lördag 23 juni 2018

Vad krävs för medalj på SM i tempo? - Jag försöker svara på era frågor

Jag har fått flera frågor om hur jag lägger upp ett tempolopp och vad som krävs för att ta medalj i Master-SM.
En glad och lite rolig bild på medaljörerna 2018. Från vänster: Tomas Åström Vännäs CK, Niclas Näslund Cykoteket Racing Team (Stockholm) och Marcus Larson CK Sundet (Göteborg)

Rent allmänt är det viktigt att veta hur hårt du kan köra och sedan försöka hålla en likartad effekt under hela loppet. Lite hårdare i motvind, i klättringar och över krönen. Lite lugnare när det går riktigt fort utför och i medvind. Ja, så ser jag det i alla fall. Andra tempocyklister kanske tänker lite annorlunda.

Det är viktigt att varken gå ut för hårt eller för lugnt och ha en plan för hela loppet. Därför är det förstås viktigt att reka banan ordentligt. Du ska alltid veta vad som väntar efter varje krön, vart de snäva svängarna finns, hur långa klättringarna är, vart vindarna kommer, hur beläggningen ser ut mm.

Hur hårt jag kan gå avgörs förstås av min grundform och sedan hur kapaciteten är just den dagen.

Min plan var ursprungligen att på SM försöka hålla ca 370 watt i motvinden ut till vändningen. Lite hårdare uppför och lite lugnare utför. I den brantaste utförslöpan till och med rulla några sekunder när farten var uppe i ca 60 km/h.

På hemvägen i medvinden var tanken att ligga ca 20 watt lägre och då landa på ca 350 watt på de 30 km som skulle avverkas.

Nu fick jag förstås anpassa min plan då kroppen inte kändes helt på topp. Jag valde därför att sänka målsättningen till 350 watt på utvägen och sedan se hur mycket jag skulle orka med tillbaka.

En sak har jag blivit bättre på i år, det är att inte köra sönder mig från start. Det är väldigt lätt då du är full av adrenalin att bränna det bästa du har de 3-4 första minuterna och sedan blir det inte roligt.

I onsdags blev det en första minut på ca 440 watt, men när jag fått upp farten pejsade jag på 350 watt. Nu hade jag inte riktigt dagen, så trots en lägre målsättning än min ursprungliga plan sköt pulsen i höjden.

Så nu kommer vi till det kanske viktigaste i tempo - pannben. Övertala kropp och knopp att du orkar mer och att du kan hålla trycket. Det här är en av mina bättre kvalitéer.

Jag fortsatte försöka hålla effekten som jag planerat och det höll i ca 11 km. Sedan började det dala. Inte katastrofalt, men ändå. För att då totalt sett komma fram så fort som möjligt blev jag ännu noggrannare med var jag använde effekten. Ja, det är också mycket viktigt i tempo. Inte bara vilken snitteffekt du presterar utan vart du trycker din effekt på banan. Exempelvis så om det redan går väldigt fort krävs mycket mer för att öka farten än om det går långsammare och du ökar på samma sätt.

Vid vändet hade jag ett snitt på drygt 350 watt om vi räknar bort utförslöporna där jag nu strategiskt sparat ganska mycket watt.

Mellan km 10 och 20 hade jag min sämsta del av banan där jag hade stora problem att bita ihop och få upp effekten. Men så med ca 10 km kvar kom jag in i medvinden och då farten ökade gjorde även modet det.

Jag gör så mina bästa 10 km under loppet, i relation till övriga. Snitteffekten är dock lägre än på utvägen då det är svårt att hålla hög effekt då det mestadels går över 50 km/h. Jag snittar 51 km/h timme den sista milen och är snabbast av alla under dagen. Riktigt nöjd att jag klarar av en sådan avslutning när jag bara några kilometer tidigare känt mig spyfärdig.

I vanliga fall brukar jag maxa sista två kilometerna och då försöka få till fyra minuter på en bit över 400 watt. Nu fanns inte kraften där, så jag vågade inte trycka till förrän sista kilometern.

