lördag 4 januari 2014

Check

Andra passet för dagen avklarad, och nog kändes det i början på passet att benen var lite sega.
Fem träningspass med ganska god intensitet inom de senaste 46 timmarna ska ju i och för sig slita. Samtidigt är det ju också så att det är sådant som kan ge den riktiga superkompensationen, bara man inte går över gränsen. Det är också viktigt att lägga in vila efter en tuff träningsperiod. Det är också något som planeras i början/mitten av nästa vecka.

En av indikatorerna för att bedöma hur sliten jag börjar bli är att kolla hur snabbt min puls går ned vid vila. Resultatet i dag var lovande. Vid avslutad träning gick pulsen ned till 100 på "nolltid" vilket tyder på att jag har mer att ge.

Ja, hur var då detta pass?

Jag hade bestämt mig för att köra något lugnare än på förmiddagen men körde ändå på riktigt hyfsat. Det blev 40 minuters träning innan damerna på Tour de Ski var i mål. Jag körde med en intensitet som skulle kunna kännetecknas som sweetspot. Det kändes dock inte helt sweet. Det blev ett snitt på 282 watt och en snittpuls på 82% av max. Som högst låg pulsen på 89% av max.

Trots att det kändes fortsatt bra kan det nog bli tyngre när jag i morgon ska upp för slalombacken två gånger. Vi får hoppas att de åker fort så att inte mina två cykelpass blir allt för långa.... Kanske blir det distanstempo i morgon, ja det får kroppen avgöra.

Nu ska jag äta lite av min "berömda" fruktblandning och en självblandad müsli. Fruktblandningen innehåller mixade hallon, jordgubbar, päron och äpplen. I bland blir det även att jag kör ner lite annans och/eller blåbär. Dessutom kompletterar jag med proteinpulver i smaken vanilj eller jordgubb. Det blir riktigt smaskigt och bra efter träningen, och jag behöver inte tillsätta något socker. Prova - du kommer inte att ångra dig.

När jag har återhämtat mig blir det att åka till affären. Klockan är 17 och vi har ännu varken bestämt vad vi ska äta och än mindre är någon mat lagad. Hur som helst ska vi ha en lugn kväll när vi slutligen ätit.

Fortsatt bra känsla

Dagens första träningspass är avklarat. Start som i går när Tour de Ski startade och slut på träningen när de var i mål. Det andra passet för dagen kommer att äga rum under damernas Tour de Ski. Det innebär ca 3,5 timmes vila emellan.

Precis som jag beslutat för alla veckans träningar så är det känslan i kroppen som får avgöra hur varje träning ser ut. Dock är träningsupplägget sådant att jag inte får bli tröttare än att det hjälpligt går att se på längdåkningen. I dag var det gränsfall i slutet av träningen.

I dag blev det 8 minuter på 272 watt och kadens 93, och därefter 20 minuter på 293 watt och kadens 95.

Då det kändes bra även idag bestämde jag mig för att ytterligare höja intensiteten ett snäpp och hålla det tills tävlingen var avslutad. Det innebar att jag körde på i snitt 305 watt och pendlade mellan 95-96 i kadens. Det fortsatte att kännas bra, men nu började det bli riktigt jobbigt. Det kändes allt mer som att de inte var särskilt snabba i skidspåret. Skulle de aldrig komma i mål? Jag kämpade dock på trots att jag flera gånger funderade på om jag verkligen skulle fortsätta på detta sätt - jag har ju ett pass till att göra i eftermiddag. Men jag kämpade på tills tävlingen var avgjord vilket innebar 23 minuter på 305 watt.

Pulssnitt i tur och ordning på de tre delarna: 74%, 81% respektive 86%. Högsta puls under passet 90% av max.

Totalt blev det 51 minuter och ett snitt på 294 watt och 82% av maxpuls.

