lördag 15 november 2014

Gran Canaria - Ayaguares, Monte Leon och Palmitos Park

Så var det dags för sista dagen på Gran Canaria för den här gången. Förhoppningsvis blir det många fler. Jag gillar verkligen den här öns klimat, fina natur och utmanande och trevliga cykelvägar.
I morse såg jag till att hänga på låset till frukosten för att så snabbt som möjligt ta mig ut med cykeln. Utcheckning 12.00 och då skulle rummet vara länsat och jag vara duschad.

Då benen var mer av spagetti och utan spritt så tänkte jag mig en lätt tur. Samtidigt känns det som att den dag man åker hem vill man inte ut på några längre strapatser om det skulle inträffa ett haveri med cykel eller kropp. Jag bestämde mig därför för att cykla till Ayaguares vilket innebär slakmota hela vägen upp till 200 möh. Sedan får man brassa järnet tillbaka, en total sträcka på ca 30 km. 

Tillbakavägen är riktigt skoj och man ligger och pendlar mellan 40-50 km/h på smala och slingriga vägar. Samtidigt är det bra sikt, så man behöver inte bromsa allt för mycket. Tidigare resor har jag ofta kört denna bonustur, men detta skulle bli första gången på denna resa.

Jag körde sålunda mot Maspalomas och svängde höger i rondellen. Kör man vänster kan man hamna på El Toblero och höger är med riktning mot Monte Leon. Innan Monte Leon kommer man till Ayaguares.

 Jag svischade förbi Aqualand och såg skylten som pekade mot vänster till Palmitos park. Den vägen hade jag aldrig förr tagit. Vägen verkade dessutom nylagd. Jag visste att parken låg på andra sidan av berget och det borde inte bli många höjdmeter. Skulle alltså passa mig bra. Jag hade ca 2 timmar på mig innan jag skulle vara tillbaka, så jag borde hinna med både denna korta tur och sedan tur enligt plan.

 Sagt och gjort, jag svängde vänster. Naturen var verkligen fin även här och vägen snirklade sig fram. Riktigt najs med ny asfalt. Det var en slakmota på ca 2%, men jag tog det ganska så piano och njöt av min sista cykeltur. Snart skulle jag vara framme vid Palmitos Park, så fick jag se vad det var. Det har funnits reklam överallt vid alla resor, men inte har jag någonsin varit där.
 Så helt plötsligt blev det brant, rejält brant. Jag tänkte att det är nog bara hundra meter eller så. Ned på lägsta växeln. Det visade sig senare att det var 17% under en stund. Då är det riktigt brant och trötta ben strejkar en del. Jag tänkte dock att några hundra meter ska jag väl klara. Vid varje sväng fortsatte dock backen och kort slogs jag av tanken att kanske stanna och ta en paus eller vända. Sedan tänkte jag igen – vad liknar det egentligen!? Enda alternativet var att cykla till det uppsatta målet. Det innebar att inte förrän jag klättrat med hög ansträngning i 1500 meter var backen till ända och jag såg Palmitos Park.

 Det var värst vad seg jag börjar bli tänkte jag av att det känts så tungt i backen. Nog var jag seg då det var min nionde cykeldag , men det var inte enda anledningen. Det visade sig nämlingen i efterhand att backen hade en snittlutning på 11% och då är det jobbigt om det håller i en bit.
Väl på plats kunde jag konstatera att Palmitos Park var bra på ta betalt, innan jag kort därefter svischade ned tillbaka mot korsningen mot min andra destination. 
 Utför går fort och snart var jag på väg mot Ayaguares. Här är det slakmota på riktigt och inga branta stigningar och det gick lätt att komma till Ayaguares vilket är botten på berget Monte Leon.
Jag såg då att jag hade lite tid kvar att spela med, så kanske jag ändå skulle ta mig upp till toppen av Monte Leon en gång till!? 
 Sagt och gjort. Jag började klättringen som inte är allt för lång. Den är endast drygt 2 km, men däremot är den ganska brant, i snitt ca 8%.
 Jag tog det ganska så lugnt, nådde toppen på 490 möh. Där finns en utsiktsplats - Pedro Gonzales. Jag vände där och rullade ned igen.