Snitteffekten på hemvägen landade på just under 330 watt. Mycket lägre än vad jag planerat innan loppet, men farten var ändå hög.

En dag som denna hade jag fokuserat ännu mer än vanligt på att minska luftmotståndet och minska frontalarean genom att hålla nere huvudet mm. Det lyckades nog ganska bra.

Snittfarten på de 30 km med drygt 180 höjdmeter landade på 45,5 km/h. Förvånansvärt snabbt med tanke på de senaste dagarnas förberedelser och känslan under loppet. Jag måste nog gjort en del rätt inför loppet som ändå fanns där även om jag inte fick ut mitt allra bästa.

Snitteffekten landade på 339 watt vilket var ca 20 watt mindre än vad jag tror jag klarat om jag varit helt fräsch. Så mitt ursprungliga mål på 360 watt fick jag revidera inför loppet, annars hade jag nog sprängt mig och varit långt från pallen.

Så för att ta silver på SM i tempo behöver du ha en bra position på tempohojen och fortfarande kunna få bra tryck i pedalerna, köra taktiskt och använda dina watt på rätt sätt, börja tillräckligt hårt utan att spränga dig och sedan ha ett riktigt starkt psyke där du aldrig ger upp. Självklart behöver du också bra grejer vad gäller cykel och kläder, allt för att minska luftmotståndet. En hel del bra träning är ju inte heller fel.....

I faktiska siffror krävdes det denna dag alltså ett snitt på 339 watt och då behöver du förstås ligga högre uppför, på platten och i motvinden då du tappar effekt i medvind och utför. 45,5 km/h är inte en av mina snabbaste lopp, men ändå var 45 km/h länge en drömgräns för ett så pass långt tempolopp.

Ja, det är alltså väldigt mycket som spelar in om du ska blir bra på tempo, och inte bara vilken effekt du presterar. Dessutom går det inte att jämföra effekt rakt av då effektmätare mäter lite olika och dessutom har du oftast annan maxeffekt på en tempohoj än på en racer. Själv ligger jag lägre på tempohojen, men jag är nog ändå ganska så effektiv utifrån min position på cykeln. Jag tror också att relativt mot varandra visar min tempohoj lägre effekt med samma tryck på pedalerna. Men så länge effektmätaren är konsekvent spelar det mindre roll om siffrorna är rätt.

Så själva effekten jag presenterar kan du ta med en nypa salt. Strategin kring loppet och hur jag använder effekten kan kanske vara lite matnyttigt?

Mitt tredje SM-silver på tre år. Riktigt roligt att allt slit får löna sig.

Tråkigare då för landslaget i fotboll i kväll som verkligen slet och gjorde allt vad de kunde och förlorar på matchens sista spark. Visst var Tyskland bättre, men då det är så nära en poäng är det förstås tråkigt.

SM 2018 - Värt slitet, nådde mitt mål!

Ja, då var SM över för denna gång. Säsongens största mål är till ända.

Vi fick åka ned till fina Båstad och Torekov, som hade varit ännu finare om vädret varit bra. Istället har vi bjudits på storm, kyla och en hel del regn.

I SM finns tre möjliga medaljer. Partempo, tempo och linjelopp. Det är klart att jag gärna sett att det gick att ro hem tre medaljer. Men att bara få en medalj är riktigt svårt och tufft då konkurrensen är stenhård.

Sedan har jag inte någon att köra partempo med, så där finns inte förutsättningarna att ens komma till start. Jag hoppas dock att jag kommande år får en lagkompis som satsar på tempo. Antingen en av de som redan finns i klubben, eller kanske en ny stark kraft!? Hoppas kan jag ju alltid, och en medalj i partempo hade inte varit fel.

Någon medalj i linje-SM har jag ännu inte tagit. I fjol kändes det som att det var läge, men jag gjorde ett taktiskt misstag, och så var den dagen förstörd. Jag vet att jag har kapaciteten om det är en viss typ av bansträckning, då jag har flera segrar i Sverigecupen. Men det ska samtidigt mycket till för att lyckas. I år var det aldrig aktuellt då klättringen var för brant och tuff utifrån min vikt.

