minuter innan vi åkte till svärföräldrarna och sedan ytterligare 40 minuter efter att jag förberett middagen för kvällen. Efter cyklingen var det sedan dags för middag.

Själva cyklingen då? Ja de första 60 minuterna blev lugna och en koll på hur magen skulle reagera. Magen kändes bra, och benen ganska sega - så det var som det skulle.

Eftermiddagens cykelpass innehöll 5 minuters uppvärmning och 5 minuters lugnare cykling på slutet. Däremellan körde jag en 30 minuters sammanhängande tröskelintervall som faktiskt kändes helt ok. Det har känts bättre, men jag var hyfsat stark och orkade hålla trycket ganska bra.

Första timmen i dag hamnade snittpulsen på 78% och effekten var låg.

Andra passet var snittpulsen 82% av maxpuls och under tröskelintervallen i snitt 85% av maxpuls. Snitteffekten på andra passet hamnade 272 watt och för intervallen på ca 290 watt. Som vanligt går effekten inte att jämföra rakt av med andra, men utifrån mina egna siffror var det helt ok.

Nu hoppas jag att magen håller ihop. Då blir det ett lite längre distanspass i morgon eftermiddag - det sista för i år. Därefter är det dags att summera 2013. På kvällen blir det nyårsfirande hos bror, vilket känns skoj.

söndag 29 december 2013

Ett vrak

Ja det är lite så att man känner sig som Vasa. Då menar jag inte kungen som regerade över Sverige i över 40 år. Nej jag menar skeppet Vasa - ett vrak.

Under året har det sågats häftigt på skrovet under många tillfällen. Det har tagit tid, men det har gått att laga. Inte är skeppet lika snyggt och kanske fungerar det inte lika bra - men det har flutit. Nu vid den senaste grundstötningen som var före jul blev skadorna omfattande. Hur stora är svåra att veta. För det krävs ordentliga besiktningar. Det är ju så att det som ligger under ytan är svårt att upptäcka. Det är dock klart att skrovet blir svårare att återställa för varje skada som uppkommer.
Det är tur i oturen att det är jultider. Tråkigt då så mycket skoj brukar hända kring julen, men bra för att det finns mer tid att reparera skadorna.

Istället för att ta sig för och ägna oss åt många roliga aktiviteter har vi mest bara varit. Kraften finns inte där för något annat. Så jag och Katten har alltså egentligen bara existerat den senaste tiden.

Dessutom har min gamla mage börjat krångla. Tur då att det finns många magmediciner att ta till. Det känns väl inte optimalt nu, men det ska bli bättre.

Jag vet inte om jag vågar säga det, men jag har inte varit ur huset på fem dagar, med undantag för en kort visit hos mor och far. Nu är dock maten slut i kylen, så det blir nog till att ta sig en tur till affären i alla fall.

Jag har beslutat mig för att ta nya tag på det nya året, så nu är det som längst två dagar kvar innan jag måste försöka gaska upp mig och ta tag i mig själv och livet. Om inte annat begära bärgare för att lyfta upp vraket från botten.

Det är helt klart så att måendet även påverkar utfallet på träningen. Jag har nämligen försökt träna på hela tiden, men inte spritter det i benen och i övriga kroppen. Det känns inte heller som att syreupptagningen är på topp. Det känns mer som det behövs extra syrgas och att det är sirap i benen. Då menar jag inte vår hund med samma namn.
Men det är klart, kroppen är inte alltid på topp i vanliga fall heller. Nu har det dock varit lite annorlunda. Känslan mellan passen varierar mer, och även inom passen varierar känslan betänkligt. Jag har dock kämpat på med träningen och det är jag nöjd med.

Efter jul har jag tränat på juldagen, annandagen och i går. Tanken är att det även ska bli en tur i dag bara magen blir lite bättre än vad den är just nu.

I går blev det ett långpass på 130 minuter samtidigt som jag tittade på Tour de Ski. Det blev alltså ett pass med distanstempo och en inte en särskilt hög insats. Trots detta kändes benen sega och pulsen var hög. Det blev en obekväm tur från start och det fortsatte. Jag hade bestämt mig innan jag startade att det skulle bli minst 120 minuter. När det gått 30 minuter förstod jag inte hur jag skulle kunna köra ytterligare 90 minuter. Detta då allt kändes dåligt.
För att se något hopp i tillvaron bestämde jag mig för att köra en timme, ta en paus och därefter köra en timme till om det kändes ok. När jag kom fram till ca 60 minuter så kändes det för en stund lite bättre, så jag trampade vidare. För varje tia tänkte jag, jag kör en tia till. Till slut hade jag nästan kört två timmar. Då bestämde jag mig för att köra så länge att min cykeldator visade att jag förbrukat 2000 kalorier. Därför blev det då ytterligare 11 minuter.

Det kändes aldrig bra, och benen var mer sega både före, under och efter passet än vad de  borde. Men jag körde det jag skulle och jag gav inte upp.

Snittpulsen på rundan hamnade på 80% av maxpuls, men den borde ha varit lägre om vi ser till hur mycket watt som trycktes.

Nu får vi se om jag orkar och kan ta mig för ytterligare ett pass idag!?

fredag 27 december 2013

Vännäs CK - Beställ kläder

Sedan en tid tillbaka finns information på Vännäs CK:s facebooksida om att det är dags att beställa cykelkläder inför säsongen som kommer.

Här kommer en extra påminnelse så att ingen av er som är intresserade missar att beställa.

Jag vet att flera i föreningen vid tidigare tillfälle köpt cykelkläder, men tänk på att vi troligen inte beställer några cykelkläder inför 2015. Därför bör de kläder ni beställer nu täcka behoven för både 2014 och 2015.

Själv har jag sedan tidigare 2 byxor och 3 tröjor med klubbens färger. Dessa har jag dock kört på 1-2 säsonger och de börjar vara lite tärda. Jag kommer därför att beställa 3 par nya byxor och 3 tröjor. Detta för att vara säker på att klara mig två hela säsonger.

Ni gör alla som ni vill, men allra minst bör man enligt min mening ha två av vardera. Samtidigt bör du tänka på att de cykelkläder du har nu kanske inte är särskilt fräscha 2015?

Observera att det också går att beställa väst och jacka.

Beställning ska vara gjord senast på nyårsafton. Därefter är tanken att vi skickar in beställningarna.

Du kan göra din beställning genom att lämna en kommentar här, skriva in din beställning på vår facebooksida under det senast inlägget som gjordes idag (27 december) eller så mailar du till föreningen: styrelsen@vannasck.se.

Ta nu chansen att bära de snyggaste?! cykelkläderna här i norr.

20 med tidsbrist

Idag blev det en lugn förmiddag tillsammans med familjen. Därefter var det dags för lite cykling. Tanken var att köra två relativt tuffa tjugor.

Efter tio minuters uppvärmning var det dags. Målet var att lägga mig på 96 i kadens och drygt 300 watt enligt min trainer. Det kändes inte alls bra och efter tio minuter tänkte jag ge upp. Att köra exempelvis tre tior är nästan lika bra!? Att ge upp nu är inte ett misslyckande!?

Jag gaskade upp mig och bestämde efter tag för att istället köra en tjuga och försöka kämpa mig igenom intervallen. En tjuga är ju mer än ingen. Benen var riktigt trötta och sega, medan pulsen inte riktigt gick upp som den skulle. På något sätt lyckades jag fixa intervallen och steg då av cykeln för lite stretching, och för att se om pulsen gick ned normalt som den gör när allt är ok. Pulsen gick ned ok, men inte riktigt som den ska. I bland är det så utan att det är några problem, i andra fall är något sjukt på gång.

Efter fem minuters vila och stretching körde jag i ett lugnare tempo vilket jag planerade att hålla ca 20 minuter innan passet skulle avslutas. Efter några minuter kändes det bättre, så jag höjde intensiteten. Jag tittade på klockan och insåg att vi var bjudna på mat hos mor och far om ca 25 minuter. Tur att de bor nära...

Jag insåg att jag som mest skulle hinna med en femtonminutersintervall. Då jag blev riktigt tärd av den första intervallen la jag mig lägre nu, på drygt 280 watt. Jag trampade på hela intervallen och slutade därefter direkt.

Totalt blev då rundan 10 minuters uppvärmning, en 20 minutersintervall i stressad tröskel, 5 minuters lugnare cykling och därefter 15 minuter där jag hamnade mellan sweetspot och tröskel.

Snittwatt på hela rundan ca 280 watt och en snittpuls för hela passet på 81% av maxpuls.

Efter avslutat pass blev det en Gunde Svan dusch och ett snabbt ombyte. Därefter dags för middag med mor, far och bröder med familjer. God mat och trevligt sällskap.

Tyvärr känner jag nu ett tryck kring bihålorna och en annalkande huvudvärk. Jag hoppas att inte ytterligare en förkylning är på ingång, utan att lite sömn kurerar detta.

onsdag 25 december 2013

Lugnt, spel och ettor

Idag har vi tagit det så lugnt som möjligt. Det är skönt att ta en dag då man bara är och kanske fixar och trixar lite med de julklappar som tomten kom med igår. Melvin har bland annat byggt tre större legokreationer. Vi har också provat på ett sällskapsspel som Melvin fått och dessutom har sonen provat på ett nytt tv-spel. Sedan har vi sett på Askungen (hela filmen).

Målet är också att ta det så lugnt som möjligt den närmsta tiden (bortsett från träningen) som ett led i att återhämta sig från allt jobbigt som varit. Sist Tova var så här dålig tog det ca 2,5 månader innan jag var mig själv igen. Så fick jag ca 1,5 månader och nu är vi där igen. Jag vet sedan tidigare att det krävs mycket lugn, avskildhet och trevliga aktiviteter för att snabba på vägen mot ett okej mående. Att Tova mår bra är också en väldigt bra medicin. Därför känns det fantastiskt att Tova idag orkat vara uppe flera timmar i dag.