 Sedan blev det bra fart tillbaka. I Maspalomas såg jag att det fanns ca 15 minuter till jag kunde rulla så jag tog en tur ner till fyren i Maspalomas och runt en bit. Sedan bar det av till hotellet för sista gången på den här resan.

Totalt blev det i dag en bit över sex mil och jag fick ihop drygt två timmar och 20 minuter på den knappa tiden som fanns att tillgå. Det som till en början var tänkt att bli en form av återhämtningspass innehöll 900 höjdmeter att klättra, så något riktigt slöpass blev det inte.

Efter mitt sista träningspass blev det dusch, rensa rummet och äta en del. Därefter satte jag mig för första gången vid hotellpoolen, läste lite och tog en kaffe med tilltugg. 

Därefter strosade jag runt i staden och tog det lugnt i solskenet. Fram mot kvällen packade jag ihop alla grejer för avresa och sedan blev det buss till flygplatsen.

För övrigt kan sägas att när jag kom till Playa del Ingles på min första dag på resan och gick av bussen var det första jag fick höra: Ein Fernsehen och så pekade de på min cykelkartong. För er som inte förstår tyska betyder det, en TV.

Idag när jag skulle kliva på bussen hör jag ett par viska när de pekar på min cykelkartong: Varför köper man möbler här och tar med dem hem?

På flygplatsen hörde jag just ett annat gäng prata med varandra, peka på min cykelkartong och undra om Tv-apparater är billiga på ön? Kanske är det därför de sett flera ta med sig nya tv-apparater hem på flyget.

Jag gissar att ingen av berörda cyklar eller har någon i sin närhet som cyklar? Vad tror ni?

Mitt flyg lämnar Gran Canaria 23.20 i kväll och just nu sitter jag på flygplatsen och får tiden att gå. I Umeå landar jag förhoppningsvis ca 06.20 och min fantastiska sambo har kört dit bilen så den står på långtidparkeringen. Praktiskt när jag ska ta mig till Vännäs. Den snart nioårige sonen hade föreslagit att jag skulle cykla de 35 km istället. En smart tanke om vi bortser från alla grejer som ska med och att det nog inte är läge för att cykla i kortkort och med racer?!

Jag återkommer med en summering av resan som helhet.


Precis när jag skrivit ovanstående inlägg och skulle komplettera med bilder insåg jag just att sladden mellan dator och kamera var incheckad, klantigt. Jag funderade då på att posta inlägget utan bilder, men valde istället detta. Ni får inlägget från i går, idag istället. Så kan det gå.

torsdag 13 november 2014

Gran Canaria - Efter västkusten till Mogan

Mina nyvunna kamrater från Piteå?, som tävlar för Team Norrbotten undrade om jag skulle hänga med ut även i dag på deras sista dag innan hemresa.

Jag hade gärna gjort det då det varit väldigt trevliga dagar med Andreas och Henrik. Det är alltid roligt att cykla med andra cykelfanatiker, är de dessutom både trevliga och väldigt starka cyklister så är det jackpot.

Tyvärr tvingades jag trots detta säga att jag skulle cykla själv idag. Jag hade mycket att göra i dag och åker hem i morgon. Därför ville jag komma i väg tidigt på cykeln, köra på utan stopp och sedan äta lunch. Jag var nämligen tvungen att arbeta ett antal timmar i dag för att minska arbetet jag behöver göra på söndag inför nästa arbetsvecka. På kvällen var det också dags att packa ihop alla saker.

Jag undrar just om de gjorde den där toppturen de snackat om de senaste dagarna och som jag gjorde för två år sedan med bror och andra dagen på denna resa. Totalt en klättring på 2500 höjdmeter innan man är tillbaka på hotellet och uppe på 1947 möh hittar man Pico de las Nieves.
Men för min del blev det hur som helst en egen runda. Jag började efter kusten och trampade GC 500 västerut. Efter ca 30 minuter kom jag fram där man brukar svänga höger för att först köra slakmota i 15 km och därefter ta stigningen uppför Soria. Men idag blev det inget Soria.