Tempo är min starkaste disciplin, men samtidigt är det knivskarpt motstånd och alla blir starkare för varje år. Det krävs högre och högre farter för att nå pallen. Jag har tidigare varit med i tre SM-tempon. 2015 blev jag 11:a och var supernöjd. 2016 fick jag stiga upp på pallen och kunde inkassera min första silvermedalj, vilken lycka. 2017 var det åter dags för ett silver.

Målet för årets SM var att nå pallen på tempot. Jag förstod att det skulle vara mycket svårt att knipa guldet då Niclas Näslund från Cykloteket Racing Team är mycket bra på att från en väldigt hög nivå höja sig ytterligare vid mästerskap. Sedan krävs en i stort sett platt bana för att jag ska ha chans att ta honom, och det var det inte denna gång. Så jag tog gärna ett guld, men skulle vara riktigt nöjd med silver och ganska nöjd med brons. Med motståndet som stod på start var det inte alls omöjligt att jag helt skulle missa pallen även om jag hade en toppdag.

Förberedelserna som startade i oktober har överlag varit mycket bra. Jag har helt enkelt blivit bättre på många sätt och vis. Sedan har en skada i början av säsongen gjort ett hack i förberedelserna. Jag kände dock att jag gjort allt jag nu kunnat inför SM och min förhoppning var att jag skulle få till en toppform lagom till onsdagen. Nu blev jag förkyld och oron för att ens kunna starta var stor.

Men jag lyckades alltså ro hem ett silver även 2018. Mycket beroende på ett taktiskt genomfört lopp och en vilja som är av stål. Jag ger helt enkelt inte upp.

Jag är sååå glad för mitt silver. Särskilt om jag tänker på att kroppen inte var i topptrim för dagen. Att ändå med klar marginal ta silver på SM visar att jag måste gjort en hel del rätt inför tävlingarna.

Att det inte blivit något guld dessa tre år stör mig inte. Varje år har en cyklist varit klart bättre och då unnar jag de guldet. Detta år var det alltså Niclas Näslund som fick stiga överst. Han presterade en snittfart på 47,1 km/h över de 30 km vi cyklade och det med 180 höjdmeter. Otroligt imponerande. Det hade jag inte klarat även om jag haft dagen. Nu blev det 45,5 km/h och kanske hade jag drygt 46 km/h i kroppen om allt fungerat.
En kompisbild med min överman för dagen.
Att jag sedan inte kunde starta på linjeloppet var förstås tråkigt, men med tanke på bansträckningen var det aldrig aktuellt att jag skulle kunna ta medalj, vilket annars är målet.

Så målet med SM var att ta minst silver i tempo och det lyckades jag med! 

Säsongen har börjat riktigt bra, då jag nu nått mitt största mål för säsongen och sedan tidigare har jag redan nått två av mina andra huvudmål vilket varit minst en seger på ett linjelopp i Sverigecupen och minst en seger i ett tempolopp i Sverigecupen.

Nu hoppas jag bli frisk igen så att förberedelserna inför nästa tävling blir okej.

fredag 22 juni 2018

SM-linjen - Lite surt att jag inte kunde starta

Visst kändes det lite surt när jag på onsdag kväll insåg att det inte skulle bli någon start i linjeloppet på SM. Men då jag känt mig krasslig under ett antal dagar och tempoloppet nu gjort att det var lite sämre, var det ett rimligt beslut. Inte värt att chansa helt enkelt. På natten mot torsdag sov jag nästan inte alls och vilopulsen var skyhög. Tur att jag bestämde mig redan kvällen innan, annars hade frustrationen varit större.

När jag vaknade på torsdagen och såg att det regnade och jag samtidigt visste att varvbanan innehöll utmanande utförslöpor kändes det lite bättre att det var just denna gång jag var sjuk.

