Krafttrampen - Matade på, men sonen imponerade mest

Igår var jag inte riktigt nöjd med känslan i kroppen när vi körde Skelleftetempot. Idag var det så dags för linjelopp och Krafttrampen.

Jag vet inte om det är rätt, men min teori var att köra mig rejält trött idag för att öka förutsättningen för god känsla på nästa helgs SM-tempo. Så jag körde hårt och offensivt hela loppet. Om vartannat gjorde jag utbrytningsförsök, hämtade in utbrytningar och låg i spets och bombade på.

Efter ca 20 km släpptes Jonas Örjestad från Team Elgiganten iväg. Han är en duktig tempocyklist och gjorde en riktig stark insats under resten av loppet.

Efter att Jonas gått iväg stod det ofta stilla i klungan. Det visade sig ganska snabbt att det mest var jag och Samuel Brännlund med några inhopp från andra cyklister som höll tempo och försökte på olika sätt. Inte mig emot, då jag inte fokuserade på något annat än att få en genomkörare.

Ju längre det gick ju färre ville köra, och då kroppen svarade bra blev det väldigt mycket tid i spets. Inför den tuffaste klättringen blev den en förning på 12 km, och trots det hängde jag på bra uppför. Bra besked.

Ja, till slut var Jonas inhämtad, men det tog tid. Han var verkligen stark.

Jag gjorde några fler försök på slutet och det var rolig cykling. Men många var med till spurten. Jag tänkte inte spurta, vilket jag nästan aldrig gör. Jag tycker helt enkelt det känns för osäkert.

Men med ca 1 km kvar såg jag en lucka till vänster och tänkte mig en långspurt. Det är typ enda sorts spurt jag kör ibland.

Så jag drog iväg bra och fick lucka med någon/några. Christofer från klubben på hjul. Jag tänkte ge honom ett riktigt fint uppdrag och efter att ha varit i spets ca 500 meter fanns fortfarande kraft kvar och farten var kring 60 km/h. Jag skulle nog hålla till 100 meter kvar. Men så körde jag ikapp en traktor och då ville jag inte riskera något utan slutade trampa. Det förstörde uppdraget för Christofer och det kändes farligt när alla som ville spurta trampade förbi traktorn på fel sida av vägen.

Jag rullade lugnt i mål, med bättre formbesked än i går. Vi rullade ca 2,5 timmar och min normaliserade effekt låg på 294 watt för hela loppet och totalt fick jag ihop 50 minuter över tröskel. Samtidigt låg pulsen bra och känslan var att det fanns kraft kvar. Nu hoppas jag detta ger ett skutt i formen.

Igår imponerade Katten på tempot och idag var det sonen som visade framfötterna mest av oss tre då han tillsammans med Katten körde halva sträckan (50 km). Han körde snabbare än aldrig förr och tog verkligen ut det han hade. Trots en inte allt för lättåkt bana med en hel del höjdmeter blev snittfarten 32,6 km/h och hans snittpuls 179, vilket är nästan 90% av max. Han var rejält sliten i mål, men höll alltså hela vägen.

Efter en fin helg i Skellefteå är vi nu åter hemma. Planen är att vi åker mot Jönköping på tisdag och om allt går som det ska väntar SM nästa söndag.

Tempo - Vad kan du göra för att det ska gå snabbare?

Det går upp och ned med både cykelformen, känslan och humöret.

Förra veckan var kroppen inte alls i fas, så det blev 3 vilodagar. Jag var mycket osäker inför Vännästrampet, men då svarade kroppen som den skulle.

Jag vilade sedan i måndags och trodde kroppen skulle vara med på tisdag. Det var den inte. Inte heller på onsdagen ville kroppen vara med. På torsdag var det maxmilen som gällde efter en dag i Umeå. En av få gånger jag inte blev missnöjd med att det åter var regn. Maxmilen blev inställd och det behövde nog kroppen.

Så idag hade jag vilat fem av de sista nio dagarna. Så mycket träningsvila har jag inte haft sedan september.

Jag har haft svårigheter att få tryck i pedalerna när jag kör tempo (inte bara nu när kroppen varit ur fas). I går köpte jag långa skruvar på K-rauta som skulle möjliggöra att jag kunde höja barsen med 3,5 cm i jämförelse med fjolåret. Känslan blev bättre när jag provade på trainern, men hur mycket mer luftmotstånd skulle det bli?

Jag har för övrigt optimerat TT-hojen allt vad jag kan utan att köpa in dyra grejer. Så fortfarande endast ultegra och inga ceramicgrejer som sägs vara snabbare.

Jag har bytt sadel (hade den liggandes hemma), flyttat fram och upp sadeln, bytt däck, gått över till latexslang, flyttat ihop pinnarna, och skaffat ny tempodräkt. Allt med förhoppningen att det ska gå snabbare.

Nu har jag alltså även flyttat upp fronten, för att i teorin inte låsa höften lika mycket och få ut mer effekt. Sedan hoppas jag att lite högre position tas ut av att jag kan hålla huvudet lägre och att lyften ska "flyta" bättre från huvudet via övriga kroppen.

Idag var första testet med alla dessa justeringar. Jag körde tre gånger 11,5 km tillsammans med Katten.

Det första två varven rullade jag kontrollerat på ca 330 watt och sista varvet tryckte jag på hårdare och då landade det på 350 watt.

Jag har hela tiden sedan min skada haft minst 40 watt lägre effekt på TT i jämförelse med racern. Idag kändes det som att skillnaden relaterat till insats och puls nu minskat till ca 20 watt. Känslan var alltså mycket bättre än tidigare.

Om det samtidigt gick fortare än med lägre effekt och lägre position? Jag är inte säker. För att kunna vara säker behöver jag rulla fler gånger. Men känslan och hastigheten var i alla fall tillräckligt bra för att fortsätta testa så här några pass till.

Vid dagens intervaller gick det uppför hela vägen till vändningen och sedan då utför tillbaka. Enligt Strava 60 höjdmeter på de första 5,7 km, men jag tror det är mindre.

Sista varvet då det var riktigt hårt landade det på 43,3 km/h ut och 50,6 km/h hem och i snitt då ca 46,6 km/h.

Katten tog sista varvet på sig sin aerodräkt för första gången och lånade dessutom mina högprofilhjul som jag kör på TT-hojen när jag tränar. Med exakt samma effekt så gick det 40 sekunder snabbare vilket är mycket på så pass kort sträcka. Så även om förutsättningarna inte var exakt likadana var skillnaden så stor att det säkert går att konstatera att bättre kläder, skoskydd och högprofilhjul gör en hel del.