Jag fortsatte GC 500 och cyklade genom Arguineguin där det alltid är mycket trafik vilket är störande. Har man väl kommit igenom denna ort blir det genast bättre. Dock har biltrafiken ökat på kustvägen under de år jag cyklat på ön.

 I tur och ordning svischade jag förbi badorter som Balito, Puerto Rica och Amadores.

Snart var jag så i T-korsningen där man kommer till Puerto de Mogan om man svänger vänster och till Mogan om man svänger höger. Puerto de Mogan är en riktigt fin by vid vattnet och hit brukar jag och bror ofta åka och ta en glass. Mysigt och trevligt. Men nu skulle det inte vara mysigt, men lite trevligt. Därför tog jag höger och trampade i slakmotan mot Mogan.


Fram till T-korsningen tar man ca 400 höjdmeter på de dryga tre milen, sedan blir det ca 300 höjdmeter till på den mil som är till Mogan.

Så var jag framme vid korsningen.

 Om man svänger vänster fortsätter man först upp i bergen och sedan ner mot kusten och La Aldea de San Nikolas. Det var denna väg vi tog häromdagen då det slutade med ett jättetur uppe bergen och till slut mörkerkörning.

Om man svänger höger blir det till att trampa upp för Tauropass och i förlängningen antingen svänga av för att nå Soria eller trampa vidare och nå Ayacata på drygt 1300 möh. En rejäl stigning. Även denna tur är avklarad under denna resa.

Vilken jag tog – ingen. Jag vände och cyklade tillbaka samma väg som jag kom och tillbaka till hotellet. Ja, det blev ju en fjuttig tur. Men vad gör man inte när tiden är knapp.

Eller fjuttig och fjuttig. Hade jag kört den i Sverige hade jag sagt att den var en längre tur. Det blev 85 km, mer än 1100 höjdmeter och ca 3 timmar.

En sådan här tur visar att är man på GC får man välja på rejält kuperat, större stigningar och riktigt tuffa klättringar. Jag cyklade alltså på den platta kuststräckan och fick ihop 1100 höjdmeter eller ca 130 höjdmeter per mil. Lite för att vara här, men ganska mycket för att vara hemma.

Hur som helst är även detta trevlig cykling och benen blev trötta i dag också.


Nu är det alltså bara en dag kvar på ön och det blir en ännu kortare cykling i morgon då jag behöver äta frukost, cykla, duscha och rensa rummet före tolv. Men lite ska väl hinnas med!?

onsdag 12 november 2014

Gran Canaria - Fataga, San Bartolome, Santa Lucia och El doctoral

Idag fick vi denna fina utsikt.
Lägg till bildtext

Men vi börjar ett antal timmar tidigare.

Vid frukost blev det som vanligt både det andra när man ska ut och cykla. Man måste ju fylla på med energi. På bilden ser ni inte ens allt jag åt. Det blev även en donut och 7 koppar kaffe. 

Nu tror ni att den stora mängden kaffe visar att jag är seg. Seg ja, men kaffet är inget bevis vilket ni som känner mig vet. Jag dricker mycket kaffe, och under cykelresorna brukar det bli 6-8 koppar när det är frukost. Då är man laddad för dagen.
Dagens frukost. Laddad för lite cykling


Även i dag hade jag stämt cykelträff med Andreas och Henrik. Vi hade pratat om att köra upp mot Fataga. Det innebär att det omgående blir en rejäl backe med en stigning på 500 meter. Det är ingen hit när man är ouppvärmd. Ännu sämre när man börjar bli lite sliten.

För att råda bot på detta körde jag en 30 minuters uppvärmning innan jag rullade till grabbarnas hotell. Väl på plats resonerade vi om möjligheterna till en topptur, men insåg att dagens väder skulle göra det svårt. Det var ganska så molnigt och uppe i bergen verkade det regna.

Vi bestämde oss då för att trampa upp till San Bartolomé och där ta ett fika. Därefter skulle vi trampa via Santa Lucia, El Doctoral och tillbaka kustvägen.