Visst hade det varit kul att vara med, men om jag haft en riktigt bra dag hade jag som bäst nått topp 10 då banan inte alls passade mig, med en extrem klättring som bitvis var 15-17% och en riktigt tuff utförslöpa. 7 gånger uppför 2,5 km klättring och 7 gånger utför. Jag vill ju mer än så, därför var jag inte lika besviken som om det hade varit en tävling för mig.

Jag och Katten blev åskådare för dagen och fick då prata med många andra som tittade på och även allt fler cyklister då bansträckning och det dåliga vädret skördade många offer.

Många cyklister som väntar på start
Masterbilen rullade iväg och redan efter några 100 meter var det så dags för klättring. 
Första gången gick klättringen med masterbil, men de cyklister som vägde 80 kg eller mer fick nog trycka ca 400 watt redan då. En jobbig dag väntade.
Uppför första gången, med masterbil
Det blev ett extremt tufft lopp där ca 60% av cyklisterna bröt och alla som kämpade sig igenom gjorde en riktigt stor bedrift.

Vi har semester med lite cykelinslag och har inte bestämt mer än att jag skulle köra SM och att målet är att cykla Sverigecupen i Gottne nästa helg. Resten har varit helt öppet. I går efter loppen kände jag att Katten gärna åkte vidare från Båstad där vädret tyvärr inte var bra. Så då fick det bli så.

Det var dock väldigt svårt att hitta något nytt boende över midsommar. Till slut hittade jag en camping i Västerås.

Sagt och gjort körde vi ca 40 mil i går kväll. Vi sov över efter vägen och checkade idag in på campingen här i Västerås.

Någon träning har det inte blivit varken i går eller idag. Jag hoppas verkligen må bättre i morgon så jag får komma igång med lite träning igen. Jag har bara tränat 3 timmar de senaste 11 dagarna, då kroppen helt enkelt sagt nej. Alldeles för lite. Ska det bli tävling och chans till bra resultat nästa helg vore det bra om jag kunde rulla igång igen snart.

Det känns faktiskt lite bättre, om inte helt bra. Hoppas trenden fortsätter.

Nu blir vi kvar i Västerås till torsdag innan vi letar oss uppåt mot Gottnes tävlingar.

onsdag 20 juni 2018

SM i tempo - Maxutdelning, vilket gör mig riktigt glad!

I dag var det så dags för årets viktigaste tävling, tempo-SM.

Jag har haft bra förberedelser fram tills för några dagar sedan när jag drabbades av bihåleproblem och huvudvärk. Samtidigt hög puls och svaga ben. Jag var ute och provcyklade igår och trodde inte det skulle bli start i dag.

Matade i mig allt som kunde hjälpa och låg mest på sängen i husbilen och vilade hela dagen. En lång natts sömn och i morse var det lite bättre. Dock fortfarande huvudvärk mm. Men inte halsont i alla fall.

Känslan var inte god, och jag visste att blir det inte pallplats kommer jag vara besviken. Jag trodde inte att jag skulle ha råd att vara 5-10 procent svagare än vanligt utan skulle behöva göra ett kanonlopp för att hävda mig. Det är ju så många starka cyklister på startlinjen och nu var det dessutom kryddat med fler cyklister som tidigare tagit medaljer på SM, men som inte varit med i årets Sverigecup.

Som det brukar vara här i södern blåste det rejält. Lite av storm, helt enkelt. Det talade för mig, då jag brukar hävda mig bättre ju mer det blåser. Dessutom var det bara en brantare klättring. I övrigt mest slakmotor eller motsvarande utför. Totalt 180 höjdmeter på 30 km.

Det var riktigt spänt när jag som näst sista cyklist skulle rulla ned för startrampen. Det började okej, men ganska snart kände jag att kroppen var påverkad av de senaste dagarnas problem. Det innebar att jag redan efter 5 km vid vägbytet låg på 95% av maxpuls. Alldeles för hög puls utifrån effekten.

