lördag 13 april 2013

I närheten av Barcelona

Dagen har varit lång och långsam. Mycket väntan och nu ont i ben o rumpa. Jag trodde jag skulle åka ifrån förkylningen, men trots 750 km/h hänger den med bra. Bror och jag har det trångt och "mysigt" på planet mot Mallorca. Framme om en dryg timme. Just nu är vi i det närmsta jag varit Barcelona. Svårt att bedöma vad jag tycker om den staden.

En god och en dålig nyhet

Vi börjar med den goda nyheten . Packat och klart. Nu är det nära. I morgon bitti 06.30 åker vi till flygplatsen. 19.30 landar vi på Mallorca. På plats i värmen och cykelmeckat. Jag hoppas dagligen kunna berätta om spännande, utmanade och fantastisk cykling.

Jag är dock rädd att jag får skriva om annat, beroende på den dåliga nyheten. Den dåliga nyheten är att än så länge har inte krishanteringen lyckats. Förkylningen har mig fortfarande i sitt grepp. Hade vi varit på Mallorca i dag hade jag inte kunnat cykla, utan fått ta en vilodag. 74 i vilopuls här i soffan - inte bra. Men jag lever fortfarande på hoppet.

Jag återkommer med en statusuppdatering med information om vilken nyhet som tagit ledningen. Jag hoppas jag då ska få chansen att låta mer positiv än detta inlägg.

torsdag 11 april 2013

Krishantering

Det är av avgörande betydelse att individer och organisationer har en bra krishantering. Många har det på papperet, men det är först när krishanteringen prövas i skarpt läge som man kan bedöma utfall och hur framgångsrik den är.



I går berättade jag om min nya kris. I dag tänker jag berätta om min krishantering. Om några dagar återkommer jag med information kring om krishanteringen lyckats eller ej.

Efter att i går konstaterat att livet var bedrövligt och att ytterligare en förkylning tagit mig i sitt grepp och vridit om, satte jag i dag in krisåtgärderna. Allt för att vara helt frisk senast på söndag morgon 09.00 då vår första cykeltur på Mallorca enligt plan ska ta sin början.

08.00 hängde jag på låset till ICA för att inhandla diverse medikamenter. Tyvärr var det tunt där så det blev endast Kan Jang. Jag gick då direkt till Konsum för att inse att det var tunt även där. Endast Echinaforce fanns att tillgå. Efter in handling av även detta startade jag min arbetsdag med att ta dubbel dos av både varianterna.

Vid fikat förde vi en diskussion kring huskurer som kan hjälpa. En av mina kollegor sa att Esberitox måste du ha och en annan sa Probi frisk. Vid lunch åkte jag på medicinjakt till ortens Apotek. Här fanns de - jag tog det säkra före det osäkra och valde att inhandla båda.

På Apoteket hittade jag också en munspray mot förkylning, nässpray och Zyx mot halsont. Jag köpte alla.

Därefter åkte jag tillbaka till kontoret, tog en rejäl dos ur alla flaskor och förpackningar, och återgick därefter till arbetet.


Nu på eftermiddagen har jag tagit ytterligare en dos av varje medicin och en tredje dos planeras innan sänggående.

Jag är nu drygt 1000 kronor fattigare än vad jag var i morse, men förhoppningsvis snart rikare på hälsa!?

Krishanteringen är alltså inledd, men det behöver inte betyda att den är framgångsrik. Fortsättning följer....

onsdag 10 april 2013

Kris!

Tajt om tid. Vad innebär nu detta? Inte känns det bra.

De senaste dagarna har jag inte haft möjlighet att träna då arbetet tagit all min tid såväl dag som kväll. I min omgivning har samtidigt förkylningarna på arbetet och andra ställen krupit allt närmare.
Melvin har också klagat på trötthet och ont i halsen i flera dagar.

I går började jag få känningar och vaknade många gånger i natt. I kväll skulle jag köra ett kort pass på cykeln för att inte helt tappa formen. Det gick inte alls. Pulsen skenade, benen protesterade, näsan rann och hostan kom. Jag avslutade efter 20 minuter utan att någon gång cyklat ordentligt. Ändå en snittpuls på ca 85% av maxpuls - katastrof.

Sitter nu i soffan med tydliga sjukdomssymptom, stor trötthet och samtidigt massor av arbete kvar inför morgondagens arbetsdag.
Vilopulsen ligger just nu på 72, hade jag varit fräsch hade den just nu legat på ca 45. Pulsen är alltså förhöjd med 60%!!