Till utsiktsplatsen innan Fataga stiger det i snitt 5,9% i nästan 5 km, sedan blir det lite utför innan det stiger i snitt 6,1% under drygt 9 km till San Bartolome. Dessutom är det uppför även på andra ställen, men då kortare och med lite mindre lutning.
 I senare delen av den långa stigningen stannade vi för att fylla på vatten från en källa ur berget.

 Vi trampade sedan vidare och framme i San Bartolomé blev det kaffe och en glass innan vi rullade mot Santa Lucia.

Det var mycket utför, men i de kortbackar som finns försökte vi trycka på rejält.
 Vips var vi nere vid havet och det blev kustvägen tillbaka. I medvind trodde jag då det alltid är medvind här – förutom i dag. Det blev motvind och jag blev rejält seg i låren efter en förning i bra fart under 8 minuter. Sedan fortsatte vi att bomba nästan ända fram till Playa del Ingles. Man kan bli trött även när det inte går uppför.

Idag blev det väldigt mycket lugnare än i går, men jag fick ändå ihop 3,5 timmar och drygt 1400 höjdmeter. Helt okej.

Tillbaka på hotellet vid 14.30 blev det lunch och sedan promenad i två timmar.

Innan middagen tog jag lite eftermiddag-/kvällsbilder. Helt klart fint här.


Nu ska jag arbeta en stund och samtidigt vila benen som börjar bli trötta.


tisdag 11 november 2014

Gran Canaria - 3500 höjdmeter, Mogan, San Nikolas, Artenara, Tejeda, Ayagaur, Fataga

I går kväll visste jag det skulle bli cykling. Dock inte om jag skulle cykla själv, få sällskap eller vad det skulle bli för runda. Under kvällen bestämde vi att jag skulle cykla med Andreas och Henrik, men vi hittade ingen tur vi kunde spika, utan det beslutat fick vi ta när vi väl träffades i dag vid tio.
Efter lite dividerande bestämde vi oss för att cykla efter kusten mot Puerto de Mogan. Efter lite hoppade kedjor mm nådde Puerto de Mogan. Andreas föreslog då att vi skulle fortsätta mot Mogan och därefter fortsätta västerut och efter någon mil skulle vi svänga ned mot kusten. Där skulle vi kunna ta en fika och cykla hem.

Den kända väderkvarnen i Mogan
Det ska sägas att Andreas redan vid hotellet föreslagit en tur i distansintensitet med lite backar. Dessutom var det väldigt molnigt inåt landet och säkert kallt.

Vi nådde Mogan och svängde sedan vänster istället för höger där vi cyklade häromdagen upp mot Tuaropass. Vi trodde det skulle vara en del höjdmeter, men det var rejält många höjdmeter. Någon avfart till en trevlig semesterby lyckades vi inte heller lokalisera, så vi cyklade på.

Lång backe till San Aldea de Nikolas och grönt berg var det på många ställen.
Vi behövde alla fylla på med vätska och vi bestämde oss för att trampa vidare mot La Aldea de San Nikolas. Det borde inte vara långt borta.

Lägg till bildtext
 Det blev dock flera mil och många höjdmeter. Väl framme bestämde vi  oss för att äta lunch då klockan dragit iväg. Det blev en bra och trevlig lunch och vi tog det lugnt innan vi skulle åka vidare.
Det blev en god lunch med soppa till förrätt, sedan kyckling och avslut med kaffe
 Tanken var att vi skulle vända tillbaka samma väg och då få en tur på ca 2000 höjdmeter och ca 5 timmar. Andreas var dock inte så taggad på att köra bland massa bilar efter kusten och föreslog att vi i stället skulle vända in i bergen och komma tillbaka den vägen. Jag och Andreas var inte svårövertalade. Planen om distansintensitet var därmed helt spolad.

Vi räknade med att det totalt borde bli ca 10 mil och 2500 höjdmeter i dag. Tufft, men det borde gå. När vi cyklade i väg insåg vi snabbt att vi inte skulle få smälta maten många minuter innan backen började. Sedan bar det uppför och därefter ännu mer uppför. Bland annat var det en snittlutning på 8,3% under en passage på ca 9 km och ytterligare två på vardera 2 km och 1,5 km.Totalt klättrade vi på i 45 km med några smärre avbrott.


