lördag 17 november 2018

Mallorca - Jag vågade, jag skadade mig och cykeln havererade

Lite tur i oturen kan man säga.

Innan jag åkte iväg på träningsresan till Mallorca var min plan att cykla rejält mycket i 4 dagar, sedan bara återhämtningsrull dag 5 för att sedan träna 3 dagar till innan hemresa.

Träningen har gått mycket fint de fyra första dagarna och idag väntade så en lugn dag. I morgon är jag på det igen, även om vädret ser ut att spela en del spratt framöver.

Vad var det då som var tur i oturen?

Jo, jag hade redan dag två uppmärksammat att kedjan på hojen var rejält sliten. Jag tänkte dock att det borde fungera hela resan. Men så blev det inte.

Till slut var kedjan så utsliten och mycket längre än vad den ska vara att den inte fick fäste på den stora klingan. Det märkte jag när det bar utför från Lljuc. När jag ställde mig upp och tryckte på efter en skarp sväng släppte alltihop och kedjan hoppade av. Själv åkte jag rakt in med kroppen i styret och knäet fick sig också en smäll. Gick ändå hyfsat. Ytterligare en gång under nedfärden hände samma sak dock utan skador denna gång då jag var försiktigare. Ett tredje hopp skedde vid ett rödljus på vägen tillbaka. Vid jämnt tryck i pedalerna så fungerade det dock.

Surt att cykeln inte fungerar, men tur då att det inte skulle bli långtur i morse. Istället fick jag ge mig ut för att försöka hitta någon som ville fixa min cykel. Det visade sig inte bli helt rätt då de tre första ställena inte var intresserade av att stå till tjänst. När jag skulle cykla iväg efter det tredje nejet släppte kedjan igen och det blev en bra smäll för kroppen.

Tur då att vid det fjärde försöket ville äntligen någon förbarma sig över mig. Tio minuter och 40 euro senare var cykeln som ny. Skönt!

Jag rullade därefter någon timme för att kolla att allt var okej med cykeln, att kroppen inte var helt havererad och för att rulla ur benen efter de fyra tuffa dagarna som varit.

I övrigt i dag har jag mest arbetat för att inte ligga så långt efter när jag kommer hem från resan.

För övrigt ska jag vara lite stolt över mig själv att jag redan från början tänkt vila idag. Det är inte så lätt att verkligen våga vila. Särskilt när du är utomlands för att träna. Våga låta kroppen tillgodogöra sig träningen. Bryta ned för att bygga upp helt enkelt. Att köra +5 timmar varje dag en hel vecka är nog inte att rekommendera.

Att få till tre bra träningsdagar här på slutet kan bli svårare. Först och främst har jag lite ont efter två kedjesläpp. Men framför allt verkar det bli rejält med regn måndag och tisdag. I morgon kan det nog vara uppehåll, men inte så varmt. Men jag hade räknat med att vädret kunde vara sådär när man åker i mitten av november, och början har ju varit alldeles lysande. Så jag klagar inte.

Vi får se vad morgondagen ger.

fredag 16 november 2018

Mallorca - Skulle bli plattåkning, blev klättring till högsta toppen

Dag 4 på ön och åter hade jag kommit överens med Kristian och Ricky att cykla med dem. De första tre dagarna hade jag bestämt rundorna och hade varje dag provat någon sträcka jag aldrig tidigare cyklat. Idag var jag öppen för alla alternativ.

Via messenger fick jag veta att det skulle bli en tur på platten idag efter gårdagens rejäla klättringar. När jag mötte upp vid deras hotell hade de dock ställt om då vädret verkade bra i bergen i dag, och det var mer osäkert de närmsta dagarna.

Istället för plattåkning rullade vi iväg mot Soller som skulle bli dagens första klättring. Men innan dess en del transport och sedan slakmota med ca 2% lutning i 13 km fram till klättringen.

