lördag 20 april 2019

Premiär och flera goda besked

Efter en förkylningsvecka var det så dags för den första cyklingen för året, utomhus här i Sverige.

För dagen stod Vännästrampetrundan på programmet. Det innebär ca 125 km där de första 50 km till Nordmaling är lättåkta, sedan väntar 50 km till Bjurholm där det väntar mycket slakmota och några klättringar och de sista ca 30 km från Bjurholm till Vännäs går det mest uppför eller utför.

För dagen blev vi 7 cyklister. 6 från Vännäs CK och ett trevligt besök från Obbola CK. Att vi dessutom visste att det stod sol på programmet kändes ju inte helt fel.

Då jag vet att det saknas mycket form efter min skada och att jag dessutom varit liggande i förkylning valde jag att starta extremt lugnt och lät Niklas från Obbola och Erik N hålla tempot nästan hela vägen till Nordmaling. Då det dessutom var gynnsamma vindar var det väldigt lättåkt.

Sällan har 50 km gått så lätt och så var det fikastopp. Det blev ett bra och trevligt fika innan vi rullade vidare.


Nu väntade alltså lite mer utmanande vägar och dessutom motvind. Intensiteten blev också högre. När jag till slut "råkade" hamna längst fram tänkte jag att det skulle vara intressant att kolla hur hårt jag orkar trycka en tjuga. För en gångs skull har jag ingen koll kring min kapacitet då den förändras varje vecka sedan jag började om att träna efter den omfattande skadan.

Med rejäl motvind och att jag inte trycker lika mycket som vanligt tänkte jag att en tjuga i spets kunde vara möjligt utan att gruppen splittrades. Jag började lite försiktigt kring 330 watt, men kände efter ca 3 minuter att det fanns mer i kroppen. Otroligt förvånande faktiskt. Jag kunde öka till ett snitt på ca 370 watt. Så efter ca 14 minuter dök Erik upp bredvid mig och tryckte då upp intensiteten med ca 30 watt och efter någon minut så sprack gummibandet bakom mig. Det blev därför ingen tjuga utan vi fick vänta in de övriga.

Otroligt positivt överraskad dock med först 3 lugnare minuter och därefter 12 minuter på 371 watt vilket då landade på 354 watt i 15 minuter och det skulle jag klarat 5 minuter till. Otroligt bra förbättring, även om det förstås saknas det ca 45 watt jämfört med hur jag låg till i fjol vid denna tid. Men om jag betänker att jag på 6 veckor förbättrat min tjuga med ca 100 watt så känns det lite remarkabelt.

Jag rullade bak och intensiteten varierade ganska mycket de närmsta 30 minuterna. Riktigt hårt i bland och lugnt ibland. Så var jag åter längst fram och körde då 15 minuter på stressade tröskel (330 watt och 87% av maxpuls) och vips var vi i Bjurholm där vi tog ett kortare tekniskt stopp.

Väldigt nöjd med hur kroppen svarade på mina två intervaller och hur mycket min effekt utvecklats de senaste veckorna bestämde jag mig för att nu bara rulla med sista 30 km.

Det gick nu väldigt varierat med ganska bra intensitet uppför och väldigt lätt utför i medvinden. Med ca 7 km hamnade jag åter först och då kunde jag inte låta bli att trycka på hyfsat hårt ända hem. Det är ju så skoj när kroppen svarar. Särskilt när det var så länge sedan sist.

Ja, det blev en riktigt trevlig runda på ca 3,5 timmar och ca 125 km. En normaliserad effekt på 256 watt en snittpuls på bara 132 (73%) bidrog till de positiva besked jag redan fått under rundan.

Nu får vi se hur kroppen reagerar inför i morgon då vi planerar en liknande runda som i dag.

Efter träningen var det dags för påskbuffé. Pappa och Ulla-Britt hade bjudit oss på Vännäs Hotell och det blev en väldigt trevlig avslutning på dagen.
Ulla-Britt, pappa och Melvin på bild medan jag och Katten var i radioskugga

onsdag 17 april 2019

Sjukt tråkigt

Efter extremt lång frånvaro för alla mina skador har jag lyckats få till en riktigt bra vecka på Mallorca.

Efter denna resa har jag dock fått ett rejält hack i skivan. Dock ett mer vanligt sådant. Sedan hoppas jag förstås på att slippa sådant då jag tänkte att mina skador skulle räcka till.

Hur som helst tränade jag förra tisdagen på Mallorca. På onsdagen åkte vi hem och sedan hann jag med ett kort bra träningspass på trainern under torsdag kväll.