Så sammantaget en riktigt bra dag för både mig och Katten. Nu hoppas jag kroppen vill vara med även de närmsta dagarna och att känslan med ny sittposition både fortsätter att vara god och att det går tillräckligt fort.

Efter att vi tränat klart filmade sonen för att vi skulle ha ett utgångsvärde att analysera och jämföra med om vi gör fler ändringar.

Nedan ser du bilder från dagen för mig och Katten.

Vill du titta på videon och eventuellt dela lite tankar så får du gå in på min instagram: tomast01, eller på min facebooksida:https://www.facebook.com/tomasastrom.cykelochlivet/ då videon är för stor för att jag ska få lägga in den i bloggen.

 Jag tycker att Katten redan nu efter bara några gånger på Tempohojen har en riktigt bra position och det går allt snabbare. Med ett inköp av tempohjälm och ännu mer träning kommer det gå riktigt snabbt.

TT-test inte som tänkt och en krasch med skador

Igår var tanken att jag skulle köra ett lite längre (inte långt, men längre än vad jag brukar) test på tempohojen. Kroppen kändes inte toppen och det humöret sådär när jag åkte i väg för att trycka i stort sett max.

Sträckan inleds med 7,5 km med svagt motlut innan jag kommer in på maxmilen där det är mer kuperat. Vändning efter totalt 12,5 km och tillbaka till start.

Det blev dock inget av dessa 25 km. Jag gav W.O redan vid uppvärmningen.

Det har varit varmt väldigt länge och den relativt nylagda asfalten på de första 7 km är inte lyckad. Igår var den smält och man sjönk ned och fastnade i oljan/asfalten. Inte läge för ett test. Inte för att cykla där alls faktiskt.

Bara att vända om och åka till min andra teststräcka 15 km bort i Strand/Brån. Där finns 16 fina kilometer (vändning efter 8 km) cykling. Problemet är dock att det är många hus där med bilar som kör ut och in från avtagsvägar. Dessutom är vägen ganska smal och det är inte så att alla bilister tar det lugnt.

För att det ska vara så säkert som möjligt behöver du hålla extra koll, och då är det svårt att köra riktigt hårt.

Hur som helst rullade jag iväg mot start. Motgångarna fortsatte med att det nu blåste upp rejält. Det visade sig att det skulle bli kraftig kantvind från båda håll på testbanan.

Hur sträckan ser ut. En klättring på ca 1,3 km ut och och 2 km hem. Mer av åkbackar med totalt 65 hm. I övrigt flackt, men igår rejäl kantvind alltså.

Det var inte absolut max, men hårt. Jag önskade att det skulle kännas bättre, men du får inte allt.

Så helt plötsligt fick jag släppa av i en av utförslöporna då en bil körde om och 50 meter längre fram bromsar in för att svänga av vägen! Tur jag var uppmärksam, annars kunde jag kört in i den. Nu blev det bara ett farttapp. Därefter svänger en bil ut från en gård bara en bit framför mig. Jag blir lite orolig och släpper av en del, men kan snart trycka på då bilen får upp farten snabbt.

Rent allmänt hade jag hoppats på att benen skulle kännas lite bättre och att snitthastigheten skulle bli högre. Men för dagen får det vara okej med 45,3 km/h på de 16 km som avverkades.

Idag var det så dags för ett distanspass med Vännäs CK. Vi har haft mycket hög träningsnärvaro denna säsong, men i torsdags var vi bara 4 stycken och idag endast 3 (som också var med i torsdags). Det blev jag, Tjäder och Katten som gav oss i väg via Umeå till Hörnefors.

I Hörnefors blev det fika innan vi rullade hem. Rejält blåsigt i dag också, men det blev ändå en fin tur på ca 3 timmar och 20 minuter på de 110 km som vi cyklade.

Efter att vi varit hemma ett tag blev det lite tråkigare. Då kom sonen hem och han hade kraschat på sin cykel. Då var det alltså inte racern utan vardagscykeln. Han och en kompis hade varit i ett hopp och något hade gått fel. Stora sår på axeln armen och magen. Men som tur var verkar senor, muskler och skelett klarat sig. Ja, det blev några timmar med rengöring och fixande, men sonen är vid gott mod. Föräldrarna lite mer påverkade. Men det verkar ha varit tur i oturen, även om det kommer att svida ett bra tag framöver.

Cyklingens olika former - alltid toppen

Cykling kan vara så mycket, men det är alltid toppen. Efter gårdagens maxning med tempohojen blev det i dag en socialiseringsrunda med sonen i toppenväder.

Vi rullade Brännlandsrundan som är närmare 50 km och en hel del höjdmeter. Särskilt när du som Melvin inte cyklat så mycket. Det gick dock toppenfint på alla sätt.

Efter ca 32 km blev det ett stopp för att fylla på lite energi. Mysigt och trevligt alltså.

Väl hemma igen fixade jag familjens middag som i dag blev den lite starkare variant av kyckling och klyftpotatis.

I morgon är planen att köra lite med tempohojen och på söndag distans med Vännäs CK.

Mycket intervaller blir det: 3:or i 6 timmar!

Det mesta av den vakna tiden hanterar jag nu frågor kring Corona. Just nu arbetar vi med kontinuitetsplanering för förskola och skola. Dvs vi planerar hur vi ska kunna hålla igång verksamheten för våra barn/elever även när många blir sjuka.

När det gäller träning försöker jag hitta tid för den, då arbetet som Skolchef alltså just nu tar extremt mycket tid och kraft.

Ja, sedan försöker jag också hitta motivation för träning trots att det nu är oklart vilka mål jag strävar mot och i vilken tidshorisont.

Vi vet i alla fall att det inte blir tävling i närtid, så utifrån det har jag anpassat min träningsplan. Ja, även utifrån att jag just nu inte riktigt kan uppbåda motivation för extremt tuff träning.

Därför har jag nu inlett ett träningsblock med tröskelträning. I vanliga fall hade det varit stressad tröskel, men nu har jag skruvat ned lite. Då krävs det inte lika mycket mental energi för att lyckas.

Däremot fortsätter jag med att köra mycket av samma och sedan byta inriktning och köra det under nästa block.

Nu alltså 12 dagar med fokus på tröskelträning. 8 pass med tröskelintervaller, två lugnare pass och två vilodagar är planen.