Jag hade meddelat att det inte skulle bli några rekordförsök i klättringarna idag. Samma tanke hade Kristian medan Ricky hade en plan om att slå några pers.

Väl framme vid klättringen till Soller och skylten som visade att det var 5,1 km klättring med i snitt 5,2 % lutning. Detta är verkligen en klättring jag gillar. Kanske inte första delen då det är långa raksträckor, men sen. Det är en mängd serpentiner upp och om du ställer dig upp och trycker i slutet av varje sväng kommer du nästan fram till nästa sväng och så kör du på uppför.

Idag var det dock en annan tanke. Framme vid skylten drog Ricky iväg medan jag och Kristian tog det lugnt och snackade. Efter en stund ville jag dock höja till min aeroba tröskel, vilket innebär just under 300 watt och då högt i pulszon 3. Bra träningseffekt utan att det blir för tufft. Roligare också när det inte går allt för sakta, särskilt i denna klättring.

När jag rullat så en stund såg jag att jag började ta in på Ricky och samtidigt kändes kroppen bra. Jag bestämde mig då för att höja till ca 90% av FTP. Ja, det är svårt att inte försöka köra ikapp andra. Jag närmade mig och snart var jag ikapp och förbi. Jag höll intensiteten hela vägen upp och känslan var ganska okej. Ca 2,5 minuter långsammare än det jag kört som snabbast, men då gick det ju väldigt lugnt i början och aldrig riktigt hårt. Sedan är formen sämre än i april så något pers hade det inte blivit även om jag matat på hela vägen.

Sedan rullade vi utför mot Soller och i serpentinerna utför var det som igår mossa, lite blött och halkigt på sina håll. Underligt hur underlaget kan vara så annorlunda mot för när man åker på våren.

Ricky hade tänkt mata på även i nästa klättring som de bestämt skulle bli Puig Major.

Nu hade han dock tänkt om efter den första urladdningen så vi bestämde oss för att rulla upp tillsammans i en inte allt för hög fart. Men med en snittlutning på mer än 6% i nästan 14 km så tar det på lite ändå.

På toppen var det dags att kasta på sig västen då det var kallt i bergen. Utför förbi Sa Calobra och fiket där som var stängt. Inte cykelsäsong precis.

Vi matade vidare mot bensinmacken vid toppen av klättringen mot Llluc. Här brukar det stå hundratals cyklister när du cyklar här i april. Idag var det tomt och restaurangen var stängd. Blev dock lite vatten i flaskorna i alla fall.

Utför ned mot Selva och sedan matade vi på bra till Santa Maria där vi tog vår första riktiga paus idag. Lite kaffe blev det.

Då vi bor på skilda håll cyklade vi åt olika håll när vi startade om. Ytterligare en trevlig cykeldag var snart till ända.

Jag summerar 5 timmar, 13 mil och ca 2000 höjdmeter idag. Så nu har det alltså blivit 23 timmars cykling på 4 dagar vilket får sägas vara ganska så mycket. Visst var benen lite sega i bland i dag, men det kändes ändå bättre än förväntat.

torsdag 15 november 2018

Mallorcas tuffaste klättring är Sobremunt och jag klarade den, nästan

Idag hade jag stora planer. Ytterligare två klättringar skulle tas som jag inte tidigare provat. En av de skulle vara den tuffaste på hela ön, och det var inte Sa Calobra.

Så till frukost får jag veta att Kristian Stenshamn (Stockholms CK) landat på ön igår med en kompis Ricky Klingvall. Efter lite dialog bestämmer vi oss för en gemensam runda.
Vid stranden inför dagens tredje klättring - Port des Canonge

Jag tar cykelvägen in mot Palma. I vanliga fall kör jag stora vägen, men nu ville jag se om cykelvägen fungerar bättre under lågsäsong och det gjorde den. Inga inlines, hundar, förvirrade turister eller annat.