Det kändes lite uppgivet, men jag gjorde vad jag kunde. Mer hjärna än ben, helt enkelt. Jag siktade på ca 10% lägre effekt än vanligt då jag insåg att högre kunde jag inte gå i dag. Efter 11 km började svindla lite för ögonen och jag tittade ned och försökte samla kraft i den uppförslöpa jag var i. Helt plötsligt svängde vägen, men det gjorde inte jag. Bara centimeter från en krasch uppför!!

Tänkte jag behövde skärpa till mig och gjorde också det en stund. Jag fick också vila lite i den branta utförslöpan efter 12 km. Jag matade vidare mot vändningen och till och från var jag spyfärdig.

Väldigt hög puls, och lite för låg effekt.

Vid vändningen inser jag att Niclas Näslund från Cykloteket nästan gått ikapp. Nu är han huvudfavoriten, men sist lyckades jag vinna över honom. Så att tappa 50 sekunder på 15 km kändes i överkant. Lite uppgiven rullade jag vidare.

Vid den brantare klättringen efter 17 km blev jag omkörd. Själv körde jag inte om någon idag. Detta då den som skulle startat före mig inte kom till start och de före det var snabba.

Motvind ut och medvind hem. Tur för mig. Jag är ganska bra i medvind och framför allt var det lättare att få till lite mer kämpaanda när det gick fort på hemvägen. Sista 10 km blev faktiskt mina bästa för dagen med ett snitt på 51 km/h.

Jag gjorde vad jag kunde och när jag passerade mållinjen hade jag inget kvar. Jag såg på effektmätaren att det nog var 30-40 sekunder långsammare än om jag varit på topp. Troligen skulle jag bli 4-5 var min teori. Inte nöjd, men jag visste att jag inte kunde gjort mer idag.

Så hör jag ganska snart att jag är tvåa! Bara Niclas är snabbare. Helt otroligt.

Nicklas har helt enkelt krossat mig och alla andra i alla klasser! Otroligt imponerande. Jag snittade ca 45,5 km/h i dag och han en bra bit över 47 km/h. Det är snabbt det. Även om jag gjort mitt livs lopp hade jag blivit tvåa.

Jag hade faktiskt nästan en minut till tredje plats, så jag har nog prickat toppformen även om det gått fortare om jag varit helt fräsch.

Jag är i alla fall otroligt nöjd över min silvermedalj på SM 2018! Kunde helt enkelt inte blivit bättre. Så himla skönt att få betalt för allt slit och allt arbete jag gjort under många månader. Jag har nu tagit silver 3 år i rad och det blir ju extra snyggt i medaljhögen. Nej, jag är inte besviken att jag inte vunnit något av åren. Varje år har någon varit bättre och de har varit värda segern.

Jag stod på pallen och var riktigt glad. Nationalsång och precis då kom solen.
Som vanligt på SM är Katten och Melvin där och stöttar. Det känns mycket bra. 

I morgon är det linjeloppet, men mitt mående sätter stopp. Jag har fått allt mer ont i huvudet under eftermiddagen och det tog ca 5 timmar innan pulsen för första gången gick ned under 100. Då vet jag att det är något skit i kroppen. När jag dessutom som bäst kanske slåss om en 10:e plats i morgon (banan är inte gynnsam för mig) är det inte värt att chansa. Risken är ju att man blir riktigt dålig om man kör när kroppen inte är bra.

Nej, jag är inte så besviken att jag missar morgondagen. Lite synd, men jag är såå glad att jag kunde köra i dag. Jag väljer att njuta av silvret och hoppas vara frisk till nästa helg då Sverigecupen fortsätter.

Nu satsar vi på en skönhetssömn med trevliga drömmar och sedan ska vi vara publik i morgon bitti och heja på!

måndag 18 juni 2018

Tempo-SM: Mina tankar kring banan och tyvärr krasslig

Igår provkörde jag först linjebanan i Båstad och sedan åkte vi till Torekov för installering på campingen. Efter att ha fixat och trixat gav jag mig ut och kollade tempobanan inför onsdagens tempolopp.