Upplägget på tröskelpassen innebär att jag kör 3 minuter med hårdare intensitet och 1 minut med lugnare intensitet. Så kör jag på under en timme. Det innebär 45 minuter hårdare och 15 minuter lugnare. Målet är att rulla in i pulszon fem när jag kört ungefär 10 av 15 stycken treor.

Nu har formen havererat lite de senaste två veckorna så målet ligger kring 350 watt (drygt 4,5w/kg) respektive ca 220 watt. Balanserat, men ändå jobbigt och det blir trots allt 45 minuter per träning kring 350 watt. Förutom intervalltimmen blir det en lugn timme varje träning.

Fixar jag det planerade upplägget får jag då ihop 6 timmar på ca 350 watt under dessa tolv dagar. Den totala träningstiden planeras till ca 20 timmar fördelat på 12 dagar. Jag har kört liknade upplägg tidigare, så det borde gå.

Igår rullade jag igång och det kändes helt ok.

Som du ser på bilden har jag justerat mina pulszoner (för att bättre kunna utvärdera träningen). Jag har lagt pulszon två upp till min aeroba tröskel och sedan ligger pulszon 4 från ca 85% till 90% av maxpuls och sedan pulszon fem. Pulszon 3 där jag inte aktivt lägger träningstid ligger från 79-84% av maxpuls. Dock hamnar en hel del tid här (när pulsen ska upp respektive ned) när jag kör denna typ av tröskelintervaller.

Snittet för intervalltimmen landar på 318 watt, en normaliserad effekt på 327 watt och en snittpuls på ca 84% av max. Snittet på de 45 minuterna med intervaller landade på 348 watt (221 watt på ettorna mellan intervallerna) med högst effekt sista 20 minuterna. Förutom det som visas på bilden rullade jag lugnt så träningen blev totalt 123 minuter.

Efter att ha fixat den sista av de 15 treorna kunde jag konstatera att jag kunnat hålla samma upplägg en bra stund längre, så det blev helt enkelt ett bra och balanserat pass som jag förhoppningsvis kan upprepa ett antal dagar i rad.

Stäng inte skolan! Jag kommer att få Nya Corona! Starkare än någonsin!

Nästan två veckor sedan ni hörde av mig på bloggen. På dessa två veckor har dessutom det mesta i tillvaron ruckats och jag har inte kunnat prioritera detta skrivande.

För 13 dagar sedan var jag och Katten på Mallorca och fokus låg på samvaro och cykling. Visst fanns vissa orosmoln kring världsläget, men det var inte så att det som nu är det enda som är i fokus.

Jag matade på sista dagen på Mallorca (för 13 dagar sedan) upp för Sa Calobra och lyckades då klättra närmare en mil med ganska tuff lutning på lite drygt 30 minuter. Det innebar ett personligt rekord på 378 watt, eller 5 watt/kg. Tidigare under veckan på Mallorca blev det personliga rekord i nästan varje klättring och jag drog även till med 15 minuter på 404 watt. Sedan var klättringen slut, så jag vet inte om jag skulle klara 400 watt i 20 minuter, vilket länge varit ett mål.

Så var vi hemma på tisdagen och under onsdagen satt jag åter på trainern. Då körde jag ett MAF-test. Återigen blev det personligt rekord. Målet var att se hur länge jag kunde hålla ett snitt på minst 300 watt och det med en snittpuls som inte fick vara högre än 141 (motsvarande min aeroba tröskel och 78% av maxpuls). 93 minuters cykling senare blev pulsen för hög för att kunna fortsätta hålla minst 300 watt i snitt. Mycket bra resultat. Snitteffekten första

Med andra ord så hade jag för två veckor mitt livs form. Som nyss fyllda 48 är jag alltså mitt starkaste jag. Eller var, i alla fall.

Sedan dess har vi fått inse att det mesta i våra liv har förändrats. Tittar vi bara på cyklingen så har vi sedan dess fått inse att första delen av tävlingssäsongen är inställd, att träningar påverkas, att vi fått ställa in träningsläger (vi skulle till Mallorca med klubben om en vecka) och att det är mycket oklart om det överhuvudtaget blir några tävlingar 2020.

För oss som inte bara cyklar för att det är bra träning, är roligt och rent allmänt är fantastiskt - är detta verkligen en prövning vad gäller motivation. Just nu finns inga mål att sikta mot och det kan vara svårt att hålla motivationen för riktigt fokuserad träning om du inte vet att du får använda din form till något. Så motivationsmässigt gungar det lite.

Ja, sedan har jag lyckats med konststycket att förra helgen dra på mig en rejäl matförgiftning vilket inte var någon hit precis. Därefter har jag varit helt kraftlös för vettig träning. Ja, egentligen även några dagar innan. Sedan jobbar jag just nu extremt mycket. Så sedan min toppform och mina personliga rekord har jag knappt tränat alls. Nu får vi se hur vi orkar starta om, utifrån förutsättningarna som finns i samhället och vad som kan vänta.

När det gäller Nya Coronaviruset i sig har nästan allt fokus legat här sista två veckorna. Jag arbetar som Skolchef och då har vi haft ett stort arbete att möta alla funderingar och frågor som finns bland medborgare, medarbetare, vårdnadshavare, elever mfl. Vi arbetar också för att anpassa verksamheten och planera för att möta de ökade utmaningar som kommer.

Vi har prioriterat ned mycket annat och nu handlar det om att hålla igång våra förskolor och skolor för samhällets bästa. Jag är helt övertygad om att det är rätt väg att gå för att föräldrar ska kunna fortsätta arbeta (för att hjulen ska fortsätta rulla) och för att vi särskilt ska stötta de barn där skolan är deras trygga punkt i livet. Sedan behöver vi tänka på tiden efter detta och då är lärande och den långsiktiga hälsan otroligt viktig.

Det är en tuff balansgång mellan att stänga ned samhället för att möta nuvarande hot och att inte riskera hållbarheten i samhället och hälsan i landet på lång sikt.

Vi vet att barn och ungdomar inte själva behöver oroa sig för Corona, och det gäller även vi som arbetar i förskola och skola. De flesta av oss kommer att bli sjuka, precis som de flesta som läser detta. Vi behöver däremot inte oroa oss för egen skull, däremot att vi kan smitta de som är mer utsatta - de äldre och de med underliggande sjukdomar. Så är du sjuk - stanna hemma.