Fram mot kvällen blev det lite träning. Först körde Katten ett cykelpass och därefter var det min tur. Jag körde 10 minuters uppvärmning, därefter 10 minuter med lite bättre tempo. Så var det dags för dagens ettor. Det blev 10 stycken med en minuts lugnare cykling emellan. Därefter trampade jag lugnare i fem minuter för att avsluta dagens tuffare del med en tvåminutersintervall. Jag trampade ned och sedan var cyklingen över. Cyklingen kändes riktigt bra, och var ytterligare ett steg i rätt riktning.

Nu när jag är ledig ett tag framöver är planen att det ska bli rikligt med träning. Vi får se hur det går med detta.

tisdag 24 december 2013

Kaffejul

Så var vi framme vid julen och allt vad den bär med sig. Detta brukar alltid vara en av de trevligaste helgerna under året, och dagar jag ser fram emot.

I år har det dock blivit annorlunda då i stort sett all planering uteblivit då alla kraft ägnats åt Tova.

Nu är dock alla i familjen samlade och Tova, familjens kämpe har återhämtat sig snabbt de senaste dagarna. Kanske är hon helt återhämtad när det nya året börjar?!

Som seden bjuder dricker alla kaffe på julafton oavsett ålder. Det innebär att Melvin 8 år för tredje året i rad nu dricker kaffe. Eller dricker och dricker. Tidigare år har han nog klarat en klunk, men i år blir det nog nästan en halv kopp. Bra jobbat!

Tova gillar kaffe sedan många år tillbaka. Jag tror att det varit en favoritdryck sedan hon kanske var 7 år. Hade det varit upp till mig och Tova hade det nog blivit kaffe lite då och då. Nu är Katten hård med Tova och därför blir det bara kaffe på vissa högtider såsom jul, sin egen födelsedag etc.

Själv satsar jag på ca 15 koppar om dagen. Det blir nog varken mer eller mindre på en högtidsdag. Det är nog bara på en fikarunda jag drar upp kaffekonsumtionen. Då brukar jag bara på cykelstoppet kunna beta av en 6-7 koppar. Mycket gott.

Vi har också under många år haft en tradition av morgonfika med mackor tillsammans med skinka och lax. Därefter äter man så många kakor som det går. För något år sedan blev det istället så att jag bakade scones på morgonen. Nu anser sonen att det är den nya traditionen, så i år igen blev det sconesbak och därefter fika framför barn-tv.

Nu blir det till att fixa till lite mer här hemma då vi får besök vid två. Vi ska också innan dess hinna på några kortare julaftonsbesök.

Jag önskar er alla en God Jul och med en önskan om att alla får må bra i resten av detta och hela nästa år!

Melvin och Tova på Tovas senaste födelsedag. I bakgrunden tittar farfar fram.

söndag 22 december 2013

Hemma bäst

Visst, det är en del kramper kvar, och fortfarande orkar Tova inte mycket mer än att vara. Men hon har nu ätit i två dagar, och då vill vi att hon ska få komma hem.

Vi hoppas och tror att det har vänt och då kan vi sköta henne hemma lika bra som de gör på sjukhuset. Planen är därför att Tova åker hem ikväll. Det känns riktigt bra! Sedan är det ett bra tag innan Tova är sig själv, men viktigast just nu är att hon får komma hem.

Idag har jag tränat för tredje dagen i rad. Det blev en kombination av trösklar och sweetspot. Körde två av varje under totalt 35 minuter. I övrigt lite upp- och nedvärmning. En snittpuls på 85% under de trettiofem minutrarna och totalt på hela passet 82%. Som mest låg jag på 90% av maxpuls. Ett bra och lite kortare pass efter att kört lite längre de andra passen denna vecka.

lördag 21 december 2013

Sjukt bra med mat

Tänk att en liten tugga kan göra en så glad.

Efter att i går gått bärsärkagång på sjukhuset och dompterat grande, så har det senaste dygnet på sjukhuset hanterats på det sätt som vi ansett en längre tid. Sedan vet jag inte om vi skaffat oss några extra vänner på sjukhuset, men utfallet hoppas jag gör att de får förståelse för mitt handlande.

I natt fick Tova kramper, precis som natten innan. Men denna gång medicinerades direkt (till skillnad från när vi följde läkarnas plan) och kramperna kom snabbt under kontroll. Dessutom var det ingen personal som sprang och väckte henne under natten. Det gjorde att Tova sov bra under natten och fick ännu mer tid att återhämta sig.

Till skillnad från igår har det lett till att Tova nu mår lite bättre. Tova är fortfarande otroligt trött och tärd, men hon är bättre.

I dag har Tova ätit mat för första gången på 11 dagar. Det var inte mer än en halv portion till lunch och en halv portion till middag, men det var mat och hon åt. Det kan tyckas banalt, men det är helt avgörande för att Tova ska må bättre och komma vidare. Att se eller höra att Tova ätit när hon varit riktigt dålig är ren lycka. Det är det allra tydligaste tecknet på att Tova mår bättre, och varje tugga mat ger ett större hopp om bättring.
Nu hoppas jag att det fortsätter på detta sätt, så att vår lilla gumma kan vara hemma till jul.

Vad gäller träningen har jag skött den ganska så bra under Tovas sjukdomstid som börjar närma sig tre veckor varav snart två veckor på sjukhus. På något sätt är det som att träning skapar kraft och ger fokus. Mer träning ger mer ork.

Det känns också som att cykelformen kommer allt mer, vilket är mycket lovande. Jag planerar att återkomma i morgon med lite information kring den senaste tidens träning.

fredag 20 december 2013

Lyssna inte - ett framgångskoncept!!

Till att börja med vill jag tacka för otroligt värmande och stöttande ord Ifrån min käre bror. Jag är verkligen glad att du finns. Här kan du läsa det enligt min mening mycket fina inlägget.


I dag tänker jag bara skriva om cykling och träning den senaste veckan, och hur formen på något mirakulöst sätt blivit bättre. Jag kommer inte att skriva om Tova och hennes mående.
Jag kommer alltså inte att skriva något om att sedan vi lämnade intensiven är det stört omöjligt att få någon ordning på hur personalen här ska göra för att det ska vara det bästa möjliga för Tova.
Jag skriver inget om att vi idag för säkert 15:e gången fick försöka få en läkare att förstå hur Tovas kramper bör hanteras. Jag skriver då inte heller att när vi slutligen fått en läkare att förstå börjar en ny, som då inte förstår och cirkusen börjar om.
Jag skriver inte heller att personalen vill vara försiktig med kramplösande mediciner när Tova mår dåligt – ”hon blir ju så trött”. I stället låter de henne ha kramp hela nätterna så att hon inte får sova. Det skriver jag inte heller och inget kring att de tror att hon blir piggare med denna taktik.
Att vi försökt förklara att trötthet ger kramper och att hon måste få sova, att kramplösande bör ges snabbt och i början av kramperna för att de inte ska växa till och att inte personal ska vara i rummet och stöka när hon väl somnat – har inte gett något vidare resultat. Ibland får vi några att förstå detta. De går då hem och så kommer ny oförstående personal.
Då är vi tillbaka i bristande medicinering, oljud, oförstående, ointresse mm. Jag tror att många rent allmänt skulle må bra av att arbeta med att situationsanpassa sitt agerande och vara flexibla i sitt tänk.
Jag tror inte heller att jag ska skriva om att Tovas särskilda läkare mot kramper som hon haft sedan 2002 precis har slutat. Jag ska då inte skriva att vi hade hennes personliga mobilnummer och kunde nå henne nästan när som helst, och att hon alltid visade förståelse.  När vi låg på sjukhus kom hon i stort sett dagligen för att kolla läget. Nu har vi precis fått en ny personlig neurologläkare. Varje dag under Tovas sjukhusvistelse har vi velat träffa honom för att diskutera krampmediciner och fortsatt behandling. Han har via personal meddelat att han kommer när han får tid. Jag kommer inte att skriva att vi funderar lite kring hur vår nya läkare tänker när han väljer att inte träffa Tova och hennes föräldrar förrän efter nio dagar av sjukhusvistelse. Att Tova haft kramper i 9 dygn och man inte får ordning på detta är alltså inte prioriterat. Skulle vara intressant att veta vilka andra 74 uppdrag de senaste dagarna som var viktigare.
Jag kommer inte att skriva att på intensivvårdsavdelningen frågar man alltid föräldrarna då man känner sig osäker kring kramper och dess behandling, hur Tova känner det etc. Med andra ord lyssnar man på föräldrarna, ser de som en resurs och inser (och anser) att föräldrarna känner sitt barn bäst.  På barnavdelningen arbetar man inte på detta sätt, för här vet den sköterska som under alla år träffat Tova kanske en kvart, mer än vad föräldrarna vet. De vet också mer än den som arbetat tidigare, så vad som överenskommits då är inte intressant.
Jag skriver nog inte heller något kring att när Tova i natt åter hade kramper ville man som vanligt inte ge henne någon medicin mot detta. ”Hon kunde ju bli trött”. I stället fick Tova krampa i 7,5 timmar under natten. Slutligen fick Tova somna vid sju på morgonen. Nu har de undrat hur det går med maten och medicinerna. Ja, hur går det? Inget vidare. Hon verkar lite trött. Förstår inte det. Hon fick ju ingen stesolid i natt så då borde hon ju nu vara pigg!?


Tova på morgonen efter en natt med kramper

Slutligen ska jag inte skriva något om att jag inte varit på sjukhuset på några dagar då jag var tvungen att vara på arbetet onsdag och torsdag. Då kommer det inte heller framgå här att jag efter två timmars närvaro har förklarat för läkare, sjuksköterskor, barnsköterskor och sjukgymnaster hur fantastiskt väl deras teorier fungerar, och hur bra de är på lyssna och lära. Om de förstod – ja kanske. Om de jobbade i natten som var – Inte alls. Om de ska jobba i natt – Nej inte alls. Om det brukar fungera med kunskapsöverföring vid ”skiftbyte” – sällan. Om detta leder till en förbättring – tveksamt.