 Avbrotten bestod av lite utförslöpor, någon kisspaus och lite annat smått och gott. Mindre positivt var att vi fick göra ett väldigt oplanerat stopp då min lins helt plötsligt utan förvarning föll ut och fastnade i cykelglasögonen. Den var skadad och jag fick inte in den igen. Så därefter var det bara att fortsätta med klart försämrad syn. Det gick bra uppför, men det var mer problematiskt utför.

 Detta var dock bara början på utmaningarna. Vi trampade vidare och helt plötsligt kom vi till en by där alla hus var insprängda i berget. Riktigt tufft.
Till slut nådde vi Artenara och jag trodde att klättringen var över, men så var inte fallet. Det fortsatte uppför ända fram till Tejeda. I Tejeda stannade vi för att fylla på vätska och också köpa lite tilltugg.
Nu började vi inse att detta skulle bli en riktig mastodonttur och att vi nog skulle bli sena innan vi var tillbaka vid hotellet. Det verkade inte bli 10 mil utan snarare 15 mil och inte heller bara 2000 höjdmeter utan snarare 3500 höjdmeter. 
Dimman på väg. Snart är vi inne i den.
 Hela turen från Mogan fram till Tejeda hade varit okänd för mig, då jag aldrig cyklat här trots många resor till Gran Canaria. Jag hade heller aldrig cyklat från Tejeda till Ayacata. Därefter hade jag full koll på resten av sträckan. Jag trodde det var en kort bit från Tejeda till Ayacata, men så var det inte. Det var först och främst 9 km uppför. Inte så brant men drygt 4% snittlutning börjar ta på när man cyklat så länge. Därefter var det också lite utför innan vi var i Ayacata.

Nu var det drygt fyra mil till Playa del Ingles och vi hade insett att det skulle hinna bli mörkt. Med mörkt menas kolsvart.

Det var bara att ta tjuren vid hornen och cykla på. Så kom vi in i dimman och med den, extra mycket kyla. Kallt hade det redan varit någon timme, men nu började det bita i allt mer. Att då köra korta byxor, kortärmad tröja och endast en väst – det blir kallt kan jag lova.
Det blir ännu kallare när man mest kan rulla utför för all dimma.
Ja, inte såg vi bra eller syntes något vidare
Vi körde dock på så bra vi kunde och så var vi slutligen nere vid Fataga. Där var alla gatlyktor tända, det hade nu nämligen blivit nästan helt svart. Efter att nästan blivit rammade av några bilar kom Andreas med ett bra förslag. Vi satte på lamporna i våra Iphones. Jag och Andreas hade våra i ryggfickan och Andreas hade sin riktad framåt och körde först. Det gick då lite bättre, men vi cyklade allt långsammare.


Så kom regnet!!!

Med någon mil kvar har man två stigningar på några kilometrar. Det var nu så halt att jag i en brant del spann loss med backhjulet, dock utan att falla. Vi insåg nu att när vi väl klarat sista delen av uppförsbackan skulle vi få rulla extremt lugnt de sista 8 kilometrarna till Playa del Ingles. Vi kröp fram och varje gång det kom en bil höll vi ut så gott vi kunde och Andreas viftade med sin Iphone.
Vi körde faktiskt inte särskilt mycket snabbare utför än vad vi brukar ta backen uppför!

De sista två timmarna hade benen allt mer börjat kännas som stockar beroende på all cykling, men främst den rejäla kylan. Händerna var stelfrusna och jag kände inte mina tår. Hela kroppen skakade.
Sista biten ned hoppas jag bara att vi alla tre skulle hålla oss på benen och att ingen fartdåre skulle dyka upp.

Så till slut var vi nere. 6 timmar och 57 minuters effektiv cykeltid blev det och 3.470 höjdmeter. Det blev också ett äventyr på många sätt.

Väl på hotellet ringde jag genast upp sonen då vi brukar höras varje kväll vid åtta svensk tid. Den var redan halvnio när jag kom in på hotellrummet (dvs halv åtta lokal tid).