Vi vet alltså att de flesta kommer att få Corona och vi vet att nästan alla får lindriga eller mycket lindriga symptom. Men för att den lilla andelen som ändå blir riktigt sjuka inte ska bli för många under en kort tidsintervall behöver vi fördela vår sjukdom under längre tid och då blir sjukvården mindre ansträngd. Med andra ord - ju bättre samhället lyckas med detta desto längre kommer förutsättningarna i samhället vara "onormala". Ju sämre vi lyckas desto snabbare går detta över, men då får vi också många fler dödsfall.

Redan nu är frånvaron stor bland elever och medarbetare i våra förskolor och skolor. Det innan vi har några sjuka i Corona. Frånvaron beror på oro och att vi har rejält hårda regler kring att ingen får komma till förskolorna/skolorna om man har minsta förkylningssymptom. Jag är dock trygg med att vi kan hålla igång våra verksamheter och här är våra pedagoger avgörande.

När elever och personal får Corona så ska de stanna hemma, men målet måste vara att fortsätta att hålla igång verksamheten.

Skolorna bör alltså inte stängas, utan hållas öppna så länge det bara går.

Kom också ihåg. En stängning av förskolor och skolor innebär inte en stängning. Fortfarande ska alla barn få komma dit som har föräldrar som behöver arbeta för att hålla igång de viktigaste funktionerna i samhället. Det innebär alltså att pedagogerna ska fortsätta att arbeta i förskolan/skolan och de flesta barnen fortsätter komma till förskolan/skolan. Så då drabbar detta barn och föräldrar i övriga yrken, men förändringarna i verksamheten blir inte stora.

Att jobba i kommunens krisledning och vara högst ansvarig för förskola, skola och kultur har hittills inneburit ca 14 timmars arbete per dag sedan jag kom hem från Mallorca. Räknar med att det fortsätter så ett bra tag. Så det lär bli klurigt med träningen i närtid.

Vi fortsätter nu för att möta de utmaningar som allt eftersom kommer, och som ingen kan säga säkert hur de ser ut.

Hjärnan mot benen 1-0 och rejält polariserat

Då var så min VO2-maxvecka över. Den började med en vilodag och sedan stod det specialfyror på programmet varje dag.

Igår var det riktigt nära ett haveri, så inför dagen var jag inte särskilt hoppfull om en okej träning. När det dessutom kändes lite diffust i kroppen, såsom att jag kanske snart är förkyld var det inte precis så att den positiva känslan ökade.

Som jag skrev igår provar jag alltså i veckan att köra sex dagar i rad med fyror. Som bonus har de bäddats in i lugna långpass.

I min träningsplanering stod det att jag i dag skulle cykla 3 timmar och att fyrorna skulle genomföras efter en timme.

Träningsstart samtidigt som skidskyttet för damer började. Efter en stund fick jag sällskap av Katten som hade en gediget tröskelpass att genomföra. 5 ggr 8 minuter ca 5% över FTP. 4 minuter lugnare cykling mellan intervallerna.

Katten rullade igång med sina intervaller när jag fortfarande "tomtrampade".

När jag så ökade intensiteten för att förvarna kroppen inför vad som komma skulle kändes det sådär. Men jag bestämde mig ändå för att ge det ett försök.

Roligt att det slutligen blev en medalj på Skidskytte-VM.

Så var det då dags för intervaller i sällskap av längdåkning för herrar. De hade det riktigt tufft i snöfallet. Vad är då några enkla fyror?! Inte mycket. Bara att köra på.

Målet som tidigare dagar var att fyrorna skulle innebära ca 8 minuter på pulszon fem och att det inte skulle vara helt utsålt efter fyra intervaller. Detta skulle göras genom att ligga på ca 420 watt i 30 sekunder och sedan 340 watt i 30 sekunder, och upprepa det fyra gånger per fyra. Med andra ord ett snitt på 380 watt vid varje fyra och totalt 16 minuter.

Trött gubbe efter genomförda intervaller. Bara 100 minuter kvar...

Jo, det blev jobbigt i dag också, men massagen av benen som jag gjorde igår innebar att det kändes bättre idag. Det blev dock väldigt varmt i vårt cykelgarage då både jag och Katten samtidigt genererade en hel mängd värme. I efterhand insåg jag att jag svettats 3,4 liter vätska. Jag drack alltså tre flaskor med 0,75 liter, men var ändå 1,2 kg lättare efter att passets avslutat. Rejäl svettning!

I samband med mina sista intervaller var Katten klar med sin träning och jag hade då 100 minuters lugnare cykling kvar innan jag också klev av cykeln.

Jag summerar 15 timmar och 41 minuter denna vecka. Allting på trainern då det varit ishalka utomhus. Träningen har varit rejält polariserad. Alltså - Hårt eller lugnt. I stort sett inget däremellan.

94 minuter på en effekt över FTP och ytterligare 14 minuter just under FTP (96 minuter fyror och några andra intervallinslag på totalt 12 minuter). Resterande 14 timmar har varit lugna. 1,5 timmar på 220-255 watt, 190-220 watt i 4 timmar och hela 8,5 timmar riktigt lugnt på mellan 150 och 190 watt.

En intervalltid på 108 minuter har inneburit att i 42 minuter har jag legat över 90% av maxpuls (som högst 96%), ca 45 minuter till mellan 85-90% av maxpuls och resten av intervalltiden landar lägre då pulsen inte är så hög i början av varje intervall. Hela 13 timmar under aerob tröskel och mer än hälften av denna tid under 70% av maxpuls.

Nu har jag vilat några timmar och sedan ägnat kvällen åt arbete inför kommande veckas uppdrag på jobbet.

Förutom arbete i morgon så börjar vi med vilodag. Istället för träning åker jag och Katten efter jobbet till Umeå för att hämta vår nya soffa som vi beställt. Dessutom har jag köpt en specialfåtölj som är anpassad för att motverka problemen jag har med min kropp sedan min omfattande olycka. Katten ska dessutom på Yoga, så då får jag se till att handla lite matvaror medan jag väntar.

Går det som det är tänkt med träningen nästa vecka blir det fem dagar med stressad tröskel.

Veckan efteråt blir sedan toppen förutsatt att både jag och Katten då är friska och skadefria, och vädret inte är allt för dåligt. Vi åker nämligen till Mallorca för att cykla och mysa. Det ska verkligen bli skoj.

Anpassningar hemma och 10 skäl till att jag cyklar

Under tiden det varit tyst från min sida har mitt fokus legat på att få ihop min vardag som innebär att försöka orka med ett krävande arbete, att vara en bra man och pappa och arbeta aktivt med min rehab för att jag på sikt ska få må bättre.