Behöver jag säga att det varit samma visa alla de tidigare gånger Tova varit på sjukhus, och det är många det....
Jag skulle tro att jag personligen skulle behöva prata med var och en minst två gånger innan de är på banan. Jag hoppas att jag inte hinner det, för då blir vi nog här minst en månad till.
Jag ska alltså inte skriva att jag är hyfsat frustrerad på det bristande lärandet som sker här, och jag ska inte heller skriva något kring min och Kattens irritation kring detta. Att detta bidrar till att Tova blir kvar längre på sjukhuset än nödvändigt, det ska jag inte yppa. Nej, jag är inte bitter.

Ska inte heller lägga till som en slutkläm att det också finns många i personalen som är fantastiska och förstående på alla de sätt.

Jag skriver nog inte heller något om att vi i dag för första gången på länge har fått en läkare som varit ödmjuk, förstått situationen och är öppen för våra åsikter. Vi har nu enats om en lämplig behandling för Tova om/när kramperna kommer igen. Han verkar också ha en plan för hur han ska föra denna information vidare vilket känns bra. Nu får vi vänta och se om det fungerar när han åker hem och någon annan tar över.
I det här inlägget ska jag istället bara skriva kring min träning och att den faktiskt gått ganska bra.
 

onsdag 18 december 2013

Hela familjen hemma till jul?

Förra onsdagen hamnade Tova på intensiven. Sedan dess har det inte varit praktiskt möjligt och inte heller så att jag orkat vara på arbetet. Jag har dock arbetat en del hemifrån, men i morgon och på torsdag känns det som att jag "måste" vara på arbetet. Vi har årets sista ledarlagsdag i morgon och på torsdag är det Barn- och utbildningsnämnd och då är det mycket svårt att vara borta.

Jag skulle nu helst skriva att Tova snart är bra, och att hon får åka hem - men så är det inte. Fortfarande är lungfunktionen dålig och hon behöver fortfarande syrgasstöd och det genomförs en mängd åtgärder får att få igång andningen, men än så länge är det långt kvar.
  
Tovas kramper har blivit allt mer påtagliga de senaste dagarna. Tova är vaken då och då utan kramper, men är så slut att hon inte orkar någonting.

Jag trodde det började gå åt rätt håll i söndags, men nu är jag mer osäker. Jag är inte längre säker på att Tova kommer hem till jul. Jag gillar verkligen julen och allt som kommer med den. Att Tova då skulle ligga kvar på sjukhuset skulle kännas riktigt tungt, och finns knappt i min föreställningsvärld.
Tova nöjd framför granen julen 2012






Det är dessutom vi som ska julen hemma hos oss i år. Det har vi inte ägnat en tanke på den senaste veckan, och det blir nog inte så många tankar de närmsta dagarna heller. Det innebär att allt kommer vara oplanerat och inga inköp vara gjorde när det bara är någon/några dagar kvar. Att ha julen hemma hos oss känns dessutom mycket avlägset om inte Tova är hemma med oss. Ja, vi lär nog inte veta hur det blir med julen förrän det är jul.

Den tid som jag inte varit på sjukhuset sista veckan har jag försökt att vila, träna och sova så mycket som möjligt. Allt för att inte bli helt knäckt och snabbare komma igång och bli mitt rätta jag, när denna pärs är över. Den som har provat på en så stressande och svår situation som vi är i vet vad jag pratar om. För vår del har det till och från varit ett faktum i snart 13 år. Det är mer än en gång man trott att det inte går att orka mer, men någonstans har vi alltid hittat kraften.

Otroligt nog går den träning jag lyckats trycka in på slutet förvånansvärt bra och jag blir i alla fall på ett område starkare och starkare. Jag återkommer inom kort lite mer kring detta.

Vad gäller Operation späkning så är den för stunden lika uppgiven som jag känner mig då och då. Jag har alltså inte gjort någon vägning denna vecka som det var tänkt, men jag är ganska säker på att den inte skulle visa önskat resultat.
Tova, Melvin och Katten hos farfar och farmor julen 2012

Just nu har jag alltså bara en önskan inför julen - att Tova får komma hem till sin familj.

söndag 15 december 2013

Att slita spjutet ur mitt bröst!

Detta blir ännu ett inlägg om smärta, oro och rädsla istället för träning, utmaningar och mål. Anledningen till detta är att det upptar mig just nu, och att jag tycker det är tufft att berätta samma sak om och om igen för alla som frågar. Varje gång jag berättar upplever jag allt igen, samtidigt som jag verkligen uppskattar att ni bryr er. När Tova mår som sämst är detta dessutom det enda sättet jag förmår att berätta för alla som är oroliga och undrar.
 
Min blogg fungerar lite som en dagbok, både nu och andra dagar. I vanliga fall oftast en träningsdagbok med lite kuriosa och familjehändelser, men nu om det verkliga och tuffa i livet. Bland andra syften att skriva om Tovas och vår livssituation blir detta ett sätt att hantera smärtan. Att släppa ut känslorna tror jag kan vara bra.

Jag åkte ikväll hem med Melvin efter att han fått träffa Tova på sjukhuset. Katten är med Tova över natten och under morgondagen.
Från förra sjukhusbesöket då Tova blivit lite piggare.
Här sitter jag nu ensam mitt i natten, med mina tankar som vandrar. Som en form av terapi försöker jag skriva vad jag tänker.

I morgon ska jag och Melvin vara i Obbola mest hela dagen på innebandymatcher. Det känns både kul och jobbigt utifrån hur läget är just nu. Men då det är tufft för Melvin när Tova mår dåligt är det extra viktigt att vi håller fast vid hans aktiviteter och försöker hitta på bra och roliga saker.

Någon cykling har det inte blivit på ett antal dagar. Det har varken funnits tid eller kraft. Jag hoppas att jag snart kan vara på banan igen. Jag vet ju att träning får mig att må bra och gör att jag lättare orkar med allt annat som finns i livet. Dessutom är ju cykling fantastisk sport.

Vi har nu fått veta att Tova har någon typ av resistent bakterie vilken bidragit till att hon legat på intensiven, och blivit så extremt dålig. Den har slagit ut ena lungan och gjort den andra svag.

Vid lördagens mätning av CRP låg det på närmare 300 (ska ligga under 10), riktigt högt. Kramperna har fortsatt och hon är rejält rosslig. Under söndagen ska de ta ett nytt CRP på Tova, och förhoppningsvis har värdet då sjunkit. Då vet man att de hittat rätt behandling. I annat fall måste de hitta ett ännu starkare och förhoppningsvis bättre antibiotika som hjälper mot bakterierna.


Från lördag vid 15.00 då Tova börjat kunna andas själv
Vad som är positivt är att Tova nu andas själv och behöver bara syrgas för att klara syresättningen. Förhoppningsvis blir hon så pass pigg under söndagen att personalen kan ta bort sonden och syrestödet. Tova har fått lämna intensiven och är nu på barnavdelningen, vilket också är ett steg i rätt riktning. Hon har till och från gett ögonkontakt och varit närvarande. Det känns bra att det verkar ha vänt och Tova mår lite bättre.

Samtidigt känner jag smärta inom mig. Jag slits isär av att gång på gång få se Tova lida, att sitta där hjälplös och bara hoppas att allt ska gå bra. Att sitta där och befara det värsta, kastas mellan hopp och förtvivlan och aldrig veta vad som väntar.

Det gör ont i mig, som ett svärd genom bröstet, det bränner och kryper i kroppen, som en klump i magen som något som trycker ned mig i marken och trötthet/matthet större än efter en idrottslig maxinsats. Dessutom ingen skön trötthet utan en olustig sådan. När Tova blir sitt rätta jag vet jag att varje gång finns allt detta kvar.

Alla i familjen påverkas, självklart är det tuffast för Tova och hon är också den största kämpen. Men även Melvin mår dåligt när Tova är dålig och jag och Katten brukar inte återhämta oss på flera veckor när det varit som sämst.
Dessutom vet vi att vi aldrig vet när det händer igen.

Jag hoppas nu att Tova snart mår så bra att hon kan börja äta, att bakterierna ger med sig och att kramperna blir hanterbara. Då kan jag börja med att slita spjutet ur mitt bröst. Det kommer att ta tid, vara smärtsamt och efterlämna ännu ett ärr bland de andra jag tidigare fått när Tova mått dåligt. Ett ärr som alltid kommer att finnas kvar, ett ärr jag får leva med och hantera. Men förhoppningsvis inte ett ärr som ger andra bestående skador.

Då börjar åter kampen för att orka se framåt, se möjligheter, hitta lösningar och hantera att vi aldrig vet vad som väntar. Det är tufft riktigt tufft. Jag är så glad att jag har min familj, och att vi kämpar tillsammans.
Man kan tycka att det borde räcka med allt som följer med Tovas handikapp och den tuffa situation som hon och resten av familjen har i övrigt. Men inte då, det måste hela tiden späs på med nya och tuffa utmaningar.

Vi har alla i familjen gång på gång tryckts ned under ytan, kippat efter luft, inte sett någon räddning, trott vi ska drunkna, nästan gett upp men fortsatt kämpa. När det sett som mörkast ut har livbåten skymtats i fjärran, och på något sätt har vi än så länge, varje gång hållit oss över vattenytan och tagit oss till vår räddning.
Vi kommer nog behöva en livbåt många gånger till. Jag hoppas bara att vi orkar fortsätta kämpa, att vi aldrig ger upp att livbåten fortsätter skymta fram, och att vi trots att vi för varje gång blir tröttare orkar mäkta med att kämpa oss fram till vår räddning, igen och igen.