Det kan konstateras att min tröskel för tillfället ligger en bit över 300 watt då det var vad jag körde i snitt i dag om man räknar bort de 8 minuterna. Jag hade också kunnat hålla det en bra stund till.

Däremot kan också sägas att jag blev riktigt trött innan passet var slut. 4 rejäla pass inom 1,5 dygn börjar ta på. Men det är också stimulerande att fortfarande känna sig stark.

Vi får se om den känslan försvinner nästa gång jag sätter mig på cykeln om några timmar.

fredag 3 januari 2014

Bättre än Tour de Ski

Efter gårdagkvällens lyckade träningspass spände jag idag bågen ytterligare.

Efter bara 12 timmars vila var det dags för dagens första träningspass. I dag var planen att köra sweetspot under hela damernas Tour de Ski för att därefter vila en timme. Sedan var tanken att åter ta tjuren vid hornen och cykla sweetspot under hela herrarnas Tour de ski.

Hur det gick - Bra, mycket bra.

Jag höll mig till sweetspot hela pass ett förutom fem minuters uppvärmning. Det innebar att det blev 50 minuters cykling innan damerna var i mål.

Passet visade endast ett snitt på 76% av maxpuls och 265 watt, och för sweetspotdelens 45 minuter ett snitt på 78% och 268 watt. Det gick inte så hårt men det kändes bra hela tiden och benen kändes fräscha. Roligt.

När jag vilat och ätit lunch var det efter ganska exakt en timme dags för träningspass två.
Jag startade även detta pass i sweetspot med likartade siffror som vid första passet. Jag var fortsatt mycket pigg, så jag beslutade mig för att köra en tjuga med högre intensitet. Det blev ett snitt på 294 watt och 94 i kadens. Snittpulsen under tjugan låg trots det bara på 81% av maxpuls.

Efter avslutad tjuga blev det 5 minuter sweetspot och därefter höjde jag tempot igen och höll det tills målgång för Tour de ski. Det innebar ytterligare 25 minuter på 294 watt. Snittpulsen denna gång på 82% av maxpuls.

Mot slutet av andra passet började det kännas lite segt, men trots detta höll jag upp intensiteten hela passet.

Total träningstid i dag blev ca 130 minuters varav 5 minuters uppvärmning. Övrig tid fördelades på 80 minuter kring sweetspot och 45 minuter med högre intensitet.

Snittwatt under de 130 minuterna (inkl uppvärmning) blev 276 watt och en snittpuls på 79% av max. Räknar vi bort uppvärmningen blev det ca 280 watt och 80% av maxpuls.

Det som framför allt var bra i dag var den positiva känslan och att jag hade så fräscha ben. I vanliga fall brukar också pulsen ligga mycket högre vid samma belastning.

Nu efteråt känns det trots allt i kroppen som att jag kört på ganska hårt både igår kväll och vid de två genomförda passen i dag. Dessutom alla tre passen genomförda inom 18 timmar.

Jag har nog en del energiunderskott just nu, då jag börjat må lite dåligt. Ska gå och äta och förbereda mig för i morgon. Planen är att cykla med Tour de Ski även då. Hur det kommer att gå återstår att se.

Du kanske tänker att det är väl inte så svårt att köra på i drygt två timmar när snittpulsen inte är högre än så här. Jag håller med. Men det är inte därför jag är så nöjd, utan det är som sagt känslan i kroppen och att puls i förhållande till det tryck jag lyckats hålla hamnar allt bättre. Det gör att när jag framöver höjer pulsen borde effekten kunna höjas ytterligare.

Det är helt klart så att jag lyckats höja min tröskel ganska markant, vilket känns bra. Fortsätter det så här ligger jag bättre till än vid samma tidpunkt förra året och då ser det lovande ut inför sommaren.

Vad hände? Sluttränat för i år?

Vad hände egentligen?

Jag förstår ingenting. Nu kanske det inte blir mer träning under 2014!?

Nej, det är inte så allvarligt som det låter. Det är bara något mycket oväntat som hände idag.