 I vanliga fall hade jag bara varit frustrerad, nu är det mer än så. Det känns som det är kris!?

Nu måste det ske någon typ av mirakel efter en natts sömn i annat fall har jag verkligen problem. Om 2,5 dygn åker vi till Mallorca för att cykla i 9 dagar, det kommer inte att gå om jag ska må så här. Vilket antiklimax det skulle vara att åka dit och inte få cykla.

Men, än finns förhoppningsvis hopp om bättring. Men just nu känner jag mig mest bedrövad....

tisdag 9 april 2013

Skadad, frustrerad och utan hopp!?

Vad säger man? Skadad, frustrerad och utan hopp. Ja, det var inte mycket som kändes bra. Revbensskada, muskelbristning i vaden och förkylningar. Otroligt mycket träning missad från september och fram till nu.

I mitt första inlägg i frågan: Muskelbristning - Hur du kommer tillbaka kan du läsa om hur jag blev skadad och hur den första tiden efter skadan såg ut. I dag fortsätter beskrivningen av min skada och hur det kan se ut när man rehabiliterar en muskelbristning.

Skadan skedde i oktober och nu är beskrivningen framme i slutet av december och min resa till Gran Canaria närmar sig.

Del 2:

Men så plötsligt vid årsskiftet började benet krångla igen. Det var nu bara två veckor kvar till cykelresan till Gran Canaria. Det gjorde att jag kände stor oro.

Det blev extra mycket vila och rehab fram till cykelresan och det började efter någon vecka kännas bättre.

Så kom jag ändå iväg på min cykelresa och det kändes som att den kanske skulle gå att hantera. Första veckan tränade jag bara varannan dag, och det mådde vaden bra av. Andra veckan ökade jag på träningsintensiteten, och även det gick att hantera. Totalt fick jag ihop 30 timmars cykling och benet höll. Det krävdes dock en del stopp under dagarna för stretching, det krävdes också att jag cyklade med stödstrumpa och dessutom hade jag varje dag vaden tejpad med kinesiotape. Eller jag ska vara ärlig, en dag provade jag utan detta, det gick inte bra. Med andra ord fungerade det bara om jag förnedrade mig genom att cykla med stödstrumpor och med benet fullt av kinesiotape.

Jag glömde, inte heller det räckte. Det krävdes också daglig massage, stretching, liniment och en del voltaren. Men det gick! Och vaden blev inte sämre.





Efter cykelresan blev det nästan genast träningsuppehåll på grund av influensa. Detta ofrivilliga träningsuppehåll höll i sig i nästan fem veckor. Det var också under denna tid som jag för första gången inte längre kände av vadproblem vid promenader, och andra vardagssituationer.

Det har nämligen varit så att jag under hela min skadeperiod inte kunnat gå någon längre bit, göra tunga lyft, gå i trappor eller annat. Men nu var det nära.

Sedan fyra veckor tillbaka har jag för första gången kunnat träna utan att under själva träningspasset påminnas om att jag har en skada i vaden. Jag har först nu insett att jag inte kan ta något för givet. Det gör att jag nu uppskattar varje pass jag inte känner smärta eller oro för att skada mig igen. Det känns fantastiskt bra att jag snart är tillbaka!

Fortfarande blir jag dock tröttare och stelare i min skadade vad, och jag tror inte den är helt återställd. Men nästan. Nu är det bara att hoppas att problemen inte återkommer.

Sammantaget kan jag alltså säga att en rejäl muskelbristning kan se ut så här:
Vecka 1-2 Extremt ont, ingen rörlighet och ingen träning
Vecka 3-7 Rehabcykling på låg och jämn intensitet och litet omfång.
Vecka 8-10 "Riktig" träning på trainern men inga intervaller. Få träningspass
Vecka 11- 19 All typ av träning på trainer och cykel inklusive intervaller. Dock inte så stort
omfång, och med ett antal större eller mindre bakslag. Fortfarande en
del smärtor till och från.
Vecka 19-23 För första gången går det att träna utan större känningar i vaden. Fortfarande
känns det efter passen att vaden inte är helt återställd. Men vaden påverkar
inte längre träningsupplägget i någon större omfattning. Dock får
jag ändra träningsupplägg vissa enskilda pass.

Fortfarande är jag dock inte helt utan symptom. Min skadade vad behöver fortfarande mer återhämtningstid än andra delar av kroppen. Det känns också att den är mer känslig och fortfarande är jag inte säker på att vaden är så läkt att jag inte riskerar att riva upp muskelbristningen.