Ett sätt att lättare hantera denna situation och vad som kommer är att ha människor omkring sig som bryr sig. Det har vi. Vi är så tacksamma för alla som visat och visar omtanke, värme och kärlek. Framför allt gäller det er som ställer upp när det är som tuffast, både i det lilla och i det stora. Utan er hade vi redan sjunkit till botten.
Alla ni som finns där för oss - Det hjälper i tuffa tider, och bidrar till att vi kommer vidare. Tack!

Allra mest vill jag tacka mina barns farfar och farmor, som alltid har funnit där och finns där för oss. Jag vet att jag är dålig på att visa min uppskattning, men ni är viktigast av allt.

Jag hoppas Tova vid nästa inlägg är så pigg att det då främst kommer att handla om något roligt som hänt, cykling eller något annat skoj. Något som får mig att se framåt, något som kan ge mig glädje.

Nu säger jag god natt och hoppas jag får och kan sova de 4 timmar som är kvar innan det är dags att stiga upp och packa för en innebandymatch eller två tillsammans med sonen.
 
 

fredag 13 december 2013

Kvar på intensiven

Tova har haft lunginflammation och antibiotika mot detta sedan en vecka tillbaka.

Tova har året om kramper till och från, men i tisdags kväll blev det mer. Efter att ha gett akut kramplösande vid tre tillfällen under onsdag förmiddag fanns ingen återvändo. Det blev ambulans till sjukhuset i Umeå. Detta för fjärde gången under 2013. Verkligen inget bra år för Tova.
Precis som vid Tovas förra vistelse hamnade hon på intensivvårdsavdelningen.
Katten var med Tova första natten och jag var hemma med Melvin.
Innan jag åkte till Tova under torsdagen körde jag ett kort och extremt tufft tabatapass, då jag vet att det väntade flera dygns stillasittande i en stol. Jag gick all-in. Efter varje 20 sekundersintervall var jag helt väck. Det var just precis så att jag orkade köra klart. Därefter 10 sekunders vila, för 20 nya sekunder på max. När detta hade upprepats 8 ggr var jag alldeles matt och benen skakade.  Tänk att 4 minuters arbete kan göra en så trött! Totalt blev passet bara 22 minuter, och det var vad jag mäktade med denna dag. Efter detta så åkte jag och bytte av Katten.
Här på intensiven är det riktigt tufft för Tova som mår riktigt dåligt. Till detta tillkommer sladdar och manicker, alla prov, mediciner och tjutandet från alla maskiner. Självklart är det jobbigt även för oss andra att timme efter timme sitta här inne med sina tankar. Ena stunden är det lite bättre för att i nästa vara sämre igen. Runt omkring Tova ligger andra patienter som inte heller mår bra, alla endast åtskilda med ett lakan. Där finns också anhöriga till de andra, också de oroliga och ledsna. Personalen är dock otroligt kompetenta, trevliga och förstående vilket gör situationen något lättare.
I nuläget fungerar inte Tovas vänstra lunga, den har kollapsat på något sätt. Tovas högra lunga är inte heller så bra. Dessutom ligger kramperna och lurar. Pulsen har hela tiden legat på en nivå jag har när jag är ute och tränar. Tova andas inte själv utan behöver hjälp. Den medicinska hjälpen går ut på att få ordning på kramperna, men i första hand få lungorna att fungera igen.
Jag hoppas att varje gång hon slår upp ögonen för en stund att hon ska vara sig själv, men än har det inte hänt. Tova har nu varit helt okontaktbar i ca 70 timmar, och det känns tyvärr som det blir många fler.
Idag har både jag och Katten varit här. I kväll har hon åkt hem för att i morgon åka på sin mammas 60-årsfest. Jag hoppas att hon får en riktigt bra dag. Melvin och Katten kommer alltså att vara på plats, medan jag och Tova skickar ett grattis från sjukhuset.
Tova blir nog kvar många fler dagar här på sjukhuset, men jag hoppas att det inte är jättelänge innan Tova är så pass bra att vi åtminstone kan lämna intensiven för att flytta till en vanlig barnavdelning. Hur det blir med det känns dock fortfarande mycket osäkert.
 

onsdag 11 december 2013

Sjuk dotter och ettor

Sådana här dagar blir både arbete och träning sekundära. När familjen mår dåligt finns inget annat för ögonen.

Tova har varit dålig i cirka en vecka, har inte varit i skolan, lunginflammation och har inte orkat någonting. I går kväll fick Tova dessutom kramper. Det fortsatte nu på morgonen, och trots stora mängder stesolid försvann inte kramperna. Vid ett idag blev det därför ambulans till sjukhuset.
Tova i somras någon vecka innan hon senast var på intensiven.

Tova ligger nu intuberad och nedsövd på intensiven. Lungorna är dessutom mycket dåliga. Nu ikväll är Katten hos Tova och jag har varit hemma med Melvin och vi har också varit på innebandy. Det gäller ju att även hålla uppe modet på sonen och inte låta honom drabbas allt för mycket. Vi har också hunnit med att titta lite på film.

Nu för en stund sedan körde jag ett mycket kort och hårt cykelpass för att rensa både huvud och kropp. I morgon åker jag till sjukhuset och byter av Katten. Jag blir då kvar till på lördag, så får vi se sedan hur det blir. Nu är fokus på att Tova ska återhämta sig och snart få må bra.

Dagens cykelpass blev 10 stycken ettor. De sista femton sekunderna i varje intervall brände det bra i benen. Jag höjde effekten vid de senare intervallerna och på den sista intervallen gick jag riktigt hårt sista trettio sekunderna. Idag körde jag mycket lugnare på vilominuten än vad jag brukar. Det fick till följd att snitt- och maxpuls blev lägre på intervallerna, men samtidigt kunde jag nog trycka lite mer effekt. Som vanligt får ni ta watt-uppgifterna med en nypa salt, då min trainer inte är kalibrerad, och siffrorna är osäkra. De fungerar dock för att jämföra med tidigare egna träningar. Det visar att jag tryckte på bra idag.


Snittsiffror under de 10 enminutersintervallerna.

            Kadens    Watt        Snittpuls        Maxpuls
1          102,5       360          84%               87%
2          103          373          83%               87%
3          104          373          82%               88%
4          104          373          84%               87%
5          103,5       368          85%               88%
6          105,5       387          85%               89%
7          104,5       382          86%               90%
8          104          383          86%               90%
9          104,5       373          87%               90%
10        108          428          88%               93%

Två bra träningspass i rad. Det var ett tag sedan. Men just nu känns det inte särskilt viktigt. Jag tänker bara på Tova. Men det var riktigt skönt att rensa skallen och kroppen och tänka på annat en liten stund.

tisdag 10 december 2013

4 riktigt starka

Under måndagen var jag piggare och benen kändes bra. Vilopulsen börjar bli mer normal, igår kväll i soffan 45 slag/minut. Det är bara 2 slag över vad jag brukar ha när jag har full form på sommaren.

Igår kväll var dock ingen träning möjlig då vi hade massor med gäster eftersom Melvin fyllde 8 år. Det var en mycket trevlig kväll, och själv skötte jag mig ganska hyfsat vad gäller att undvika att vräka i mig onyttigheter.

I dag var det en fullspäckad dag på jobbet och därför hade jag inte ätit middag förrän vid sju. Efter att ha sett på film med sonen ett tag var det dags för kvällens träningspass.

Då jag fortfarande kände mig pigg tänkte jag gå all-in i dag. Jag bestämde mig därför för att genomföra ett pass på det jag sämst på, men som är givande om man kör bra. Det innebär alltså hårda intervaller som ändå inte är särskilt korta - dvs 4 minutersintervaller. Jag brukar ha som svårast att pressa mig på 4:or. Det är lättare på kortare intervaller och när det blir längre intervaller där intensiteten blir lite lägre. Men nu skulle jag verkligen göra ett seriöst försök att övervinna fyrorna.

Jag började cykla lugnt för att kontinuerligt höja insatsen fram till minut 13. Därefter var det dags för 4 ggr 4 minutersintervallerna.

Jag bestämde mig för att verkligen utmana mig själv. Jag lade mig på 100 i kadens och ca 330 watt. Det var den insats jag körde ettor på för några veckor sedan, så i detta skede är det riktigt tufft för mig. Det kändes inte troligt att detta skulle hålla, men man måste ju våga för att vinna.

Första fyran började bra och det kändes helt ok. Jag började intervallen på 81% och mot slutet hade pulsen ökat till 92% av maxpuls. Snittpulsen hamnade på 90,5%. En kadens på 100 och i snitt 336 watt.

Jag insåg dock redan efter intervall ett att det skulle bli tufft att genomföra ytterligare tre gånger. Men jag bestämde mig för att göra ett ärligt försök.

Efter fyra minuters lugnare cykling var det så dags för intervall två.


 Redan efter en minut av intervallen började det bli tufft. Tillvaron började bli lite mer dimmig och jag kröp in i mig själv. Jag fortsatte dock att kämpa på och försökte hålla 100 i kadens.

Jag höll fyra minuter, men var sedan riktigt tärd och fick efter intervallen snabbt släppa mer på farten än efter intervall ett. Den andra intervallen startade på 82% och avslutades på 93%. Snittpulsen hamnade på 91,5%. En kadens på 100 och lite högre snittwatt på 339 watt. Överlag höll jag samma intensitet som intervall ett, men hade lite högre tryck sista minuten.

I slutet av andra intervallen brände det bra i benen och andningen var riktigt ansträngd, så det var riktigt skönt med lite lugnare cykling. Men innan jag visste ordet av var det dags igen. Nu var det dock bara hälften kvar.