Jag kan konstatera att tempobanan i stort sett är en slakmota eller lätt utför. Endast ett ställe med en brantare klättring och få ställen där det är platt.

Starten sker inne i Torekov och går efter en ganska bred väg till en början. Det inleds med slakmota i några kilometer innan det går lätt utför en stund. Efter 5 km är det vägbyte där du tar höger. Sedan väntar 5 km med fortsatt cykling lätt uppför eller lätt utför. Efter totalt 12 km cykling bär det kraftigt utför innan det åter planar ut. Nu väntar 3 skarpa svängar där det gäller att vara vaksam innan det är vändning efter 15 km.

Samma väg tillbaka vilket innebär att efter 17-18 km kommer du till den enda riktiga klättringen. Ganska brant till en början, sedan planar det ut lite och tar sedan om igen. Den stora utmaningen är att när du kommer upp fortsätter det uppför som en slakmota.

Fortsatt upp och ned till vägbytet med 5 km kvar. Nu är det uppför några kilometer innan det på slutet går mest lätt utför in till mål.

Vad är då utmaningarna? Jag skulle säga att vinden är en stor faktor. Det är öppet för vind från havet i stort sett under hela bansträckningen och det ska enligt uppgift blåsa rejält under tävlingsdagarna. Sedan är det en bana som ändrar karaktär många gånger och det blir en utmaning att hålla tryck både uppför och utför. Den rejäla klättringen är också en viktigt faktor och hur du orkar hålla tryck efter den branta delen. Slutligen är vägbanan ganska dålig på många håll. Studsig asfalt och en hel del hål.

För egen del då? Ja, för att ha största möjliga chans till en topplacering var det lite väl många höjdmeter och jag hade gärna undvikit den brantare klättringen. Att det sedan svänger en hel del och beläggningen inte är så bra gör det svårare att bara borra ned sig och köra, vilket jag gillar. Det kunde dock varit värre, så banan är helt okej. Men det är alltså ingen bana "byggd" för mig.

Den stora utmaningen är dock att jag hade rejält sega ben och i natt har jag haft förkylningssymptom. Jag har därför matat vitaminer, ingefära, nässpray och annat för att förhoppningsvis trycka bort trötthetskänsla, huvudvärk och trycket i bihålorna.

Efter gårdagens runda som alltså inte gav några formbesked blev jag bjuden till stuga 1 där Team Norrbotten huserar. Lite trevliga snack innan Katten kom och berättade att Melvins höj- och sänkbara säng i husbilen inte fungerade.

Det blev till att gå dit och se om vi kunde lösa det. Vi fick ned sängen manuellt och har i dag löst problemet efter en hel del strul. Men nu ska det fungera.

Idag har jag njutit av fotboll och det var riktigt roligt med svensk seger. Jag hade planerat att rulla lite, men förkylningen satte alltså stopp. Hoppas vilan ska göra gott för kroppen.

Jo, lite har jag ändå rört mig då vi alla tre gick en långpromenad här på morgonen och tittade på fina Torekov.

I morgon hoppas jag kunna cykla och att kroppen känns okej. I morgon inleds också SM med par-sm. Ska bli kul att kolla lite hur det går.

Om det blir som jag önskar startar jag på tempo SM någon gång efter tolv på onsdag.

söndag 17 juni 2018

SM-banan i Båstad - Ingen lek varken uppför utför eller på platten

Idag skulle linjebanan studeras även på cykel. I går provade jag ju den bara med husbil.

En 15 km lång varvbana och olika antal varv beror på viken klass det är. För vår del 7 varv. Alla klasser använder samma varvbana.

Starten sker inne i vackra Båstad. Vi har bara varit här en dag, men jag kan redan nu säga att här är det riktigt fint.