En annan sak som skulle provas idag var hur kroppen skulle reagera över en massa klättring efter 13 timmars träning på två dagar.

Vi mötte upp vid Kristians och Rickys hotell i Palma och gav oss iväg mot Militärbacken som skulle ta oss upp i bergen. Klättringen heter officiellt Coll de sa Creu och är 5,7 km med en snittlutning på 5,3 procent. Den går dock förbi ett militärområde och därav namnet. Idag verkade de i alla fall träna med skarpa skott, så det kändes nästan som de siktade på oss. Vi tog det ganska så piano uppför och sedan bar  det utför i några kilometer.

Höger vid nästa t-korsning och en hel del utför tills vi kom till en större väg. Jag frågade om de var intresserade av att prova Sobremunt, en klättring jag aldrig provat. En klättring som också benämns som den tuffaste på hela Mallorca. De var med på det hela och vi svängde höger ut på vägen. Efter bara en liten bit var det en vit skylt som visade att vi skulle svänga vänster.

Nu väntade så en rejält klättring. Det hade regnat i natt och vi hade tagit det väldigt lugnt utför då det var halt. Nu visade det sig att det skulle släppa även uppför. Inte bara en gång utan många.

Det var riktigt brant och jag hade helt klart inte rätt utväxling. Med ett snitt på 54 i kadens uppför och över 300 watt hela tiden (ofta mycket högre) var det inte någon lek helt klart. När det dessutom släppte konstant i bakhjulet blev det inte lättare. Efter några kilometer blev också vägbanan mycket dålig och det i sig var en utmaning.

Ja, allt detta började efter ca 2 km in efter vägen. Första delen snittar bara ca 2,6 procent. Men sedan började verkligheten. 3 km med en snittlutning på 12,1 procent. I flera partier låg det mellan 17 och 20 procent. Det blev väldigt mycket ståcykling uppför både beroende på att det var brant och att min utväxling inte var optimal. Därefter en kilometer på ca 4% lutning. Ja, då var vi uppe. En klättring som inte var gratis.

Jag hade läst om att skyltningen längre upp var otydlig, men vi tyckte vi fortsatte tills det började gå utför. Nu efterhand har jag dock insett att vi inte längre kört öns högsta topp. Vi skulle nämligen ha bytt väg mot slutet och då hade vi haft 1,2 km till med ca 11 procents lutning. Snöpligt! Undrar om jag nu behöver cykla om detta redan i veckan?!

Ja, även utan den sista delen var det tufft och nog kändes det att benen var lite sega efter tidigare cykeldagar. Men ni som vill ha en rejäl utmaning, prova denna klättring. Se då till att ni får ihop 7,2 km från botten annars har även ni missat som vi gjorde. Jag lovar att klättringen biter, klart mer än Sa Calobra.

Utför till Esporles. Väldigt brant med blöt vägbana som hade mossa. Här gick det inte fort kan jag säga.

Från Esporles fortsatte vi i riktning Banyalbufar. Men bara en bit efter korsningen till Valldemossa svängde vi av ned mot kusten och den andra för mig tidigare okända klättringen - Port des Canonge.

Väldigt fin uförslöpa med serpentiner, och bra vägunderlag ledde oss ända ned till stranden.

Nu fick vi så förmånen att cykla upp igen. Ca 4,5 km och en snittlutning på 6%. Det kändes faktiskt inte alls så brant efter den nyss tagna klättringen där det var kring 12 procent. Här gick det att ta lite foton. I den första klättringen fick jag hålla krampaktigt i styret, så det är alltså inte dokumenterat att vi överhuvudtaget cyklade uppför.

Riktigt bra klättring var det i alla fall de 4,5 kilometerna uppför. Mjuka fina svängar, fint underlag och trevlig utsikt.