Hur det kommer att se ut efter de snart 6 månader som gått går inte att veta. Jag hoppas att svaret är att jag kan cykla i den omfattning jag önskar på Mallorcaresan, och att jag inom någon månad inte känner av vaden varken före, under eller efter träning.

Jag hoppas också att jag till sommaren kan delta i det årliga Multisportracet, och då krävs att jag kan börja springa utan att riskera att slå upp skadan. Hur det går med det är osäkert. Om det blir någon innebandy nästa säsong är tveksamt. Framför allt utifrån - risken för ny skada. Jag har fått höra från sambon, bror, mor och ett antal kompisar att du ska aldrig spela innebandy igen. Ja inte vet jag, kanske har de rätt. Kanske är det inte värt att riskera samma skada igen?!

Nu ska vi se framåt och då hoppas jag att min beskärda del av skador och sjukdomar är uppnådd för en lång tid framöver. Jag har missat 20 träningsveckor under perioden september-mars, så visst borde det nu räcka!? Ja inte vet jag, men jag hoppas.

Nu är jag lite orolig, då jag är lite vidskeplig. Kommer detta inlägg i sig nu leda till att vadproblemen ökar? Ja, vad vet jag? Jag vet det är dumt tänkt, men trots allt - Jag är inte lugn.....

För att ytterligare befästa min vidskeplighet och min tilltro till medikamenter och därmed öka chansen till en lyckad cykelresa gjorde jag häromdagen ett besök på apoteket och köpte upp hela deras sortiment av smärtstillande preparat, både i flytande och fast form. Jag såg även till att inhandla liniment, kylgel, resorb, Mivi total, magmedicin, skavsårsplåster mm. Behöver jag tillägga att jag beställt fyra rullar kinesiotape på nätet? Ja man måste vara redo för alla eventualiteter.  Nu är jag redo - Att vaden är det vågar jag inte slå vad på...

måndag 8 april 2013

Muskelbristning - Hur du kommer tillbaka i full form

Muskelbristning, en av de värre skadorna för en idrottare. Att klara sig från en sådan idrottsskada är inte lätt då den många gånger slår till i "blindo" och att rehabilitera sig från dessa skador är tufft och svårt. Jag vet hur det är och hur frustrerande det kan vara.

Hur ser då en rehabiliteringen ut efter en muskelbristning? Hur lång tid tar det innan du åter kan träna och cykla för fullt? Ja, den frågan har nog många. Jag har svaren hur det sett och ser ut för mig. Ja, jag vet att alla skador är individuella, men kanske kan det hjälpa någon att bedöma sin egen skada!?

Efter 6 veckors träningsuppehåll pågrund av förkylning och ett brutet revben hade jag fått några veckors bra träning. Jag körde som tidigare år cykel och innebandy.

En tisdag kväll för snart 6 månader sedan åkte jag som vanligt till en av mina innebandyträningar intet ont anades om vad som väntade.

Efter ca 40 pigga träningsminuter var det dags. Jag stannade, tog ett ryck och det smällde som ett skott. Fruktansvärda smärtor i vaden. Det var knappt jag tog mig hem. Därefter 5-6 timmar på akuten där det konstaterades en större vadskada. Vid återbesök dagen efter fick jag veta att en av två vadmuskler i vänster ben fått en rejäl muskelbristning.


På bilden kan ses vilken vadmuskel som jag skadat och ungefär var. Min skada gick dock både högre upp och längre ned. Dessutom var min skada på vänster ben.

Hur lång tid tar det då att ta sig tillbaka från något sådant?! Jag frågade läkarna, jag googlade och jag försökte fundera själv. Det gav ingenting. Läkarna ville inte säga någonting och på nätet fanns inga tydliga indikationer. Själv tänkte jag bara det värsta. Nu var hela försäsongsträningen förstörd, det skulle inte bli någon cykelresa i januari och min vilja att bli en ännu bättre cyklist 2013 var spolierad.

Vid återbesök på sjukhuset dagen efteråt visade det sig att jag hade en lång muskelbristning på ca 15 cm i yttre vadmuskeln, men däremot var den inte så djup.

Den första veckan efter skadan kunde jag inte ens stötta på benet. Det gjorde fruktansvärt ont och benet lydde mig inte alls. Det var kryckor som gällde under flera veckor, men allt eftersom kunde jag stötta på benet allt mer.