Efter att ha prata med sonen om både det ena och det andra var det dags för dusch. Jag stod nog i duschen i 20 minuter innan jag kände mig något sånär varm. Därefter blev det middag och åter på rummet var klockan redan nio.

Nu när allt gick bra var detta verkligen en rolig tur. Det känns också bra att formen är så pass hyfsad att jag hänger på dessa starka och unga Norrbottningar under en så lång runda. Ja, jag vet. De kanske kunde kört hårdare, men kroppen kändes i alla fall förvånansvärt bra.


Några lärdomar dock – ta alltid med reservlinser på längre cykelrundor. Var inte uppe i bergen när klockan börjar närma sig sex på eftermiddagen. Då blir det en utmaning tillbaka. Ha med en reflex om det trots allt skulle bli oplanerad sen vistelse i bergen, så som det blev i dag.

Hur morgondagen ser ut. Ja så långt har jag inte hunnit fundera.

måndag 10 november 2014

Gran Canaria - Nu bränner det i byxan

Efter fem dagars cykling på totalt drygt 22 timmar och 9200 höjdmeter var det nu dags för en vilodag. Förhoppningen är då att jag ska orka och kroppen ska hålla ihop för fyra dagars cykling på raken med start i morgon.

Eftersom jag inte skulle cykla steg jag upp först nio i dag och masade mig ned till frukosten.
Dagens första del av frukosten
För övrigt är det väldigt bra frukostar här på Bronc Playa. I stort sett allt finns utom pannkaka, som i och för sig brukar vara en viktig faktor på cykelresorna. Idag saknades äggen och lite annat smått och gott då ingen större ansträngning skulle genomföras.
Dagens sista del av frukosten
Till skillnad mot tidigare dagar tog jag det väldigt lugnt med frukosten. Först klockan elva var jag på väg ut. Det blev en lugn promenad på tre timmar innan jag åt lunch vid halv tre.
På stranden är det lemmeltåg hela dagarna.
Efter lunchen tänkte jag ta det lugnt, men jag har lite svårt för det. Jag gick därför ut och strosade och slog av lite tid för att vara tillbaka på hotellet vid femtiden.
En vy över en liten del av stranden


Sonen hade önskat några bilder på öknen. Här kommer en, även om det mest blev cykelberg i bakgrunden.
På kvällen blev det arbete några timmar, med sådant jag behöver lösa fast jag är på annan ort.

Därefter var det dags för dusch och sedan spruta hela benen fulla av Ice-power och massera in. Sedan kompressionstights och kompressionsstrumpor på.
Mirakelmedlet - i en affär nära dig
Det blir tredje kvällen och natten i rad med detta upplägg. Tanken är att det ska göra benen riktigt krispiga till i morgon. Hur det blir med det återstår att se.
Inte snyggt - men bra
Prova gärna på detta upplägg om du är lite stel. Jag vill dock förbereda dig på att det bränner rejält!! Ice-power värmer/bränner/kyler rejält om du stryker det på kroppen, om du sedan multiplicerar med 23 så förstår du känslan när du direkt drar på dig ett kompressionsplagg efter att ha smetat på Ice-power. Så nu bränner det i brallan - grande.

Om du är väldigt trött och måste hålla dig vaken kan insmörjning av de privata delarna rekommenderas. Jag lovar - du är klarvaken!
Ännu mindre snyggt - men ännu bättre.
Jag har precis ätit middag, och även här levererar hotellet. Det är inte så många val varje dag, men nästan allt är väldigt gott och dessutom är det nya maträtter vid varje måltid. Även fruktavdelningen förnyas varje dag. Till och med efterrätterna är ätbara, vilket de vanligen inte brukar vara.
Trapp ned från polområdet mot restaurangen.
Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens cykling och sedan hoppas jag benen känns piggare i morgon än vad de känns just nu. Vad det blir för runda? Just nu vet jag inte vart jag ska cykla och inte om jag cyklar själv eller har sällskap. Det blir som det blir, och det brukar bli bra.

söndag 9 november 2014

Gran Canaria - Soria, San Bartolome, Fataga, Monte Leon


Igår hade jag inte bestämt mig, men det lutade åt vilodag i dag. Så hörde grabbarna jag cyklade med häromdagen av sig. De undrade om jag ville ut på en långtur i dag.
Efter lite moget övervägande tackade jag ja. Man måste ju vara lite flexibel, och vem kan tacka nej till Team Norrbotten!?
Samma färger, inte likadan dress. Doc klikadana hjälmar.
Rundan vi skulle trampa kallas för Presa de las ninâs av Free-Motion, och är en ganska rejäl prövning. Free-motion anordnar själva denna tur och skriver att man måste vara expert för att följa med. 