Uppe på toppen ville de andra ha kaffe och det fick det bli. Vi rullade till Banyalbufar och tog ett längre stopp. Efter stoppet insåg vi att det skulle bli mörkt om vi rullade hela västkusten och via Andratx tog oss tillbaka. Vi fick istället rulla tillbaka en bit och ta oss via Puigpunyent vidare till militärbacken från andra hållet. För att ta oss dit blev det en hel del mer klättring. Ja, det var i stort sett aldrig platt idag. Bara uppför eller utför.

Slutligen militärbacken innan det bar utför mot Palma och jag tackade mina kamrater för en mycket trevlig runda. Därefter matade jag nu stora vägen tillbaka till Playa de Palma där jag bor.

Det blev idag 105 km, men trots den korta sträckningen tog det ca 5 timmar. Branta klättringar tar tid helt enkelt. Då det dessutom är halt utför blir snittfarten väldigt låg.

Räknar vi bort de platta delarna i början och i slutet av dagens cykling blev det 75 km där det gick uppför eller utför. På dessa 75 km var det ca 2200 höjdmeter enligt mina kamraters Garmin (min höjdmätning har som jag tidigare nämnt havererat). Sedan varnade nu dessutom klockan för att minnet nästan var slut. Avslutade därför träningen efter 87 km och startade en ny så inte hela träningen skulle riskera att försvinna. Därför syns inte allt i bilden nedan.
Enligt Trainingpeaks och Polar var dagens cykling mindre ansträngande än de två första dagarna, främst skulle jag tro för att det blev många rullpartier. Samtidigt blev det fler avsnitt med hög effekt. Tänker jag in att det blev en mycket lång stund på låg kadens i den branta klättringen tillsammans med många timmar totalt under veckan lär nog benen vara möra i morgon. I dag kändes de trots allt bättre än förväntat.

Totalt sett nu 18 timmars träning på tre dagar. Vi får se hur morgondagen ser ut.

onsdag 14 november 2018

Mallorca - På andra försöket tog jag mig upp till toppen, även om det inte var gratis

Andra dagen på ön var också den andra dagen i rad jag planerat att hitta lite vägar jag inte tidigare cyklat.

I dag stod Eremita de Betlem utanför Artá på programmet. Vi i Vännäs CK gjorde ett försök förra året att ta oss till Artá och sedan upp på toppen. Det gick sådär. Det var faktiskt första gången jag misslyckades som reseledare. Jag hade underskattat såväl avstånd som hur tuff sträckningen dit skulle bli. Vi tog oss till Artá men fick efter mat ge upp och cykla tillbaka. Tiden blev helt enkelt för knapp och många var riktigt sega. Trots att vi inte tog stigningen tog rundan ca 7,5 timmar och mörkret började lägra sig.

Idag skulle jag försöka ta revansch. Planen var också att se om jag kunde hitta en snabbare väg dit så att Vännäs CK i april kunde ta samma tur.

I min iver att hitta en riktigt bra genväg började jag direkt att köra fel. 30 minuter åt skogen och dessutom hade jag startat 30 minuter senare än beräknat. Redan nu satte jag mig under tidspress.

Jag startade om och på den snabbaste vägen jag känner till för att ta mig till LlucMajor. Väl där siktade jag mot Porreres. Redan inne i LlucMajor hade jag siktat två som det såg ut snabba cyklister. Jag gjorde ett kort stopp så de hamnade en bit före. När jag startade om närmade jag mig hyfsat snabbt och snart var jag ikapp och förbi. Då tog de rygg och som vanligt blir då min reflex att jag måste hålla bra tempo i och med att jag först kört om. Det blev därmed 11 riktigt snabba kilometer till Porreres. Kanske lite onödigt då jag skulle cykla så länge, men vad gör man.

Vidare mot Fornalutx och sedan Manacor. Vägen till Manacor var väl stor så jag hittade en alternativ väg och den var i stället i minsta laget. Men det fungerade ändå ok.