Ja, sedan har vi också anpassat hemma. Vi har köpt en riktigt fin tempursäng som förbättrar sömnen och vi har också beställt en avancerad fåtölj som ska hjälpa kroppen.

Nu har jag även beställt en massagepistol, men den har inte dykt upp än.

Träning? Jo, det har blivit en hel del cykling faktiskt. Varför? Jo, cykling ger mig så mycket.

För det första är det så att det endast är när jag cyklar eller ligger ned som jag inte har ont i rygg, axel och arm. Det är en stor frihetskänsla att få några timmar där jag gör något roligt och dessutom slipper smärta.

För det andra är cykling i sig fantastiskt roligt och jag mår bra av träning. Tur i oturen är att cykling är den enda träning som jag kan göra efter min skada. När jag cyklar är jag glad.

För det tredje rehabiliterar sig kroppen bättre av träning och förhoppningsvis kan det också innebära bättre hälsa över tid. 

För det fjärde bygger cyklingen min mentala hälsa.

För det femte gillar även Katten att cykla och det är fantastiskt skoj att ha ett gemensamt intresse.

För det sjätte ger cyklingen mig många vänner och otroligt trevliga samspel med andra.

För det sjunde gillar jag att pressa mig, utmana mina gränser, sträva framåt och försöka nå mål. Allt detta ger mig cyklingen.

För det åttonde får jag njuta av fantastisk natur, fina omgivningar och jag får upptäcka nya ställen jag annars aldrig sett.

För det nionde är det en otroligt bra känsla att få känna sig stark och vältränad.

För det tionde vill jag fortfarande fortsätta tävla om det är så att kroppen tillåter det. Då krävs förstås att jag håller mig fit. De närmaste månadernas träning kommer avgöra hur det blir med tävlandet och målsättningar. Allt beror på hur kroppen och knoppen svarar när jag riktar in mig på mer fokuserad kvalitativ träning.

Hur min träning sett ut under mitten av september fram till nu? Återkommer i kommande inlägg.

Nedan några bilder som ger känsla för cykling, i alla fall för mig.

Surt att åka i backen igen!

I veckan har det varit tyst från min sida. Detta av två anledningar. Den första är positiv - dvs att jag haft mycket bra dagar och inte hunnit med att prioritera bloggen. Den andra är mer negativ. Jag lyckades falla på klipporna i onsdags, där det var fullt av vatten med alger som gjorde det extremt halt. Riktigt klantigt, helt klart.

Att bada från klipporna gick sådär. Här åkte jag rakt ned i stenarna med högra armen först. Här syns min syster Lisas man, deras två barn och Melvin. De lyckades hålla sig på benen, men efter mina skador har jag sämre balans och det visade sig här.

Därefter har min kropp varit riktigt ur fas. Rygg och axel har inte mått bra alls. Riktigt surt att skada sig igen när jag redan har en så skadad kropp. Inget brutet, men låsningar i ryggen, mjukdelar som inte mår bra, inflammation och svullnader. Jag har dock inte gett upp om att det ska reda upp sig inom kort.

Vad har då veckan innehållit? Måndagen cyklade jag med tempohojen till Umeå och Bike and Ski. Där servade de min cykel inför vår resa till Åland och NM. Tack för snabbt och bra jobb!

På tisdag var det träning med Vännäs CK och vi matade på bra i värmen. Kroppen var fortsatt stark.

Under onsdagen åkte vi till Melvins farfar Lennart för en heldag. där var också mina systrar med familjer. Tanken var att vi skulle åka vidare med husbilen, men vi blev kvar i två dygn då det var så trevligt. Det enda tråkiga var mitt fall där jag landade rakt ner i stenarna och självklart var det min skadade sida av kroppen som landade i backen.

Efter dessa skador har jag badat i voltaren, tagit ipren och stretchat typ hela tiden. Förhoppningen är att det ska vara hyfsat ok snart. Om inte, är NM i fara då jag för närvarande inte kan komma ned i tempoställning och inte heller cykla någon längre stund på racern. Surt, med så dålig uppladdning, men jag ska försöka tänka positivt.

Efter två dagar i farfar Lennarts stuga rullade vi vidare söderut och det blev en mängd stopp efter vägen innan vi landade på Hagmyren. V75-dag stod på programmet. Extremt fint väder och en fantastisk dag. Inga större vinster, men roligt alltså.

Vi fick hattar, vilket verkligen behövdes i den extrema värmen.

Därefter åkte vi vidare och sent på kvällen nådde Hargshamns Camping. Sov över på parkeringen, innan vi checkade in i dag. Vi hamnade perfekt med utsikt mot ett fint havsbad. Fortsatt toppenväder.

Jag och Katten tog på em en cykeltur på otroligt fina vägar. Det var riktigt skoj och rofyllt. Tyvärr mår kroppen som nämnts fortfarande inte bra, men det är som det är. Det blir inte sämre av cykling i alla fall.

Efter cyklingen gjorde jag middag medan Katten och Melle badade, och kastade boll.

Nu i kväll efter en god middag så spelar Katten och Melvin bordtennis. En av mina favoritsporter, men jag får tyvärr vila upp mig i husbilen.

I morgon myser vi lite på förmiddagen innan vi på kvällen åker med färjan till Åland. Jag hoppas vi får en riktigt fin vecka där och att kroppen snart är återställd så jag kan göra mig själv rättvisa på nästa helgs tävlingar.

Krafttrampen RR - Rejält hårt i värmen

I går var sista dagen på vår rundtur i norr. Den avslutades med att vi alla tre deltog i Krafttrampen i Skellefteå.

Melvin och Katten cyklade sträckan på 45 km. Det skulle helt klart bli en stor utmaning för sonen som aldrig cyklat längre, dessutom var banan ganska så kuperad och värmen var tryckande. Jag är dock mycket imponerad då Melvin fixade detta bra och med en högre snittfart än vad han brukar. Inte ens dåligt utmärkt bana (ganska många körde fel) som gjorde att det blev 5 km längre fick honom att ge upp även om både han och Katten tyckte det var surt. Så med andra ord blev det nytt längdrekord på 50 km. Starkt gjort!

För egen del skulle jag köra mitt sista preparélopp innan Nordiska, SM och de sista Sverigecuploppen.