Starten går efter stora vägen och sedan bara några hundra meter så är det en 90 graders sväng och in på en väldigt smal väg, och nu bär det uppför.
Den riktigt branta delen börjar när du här svänger vänster

Hur första klättringen var? Några hundra meter flackt och sedan extremt brant en bit.
Här biter det i för andra gången

Sedan bara brant innan det åter blir extrembrant. Den första kilometern är alltså väldigt tuff.
.... och det fortsätter


Nej, klättringen är inte över. Det planar ut lite, men det är fortfarande en rejäl lutning och tufft. Efter ytterligare en kilometer är den första klättringen avslutad.
Här planar det ut för att bli mer en "vanlig" klättring.

Jag kan konstatera att denna klättring är riktigt tuff. För mig som inte har fjädervikt blir det ingen lek. Jag tänker också att jag skulle haft en lättare utväxling. Kanske 34-28 hade varit rimligt!?

Nu tvingades jag ligga på 400 watt även när jag nu tog det så lugnt jag kunde, annars blev kadensen extremt låg.

Så ca 2 km med smal väg, ett antal snäva svängar och några partier där det är riktigt brant.
Här kommer det gå undan

Väl uppe på platån väntar ett antal kilometer på svängiga och mycket smala vägar innan det är vägbyte och det blir lite bredare.
Fin miljö på platten

En bra sund med böljande vägar och här kommer det gå riktigt fort. Utan att nästan trycka alls gick det oftast minst 40 km/h.


Så rejält utför och längst ned ett vägbyte med nästan 180 graders sväng. I svängen dessutom väldigt många hål i vägen.
Riktigt fort fram till detta vägbyte då det är utför. Flera hål i vägen och här tar vi höger och uppför backe två

In på nya vägen, en brant och kort klättring innan det planar ut och blir åkbacke någon kilometer.

Sista biten innan vi åter når kusten är vägen väldigt smal, svängig och det är rejält brant utför. Det blir ingen lek oavsett väder, men regnar det blir detta inte lätt.
Smal väg och här framme blir det riktigt brant utför.


Det rullade lätt 50 km/h utan att trampa alls, så jag gissar att det kommer att gå väldigt fort utför.  
Denna väg är det alltså utför. Jag stannade och fotade uppåt.

På slutet av backen är det riktigt, riktigt brant och sedan avslutas det med vägbyte och du ska höger. Ja, denna utförslöpa känns inte helt stabil, i alla fall inte för mig. Rent av läskigt med den skarpa svängarna i hög fart.

Därefter in på en bredare väg som leder tillbaka till start/mål.

Sammantaget kan jag säga att detta blir en riktig prövning för alla. Klungorna lär spricka och därför kommer det nog gå hårt hela varvet. Riktigt hårt tryck uppför och sedan lär det hårda arbetet få fortsätta på flacken. Jag tänker att det blir många olika klungor efter den tuffa klättringen och då vill vissa hålla avstånden och andra gör vad de kan för att arbeta ikapp. Många chansar säkert också utför där det går att tjäna tid om du har teknik och mod. Den andra kortare åkbacken kommer nog också bli utslagsgivande då de flesta redan ligger på gränsen i kapacitet.

Jag tänker att detta blir en riktigt händelserik och spännande bana för publiken. För den cyklist som väger lite, har bra tryck i benen och har mod och skicklighet utför passar det perfekt. För oss övriga är den mindre bra om det handlar om att åka fort.

Handlar det om att myscykla var det en trevlig cykeltur. Riktigt fin natur och omgivningarna är verkligen topp. Roliga vägar också. Men med +100 cyklister på dessa vägar och denna typ av klättring och utförslöpa kan jag redan nu säga att detta inte är min cup of tea. Jag har faktiskt aldrig provat något liknande som ska köras i tävlingsfart.

Efter att jag rullat igenom banan och Katten tillsammans med Melvin varit på promenad vid vattnet så åt vi lunch.

Därefter rullade vi tempobanan med husbilen och sedan checkade vi in på Torekovs camping.

Tanken var att rulla tempobanan med tempohojen, men det blev spöregn. Därför planerade jag om och vi fixade en del praktiskt och åt sedan middag.

Om någon timme gör jag ett nytt försök att rulla tempobanan. Jag hoppas återkomma i morgon med mina tankar kring denna.

Min blogglista