Helt plötsligt kände jag mig både som Tarzan, Stålmannen och Hulken i ett. Jag kände direkt som jag satte mig på cykeln att i dag var jag stark. Jag bestämde mig därför direkt för att skippa det distanspass som jag planerat då det den senaste tiden inte varit lätt att trycka på - kroppen har inte tillåtit detta.
Jag bestämde mig istället för att utmana mig själv. Jag körde fem minuters uppvärmning innan själva passet började. Därefter var tanken att köra en tröskel på 65 minuter i sträck. För att ytterligare krydda anrättningen var tanken att lägga in ettor med jämna mellanrum.

Ettorna skulle läggas in enligt ett fastställt schema som innebar att det mellan varje etta var 6, 5, 4 ,3, 2, 1, 2, 3, 4, 5, respektive 6 minuter. Det skulle innebära att det blev 12 ettor och ett träningspass på 70 minuter varav 65 minuter skulle ligga på tröskel med undantag av 12 av dessa minuter som då skulle gå hårdare.

Jag bestämde inte exakt hur hårt jag skulle ligga på tröskeln, men pendlade under hela passet mellan 267 och 300 watt med mesta tiden kring 277 watt och en kadens på mellan 92 och 95. På ettorna tryckte jag på bra, men inte max. Jag försökte ligga på ca 370 watt och 104 i kadens. Efter varje intervall gick jag nästan direkt upp på tröskel igen.

Jag fattar ingenting, men på något sätt blev jag bara starkare och starkare ju längre passet gick och det var snarare så att jag blev fräschare och fräschare. Eller egentligen var det inte så, men man blir sjukt taggad när man känner sig stark.

Ett riktigt roligt och givande pass där jag verkligen fick trycka på. Efteråt är jag riktigt trött - men skönt trött.

Snittpulsen blev inte så extremt hög, då jag var så pass stark idag. Den hamnade på 84% av maxpuls och som högst på 94%. Wattsnittet blev 306 under de 65 minuterna jag tryckte på. Riktigt nöjd med detta om jag jämför med mina tidigare resultat, och framför allt då jag inte höll jämn fart under rundan.

När det går så bra på det första passet 2014 är frågan om man kan/ska/vågar köra något mer i år?! Nu är jag ju mr 100%. Det är få som har 100% lyckade pass under en säsong. Men än så länge har jag det.

torsdag 2 januari 2014

Årskrönikan 2013 - del 2: Mallorca, inköp, älg, tävlingspremiär, Vättern och intensiven

Då var det dags för del två i årskrönikan för 2013. Vi är nu framme i början av april och resan till Mallorca.

Missade du del 1 hittar du den här.

Mallorca

Den 14 april var det dags för den årliga cykelresan till Mallorca. De första åren åkte vi med familjerna, medan de sista åren blivit renodlade cykelresor.
Denna gång skulle det bli 9 cykeldagar, och det blev det. Jag körde alla nio dagarna och kände mig förvånansvärt stark under hela veckan. Vädret var bra och det blev många trevliga turer i fin miljö och med många backar. 

I början av resan valde vi att precis som 2012 trampa runt hela ön fördelat på två dagar. Jobbigt, men trevligt. Ön runt del 1, del 2 och del 3.
 
Det blev också en tur till Cap de Fermentor – En otroligt vacker och givande runda. Ett ställe som alla bör besöka som befinner sig på Mallorca.
 
En annan trevlig runda var när vi besökte Sa Calobra – En spektakulär väg fram till havet. Nästan en mil uppför med en snittlutning med 7% och mängder av serpentinsvängar imponerar. Ytterligare ett måsteställe för all som besöker ön.
 
 En annan dag besökte vi Randa – Ett fint kloster på en hög höjd.
 
Det blev också många andra turer och självklart ett besök på torget i Petra ditt ”alla” cyklister vallfärdar.