Det rullade på bra, men klockan rullade lite väl fort. Från Manacor till Artá cyklade jag så helt oprövade vägar. Riktigt fint och böljande. Trevlig cykling i fin miljö, men kuperingen gjorde att det inte gick särskilt snabbt.

Nästan framme i Artá blev det antiklimax då vägen var avgrävd och jag fick vända tillbaka och ta en annan väg. Ytterligare 20 minuter som rann iväg.

Väl inne i Artá skulle jag då hitta vägen till Ermiten. Det var inte det lättaste, men just när jag skulle ge upp hittade jag skylten. Det visade sig att det nu skulle vänta 9 km cykling innan jag var framme.


Först var det ganska så platt i 2 km och sedan blev det riktigt fint med serpentiner i ca 5 km. Bra underlag och fin utsikt. Så började det gå utför. Det var alltså inte en topp jag skulle till utan nu gick det utför i 2 km och så låg den där. Kyrkan som grundats av munkar på 1800-talet. Inte en av de finare på ön faktiskt. Däremot var cyklingen bra.

Snabbt iväg igen. Två kilometer uppför och sedan full fart till Artá.

Så skulle jag ta en annan väg tillbaka, men åter var vägen avstängd. Går bra det här!

Trots att jag inte stannat på hela dagen förutom för att kolla så jag cyklat rätt låg jag pyrt till vad gällde solnedgången. Nu hade jag dessutom ingen väg tillbaka. Fick helt enkelt köra samma väg som jag kom.

Sagt och gjort. Åter iväg. Inte så tråkigt med samma väg dock. Ser helt annorlunda ut från andra hållet. Den fina vägen till Monacor var faktiskt ännu trevligare detta håll.

Jag tittade på klockan och insåg att det skulle bli riktigt långt idag. Dessutom hade det varit vatten i flaskorna och endast 3 bars som proviant. Helt klart för lite på en sådan här långtur. Stannade för att köpa en liter energidryck som verkligen behövdes då det började bli segt.

Mest problem var det dock med rumpan som började strejka, så det blev en hel del ståcykling.

Jag gick aldrig helt slut på energi och det rullade på okej hela vägen. Men att inklusive frukost tillföra ca 1600 kalorier fram till jag var i "mål" var lite väl lite. Helt klart lite orutinerad idag.

Men trots allt lyckades jag i dag nå Eremita de Betlem. Sedan om det är möjligt att vi tar denna tur i april med Vännäs CK får jag fundera på.

Hela rundan i dag tog 7 timmar och 40 minuter. Utan felkörning och en väg som inte var avgrävd hade vi kanske landat på 6.30. samtidigt cyklade jag fortare idag än vad vi brukar med Vännäs CK, så det är på gränsen att det går.

Själv var jag tillbaka på hotellet när solen gått ned. Enligt min cykeldator har jag totalt detta dygn gjort av med nästan 8000 kalorier. Inte helt lätt att äta 6000 kalorier till middag, så jag ligger nog på lite underskott nu.

Benen är också lite trötta efter ca 21 mil och ca 2000 höjdmeter enligt Strava. Lite slitigt med att åter arbeta ca 4 timmar på kvällen, men benen har i alla fall fått vila. Vi får se hur de känns i morgon.

Klockan är redan 23.00 och först nu har jag tid för att förbereda kläder och annat inför morgondagens cykling. Ska också kolla igenom rundan som kan bli något extra.

tisdag 13 november 2018

Mallorca - Tidigare okänd klättring och nya vägar

Idag var första dagen här på Mallorca. I april åker vi med Vännäs CK till samma ställe och det är som vanligt jag som ansvarar för turerna.

Jag hade tänkt kolla upp lite nya sträckningar nu under dessa dagar och började redan idag. Inte helt lätt att hitta nya vägar när vi varit här så mycket, men idag lyckades det bra.