Vid rehabträff med sjukhusets sjukgymnast fick jag ca två veckor efter skadan veta att om det på något sätt var möjligt att skippa kryckorna skulle jag göra det, även om det smärtade. Det var också viktigt att fokusera på att försöka börja gå normalt igen. Jag fick ett antal övningar för benet med tåhävningar och annat.

Jag frågade om jag skulle vara tillräckligt rehabiliterad för att kunna köra på hyfsat med trainern om 3-4 veckor för att ha en chans att vara förberedd inför Gran Canaria i januari. Svaret var: "Det går inte att säga". Positivt dock att sjukgymnasten sa att den första tiden av rehab skulle bedrivas på träningscykeln. Dock med mycket låg insats och intensitet. De flesta skulle nog inte ens kalla detta för träning.

Jag frågade också vad sjukgymnasten trodde kring innebandyn. Hon svarade: "Det blir inget mer denna säsong, tidigast nästa höst". Löpning då? "Tidigast till sommaren". Att cykla ordentligt då? "Ja det är vad som kommer att fungera först." När det skulle fungera ville hon dock inte säga. I detta fall var det i alla fall en otrolig tur att jag är cyklist och inte löpare. Dock väldigt tråkigt att inte kunna fortsätta med innebandyn som jag verkligen älskar.

Efter den första tiden följde 4 veckor rehab på cykeln. Det innebar lite träning, kort tid och med låg belastning. Jag fick snabbt känning i vaden och avslutade alltid när det började göra ont. Belastningen låg under denna tid på så låg nivå att kondition och styrka inte ökade, utan fortsatte att försämras. Sakta men säkert blev dock vaden allt bättre.

Sex till sju veckor efter skadan gjorde jag mitt första riktiga träningspass. Jag kunde dock fortfarande inte köra mer än 3-4 pass i veckan och passen behövde vara korta. Dessutom fungerade det inte med intervaller. De första sex veckorna hade jag haft stödstrumpa hela dagarna, men nu bara på själva träningen. Jag balanserade hela tiden på vad benet klarade och vid flera tillfällen blev benet "hårt", spänt och jag kände smärta. Men jag lyckades ligga på rätt sida, vilket gjorde att förbättringen fortsatte.

Det började gå allt bättre och jag lade in ett antal intervallpass. De flesta pass var ägnades fortfarande åt relativt låg belastning. Fortfarande höll jag passen relativt korta och vila varannan dag 4. Det gick allt bättre.

Men så plötsligt vid årsskiftet började benet krångla igen. Det var nu bara två veckor kvar till cykelresan till Gran Canaria. Det gjorde att jag kände stor oro.

För att inte beskrivningen ska bli allt för lång och svårläst väljer jag att lägga in en "cliffhanger". Det innebär att den andra och sista delen kring min vadskada och rebabliteringen av densamma finns i ett senare inlägg: Skadad, frustrerad och utan hopp!

söndag 7 april 2013

Neddragningar och kontraster

Ja vad ska man säga. I dag när jag vaknade hade början till våren åter blivit vinter. År 2013 har vi alltså rationaliserat bort både vår, sommar och höst. Nog vet jag att det är tuffa tider, men inte trodde jag det skulle bli så drastiska neddragningar.


Nästa lördag åker vi till Mallorca, och man kan verkligen säga att det är kontraster både i livet och på olika delar av jorden. På Mallorca har man mer eller mindre rationaliserat bort vintern, vilket jag personligen tycker är bättre än upplägget här i norr. Här kommer några bilder på hur det såg ut i fjol.




I fyra års tid har racerpremiären här i Vännäs kunnat ske någon gång mellan den 10 och 14 april. Detta år kommer nog premiären lysa med sin frånvaro för lång tid framöver

Jag personligen hoppas dock att jag ändå får min premiär den 14 april, men efter Mallorcas kust. Egentligen är jag ju bortskämd, för inte ens det är min premiär då jag i januari hade 2 veckors riktigt bra cykling på Gran Canaria.

Idag har jag dock fått hålla tillgodo med min kära trainer. Det blev tredje dagen i rad med 15 sekundersintervaller med 15 sekunders distanstempo emellan. Jag körde som tidigare 8 intervaller, därefter 4 minuter i distanstempo och slutligen 8 intervaller till.

Nu bär det av till Umeå för att hämta Katten och därefter till mor för att äta lite våfflor.

Men nu säger jag bara - vik hädan snö, vik hädan.












 

Min blogglista