Hela den tredje intervallen blev en kämpainsats. Nu brände det riktigt bra. Jag hade fått ned pulsen till 82% i början av intervallen, men den höjdes snabbt. Mot slutet av mina 4 minuter hade jag en puls på 96% och jag förstod inte hur det skulle gå att köra en intervall till. Snittpulsen hamnade på 92%, kadensen återigen på 100 och ett snitt på 338 watt. Inför sista intervallen fick jag trampa extremt lugnt för att få ned pulsen.

Vid start av sista intervallen låg jag åter på 82% av maxpuls. När det gått två minuter var jag redo att lägga ned, och döden kändes nära. Jag hade ju ändå klarat 14 bra minuter, så då för man sluta!?

Okej då, jag provar trettio sekunder till. Sekunder som gick riktigt långsamt. Sedan var det bara en och en halv minut kvar, så det borde ju gå. Jag peppade mig själv blundade och körde på.

Jag öppnade ögonen när de sista 90 sekunderna borde gått, och intervallen kunde avslutas. Jag tittade för säkerhets skull på datorn innan jag sänkte intensiteten och insåg då att det endast gått 25 sekunder!! Det var alltså över en minut kvar av intervallen. Trots tröttheten och frustrationen orkade jag på något sätt trampa ända hem. Riktigt bra!

Tärd var bara förnamnet. Det är inte så underligt då jag sista minuten låg på 98% av maxpuls! Snittpulsen hamnade på 93,5%. Jag lyckades också i sista intervallen hålla ett snitt på 340 watt.
Jag måste säga att jag är riktigt nöjd. Dagens pass var riktigt lyckat och jag kände mig starkare än vad jag trodde var möjligt, formen är nog lite bättre än vad jag trott och jag mäktade med att pressa mig hårdare än vad jag brukar klara den här tiden på året. Alltså - Riktigt nöjd!
 
Hela träningspasset blev 45 minuter långt varav 16 minuter alltså var riktigt tuffa. Det blev nästan 16 minuter i pulszon 5, 24 minuter i pulszon 4 och 5 minuter i pulszon 3. En snittpuls på hela passet på 86%. Givande - riktigt tufft. Det kanske finns hopp om den gamle gubben ändå!?

Belöningen blev 2 äggmackor med te och en frukt-/bärmix.

måndag 9 december 2013

Operation späkning - Urspårning

Idag var det fika på sängen för sonen som nu är en stor pojke. När man fyller 8 år känner man sig nästan vuxen, i alla fall i vissa frågor.

I går kväll var det barnkalas och i kväll kommer släkten för att fira Melvin.

För egen del har det blivit lite mycket firande och tröstande de senaste dagarna. Jag tänker då på
"Operation späkning" som nu varat i två veckor.

Dessförinnan hade jag en månad där jag tänkte lite mer på kosten. Det ledde fram till en minskning från 88 till 86,1 kg när operationen började för två veckor sedan.

Vecka ett av Operation späkning var framgångsrik och det blev minus 1,3 kg. Vecka två började lika bra, men sedan började i stället problemen. Ja, eller problem och problem. Vissa delar var väldigt trevliga, men inte optimala när man ska vara karaktärsfast.

På torsdag kväll hade vi en mycket trevlig personalkväll, men den låg inte i fas med det kostfokus jag ska hålla. Jag frossade i hemlagad pizza  och åt rejält med efterrätt. Dessutom blev det lite snacks. På fredagen hade vi gäster och då blev det förrätt, varmrätt och efterrätt med en ingång som inte riktigt var av det nyttiga slaget. Senare på kvällen blev det en del snacks.

På lördagen var jag sjuk och då började tröstätandet. Det blev både en hel del choklad, vilken vi på fredagen fått av våra gäster, såväl som popcorn på kvällen, lite pizza och både det ena och det andra. När jag känner mig sjuk och borde äta mindre blir det oftast tvärtom, och då ligger jag illa till vad gäller matintag.

I går hade jag efter 3 frosseridagar bestämt mig för att åter hoppa på det rätta spåret, så söndagen fungerade bra. Det blev alltså först 3 nyttiga dagar, därefter tre frosseridagar och slutligen en nyttig dag.

Efter att de första dagarna minskat med 0,6 kg blev det en riktigt fin uppgång i slutet av veckan.

Trots allt blev det dock en fortsatt minskning totalt sett under veckan, om än mycket marginell. Det krävs skärpning denna vecka om mitt delmål fram till jul ska ha en chans att hålla.

En utmaning är att det alltså är födelsedagsfika i kväll. Jag ska försöka hålla mig inom rimliga gränser för att sköta mig optimalt resten av veckan. Vi får se hur det går.

Det blev sammantaget -0,2 kg denna vecka och nu ligger jag alltså på 84,6. 1,6 kg kvar till delmålet som ska uppnås den 23 december.

Det krävs alltså minst 0,8 kg/ vecka i minskning och samtidigt tänker jag mig att öka träningen och förbättra styrkan i kroppen. En inte helt lätt ekvation att lösa. Tur jag gillar matematik.

Det känns trots allt som att detta håller på att glida mig ur händerna. Men jag ska i alla fall göra ett försök att åter fånga bollen och se hur det går.

Jag hoppas att jag efter denna vecka kan säga att jag varit frisk, träningen har gått bra och Operation späkning har varit lyckad, och jag är mycket närmare mitt delmål. Tyvärr tror jag det nog är lite för mycket att önska....

söndag 8 december 2013

Att vara eller inte vara

Ja, det är inte lätt att utvecklas när kroppen inte vill vara med. I tre veckors tid har tanken varit att kontinuerligt öka trycket och köra tuffare och tuffare intervaller. Av det har det blivit intet.

Jo, jag har tränat en del och vissa pass har varit bra och andra helt okej. Men det har inte gått att få någon kontinuitet. Där har kroppen sagt ifrån.

Under hela perioden har jag haft något skit i kroppen som inte riktigt vill ge upp. De flesta dagar känner jag mig inte sjuk, däremot finns det ofta en del rossel i bröstet. Någon dag per vecka, känner jag mig ännu sämre.

Någon av er kanske säger - men vila då tills du är riktigt frisk. Ja, det är lätt att säga om man först är sjuk och sedan blir man frisk. Så är det inte nu, utan det finns något latent i kroppen. Jag har vid flera tillfällen känt mig fullt frisk, men så poppar skiten fram igen. Hur vet man då när man är frisk? Ja inte vet jag, men frustrerande är det.

Det har nu sett ut så på samma sätt under tre veckor. Först kör jag ett pass som är bra eller mycket bra. Jag känner mig också helt frisk. Därefter går det okej pass två under veckan och det tredje passet går dåligt. Mot slutet av veckan börjar jag må sämre och då blir det vila. Efter ett antal dagar när kroppen varit riktigt dålig går det åter att träna och då går det ganska bra.

Denna vecka har det varit samma visa. I måndags var jag starkare än på länge och var riktigt nöjd för nu för alla sjukdomssymptom borta. Tisdagen kändes också bra, men på onsdag var jag åter svag. Torsdag hade jag inplanerad vila.

När jag sedan skulle träna under fredagen gick det inte alls. Kroppen var helt ur slag. Däremot hade vi gäster på kvällen vilket var riktigt trevligt.

Igår kände jag mig riktigt sjuk och sov mest hela dagen. Trots det var jag helt ur slag fram emot kvällen. Efter en lång natts sömn känns det bättre i dag, men inte optimalt.

Jag bedömde dock att det var tillräckligt bra för att köra några 20:or. Att köra tuffa intervaller fanns inte på kartan. Jag värmde istället upp tio minuter, körde sedan 22 minuter på 85% av maxpuls för att därefter köra lite lugnare i 8 minuter. Därefter körde jag 19 minuter på 85% av maxpuls innan jag tryckte på med drygt 90% av maxpuls under 3 minuter. Efter 8 minuters lugnare cykling körde jag 26 minuter på 85% av maxpuls innan jag avslutade med 4 minuter lugnare cykling.

Det blev alltså 70 minuter med lite högre intensitet och 30 minuter i ett moderat tempo. För hela rundan hamnade snittpulsen på 83% av maxpuls. Passet kändes helt okej, men inte alls på topp.

Nu får vi se hur det känns i morgon och de närmsta dagarna. Jag hoppas verkligen att det snart får kännas så bra att jag åter kan trycka bra intervaller. Det är ju framför allt den typen av träning som gör att man tar nästa steg i sin utveckling.

Framför allt hoppas jag få må bättre en längre tid och att måendet inte ska störa träningen.

torsdag 5 december 2013

Sjuk stjärnsmäll

Igår såg det mörkt ut på flera sätt. Framför allt var Tova sämre igen och vi trodde att hon fått lunginflammation för tredje gången detta år.

Tova har i dag varit hos läkare och fått penicillin för lunginflammation. Vi får hoppas att det gör att hon nu inte blir sämre och sämre som det ofta blir när hon är dålig, utan att det inom kort blir så att hon får må bättre.

Att Tova inte är så mycket sämre i dag gjorde att jag kunde delta på kvällens gemensamma middag på kontoret. Det var mycket trevligt med trevliga människor. Vi njöt av hemgjorda pizzor och mycket god efterrätt. Sedan avslutade vi med en frågetävling kring vett, etikett, mat och dryck.
I dag blev det alltså ett avsteg från mitt nyttighetsfokus.

Om Tova inte mår sämre i morgon får vi gäster och då blir det nog avsteg nummer 2. En gång är ju ingen gång, men två gånger är en vana. Efter morgondagen blir det till att åter bryta onyttighetsvanan.

Själv har jag inte tränat något idag, men ändå drabbats av skada. I morse drog jag i backen riktigt rejält på den ishalka som fanns under den tunna snön. Jag har nu en rejält uppsvullen höft med massor av fina färger. Axeln fick sig också en rejäl smäll och nacken knycktes bakåt. Vi får se hur det blir med nacken, den del av skadan som oroar mig. Jag vet ju att den typen av snärtar i nacken kan ställa till det. Förhoppningsvis blir det inte värre och värre, och då har det nog gått ganska bra.
Trots stjärnsmäll och skador känns det som jag hade tur, det var en så kraftig smäll att det kunde gått mycket sämre.