Dagens gemensamma runda

Jag är ingen expert men har kört rundan tidigare, så det borde nog gå även denna gång.
Efter en natt med kompressionstights och kompressionsstrumpor var benen som nya!? Då det blivit mycket cykling på få dagar valde jag att tejpa min känsliga vad innan jag rullade till hotellet där Andreas och Henrik bor.

Vi trampade iväg mot backen upp mot Soria. Det innebär först någon mils cykling efter kusten mot Puerto Rico. Sedan svänger man inåt landet och får då en slakmota på ca 15 km innan man når själva backen. Väl på plats stannade vi. Jag (och bror) har nämligen en tradition att fota längst ned i backen, så också i år.

Efter lite foton var det då dags för klättring. Vi skulle nu ta oss från 200 meters höjd till 1300 meters höjd med endast några avbrott, och då är man framme i Ayagaur. Upp till Soria var det fem km och sedan brantar det på i fyra kilometer till innan det planar ut en stund vid ca 900 möh. Under dessa nio kilometrarna var det 8% snittlutning, så det var till att bita i. Det var dock kvar 400 m klättring, men då med mycket varierande procent.
Snabba och starka grabbar
I Soria tog vi dock en paus då vi fyllde på vatten och tog en glass. 
Jag skulle kunna skriva att jag kört slut på grabbarna redan i Soria, men sanningen är en annan. Vädret var fint, och dessutom är bilden arrangerad....
Sedan vidare upp mot Ayacata där vi nådde dagens högsta topp innan det vände utför. 
En snygg cykel hittar alltid sin plats.
I San Bartolomé tog vi en kaffe innan vi svischade förbi Fataga och sedan hade dagens två sista knäppor på ca 1,5 km vardera och med en snittlutning på 5,5 respektive 7%. Kvar innan vi rullade tillbaka till Playa del ingles.
En liten fotopaus.
Totalt blev det 1950 höjdmetrar och ca 4 timmars trevlig cykling. Jag är faktiskt förvånad att det kändes så bra i stigningarna och jag hade inte några kriser alls och kände mig stark under hela dagen.
Då jag troligen tar vilodag i morgon och då samtidigt kroppen kändes så pass bra rullade jag ut från hotellet igen efter ca 10 minuters paus med påfyllning av vatten mm.

Jag körde nu själv Monté Leonrundan (eller allt utom sluttampen). 
Runda två för dagen.
Först trampar man till Maspalomas och tar där höger mot Aqualand mm. Det är då slakmota i ca 10 km och under denna tar man 200 höjdmeter innan man når byn Ayagaures. Där väntar ytterligare nästan 300 höjdmeter på ca 4 km. 
Uppför dagens sista backe.
Därefter serpentiner ned på andra sidan av berget. Efter lite övrigt snirklande landade jag tillbaka på hotellet efter ytterligare ca 90 minuter och med 550 nya höjdmeter..
Jag kan nu lägga ytterligare en bra dag till handlingarna. Otroligt fina vägar, många trevliga serpentiner att klättra uppför, roligt att ha sällskap och snacka om både det ena och det andra och som alla tidigare dagar – kanonväder.
Det blev ingen riktig lunch i dag och middag först 19.30. Jag började då bli aningen kolhydrattom, men middagen var återigen riktigt bra, så snart var kroppen återställd. För att belöna mig för att jag var duktig i dag kastade jag dock nyss i mig en hel påse chips. Helt onödigt – men gott.


På med kompressionstightsen och kompressionsstrumporna och sedan får vi se hur morgondagen ser ut.

Min blogglista