90 km skulle avverkas för de 75 cyklisterna på start. Krafttrampen är ett litet speciellt lopp då det börjar med en stigning, men då det är så tidigt händer inte mycket. Sedan är det väldigt lättåkt till km 32. Därefter går det mest uppför i drygt 10 km. Man kan säga att det är totalt är 6 km klättring och resten är då slakmota eller svagt utför. När dessa 10 km är avklarade är det mycket utför de sista 45 km. Med andra ord vet alla att allt händer efter 32 km.

För egen del insåg jag ganska så snabbt att benen var med mig. Då kunde jag sätta planen i verket som handlade om att bli riktigt trött genom att köra extremt offensivt, med förhoppningen att det ska bidra till en formökning inför NM om två veckor.

Redan efter drygt 10 km cykling blev det en del utbrytningsförsök och jag var med på alla eller startade de själv. Jag var medveten om att det var tröstlöst då det var lättåkt, men det var ändå kul att mata på. Ja, de allra flesta var fortfarande med.

Det kändes lite osäkert hur jag skulle hänga med i de långa stigningarna som skulle komma, men då kroppen kändes bra var förhoppningen att det skulle gå fint.

Väl framme i backen efter 32 km gick det lugnt en kort stund innan Victor Andersson tryckte på rejält. Jag tog rygg och det visade sig krävas nästan 500 watt i 1.20 min för att inte släppa. Det var tufft, men jag kunde ta över och trycka på när det planade ut innan det var dags för andra delen i klättringen. De flesta hade släppt så vi var bara 2-3 stycken i spets. Det fyllde dock på några bakifrån och då vi efter ett tag inte blev helt överens om att mata riktigt hårt blev vi till slut 7 cyklister i en utbrytning. Hela klättringen tog 15 minuter och ett snitt på 340 watt.

Väl uppe började vi hjälpas åt för att hålla undan bakifrån. För egen del var känslan mycket bra.

Det visade sig allt eftersom att det blev färre och färre av cyklisterna i utbrytningen som ville/orkade bidra, vilket innebar att när jag hamnade först ville ingen annan gå fram och hjälpa till. Jag gjorde då några försök att komma loss. Men varje gång kom gruppen ikapp. Även Victor Andersson gjorde några försök, men utan att lyckas.

I den sista klättringen med ca 2 mil kvar gjorde jag och Victor ett försök, men vi kom inte loss. Så med 16 km kvar hamnade jag längst fram igen och oavsett hur lugnt jag körde ville ingen hjälpa till.

Jag bestämde mig då för att jag helt enkelt tar en förning ända fram till mål. Bra träning om inte annat.

Jag gjorde några fartökningar, men mest höll jag farten med alla de övriga på hjul. Det innebar att de sista 26 minuterna av loppet hade jag en snittpuls på 92%. Hade det funnits ett pris för dagens mest offensiva cyklist som det finns på ex Touren hade jag i alla fall vunnit ett pris.

Med 1,4 km kvar svängde vi in på målrakan. Jag höll ca 340 watt i spets och vid den andra av två rondeller drog jag igång spurten och då var pulsen redan bara 11 pulsslag från maxpuls. Att spurta från spets efter 16 km förning och med ca 300 meter kvar till mål ger inga goda möjligheter att vara först precis.

Trots allt lyckades jag klämma ur hyfsade watt för att vara jag. Jag är ju ingen spurtare precis och nu har jag dessutom svårt att stå upp och bända på grund av min skada i axeln. Men ett snitt på 800 watt i 20 sekunder blev det och det blev ett bra uppdrag som peakade på 54 km/h just innan mål. Det räckte för att hålla ledningen till några meter kvar då jag passeras med ca ett hjul av Peter Nilsson från Team Norrbotten med Victor Andersson från Skellefteå AIK Cykel som tvåa. Jag är förvånad att det inte blev mer då båda är duktiga spurtare.

Fyra blir Ulrik Nordberg från Nybyns CK och femma Esa Halonen Gottne CK.

Som sexa och sista man kvar i utbrytningen (Matti Kerro Stensele CK släppte i slutet) var Erik Nygren som är en av mina klubbkamrater. Han gjorde en riktigt fin insats under loppet och har utvecklats mycket till i år. Skoj!

Vi var förutom jag och Erik fem andra cyklister från Vännäs CK som deltog.

Christoffer Svanefjord var med i andraklungan och där fick han nytta av sin skarpaste egenskap. Han har en riktigt vass spurt och var klart först och landade då som sjua.

Lotta Svanefjord som gjorde ett fint tempo på lördagen körde bra även i detta lopp, men hamnade lite i ingenmansland en stund och var inte helt nöjd. Mats Svanefjord kom, precis som Lotta i mål någonstans i mitten. Han lyckades dock få dagens finaste pris som lottades ut. Grattis!

Ja, sedan körde då Melvin och Katten den kortare sträckan.

Själv är jag mycket nöjd med dagen då kroppen gav många positiva besked för fortsättningen. Hade jag velat ha chans att vara först skulle jag förstås cyklat på ett annat sätt, men jag cyklade främst för att ha roligt och köra mig trött. Jag lyckades med båda.

De sista två timmarna landade snitteffekten på 270 watt, NP på 310 watt och en snittpuls på 87%. Det bästa var dock att känslan var att det inte var slutsålt. Jag kan dock säga att värmen tog på och jag kände mig ganska urlakad timmarna efter loppet.

Efter loppet begav vi oss hem till Vännäs vilket tog ca 2,5 timmar. Vi var alla tre nöjda med dagen.

Idag har jag cyklat tempohojen till Bike and Ski i Umeå. Där servade de hojen innan jag cyklade hem igen. Toppenväder och en podd i örat. Riktigt trevliga 80 km.

På förmiddagen fixade Katten inför vår nästa semesterresa. När jag kom hem var det min tur att ta ett 4 timmars arbetspass, medan Katten då åkte till Umeå för ett cykelpass med Women By Bike. Ja, på detta sätt fick vi både trevlig cykling och båda såg till att vi snart är klara för nästa resa.

Melvin han har varit hos en kompis hela dagen och sover dessutom över.

I morgon ska vi förbereda det sista innan vi åker söderut på onsdag. Ja, sedan är det träning med Vännäs CK i morgon kväll.

4 minutersintervaller i Pengsjölia gav bra besked, och nu på roadtrip

Det börjar närma sig tävlingar i augusti och snart är det arbete gjort som kan höja kapaciteten. Sedan väntar då ett försök att få till en formtoppning. Jag kommer inte att hinna nå nivån från i fjol, men med tanke på hur mitt år varit är det otroligt att jag ens är hyfsat nära.

Denna vecka har det blivit ett distanspass i måndags, bra intervaller med Vännäs CK i tisdags och i går en tur med tempohojen.