Ikväll blir det ingen träning. Vi får se hur det blir i morgon. Det beror både på om jag hinner utifrån arbete och gäster, såväl som hur skadorna utvecklar sig och påverkar möjligheten att träna.

onsdag 4 december 2013

Mycket av mycket.

Efter arbete hela dagen var det dags för sonens innebandyträning. Jag har varit tränare under många år, både till vuxna och till barn - men aldrig så små barn. Att ansvara för 8 åringar är roligt, men samtidigt är det lite av en utmaning då de kanske inte alltid har fullt fokus på vad de ska göra. Men det går bättre och bättre.

Under dagen har Tova blivit dålig och troligen är det åter lunginflammation. Utifrån Tovas multifunktionshinder och att vi till viss del saknar assistenter de närmsta dagarna blir det som många gånger tidigare tufft på olika sätt när Tova inte är frisk.

Jag hoppas dock att jag kan åka en stund på vår personalmiddag i morgon och att vi kan ha besök på fredag. Det är dock mycket osäkert, så vi får se hur det blir.

Vad gäller träningen har jag nu trampat på i tre dagar i rad. Ligger på ca 3,5 timme hittills denna vecka. Benen kändes aningen sega i dag. Troligen blir det vilodag i morgon och då får vi se därefter om kroppen åter piggnat till. Jag hoppas på ytterligare minst två ordentliga cykelpass denna vecka.

75 söta

I går kväll blev det ett cykelpass med Skellefteå-Färjestad på Tv:n.

Jag körde på ganska hårt i förrgår och tänker köra i dag också. Därför bestämde jag mig för ett sweetspot-pass som är ganska jobbigt, som är utvecklande, men som förhoppningsvis inte innebär att jag blir allt för seg under resten av veckan.

För att kunna se på ishockey samtidigt som jag cyklar går det inte heller att köra allt för tufft, då den typen av cykling kräver väldigt stort fokus.

Så detta pass innehöll 15 minuters uppvärmning innan jag lade mig på Sweetspot under 75 minuter.
Jag lade mig på 90-92 i kadens, en effekt på 260-270 watt. Efter färdig sweetspot körde jag lugnt i 5 minuter.

Trots att det "bara" var sweetspot blev det ändå lite segt mot slutet av 75 minutersintervallen. Jag höll dock i hela passet, utan större problem.

Totalt blev passet 95 minuter långt med en snitteffekt på 258 watt. Snittpulsen för hela passet låg på 83%.

Tittar vi endast på de 75 minuter jag körde sweetspot blev det en snitteffekt på 267 watt och en snittpuls på 85%. Mot slutet låg jag på 89% av maxpuls, innan jag sänkte trycket de sista fem minuterna.

Igår blev det alltså 75 söta, men fortfarande är jag karaktärstark och håller mig från godis och sötsaker. Något jag hoppas klara ända fram till jul.

Sammanfattningsvis ett helt okej pass. Nu får vi se hur det ser ut under dagens pass.

tisdag 3 december 2013

Yes!

Äntligen ett bra cykelpass. Efter flera veckors förkylningskänning och dålig form har bra cykling lyst med sin frånvaro. 

Nu har jag tagit det lugnt några dagar och försökt vänta ut förkylningen, och kanske har det lyckats!?

Jag var väldigt osäker när passet började hur det skulle kännas. Sist jag körde var känslan riktigt riktigt dålig.

Vad det berodde på? Något osäkert. Men jag lutar en fin kombination av dålig form, skit i kroppen, och framför allt energibrist då jag kanske dragit ned lite väl mycket på energiintaget sista veckan i min iver att vara framgångsrik i "Operation Späkning". Efter detta pass kände jag mig riktigt värdelös!

Nu har jag vilat i 2 dygn och dessutom ätit på ordentligt de sista dagarna.

Jag hade inte bestämt mig hur passet skulle utformas då det mest gått dåligt på slutet, och jag hade ingen lust att vara tvungen till justering mitt i, och då känna mig ännu sämre.

Jag kände dock redan efter några minuters cykling att i dag fanns det hopp. Därför blev det bara 3 minuters lugn cykling innan jag ökade tempot.

Jag lade mig på 96-97 i kadens och kring 300 watt och tänkte att jag kör på och ser hur det går. Efter 20 minuter började det vara jobbigt, men jag var mycket nöjd. Jag kände mig starkare än på länge och kroppen kändes inte sjuk.

Att klara att hålla samma intensitet i 20 minuter var bra. Jag bestämde mig dock för att köra på en stund till, med målet att hålla kvar intensiteten. Det funkade, men blev allt tuffare, och vid ca 30 minuter började jag må lite halvdåligt. Jag bestämde mig för att nu får det räcka. Det är tillräckligt bra.

Precis då jag skulle släppa på intensiteten så ändrade jag mig. Man vet ju aldrig när det känns så här pass bra igen. Jag bestämde mig därför för att prova att klara 40 minuter med samma intensitet. Efter 35 minuter började det bli riktigt tufft. Pulsen började stiga och det blev svårare att hålla intensiteten. Kadensen började sjunka ned mot 94 och jag fick verkligen fokusera för att orka hålla uppe trycket.

Jag kämpade dock på även om watten sista fem minuterna pendlade allt mer mellan ca 275 och 310 watt. Efter 40 minuter kände jag mig tömd. Steg av cykeln och pustade ut två minuter och lät pulsen gå ned från 92% av maxpuls som jag hade i slutet av tempointervallen.

När två minuter gått satte jag mig åter på sadeln och cyklade på ytterligare ca 20 minuter i ett lägre tempo.

Efter en dryg timmes pass avslutades dagens träning och det blev lite smoothie, stekta ägg och te.

Jag känner mig riktigt nöjd med dagen. Det var länge sedan sist det kändes så pass bra. Självklart är formen inte på topp, men jag kunde trycka på i 40 minuter och bli trött på "rätt sätt". Ett riktigt tufft och riktigt bra pass.

Tittar jag på trycket under rundan ser jag att högst intensitet hölls mellan minut 25 och 35. Känslan var att jag var "sämst" sista fem mellan minut 35 och 40, men inte enligt statistiken. Jag höll ungefär samma tryck som i början av intervallen.

Jag måste dock ha varit lite ofokuserad mellan minut 20-23 då ja tryckte mycket mindre än övriga delar av tempointervallen. Det drar också ned snittet för hela passet.

Snittpulsen under min tempointervall på 40 minuter hamnade på 87% av maxpuls. Snittwatt enligt min trainer ca 290.

Nu hoppas vi att detta var början på många bra träningar framöver, och att jag nu slipper ett återfall av förkylningsskiten.

Så idag säger vi Yes! Jag hoppas att morgondagen inte blir ett No!

måndag 2 december 2013

Operation späkning - Snabbt utför

Under en vecka har jag nu haft extra stort fokus på matintaget. Det har varit lätt då fokuset varit mindre än på träningen då jag fortfarande väntar ut förkylningssymptomen.

Däremot är det inte lätt att hitta rätt nivå på matintaget så att vikten går ned samtidigt som det inte ska bli negativt för cykelmuskler och cykelform.

Jag har i alla fall satsat på att inte äta något efter 19.30 på kvällarna och inget före 09.30 på morgonen. Jag har i övrigt ätit normalt, men skippat alla typer av kakor, bullar, godis osv. Jag har inte heller småätit lite till och från. Med andra ord - jag har skött mig snyggt och karaktären har inte fallerat.

Som jag beskrivit tidigare började jag vid 88 kg för en dryg månad sedan och låg på 86,1 förra måndagsmorgonen. Det var också då Operation späkning började vilken har som slutmål att jag ligger på 79 kg när säsongen börjar.

Efter en veckas satsning visade vågen nu på måndagsmorgonen 84,8 kg. En minskning med 1,3 kg på en vecka eller nästan 2 hg per dag.

Det är en större minskning än vad som var tänkt och jag får akta mig för att minskningen inte går för fort. Då är risken uppenbar att det blir problem med träningseffekten. Samtidigt är det alltid mycket vätska som försvinner i början, och dessutom är det första kilot alltid lättast.

Att jag har personalfest nu på torsdag, gäster på fredag och lördag, födelsekalas för sonen söndag och nästa måndag gör nog också att denna vecka blir svår att visa på en positiv utveckling. Utifrån det är det nog kanske bra att jag ligger en bit före schemat!?

Vi får se om karaktären kvarstår och hur alla dessa temptations påverkar utfallet under vecka 2.

söndag 1 december 2013

Gamla, nya och trasiga cyklar

Jag har under året berättat om försvunna, stulna, skadade och trasiga cyklar. När säsongen 2013 avslutades hade jag inga fungerande cyklar kvar. Nu kan vi dock se ett ljus i tunneln.

Jag har omskolat min gamla racer som fått en skada på ramen till trainercykel. Den fungerar mycket bra inom detta område.

Min nya racer med elektroniska växlar är riktigt bra, men växlarna har krånglat. Den har varit på långtur för reparation och har nu återvänt - Nu är inte bara cykeln utan också växlarna i topptrim.


Min MTB som havererade på cykelvasan har nu varit på reparation och den ska nu åter fungera. Sedan får vi se om denna cykel år 2014 blir brukscykel, säljs eller används fullt ut när jag kör MTB.

Min gamla trainercykel är sönderplockad, och den vet jag inte hur jag ska hantera. Men det är inget jag behöver bestämma mig för nu.

Kattens cykel som också havererade i slutet av säsongen har reparerats och är tillbaka i vårt cykelgarage.

Jag har också riktat mina Aerohjul till racern.

Med andra ord är jag snart redo för ny säsong.