Slutmålet var Castell de Santueri och San Salvador. Två olika klättringar, båda i närheten av Felanitx.
På toppen av första klättringen
Men först väntade en hel del cyklande. Vi har cyklat till Felanitx vid flera tidigare tillfällen men i dag ville jag hitta då smala små vägarna som vindlar fram och tillbaka. Jag hade noga tittat hur jag skulle åka och det gick över förväntan. Mestadels åkte jag rätt direkt, alla vägar hade asfalt och underlaget var överlag ok. Fin natur och trevligt med lantlighet och nästan inga bilar.

Det innebar att de första 60 km innan det var dags för första klättringen till säkert 70% bestod av vägar jag aldrig tidigare provat och nästan bara småvägar. Trevligt.

Så var jag då slutligen framme vid den första klättringen som jag aldrig provat. Castell de Santueri.

5 km och ett snitt på just under 5% väntade. Det var väldigt smal väg och bitvis var asfalten sådär.

Från början var det mest av en slakmota, så jag förstod att det borde bli brant på slutet. Bara ett snitt på ca 2,5 procent de första tre kilometerna. Kilometer fyra började det luta på med drygt 6% i snitt och för att få lön för mödan brantade det på rejält och det blev till att stå upp en hel del då snittet sista kilometern steg till 10% och klart brantare på sina håll.

Väl uppe var det fin utsikt. Dock krävdes det en promenad några hundra meter upp för att se fortet på riktigt. Var inte läge i dag med cykelskor och mer fokus på cykling än historia. Även om jag älskar just historia.

Lugnt utför för att undvika några potthål och inte lång plattcykling innan det var dags för nästa klättring. Denna gång San Salvador. En klättring som är lite tuffare och här har jag varit upp tre tidigare gånger. Längst upp finns ett mycket fint kloster och en klosterkyrka. Flera världsmästartröjor i cykel finns också att beskåda. Dessutom finns möjligheter att äta eller fika på toppen. En riktigt bra klättring och ett trevligt slutmål med andra ord.

Även denna klättring är ca 5 km lång. Dock är den brantare och även finare. Första tre kilometerna snittar ca 7% med några partier på ca 12%. Sedan planar det ut i en kilometer med endast 4 procent för att sedan avsluta med ett snitt på 12% där det som brantast är 19%.


Jag tog det relativt lugnt i början av klättringen och tryckte sedan på sista 4 km motsvarande ungefär tröskel. Kändes helt okej.

Ett toabesök på toppen och påfyllning av vattenflaskan i klostrets källa som alltså går att dricka trots att det inte är på flaska.

Sedan utför igen. Hemvägen via Porrerres och LlucMajor. Kanske fick jag lite hemlängtan men det gick klart hårdare på tillbakavägen än ut till klättringarna.

Väl tillbaka på hotellet blev det lite mat vilket behövdes då jag endast ätit en bar på hela rundan. Rundan den landade på 5 timmar och 3 minuter och var ca 145 km lång. Enligt strava 1500 höjdmeter, så då gissar jag att det var klart mindre då Strava brukar överdriva. Min egen cykeldator, där har höjdmätningen havererat. Kanske dags att byta. En snittpuls på 70% var alldeles lagom.

Från 16 till 20 har jag sedan arbetat. Har dykt in typ 1000 mail....

Sen middag i dag. Har precis ätit klart vid 21.30. För övrigt är rummet riktigt bra på detta enkla hotell. Maten är lite sämre än vanligt, men jag är inte den som klagar.

Glömde - Vädret i dag var över förväntan denna tid på året. Soldis och sådär lagom varmt. Inga armvärmare, inga armvärmare. Bara byxa och tröja. Inte illa. Vi får se hur vädret blir resten av veckan. Verkar bli ok i morgon i alla fall.

Mallorca - Varför en träningsresa nu igen?

Helt klart en fråga jag ska ställa mig. Särskilt då det nu åter var det dags för en tur söderut.