I fredags skulle vi åka till fjällen. Då jag fortfarande har stora begränsningar fick jag stryka slalom från mitt program och tog istället med mig min portabla trainer och cykel till det. Jag tänkte att i stället för att göra ingenting i fjällstugan medan Melvin och Katten skulle åka slalom kunde jag i alla fall träna. Nej, det kunde jag inte.

Vi åkte alltså fredag eftermiddag och ungefär när vi nådde Borgafjäll började jag insjukna. Därefter har jag varit rejält förkyld och liggande. Jag är glad för Melvin och Kattens skull att vi åkte till fjällen och de han med mycket skoj. För egen del var det ingen hit att ligga till sängs från fredag till måndag.
Melvin skickade en hälsning från slalombacken till min sjuksäng

Min syster med familj kom upp till stugan på onsdag kväll och för att inte smitta dem bestämde vi oss för att åka hem.

Vi är nu hemma och fortfarande är jag inte återställd. Dessutom har jag lyckats smitta Katten. Det var inte snällt av mig.

Det här blev ju inte topp vad gäller träning heller då den helt havererat efter mina fina vecka på Mallorca. Ja, rent allmänt har detta år innehållit många fler veckor jag inte kan träna alls än de jag kunnat träna. Inte helt skoj.

Lite surt rent allmänt och när det dessutom är toppenväder är det ännu surare. Jag hoppas dock snart vara på banan igen. Vi har planerat för två distansrundor med Vännäs CK lördag och söndag. Hoppas verkligen jag ska vara på banan då.

tisdag 16 april 2019

Vägen från den våldsamma kraschen till återkomsten med en träningsresa till Mallorca

Jag åker utomlands 3 gånger per försäsong för att få till bra träning som sedan förhoppningsvis ska bidra till goda resultat på säsongens tävlingar. De senaste åren har det gått bra och jag har stadigt blivit starkare.

Till säsongen 2019 hade jag riktigt höga mål och första delen av försäsongen såg mycket bra ut. Det blev ett bra träningsläger på Mallorca i november och vid årsskiftet tryckte jag högre effektsiffror än vad jag gjort något tidigare år. Men på 2019 års fjärde dag tog allt slut. Den allra första träningsdagen på Gran Canaria blev en katastrof och jag kraschade styggt.

Nu var det bara att stryka VM i Polen, Nordiska Mästerskapen, SM och Sverigecupen. Just då kändes det inte så tufft, i och med mina extremt allvarliga skador. Tankarna i detta skede handlade främst om hur det fortsatta livet skulle se ut och om jag någonsin blir återställd. Det tog faktiskt många veckor innan jag började fokusera på annat än att bara återkomma till livet. Fortfarande vet jag inte hur pass bra jag kommer att bli, men det går åt rätt håll.

En dryg månad efter olyckan fick jag lämna sjukhuset på Gran Canaria och tog då med mig en hel del titan och skruvar i kroppen och 19 oläkta frakturer.

Jag tog vägen via Umeå Universitetssjukhus där jag fick besked om att rehab för mina skador skulle ta minst 6 månader. Om allt gick optimalt och jag överträffade det lite skulle jag kunna träna efter 3 månader utan särskilda restriktioner. Dock skulle jag vara medveten om att jag skulle få börja på låg nivå och smärtorna fick sätta gränsen.

Tre månader efter olyckan hade vi bokat vår årliga resa till Mallorca med Vännäs CK. Det var orealistiskt att jag skulle kunna åka med både utifrån smärta och kapacitet.

Trots det fick mitt mål bli att det skulle gå och sedan satte jag planen för att lyckas. Jag siktade alltså på att vara tillräckligt fräsch för att kunna åka med på denna resa och i alla fall kunna cykla lite.

Jag hade redan på sjukhuset inlett en intensiv rehab som initialt inriktades på att återfå mina grundfunktioner. En rehab som fortsatte när jag kom hem. Så fort det gick började jag sitta på cykeln. Det var inte lätt, det smärtade och det var inget som kan liknas vid riktig tärning. På programmet låg också rörlighets- och andningsträning. Stort fokus varje dag och jag utmanade mig själv och min kropp så långt det var möjligt utan att jag skulle må sämre/ha mer ont dagen efter. Om det hände backade jag av lite innan jag gasade igen.

Ungefär 3 veckor innan datumet för den planerade resan till Mallorca gjorde jag mitt första riktiga träningspass. Jag fixade bara en timme och på låg effekt, men jag var på gång.

Det blev en kamp mot klockan och först fem dagar innan resan var jag säker på att åka. Fortfarande dock rejält nervös. Hur skulle det gå?