Det som kvarstår för min del är att fundera kring är om jag ska köpa en ny MTB 29 eller ej och om jag ska inhandla en tempohoj? Inom en månad är tanken att jag ska ha tagit ställning.

Katten har redan nu bestämt sig för att köpa sin första MTB.

lördag 30 november 2013

Att bestiga Mount Everest - inte bara en gång

Året börjar gå mot sitt slut och jag tänkte göra en liten avstämning för att se hur jag ligger till inför den sista träningsmånaden av 2013. Detta i förhållande till några av de träningsmål jag satte upp i början av 2013.

Självklart kommer jag också att göra slutsummering  för hela 2013 i samband med nyår. Då kommer jag också gå igenom alla de mål jag satte upp för 2013.

Nu nöjer jag med att titta på dessa mål:
  • Jag ska under året totalt trampa minst 1000 mil på min racer och/eller trainer.
  • Jag ska bedriva träning under i snitt en timme/dag eller minst 365 timmar under året.

  • Hur har det då sett ut under 2013 fram till nu?

    Trainer
    • Sträcka: 279,15 mil
    • Träningstid: 72 timmar och 39 minuter

    MTB
    • Sträcka: 35,52 mil
    • Träningstid: 13 timmar och 43 minuter
    • Höjdmeter: 2515
    • Snittfart: 25,9 km/h
    Racer
    • Sträcka: 694,54 mil
    • Träningstid: 226,13 timmar
    • Höjdmeter: 48.960 meter
    • Snittfart: 30,7 km/h
    • Snittfart utomlands: 27,8 km/h (Mallorca, Gran Canaria och Cypern)
    • Snittfart Sverige: 32,6 km/h
    • 60% av träningstiden och 64% av sträckan i Sverige.

    Övrig träning
    • Träningstid: 4 timmar

    Summa av all träning från första januari till sista november:
    • Sträcka: 1009 mil
    • Träningstid: 316 timmar och 37 minuter
    • Höjdmeter: 51.475 meter

    Vi kan konstatera att målet på 1000 mil är uppnått. Däremot kommer jag inte att nå målet om att träna i snitt en timme under året. För det skulle gå krävs det upp till 10 timmars träning per vecka under december månad, vilket inte kommer att vara möjligt. I bästa fall landar jag på 340 timmar och då saknas det ca 15 timmar.

    Anledningen till att jag inte når målet på 365 timmars träning under 2013 beror både på lite för många sjukdomar och skador som hållit mig från cyklingen, såväl som att jag i och med min vadskada hösten 2012 varit tvungen att stryka all kompletterande träning.

    Det är också tydligt att jag under året tillbringat en stor del av min tid på racern någonstans i utlandet. Cyklingen utomlands kommer dock att minska 2014 då vårens två resor innehåller som mest 13 cykeldagar, medan jag 2013 hade ca det dubbla. Det blir alltså en stor utmaning att hålla i träningsmängden under 2014, vilket då kräver att träningsmängden i Sverige ökas. Det krävs alltså trots att jag detta år inte når mitt mål vad gäller träningsmängd.

    Det är intressant att se att jag klättrat mer än fem mil uppför denna säsong eller motsvarande nästan sex Mount Everest. Det är en bra bit.

    Jämför jag träningstid och cyklad sträcka i förhållande till 2012 har jag 2013 cyklat längre och har mer träningstid på cykeln. Den totala träningstiden är dock inte större då jag tidigare år brukar träna löpning men framför allt innebandy, totalt motsvarande ca 75 timmar/år.

    Det är också väldigt tydligt att det är racern som gäller i min träning och att MTB:n har fått lite tid. Räknar vi ihop de två tävlingar jag varit med i på MTB så har jag totalt tävlat ca 5 timmar och tränat drygt 8 timmar. Det är verkligen inte mycket. Det är också klart att med mer träning skulle utfallet bli ännu bättre.

    Ja, detta var en första liten sammanställning av träningsåret 2013. Jag återkommer med mer detaljerad information och uppföljning av alla de mål jag satte upp inför året.

    torsdag 28 november 2013

    20,5 timmars träning

    Under onsdagskvällen genomfördes ett 60-minuters pass med jämn fart inom pulszon 4. Benen var inte helt pigga. En anledning kan vara att jag tränat 4 dagar i rad och 5 av de sex senaste dagarna. Då formen ännu inte är på topp, så känns det självklart lite extra.

    Utifrån detta och för att få riktig ordning på de sista förkylningskänningarna blir det vila i kväll och i morgon fredag. Därefter blir det till att ta nya tag på lördag.

    Jag har passat på att göra en sammanställning av den sista månadens träning.
    Under denna tid har jag i snitt tränat 4 timmar och 45 minuter per vecka. Jag har legat på mellan 3 och 5 träningspass i veckan. Total träningstid ca 20,5 timmar.



    Träningsintensiteten har varierat inom och mellan passen:
    • Under 8 timmar (39% av träningstiden) har träningen legat inom pulszon 3 vilket innebär ca 70-79% av maxpuls.
    • Under 11 timmar (54% av träningstiden) har träningen legat inom pulszon 4, vilket innebär ca 79-90% av mazpuls.
    • Under ca 1,5 timmar (drygt 7% av träningstiden) har träningen legat inom pulszon 5, vilket innebär mer än 90% av maxpuls.
    Ju närmare säsong vi kommer är tanken att det ska bli lite mer tid i pulszon 5. Utifrån hur nuläget och förutsättningarna ser ut är jag nöjd med fördelningen mellan pulszonerna.

    Snittpulsen under de 20,5 träningstimmarna hamnar på 82% av maxpuls.

    Jämför jag med 2011 och 2012 har kvalitet och mängd varit bättre i år. Anledningar till detta är att jag 2011 startade fokuserad träning först i slutet av november och 2012 hade jag min vadskada som gjorde att jag behövde hålla nere träningsmängden för att inte få känningar.

    Men hur som helst har jag börjat hösten med mer träning än tidigare år, och mer tid i pulszon 4 och 5.

    Nu får vi se hur träningen utvecklas och hur utfallet av träningen påverkar cyklingen när det blir säsong.

    Planen är i alla fall att om jag undviker sjukdomar och skador sakta öka mängd och kvalitet.

    onsdag 27 november 2013

    10, 6, 4, 2, 1, en halva & en kvart

    I går kväll (tisdag) hade jag bestämt mig för att prova ett tuffare pass efter att kört lugnare mer än en vecka på grund av förkylningskänning.

    Jag körde tio minuters uppvärmning och nog kändes det att förkylningssymptom fanns kvar. Men jag provade ändå att köra intervaller. Jag gick dock inte riktigt all-in till en början av oro för att inte hålla ända fram. Jag satsade på 7 intervaller med lite olika längd.



    Den första intervallen som låg på 10 minuters lade jag mig på 90% av maxpuls, därefter tog jag det lugnare i fem minuter för att sedan köra en intervall på 6 minuter. Denna intervall hade ett snitt på 92% och i slutet av intervallen 94% av maxpuls.

    Den tredje intervallen på 4 minuter lade jag mig på 93% snittpuls och max 95%. Nästa intervall som varade 2 minuter låg jag med samma puls som föregående intervall.

    Nästa intervall på en minut hamnade på 95% av maxpuls. Den 6 och 7 intervallen på 30 sek och 15 sekunder hamnade också på 95% av maxpuls.

    Mellan alla de första intervallerna körde jag lugnare fem minuter. Mellan de sista intervallerna hade jag tre minuters lugnare cykling.

    När jag bränt av den sista intervallen på 125 i kadens och ett snitt på nästan 600 watt var jag riktigt trött. Detta blev en rejäl genomkörare tillsammans med cykling tre dagar i rad och fortfarande något skit i kroppen. Total cykeltid ca 60 minuter.

    Sammantaget kändes tisdagens träning bland de bästa på ett bra dag.

    tisdag 26 november 2013

    Operation späkning inledd!!

    Som jag skrivit i tidigare inlägg måste jag lägga större vikt vid vikten för att kunna ha framgång i viktiga tävlingar och rent allmänt känna mig stark på cykeln.

    Jag är medveten om att någon kanske inte tycker att jag ser ut som en heffaklump, men tittar vi specifikt på cykling så är jag i alla fall en Michelingubbe.

    Någon kanske också tycker att det är fjantigt/onödigt att fundera kring vikten, men om man tränar så mycket som jag gör/vill och har som mål att testa sina gränser, är vikten tyvärr en av delarna som måste med på tåget.

    Hur ser det då ut?

    Efter att ha haft en dryg månads uppehåll med träningen satte jag åter igång i början/mitten av oktober. Jag avslutade samtidigt förfallet kring kosten, där jag verkligen varit ur fas.

    Efter vår cykelresa till Cypern under v.43 hade jag bestämt mig för att skärpa mig ytterligare kring kosten och minska på det onyttiga. I ett antal veckor skötte jag mig riktigt snyggt, men den senaste dryga veckan har jag fullkomligt havererat.
     
    Därför har jag nu startat operation späkning.

    Det första steget handlar om att jag inte ska äta något onyttigt på 4 veckor. Inget onödigt socker, inget onödigt fett och minimera de snabba kolhydraterna. Jag ska inte heller äta något efter 19.30 på kvällarna. Om jag tränar på kvällen görs dock ett undantag då jag får äta en del direkt efter träningen.

    Ja, jag vet. Det är lättare att skriva än att göra.

    Men för att sätta riktig press på mig själv ska jag nu i detalj skriva ut målen här i bloggen och också allt eftersom meddela hur det går. Det är nog min enda chans, då jag har en förkärlek för smarriga saker till kaffet, goda chips på helgen mm.

    Som mest i mitt liv har jag vägt 94 kg, det kändes inte alls bra. De senaste åren då jag tränat riktigt bra har jag inte vägt över 87 under säsong och övriga året alltid under 90 kg. Inför säsongen 2012 var jag nere på ca 81 kg efter en viktutmaning med min bror. Under våren 2013 nådde jag 83 kg. Målet för säsongen 2014 är att jag ska ned till 79 kg, för att inte bli tyngre än 80 kg under säsongen 2014.

