torsdag 20 november 2014

Som en gammal sengångare

Efter en dag med Barn- och utbildningsnämnd och lite andra möten kom jag hem för en tidig middag. Katten åkte i väg på sin magdansträning och jag var hemma med sonen.

I samband med att en av sonens kompisar kom förbi gick jag ut i garaget för att köra lite trainer. Det blev en timme i jämn fart med distansintensitet. Därefter blev det ombyte, Katten kom hem och jag åkte jag på kvällens spinning.

Det var som det brukar vara i stort sett fullt och flera av cyklisterna i Vännäs CK var på plats.

Själva cyklingen var ganska så tung. Antingen ligger det kvar en del seghet och belastning från cykelresan, eller så är det en förkylning på gång, eller kanske hade jag bara en tuff dag....

Det var hur som helst ett riktigt tufft och bra spinningpass med många olika intervaller. Jag blev dock onödigt trött och kände att det blev riktigt tungt. Både andning och ben var segare än vad man kan önska.

Pulsen var hög under passet och jag hoppas att det ger en del och att benen känns piggare än en gammal sengångare vid nästa träningspass.

Totalt blev det 115 minuters träning i dag vilket var bra. Känslan var sådär och jag fick verkligen jobba med det mentala för att orka med att hålla kvar trycket trots att både andning, hjärta och ben protesterade mer än en gång.

Vi hoppas på en lite piggare känsla vid nästa träningspass.

måndag 17 november 2014

Lågkadensträning - då brann det i låren

Hemma från Gran Canaria blev det två dagars vila. Idag var det åter dags att röra på benen.

Först blev det dock en heldag på arbetet och sedan innebandyträning med sonen. 
Först därefter körde jag ca 40 minuter på trainern innan jag åkte på kvällens spinning. 

Det stora mängd träning som skett sista två veckorna med så mycket klättring har helt klart gjort mina lår ansträngda. Jag kände tidigt i dag att inte var de helt krispiga. Sedan kör träningen igång och då trycker man ändå på det man kan. 

Upplägget på dagens spinning var främst hög belastning med låg kadens. Jag brukar få problem med knäna när jag kör väldigt låg kadens men tänkte att kroppen borde vant sig i utlandet. Jag försökte därför köra på med den låga kadensen. Jag la också på så mycket belastning att jag knappt fick runt pedalerna. Det brände bra i låren kan jag lova och mjölksyran byggdes upp allt mer.

Totalt fick jag ihop ca 110 minuters träning i okej vilket var bra.

Så här efter träningen känns det som att det skulle kunna bli träningsvärk av kvällens övningar. Det hör inte till vanligheten med träningsvärk av cykling - så det skulle vara en i stort sett ny upplevelse. Om knäna håller så kan nog detta vara ett bra upplägg för att bygga upp styrkan i låren inför nästa säsong!?


söndag 16 november 2014

Ett frirum och ett glädjerum som hjälper mig i livet, eller Gran Canaria en sammanfattning

Ja då var jag hemma igen i mitt kära Vännäs och med min fantastiska familj. Det har varit en väldigt bra cykelresa till Gran Canaria, men det är också mycket skönt att komma hem.


Jag har under de senaste fem åren åkt på många cykelresor, med sambon, med bror, med cykelklubben och själv (har då hittat cyklister på plats att cykla med). Alla olika typer av resor har sin tjusning.

Den här gången var det annorlunda på många sätt och lika på andra sätt. Jag brukar alltid ha planerat mina cykelresor nästan upp till ett år innan och resorna brukar ske under våren. Denna resa planerades med kort varsel och som ett led i mitt sorgearbete efter vår fantastiska lilla Tova som inte längre finns med oss i familjen.

Jag är full av sorg och mitt i all cykling, fin natur och trevligt sällskap så kom känslorna över mig. Det skedde inte så ofta under resan, men lite då och då. Det kunde vara när jag satt och åt frukost, cyklade för mig själv, läste något på nätet eller bara påmindes om Tova och familjen. Ibland kommer det också bara över mig och jag känner hur bröstet blir tungt, kroppen svag och en känsla av explosion fyller kroppen.Det gäller att ta sig igenom känslan, det är det enda man kan göra.

Sedan Tova dog har också en känsla av att jag aldrig kan ta något eller någon för given tilltagit. Du vet aldrig när något tar slut eller hur framtiden ser ut. Ja, de känslorna och tankarna kommer ofta och skapar oro, men också en vilja att göra saker nu, att ta chansen - du vet ju inte om det finns sedan.

Allt ovanstående fyllde mig under resan, mer än när jag varit hemma då jag under resan haft fler tillfällen då jag låtit det komma fram. Samtidigt har jag det alltid med mig, oavsett var jag är.