Totalt blev det 10 000 höjdmeter, i snitt 12 mil/dag och 17 mil och 2560 höjdmeter som mest under en och samma dag. Totalt cyklade jag nästan 39 timmar och avverkade 108 mil.

Det blev en mycket bra resa på alla sätt.

Ny racer
I och med att ”svarta faran” under april månad konstaterades ha dött under januaritrippen i Gran Canaria blev det till att handla ny cykel. Det blev ytterligare en Canyon, men byte från SLX-ram till en Aeroad. Dessutom blev det nu elektroniska växlar.

Cykeln dök upp i slutet av maj, vilket var väl sent med tanke på cykelsäsongen. Det blev också så att jag under ca 1 månads tid hade problem att få till sittställningen. Det ledde till jobbiga smärtor i knän och ljumskar. När det slutligen blev Heureka var cykeln perfekt. Den passar verkligen mig och är dessutom riktigt snabb. Det finns aldrig något att skylla på förutom på cyklisten om det inte går bra. Elektroniska växlar är också the shit. Snabbt, precist och enkelt.

MTB-premiär
I början av maj körde jag min första MTB-träning för säsongen. Om sanningen ska fram så var det i stort sett min första träning på MTB, ever. Jag har kört några multisporttävlingar på MTB och jag har före dessa rullat lite. Men det har inte varit riktig träning.

Om ytterligare en sanning ska fram blev det inte särskilt mycket MTB-träning under denna säsong heller. Det blev kanske 5-6 träningspass och två tävlingar. Inte mycket, men det var roligt.
Vännäs CK kör racer
Den 7 maj var det säsongspremiär för Vännäs CK:s gemensamma tisdagsträningar. Vi körde på varje tisdag från maj till slutet av augusti. Deltagarantalet var under hela säsongen högre än tidigare säsonger och det blev givande och trevliga tillställningar.

Det är verkligen roligt att så många fler i Vännäs börjat cykla och träna. Många är dessutom riktigt bra sparringpartners vilket gör att jag tvingas höja min prestation – vilket är mycket bra.
Älg
Träningen fungerade mycket bra under maj månad, men den 8 maj kunde det tagit en ända med förskräckelse. Jag höll nämligen på att krocka med en älg. På ett hårt pass höjde detta möte pulsen ytterligare. När det nu gick bra är det ett roligt minne. Hade det blivit frontalkrock mellan racer och älg hade det dock inte varit riktigt lika skoj.

Den 8 juni var det dags för tävlingspremiär för säsongen. Det var också min allra första MTB-tävling någonsin. Jag visste att jag fått mycket bra träning under april och maj (dock ej på MTB), samtidigt gjorde min MTB-ovana att jag kände stor osäkerhet och nervositet.

Målet för tävlingen var att köra så pass snabbt att jag skulle kvalificera mig till tävlingsklass när jag skulle köra den andra och sista MTB-tävlingen för säsongen – Cykelvasan.
Förutom att det var roligt, fint väder och trevlig bana blev resultatet bättre än förväntat. Vi var tre killar från Vännäs som samåkte till Skellefteå och planerade att köra tillsammans runt banan. Vi höll ihop nästan hela vägen då Niklas Nyman hamnade en bit bakom, men inte mycket. Jag och bror gick i mål tillsammans och kvalade in i tävlingsklass med bred marginal. Vi hamnade också i tät i motionsklassen, och om vi varit med i tävlingsklass hade vi hamnat kring plats 15. Efter loppet var jag på det klara på att resultatet var optimalt, det kunde inte gått bättre. För ett bättre resultat hade krävts att jag såg till att träna MTB. Extra roligt att både Niklas och bror också lyckades så bra.

Skolavslutning
På skolavslutningen var det vackert väder som nästa alla dagar hela sommaren. Jag har aldrig tidigare varit med om att kunna cykla så mycket i så fint väder, och jag undrar när det kommer igen.

För övrigt är det fantastiskt att ha så fina och underbara barn, och inte bara på skolavslutningen...
 