Att jag kunde åka och att det fungerade så bra beror förutom fokus, hög målsättning, struktur, ett bra läkkött, stor smärttålighet mm också på att just cykling är en av de saker som fungerar bäst. All annan typ av idrott hade varit omöjlig.

Vilken framgång att kunna åka på denna resa och ännu större glädje att det fungerade så bra. Visst stod jag över en träningsdag och kortade en annan. Men jag cyklade 6 av 8 dagar. Jag kunde hänga med mina cykelkompisar och totalt fick jag ihop 32 timmars träning och nästan 80 mil. Jag klättrade dessutom 10.700 hm. Visst är trycket i benen lägre, men ändå förvånande okej.
Sista dagens obligatoriska lagbild på vår 6:e gemensamma Mallorcaresa med Vännäs CK. Av olika skäl var vi väldigt få i år (vi brukar vara mellan 12 och 15 st), men jag är mycket nöjd med den vecka vi fick

Att fixa detta då jag bara någon vecka tidigare som mest kunde cykla en dryg timme inomhus på en trainer var verkligen bra för självkänslan. Att jag dessutom kunde cykla utan rädsla efter min krasch var också bra. Sedan var jag försiktigare än vanligt utför och jag har inte provat att cykla bland många cyklister.

Fortfarande har jag ont både här och där. Vissa frakturer är inte läkta. Högerarmen har dålig rörlighet, jag får inte lyfta mer än några kilo och jag får problem om jag går länge.

Otroligt då att cykling ändå fungerar och dessutom har det visat sig att min läkning går snabbare när jag tränar och en hård vecka utomlands har i slutändan gjort gott för mina skador.

Mitt nästa stora mål blir att kunna cykla på min tempohoj. Dit lär det dock vara ett bra tag då det blir stor belastning på axeln att ligga i tempoställning och dessutom behövs större rörlighet än vad jag har nu. Men jag jobbar i alla fall på det.

Långsiktigt hoppas jag kunna cykla fort igen, men då ser jag mycket långt fram i tiden. Viktigast är dock att jag blir så återställd som jag kan bli från mina skador. Snart åter dags för ett återbesök på sjukhuset med bland annat röntgen och bedömning av läget.

Mallorca - Sista dagen

Av olika anledningar dyker mitt upplägg från sista dagen på Mallorca upp först nu.

Det skulle då bli min sjätte träningsdag av 8 dagar på Mallorca. Dittills hade min kropp överträffat mina högsta förväntningar. När jag anlände till Mallorca trodde jag att det kanske skulle gå att cykla några timmar per dag, och sedan skulle alla skador sätta stopp.

Men nu var det alltså dags för sjätte dagen och även den längsta för mig. Drygt 6 timmar effektiv tid väntade i det vi kallar långa bergsrundan.

Jag hade redan fixat fem dagar, men att klara sista dagen bra skulle vara bra för mående och känsla.

Vi rullade iväg och benen kändes fortfarande okej. Visst hade jag känningar i rygg och axel, men inte mer än vanligt. Frågan var hur det skulle kännas efter 4-5 timmar?

Det visade sig ganska snabbt att det var många slitna ben denna sista dag. Vi var till att börja med reducerade med två man och det visade sig att det skulle krävas en hel del kämpatag för flera för att ta sig runt.

För egen del kändes benen fina hela dagen, vilket förvånade.


Vi tog oss in i bergen via Sollerklättringen och ingen gasade på något nämnvärt.

Nu väntade vad som enligt mig är finaste vägen på hela ön när du klättrar via Deia, Valldemossa, Banyalbufar, Andratx, Calvia och tillbaka.

Vädret var till en början inte på topp, men jag hade lovat Tjäder sol och hoppades kunna infria detta.

Men först alltså klättringar från Soller via Deia till Valldemossa där det skulle bli lunch. Helmersson sa att han var helt slut denna dag. Lite förvånande då att han drog hårt större delen av klättringarna. Jo, han fick lida senare - men bra fart blev det.

Vid lunchen fick vi för första gången sitta inomhus på grund av kylan. Jag hade lovat sol när vi kom ut till kusten, så efter lunchen drog jag upp tempot både för att hålla värmen och snabbare nå kusten.

Bra fart och bra känsla.

Så var den där - Solen! Nu väntade toppenväder sista tre timmarna av cyklingen.

Det blev en fantastiskt fin avslutning på veckan med toppenväder, fina vägar och bra sällskap.

Jo, kroppen protesterade mot slutet. Men inte värre än att både rygg och axel gick att hantera.

Ytterligare nästan 150 km avklarade. 2500 höjdmeter och över 6 timmar i sadeln.
Otroligt nöjd avslutade jag min cykling på Mallorca för denna gång.

Min blogglista