Gårdagens tur blev relativt lugn förutom en maxning på Maxmilen vilken gav goda besked. Det börjar gå åt rätt håll.

Idag en distansrunda på morgonen innan vi åkte för att fixa pass. Sedan Tour de France på tv. Ikväll blev det sedan ett intervallpass.

4 ggr uppför Pengsjölia blev kvällens övning. 4 ggr 4 minuter helt enkelt. 402, 401, 409 respektive 408 watt blev det på fyrorna. Hårt, men det kändes kontrollerat. 3-4 minuter lugnt mellan varje då jag rullade nedför klättringen. Totalt drygt åtta minuter i pulszon fem vilket är optimalt om du kör "norska fyror". Dvs då du ska kunna köra flera dagar i rad och minst en fyra till med samma effekt efter de fyra du gjort. Bra känsla så här på kvällskvisten.

Efter att nu tränat 10 av de 11 senaste dagarna passar det bra med lite vila som nu är strategiskt lagt fredag och lördag. Det är nämligen Vännäsdagarna i helgen och dessutom ska vi packa för att åka iväg med husbilen på lördag em.

Första resan blir vi borta i 9 dagar den ska fyllas av familjetid, en hel del aktiviteter, campingvistelse och självklart cykel. Det blir 4 preparélopp inför Nordiska och SM i augusti. Två linjelopp där även Katten och Melvin ska cykla en sträcka. Sedan också två tempolopp. Första loppet blir Sjulsmarksgirot där jag cyklar 80 km, medan Katten och Melvin kör 40 km. Sedan Mockträsktempot på tisdag i Boden. Känns det sedan ok blir det tempo och linje i Skellefteå helgen efter. Däremellan en hel del husbilsliv.

Efter vår första semesterresa är vi hemma två dagar för att packa om, tvätta mm, innan vi åker söderut på två veckors semester som inkluderar Nordiska Mästerskapen på Åland den 3-4 augusti.

Ja, nu är det bara att hoppas att jag håller mig frisk, inte skadar mig och att trenden med förbättrad form fortsätter. Det är ju som alla vet inte lätt att höja effekten och sedan pricka en formtopp på de viktigaste tävlingarna.

Bara att acceptera att skadorna sätter stopp

Har man varit så pass skadad som jag varit finns inget annat val än att i vissa fall acceptera och förhålla sig till att förutsättningarna nu är annorlunda. Det är inte lätt, men så är det. Samtidigt behöver målen och ambitionen vara hög för att ha största möjliga chans att komma tillbaka till sitt rätta jag.

Hur återställd jag blir efter mina 19 frakturer och en lungkollaps är oklart. De tolv revbensbrotten ger nog inga men. Men alla skador i axel, nyckelben, rygg och skulderblad är mer osäkra.

Omfattande operationer genomfördes där alla muskler kapades och många nerver är nu skadade. Sedan var ju det mesta av.

Det blir hela tiden bättre, men fortfarande är det inte mycket jag kan göra med min högra arm och smärtorna blir stora vid bara en liten ansträngning.

Jag har också tre kotfrakturer varav den ena är av det större slaget. Totalt sett har ryggen tryckts ihop så mycket att jag nu är ca 2 cm kortare än innan skadan. Även ryggkotorna och ryggmuskulaturen påverkar mig varje dag och i det mesta jag gör.

Fortfarande kan och får jag inte lyfta saker och jag kan inte hålla på med sådant som kräver att högra armen och axeln aktiveras under längre tid. Vad gäller ryggen är det mycket som den sätter stopp för.

Rent generellt är alla fysiska aktiviteter där överkroppen aktiveras bara att utesluta. Det innebär att den mesta träningen och det mesta jag vill eller behöver göra hemma eller på övrig fritid inte går att göra som förr.

När det gäller cykling i tempo har mina skador satt stopp på flera sätt. Då bortser jag från svagare muskler och lägre kapacitet som det självklart också lett till. Men förutom det kan jag inte sitta i samma position på cykeln som tidigare. Det beror på att jag nu är kortare i överkoppen och då ska det självklart justeras. Men sedan innebär försämrad rörlighet och smärtor i arm och axel också att det finns begränsningar.

Det är i samband med detta jag igår slutligen accepterade att skadorna sätter stopp. Jag har nämligen arbetat med tempoställningen under flera veckor, men nu accepterat att den ställning där det går som fortast inte är möjlig att ha på cykeln. Det blir helt enkelt för stora påfrestningar på kroppen. Jag får nu nöja mig med det jag klarar av och då acceptera att luftmotståndet blir högre.

Mitt i allt detta som jag beskrivit är ändå det allra mesta positivt. Den enda sporten som går att utöva med mina skador är cykling, och det är just det jag älskar. Tänk vilken tur jag hade! Jag är sedan länge tillbaka på heltid på mitt arbete och det fungerar bra, även om jag får ta fler pauser och göra en del arbete vid andra tider än tidigare. Vidare fungerar det dagliga också helt okej nu.

Sammantaget ligger jag långt före den medicinska plan som läkarna satt upp och förbättringarna är större än vad de trott jag skulle vara. Jag har återgått till ett normalt liv, om än med smärtor och känningar varje dag. Men det blir hela tiden bättre, och i jämförelse med hur det var för några månader sedan är det nu fantastiskt bra.

Jag kan cykla och nu med en sådan kapacitet att det åter är nästan som förut. Överlag är det mesta bra!

Jag har kämpat 6 månader för att vara där jag är nu. I september och januari är det nya uppföljningar på sjukhuset och först då lär det klarna vilka men jag får av skadorna. Men sammantaget är jag positiv och ältar inte mina begränsningar eller min otur. Jag försöker att se möjligheterna och oftast går det bra.

Rödbergsloppet RR, och vi blev ett!

En fantastisk långhelg i Norrbotten är över. Jag och Katten tog i onsdags vår husbil och siktade norrut.

På torsdag förmiddag hade jag ett tempolopp utanför Älvsbyn. Ett steg i rätt riktning för formen. 

Resten av dagen cyklade jag och Katten lite i omgivningarna innan vi begav oss till Luleå camping där vi tillbringade kvällen, natten och förmiddagen i fredags.

Hela tiden lyste solen och värmen var skön.

På fredag eftermiddag rullade jag och Katten åter i väg med våra cyklar och tog en tur från Luleå till Boden och tillbaka. Det var mysigt och trevligt på alla sätt.