Själva cyklingen var dock nästan som vanligt, nästan hela tiden. Cyklingen är ett frirum, ett glädjerum och något som hjälper mig i livet. Frihetskänslan som finns på cykeln är svår att förklara – den bara finns där. Sedan kanske inte riktigt samma lycka fanns som vid tidigare cykelresor, men det var skoj.

Det blev också perfekt att få vissa cykeldagar själv där jag kunde blanda fokus på cyklingen och fokus på mina tankar. Det var också perfekt att få andra dagar med cykelvänner.  

Att umgås med andra gör att man får annat att tänka på en stund. När vi dessutom var ute på de tuffaste strapatserna med extremt många höjdmeter, ja då är du bara här och nu och det känns bra även om benen i bland brinner...
Peter tyckte att det var överdrivet kuperat, inte alls som kring Umeå
Första cykeldagen strålade jag samman med Peter Sånevall, en kille från Umeå som ska köra Vätternrundan i samma Team Sportia Sub 8 grupp som jag. Det var första gången jag träffade honom, och vi fick en bra tur efter kusten och pratade om både det ena och det andra. För övrigt köpte han sin cykel av FreeMotion samma dag, så det blev premiär på ny cykel. Inte illa

Från toppen - Pico de las Nieves
Dag två bestämde jag mig för att själv ta toppen på 1947 möh till Pico de las Nieves. Det blev en ganska lång dag med 2500 meter klättring. Till skillnad från 2013 då jag och bror var upp på toppen var det hyfsat okej väder och en bra utsikt uppe på toppen, så det blev en helt annan bättre upplevelse.
 Därefter följde ett antal cykeldagar då jag främst cyklade med Andreas Norberg och Henrik Blom som är från Luleå och tävlar för Team Norrbotten.
Inte heller dessa grabbar kände jag sedan tidigare utan jag hade blivit tipsad av Mazze om att de var på ön. Henrik hade jag i och för sig träffat helt kort på toppen av Sa Calobra i april 2013, men då kan man nog inte säga att man känner någon!?
Tillsammans med Andreas och Henrik var vi ute på flera trevliga och mycket givande cykeldagar. Framför allt blev det en av dagarna en riktigt rejäl tur på över femton mil och ca 3500 höjdmeter. Så många höjdmeter har jag aldrig tidigare klättrat på en och samma dag.
Jag är för övrigt riktigt tacksam att grabbarna ville umgås med mig under så många dagar. Att sedan vara själv med mina tankar på kvällarna var också helt rätt i det läge jag är.
Under dessa nio cykeldagar har jag bland annat hunnit med att klättra upp för Tauropass, Soria, Fataga, Ayacata, Monte Leon och Pico de las Nieves. Dessutom klättrade vi efter kusten bortanför Mogan och sedan inåt landet ända upp till Tejeda.
Egentligen var det bara klättringen upp till Santa Lucia som för min del inte blev av i år. Den åkte vi utför, men alltså inte uppför. I övrigt han jag med det mesta, även om jag hittat några fler vägar jag vill prova nästa gång jag är på plats.

Totalt blev det under denna resa 38 timmars effektiv cykling, Jag avverkade 91 mil och klättrade 16000 höjdmeter. Allt skedde under 9 cykeldagar med en vilodag i mitten.
Denna bild visar en stigning från västkusten upp mot Artenara. Riktigt brant och extremt korta serpentiner. Det är som ni ser tre serpentiner som inryms för att klättra denna första del och varje serpa är kanske 50 meter. Överlag en spektakulär väg som jag rekommenderar.





Snittfarten blir alltså inte så hög på GC, men det är svårt att hamna på ett snitt som överstiger 25 km/h om man ska cykla många dagar i rad, under många timmar och klättra väldigt många höjdmeter

Det blev alltså i snitt drygt 4 timmars cykling per dag, drygt 10 mil och ca 1800 höjdmeter.
 Jag roade mig lite med att se hur många mil jag behövde cykla hemma i Sverige i somras för att klättra lika många höjdmeter som jag nu gjorde på 91 mil, 38 timmar och 9 dagar. Det visade sig att jag i somras behövde cykla 300 mil och nästan 85 timmar för att nå upp till de 16000 höjdmeter som jag gjort under resan..

Nu är jag alltså hemma och resan har varit trevlig, givande och en bra grund för fortsatt träning. Nu hoppas jag kunna bygga vidare på detta.
I sanddyner, på stranden och vid poolen vistas nog de flesta som bor i Playa del Ingles. Jag vandrade en hel del i sanden, men främst upptäckte jag övriga ön. För den som varit på ön under många år men endast vis kusten skulle upptäcka en helt ny ö om man vände inåt landet.
I helgen har vi umgåtts och bara varit. Jag och Katten tog en promenad till Tova och jag slogs av att det är 30 grader kallare här än på ön. Inom kort skiljer det nog ca 50 grader…..

Vi tände ljusen på graven och gick hem.

Min blogglista