Varje år i november åker jag på en cykelresa och den går alltid till Gran Canaria.

Syftet med resan är flera. Självklart handlar en faktor om att njuta av cykling och att få riktigt mycket träningstid i benen. Allt för att kunna träna effektivare när jag kommer hem. Förutom själva effekten av att träna mycket där det mesta går ganska lugnt så handlar det alltså om att träna för att kunna träna.

Ju mer du bygger upp grunden i muskler, senor, ligament och kondition desto mer kvalitativ träning kan du sedan genomföra. Så med andra ord börjar den "riktiga" träningen denna försäsong efter träningsveckan utomlands.

Träningsresor under försäsongen är också motivationsfaktorer för att orka med att nöta på trainern i ett mörkt garage under de många kalla månaderna. För att få en referens bedrivs 35-40 % av min träningstid under ett år på trainern i mitt garage. Skoj, men inte alltid.

Sedan tror jag att vi som är från norr och dessutom har för dåliga luftrör för utecykling i kyla behöver träningsläger. Ja, i alla fall jag om det ska vara möjligt för mig att mäta mig med alla starka cyklister jag tävlar mot under säsongen.

Men det är inte så lätt att det bara handlar om själva träningen och tävlandet. Dessa resor handlar också mycket om att samla kraft och styrka för livet och för att kunna vara stark i de många utmaningar jag haft och har.

Att insupa miljön, lyssna in kroppen, reflektera och ta bort alla intryck från andra och annat är verkligen något som jag behöver och säkert många andra av er också mår bra av.

Visst kan jag ibland tänka att det är egoistiskt att "bara" tänka på mig själv i detta läge och prioritera min egen utveckling som människa. Det ligger förstås något i det, samtidigt som det går att se på olika sätt. Men visst har jag lite dåligt samvete ibland, och då gäller det inte bara resorna utan alla prioriteringar som görs. Många gånger kunde de nog vara bättre. Jag vet att Katten stöttar min träning och jag hennes, och att hon har sett att på det stora hela är det positivt med dessa resor för övriga delen av livet.

Det som kan vara det svåra är om Melvin eller Katten råkar ut för något medan jag är borta och jag inte kan vara hemma för att hjälpa och/eller trösta. Har de det bra hemma mår jag bra, annars tyngs jag av en negativ känsla.

Det är också ofta jag saknar Melvin och Katten, och jag inser också att det är mycket på arbetet som behöver lösas innan resorna eller ligger och väntar när jag kommer hem. Ja, sedan arbetar jag under resorna också. Men hittills har det varit värt det för att orka med i tillvaron.

Sedan är förstås mina förutsättningar för resor bättre idag när Melvin är så pass gammal. När han var mindre och Tova levde var situationen en helt annan och mitt liv ett annat. Då gjorde vi allt vi kunde för ett gott liv och försökte lyckas genom att använda all den kraft jag då hade.

Ibland kan jag tänka att jag bytt sorg mot träning då det är efter Tovas död sommaren 2014 som jag tränat riktigt fokuserat och med långsiktiga mål. Men samtidigt tränade jag även innan på ett bra sätt och jag tänker att det nog handlar mer om andra förutsättningar än sorg och annat. Även om sorg och saknad säkert spelat in.

I går på farsdag fick jag ett fint halsband så nu har jag alltid med mig Tova och Melvin. Bara Katten som saknas. Tyvärr syns det inte på bilden hur fint halsbandet är, så du får helt enkelt föreställa dig.
Syns inte så bra på bilden men det står Melvin och Tova
Ja, nu är det då åter dags. Cykling utomlands från och med i morgon om kroppen vill (känns som jag eventuellt är på gång att drabbas av en förkylning). Det blir ca 1 veckas träning och tankar om livet. Den stora skillnaden är att det i år står Mallorca på programmet.