I lördags kom så den allra största dagen för denna resa och en av de största på alla sätt. Mer om det längst ned.

På söndagen var det inte inplanerat något särskilt, men då vi i fredags fick nys om att det var ett linjelopp alldeles i närheten och dessutom med sen start vilket aktiviteten på lördagen förutsatte så tyckte vi det var en bra idé med ett bra träningspass även på söndagen.

Precis efter start för Rödbergsloppet, innan regnet. Foto: Mats Engfors, Fotographic

Vi tog det lugnt och fint på söndag morgon och sedan checkade vi ut från campingen för att åka den korta vägen till Boden där starten för Rödbergsloppet skulle äga rum. 2 varv på vardera ca 40 km på en delvis kuperad bana. Avslutning med 1200 meters klättring på i snitt 5% upp till Rödbergsfortet.

Väderleksrapporterna sa att vädret skulle vara toppen, men bara minuter efter start började hällregnet. Det höll i sig i över en timme, vilket var sådär. Jag har ju sedan skadan respekt för klungkörning i allmänhet och i regn i synnerhet.

Snart start. Foto: Mats Engfors, Fotographic

Foto: Mats Engfors, Fotographic

Någon mil efter start när regnet kommit. Foto: Ellen Scheidegger

För att minska risken för incidenter försökte jag hålla mig bland de allra första hela tiden och bidrog då en hel del till farthållningen.

Foto: Ellen Scheidegger

Ganska många starka tävlingscyklister på plats, samtidigt som vi inte var så många som ville/orkade finnas med och sätta fart.

Henrik Blom från Team Hi5 elit som dagen innan vunnit Kraftloppet i MTB i överlägsen stil förstod jag skulle sätta agendan, vilket han också gjorde.

Utbrytning i stigningen. Foto: Ellen Scheidegger

Det blev överlag bra tryck på tillställningen och kroppen kändes faktiskt bättre än tidigare. Vi var lite olika cyklister som gjorde några försök att komma loss, men främst var det Henrik som gjorde det stora jobbet.

Henrik först och jag på hjul. Foto: Ellen Scheidegger

Jag hade mer kraft än tidigare och var den som ofta neutraliserade Henriks utbrytningsförsök, men jag har ännu inte kraften att brygga vidare eller göra kontraatacker.

På andra varvet sprack det i tätgruppen och endast 7 cyklister blev kvar efter stigningarna.. Foto: Ellen Scheidegger

Överlag blev det 80 km där vi allt eftersom blev färre och färre i tätgruppen och med några mil kvar var vi endast 7 cyklister kvar i tät. Då blev det ytterligare en fartökning och in i den sista klättringen var vi så 4 cyklister kvar.

In i målbacken som trea. Foto: Ellen Scheidegger

Jag var redan fullt nöjd med dagen. Perfekt genomkörare där det för mig gick hårt stora delar av tiden. Dessutom körde jag så offensivt som jag klarade, och det var aldrig nära att jag inte skulle gå med i några utbrytningar. Visst märkte jag att kapaciteten fortfarande är långt från fjolåret, men ytterligare ett steg i rätt riktning var det.

In i backen alltså och det gick ganska så "beskedligt" första delen. När så Henrik Blom, Team High5 Elit ryckte hade jag hoppats att Peter Nilsson från Piteå CK som låg just före mig skulle gå med, men det gjorde han inte. Jag blev då passiv och gjorde ingenting. Inte heller Johan Nordlund Piteå CK gjorde något. Vi rullade alltså på och med några hundra meter kvar blev det så spurt. Som vanligt har jag inte det där klippet, och dessutom kan jag inte stå upp och trycka utifrån mina skador i axeln. Jag rullar in som trea just efter Peter Nilsson som alltid spurtar bra.

Blev inte mycket till spurt, men ett fint lopp. Foto: Mats Engfors, Fotographic

Överlag alltså extremt nöjd med dagen. Placeringen var inte viktig i denna typ av lopp. Det som var viktigt var känslan i kroppen och hur den svarade. Där fick jag flera bra besked. Tittar vi på effektkurvan och återhämtningen skulle jag säga att från att legat 10% efter föregående års kapacitet är det nu kanske 7%. Att ligga så nära efter en så stor skada känns verkligen tillfredsställande. Även om jag förstås drömmer om att redan denna säsong få ännu mer tryck i benen.

Henrik Blom var först i mål och hade tagit ut mycket ur kroppen. Foto: Mats Engfors, Fotographic

Jag fick alltså ihop ca 80 km, med ca 500 höjdmeter. Mycket tid i höga pulszoner. En snittfart på ca 40 km/h och en normaliserad effekt på en bra bit över 300 watt. Jo, det märks att jag är klart tyngst av alla i tätgruppen och behöver lägga mer kraft. Är en av anledningarna till att jag inte bara arbetar med effektökningar utan också ser om det går att minska några kilo i vikt till höstens tävlingar.

Många starka cyklister i dag och Henrik Blom var alltså klart starkast av alla. Helt rimligt med tanke på hans satsning, och dessutom är han mer än 15 år yngre än mig och många andra.

Snack efter målgång Foto: Mats Engfors, Fotographic

Men bästa insatsen gjorde nog ändå Ebba Granqvist som är en ung tjej som inte alls cyklat länge. Hon var en av de allra sista som släppte oss i täten och rullade in som 6:a, bara ca minuten efter, och klart snabbast av tjejerna. Det ska bli mycket spännande att se hur hon klarar sig på SM som blir hennes första riktiga tävling. Jag gissar att det kommer att gå fint.

Ebba mot mål Foto: Mats Engfors, Fotographic

Som vanligt roligt att träffa en massa trevliga cyklister. Allt var toppen utom regnet helt enkelt. Ja,också lite väl många kryp...

Efter avslutade tävlingar rullade jag och Katten hem med vår husbil till Vännäs.

Vad som var extra speciellt på denna resa var som jag sa i början - lördagen.

I strålande sol, i Gammelstads kyrkby i den vackra Nederluleå kyrka från 1400-talet visade jag och Katten för alltid vår kärlek. Vi gifte oss i lördags, och det på ett sätt vi själva valt. Bara vi. Det blev en fantastisk och stämningsfull dag som alltid kommer att finnas i våra hjärtan.

Vill också passa på att tacka för alla gratulationer som vi fått på olika sociala media och irl.

En av mina cykelvänner, Johan Nordlund gratulerar Katten till giftemålet efter målgång av Rödbergsloppet
Foto: Mats Engfors, Fotographic