    Egentligen vet jag att det är omöjligt. Jag har nämligen en trivselvikt på 87 kg och ytterligare en spärr vid 83 kg. Dvs det brukar vara i stort sett omöjligt att komma under 83 kg. Att jag sedan har otroligt svårt att över tid hålla mig ifrån alla godsaker är ytterligare en faktor som ställer till det.

    För fem veckor sedan vägde jag 88 kg. Hela utmaningen handlar alltså om att minska 9 kg eller ca 10% i vikt.

    Jag har på fyra veckor minskat i vikt med 3 kg, men under förra veckans förfall har jag åter gått upp 1 kg.

    Vid mitt avstamp för operation späkning vilket innebar invägning igår måndag morgon den 25 november vägde jag 86.1 kg.

    För att minska de 6,1 kg som återstår har jag lagt upp en tidsplan. Hur jag når målen får jag finslipa allt eftersom utifrån hur det går. Till att börja med får vi se hur planen fram till jul håller.

    Men så här ser i alla fall tidsplanen/målen ut:
    • Steg 1 - Från mitten av oktober till 24 november                            från 88 kg till 86,1
    • Steg 2 - Från 25 november till 23 december                                    från 86,1 kg till 83 kg
    • Steg 3 - Från 23 dec till Gran Canariaresan i slutet av januari         från 83 kg till 82 kg
    • Steg 4 - Från februari till Malloraresan i 1-8 april                           från 82 kg till 80 kg
    • Steg 5 - Från 1 april till tävlingsstart i mitten av maj                      från 80 kg till 79 kg

    Jag vet att det blir svårt att klara 3 kg fram till jul, men därefter blir det ännu tuffare. Att gå under 83 kg är verkligen inte lätt.

    Någon kanske tycker att nedgången från jul och framåt är långsam. Men jag har vägt in att den måste vara långsam för att inte äventyra träningseffekten och riskera att musklerna påverkas negativt.

    Från och med denna vecka gäller alltså operation späkning. Mest för min del för att sätta press på mig kommer jag alltså kontinuerligt uppdatera hur det går.

    Samtidigt med ovanstående ska jag äta i tillräcklig omfattning och så näringsriktigt att det går att köra på med en högkvalitativ träning. Det handlar om att hitta den svåra balansen att minska i vikt, och samtidigt bli starkare. En inte helt lätt kombination att lösa.

    Viktigt att ha med sig är att viktminskning aldrig får ske till priset av avstannad eller utebliven utveckling av trycket i benen och syreupptagningen. Står dessa mot varandra, och jag känner att jag inte utvecklas som cyklist kan jag behöva ompröva min viktsatsning. Det är ju trots allt så att jag får vara hur lätt som helst - finns inte trycket i benen spelar det ingen roll.

    I den bästa av världar har jag när säsongen startar minskat min vikt med 10% och genom träning ökat min cykelkapacitet med minst 10%. Då blir det åka av.

    Men, det är en lång väg dit.

    För övrigt bjöd måndagskvällen på uppvärmning och senare 40 minuters sweet-spot på ca 82% av maxpuls. Kändes det bra? Nej inget vidare. Fortsatt ej frisk, men ej sjuk. Nytt försök i kväll.

    måndag 25 november 2013

    Jobbigare i verkligheten

    På söndagskvällen tog jag en tur på Mallorca. Det blev en bit över 60 km och med en avslutning upp till klostret i Randa.

    Jag körde på hela rundan i sweetspot-tempo och det kändes sådär. Det är underligt när man egentligen varken är sjuk eller frisk. Det är så det känns nu. Jag känner mig inte sjuk, men det går inte att träna på som vanligt.



    Hur som helst blev det utifrån förutsättningarna ett bra pass med en snittpuls på 82%, under de 120 minuter som cykelturen varade.

    I dag var faktiskt första gången som jag körde ett trainerpass utifrån en förinspelad filmad tur någonstans i världen. Jag har cyklat olika pass med "fingerade" gubbar där det tar emot uppför och släpper av utför osv, men som sagt aldrig "på riktigt" på en väg någonstans, denna gång på Mallorca.

    Lite roligt också att jag kört exakt samma tur i verkligheten.

    Det slår mig då också hur vikten på cyklisten spelar in. Eller inte spelar in. Genom att följa den watt jag tryckte under passet insåg jag både ett och annat. Exempelvis att om jag varit mycket lättare, ungefär som mjukvaruprogrammet är fingerat att man väger skulle min cykling se annorlunda ut.

    Jag vet att jag  i den branta backen upp till Randa blev ganska så trött när jag var där i våras, jag vet hur min puls såg ut och jag vet också ungefär hur fort jag körde. Om jag i dag lade mig på samma fart, blev det inte många watt i benen och pulsen var också mycket lägre. Det vill säga det krävdes inte så många watt för att dra mig upp, utan jag kunde höja farten markant innan det tog emot. Tittar vi istället på slätdraget under turen kändes det mer rimligt utifrån hur det brukar vara när jag cyklar i verkliga livet. Då jag cyklat exakt denna tur tidigare kunde jag också konkret jämföra de första fem milen i dag med cyklingen på plats i våras. Då kan jag se att intensitet och puls är jämförbar. Det stärker min tes.

    Med andra ord kompenserar ett sådant här program för vikten, dvs cyklistens vikt spelar inte in. Eller gör den det? För min del verkade det i alla fall inte så.

    Jag fick idag också ett kvitto på att det verkligen skulle vara bra att minska michelingubbens omfång, tänk då hur jag skulle kunna klättra.

    söndag 24 november 2013

    Vikten måste ned!

    Operation späkning är nu på gång....

    Målet är att bli en bättre cyklist utan att cykla. Om vikten minskar ökar ju antalet watt jag orkar trycka per kilo, vilket också gäller syreupptagningen per kilo. Om jag minskar i vikt blir jag alltså i bättre form utan att ha tränat!? Kan man säga så? Ja riktigt rätt känns det inte, men rent matematiskt bör det stämma.

    Till dig som nu verkar undra om det snurrat om helt. Nej, jag tänker träna också, förhoppningsvis mer och med bättre kvalitet bara förkylningen ger med sig.

    Det går dock inte att komma ifrån att det är tungt att vara tung. Att lägg vikt vid att minska vikten är viktigt. Att utveckla formen innebär också att man bör minska sin form. På en cykel är jag starkare ju lättare jag är så länge kroppens styrka är konstant eller ökar. För att älska mitt cyklande ännu mer, är vikt och form en mycket viktig faktor.

    Målet är att utveckla min maximala syreupptagning, min förmåga att utveckla kraft i pedalerna och samtidigt bli lättare. En förbättring på alla dessa tre punkter borde göra mig till en mycket starkare och mer komplett cyklist.

    Målet är alltså att vikten ska ned och formen upp. Men det är inte helt lätt att få båda kurvorna att samtidigt gå åt rätt håll.

    Jag kan minska i vikt när jag inte tränar, men när jag tränar effektivt fungerar det inte. Mer träning borde leda till mer energiåtgång och minskad vikt och inte tvärtom, men så brukar det inte bli. Det är helt oförklarligt!? Ja, eller kanske inte. Kanske är det så att disciplinen i matintaget försämras, kanske äter jag lite mer än vad jag gör av med, ja inte vet jag.

    Men nu ska i alla fall ett nytt försök inledas, så får vi se om jag lyckas bättre denna gång.

    Michelingubbens avsked

    För att bli snabb och rapp räcker det inte att satsa bara på ett område. Du måste täcka alla flanker. Du måste kunna trycka mycket watt och under den tid som insatsen kräver. Beroende på typ av insats måste du också vara mer eller mindre explosiv och uthållig. Att trycka mycket watt hjälper dock föga om du är en Michelingubbe.


    Om vi exempelvis tänker oss 2 personer. Den ena väger 70 kg och den andre 90 kg. Om båda dessa personer klarar att trycka 300 watt i 20 minuter så innebär det att den lätte killen genererar ca 4,3 watt/kg medan den lite tyngre endast 3,3 watt/kg. Denna skillnad i watt har inte så stor betydelse i slätdrag, men ju brantare och längre backen blir desto större fördel för 70 snubben.

    Hur mycket mer watt måste då den tunge klara för att de ska vara jämbördiga utifrån vikten? Jo närmare 90 watt extra eller ca 30%. Det är en extremt stor förbättring och tufft att uppnå. Ni som varit med vet att om du redan är i hyfsad form ökar du inte tröskelwatten med 30% hur som helst.

    Om vi då tänker oss att 90 snubben minskar sin vikt med 10 kg samtidigt som denne försöker förbättra sitt wattal. Då måste förbättringen "bara" vara 15% för att uppnå samma watt per kilo som 70-snubben. En förbättring som är nog svår att uppnå.

    Allt handlar alltså om att kunna trycka så mycket watt som möjligt och klara detta under den tid och med den variation som krävs utifrån "uppdraget". Det handlar också om att minimera motståndet på cykeln genom att bli mer aerodynamisk, lättare och många gånger smartare. Slutligen handlar det väldigt mycket om pannben och förmågan att verkligen ta ut det sista.

    Hur ser det då ut för min del?
    Uthållighet - Check
    Pannben - Check
    Syreupptagning - Hyfsad
    Att trycka watt - På väg
    Vikt - Liten bit på väg

    Vad behöver jag då göra?
    Öka watt och minska vikt. Jag arbetar redan med watt-delen, så nu  är det dags att fokusera på vikten.

    Från Michelingubbe till bergsget? Ja, i alla fall en liten bit på väg.

    Men som bäst blir det nog från Michelingubbe till bara gubbe. Snart är det dags för den vandringen. Återkommer.
     

    Min blogglista