Nej, jag har aldrig varit till Mallorca så här sent på året och vädret är verkligen en trång faktor. Men då jag var väldigt styrd kring vilka dagar jag kunde åka utifrån arbetet och jag bestämde mig sent för att åka var priserna till Gran Canaria väl höga. Så pass höga att denna resa till Mallorca bara kostar drygt 30% av priset för en resa till min vanliga ö.

Det brukar vara trevligt att cykla med andra vissa dagar då jag förutom egen tid också uppskattar lite social samvaro. På Gran Canaria brukar det finnas många att cykla med. På Mallorca just nu lär det vara tunnare. Jag har aldrig hört någon som varit på ön vid denna tid för cykling, så jag har inte ens brytt mig om att kolla om cykelsällskap. Men får jag vara med mig själv varje dag är det också bra.

Du som hade frågan från rubriken har nu i slutet av inlägget kanske fått svar på hur jag tänker. Du behöver inte hålla med, men så här är det för mig. I alla fall just nu.

måndag 12 november 2018

Hur ska tiden räcka till för träning?

De flesta av oss som cyklar och tränar har en begränsning i hur mycket tid och kraft vi kan lägga på vår sport. Så är det förstås även för mig.

Var och en av oss behöver fundera kring våra möjligheter, målsättningar och prioriteringar.

Först därefter går det att sätta en plan för träningen i relation till allt annat i livet.

Om målsättningen utifrån dina förutsättningar är hög är jag också övertygad om att planering, flexibilitet, målmedvetenhet och situationsanpassning är viktiga faktorer.

Då menar jag att det är viktigt att hänga i och inte låta varje motgång, motstånd eller svårighet sätta stopp. För med för många stopp blir det snart ingen start.

Men för att det ska vara möjligt att få till den träning som krävs för dina mål, behövs också situationsanpassning och flexibilitet.

Träningen får bara delvis styra livet. Till största del ska det förstås vara tvärtom. Men med smarta val och en förmåga att snabbt ställa om kan du ändå oftast få ihop livspusslet. Du behöver alltså vara noga i din planering och ha en långsiktig och en kortsiktig plan. Du bör också ha en övergripande tanke för innehållet i din träning. Men samtidigt behöver du snabbt kunna ställa om när något händer och justera i din plan för att ändå nå så långt det är möjligt. Exempelvis har jag svårt att se hur ex ett 12 veckor långt träningsprogram som någon annan bestämt till fullo kan hållas under hela perioden utan att det blir jobbigt på många sätt. Men vi är förstås olika och vi har olika sätt att få tillvaron att fungera. Viktigast är att köra på en plan som fungerar för just dig.

Att ta tillfället i akt är också något som bidrar. Onsdag och torsdag var vi i Olofsfors där jag ansvarade för kvalitetsdagar för Barn- och utbildningsnämnden.

I det här läget skulle då två träningsdagar försvinna och för att kompensera det skulle jag behöva träna mycket mer före och efter dessa dagar, vilket var svårt att rymma i livspusslet. Då valde jag istället att cykla till och från konferensen.

Jo, det innebar att jag fick stiga upp 05.00, cykla i mörkret i 55 km och det på en MTB med dubbdäck. Men när jag var framme hade jag fått bra träning. Dagen efter samma sak. Efter konferensen cyklade jag hem. Jo, regn och dimma - men känslan var ändå god.

Vinsten blir att jag kan träna mindre dagarna före och efter i jämförelse med om jag vilat under konferensen. Dessutom spelar det inte familjen någon roll om jag cyklar iväg 06.00 eller åker bil 07.20. När jag cyklade hem tränade jag drygt 2 timmar, men frånvaron från hemmet blir mindre då det ändå tagit tid att åka bil hem.

Ja, detta är ett av många exempel på hur jag försöker få ihop en tillvaro med familj, ett krävande jobb och mycket cykling. Men lätt ska jag inte säga att det är. Det är en konstant utmaning helt enkelt.

Min blogglista