 
Krafttrampen var en bra formhöjare inför kommande veckas Vätternrunda. Målet för året var att köra en bit under åtta timmar, bidra med farthållningen hela vägen och känna mig fräsch hela vägen.

Jag körde min tredje runda och 2011 hade jag missat att gå under 8 timmar med ynka 2 minuter. 2012 klarade jag 8 timmarsstrecket med en minut, men jag kände mig inte särskilt pigg och hade inte varit delaktig i farthållningen på det sätt jag önskat.
Nu detta år gick allt perfekt. Jag var pigg och stark hela vägen. Jag bidrog väldigt bra till det resultat vi lyckades uppnå. Jag bröt mållinjen efter 7 timmar och 44 minuter, och trots en ganska bra tid kände jag att det skulle ha kunnat gå fortare utan att jag skulle fått problem.

I och med det positiva resultatet 2013 och att jag kört tre år i rad har jag nu bestämt mig för att hoppa över 2014 då jag inte hittar några tydliga mål att sträva mot.

Bror som liksom jag dessa tre år kört med Happy MTB-gruppen har också valt att stå över nästa år.
Det är riktigt kul att cykla med bror då det alltid fungerar så bra både på och vid sidan av cyklingen.

Ett exempel är Vätternrundan då vi åkte ned och bott tillsammans varje år och både 2011 och 2013 gick vi också i mål tillsammans. 2012 var bror en bit efter, men då hade hans förberedelser kantats av sjukdomar och skador – och då går det inte att prestera.


Efter två lyckade insatser såg jag fram emot Veterancupen i Gottne två veckor efter Vätternrundan och helgen efter detta Mörksuggejakten i Rättvik. Tyvärr blev det inget av detta.

Istället fick vi vara på sjukhus med Tova för tredje gången under 2013. Denna gång blev det extremt tufft och det var stunder jag inte var säker på att Tova någonsin skulle komma hem igen. Tyvärr var inte heller detta sista gången under året som Tova fick må så dåligt. I december var det åter dags för intensiven och många veckor innan Tova återhämtat sig. 2013 har varit ett tufft år för Tova och familjen, tuffare än på många år. Tova har varit väldigt mycket på sjukhus och varit mycket dålig. Sist det var så här dåligt var då hon var mellan 0 och 3 år då det också var extra tungt.
Dessa händelser är verkligen tärande för hela vår familj, men vi gör vårt yttersta för att hela tiden komma tillbaka till ”livet”.

Nu har 2014 börjat och Tova är nästan helt återhämtad. Nu får vi hoppas hon får ett bättre 2014.

Nästa del
I del 3 i årskrönikan blir det en fortsatt beskrivning av sommarens bravader och lite annat smått och gott.

onsdag 1 januari 2014

Årskrönikan 2013 - del 1: Gran Canaria, byskolor, form och ett problem

Då var 2013 över och ett nytt år väntar. Här kommer första delen av min årskrönika.

När året är slut känns det viktigt att fundera kring hur året varit och vad jag kan lära och utveckla. Men också göra en reflektion kring det gångna året.
Jag har under hela mitt liv varit intresserad av sport och idrottat på olika sätt. 2009 började mitt riktiga intresse för cykling. Ett intresse som därefter bara växt.

Inför 2013 började jag blogga. Mitt första år som bloggare har varit roligt och givande, och tanken är att fortsätta även under 2014. Det har inte minst varit bra att skriva om träning och livet för att motivera till träning, följa upp hur det gått och för att skriva av sig både vad gäller glädjeämnen och det som är tufft i livet.

Melitta
En nyhet som följt mig under året har varit min Melitta Caffeo CI som anlände till familjen den 5 januari. Det är en helautomatisk kaffeapparat på toppnivå. Någon kanske kan tycka att detta inte är någon viktig händelse, men för mig som i stort sett livnär mig på kaffe är det stort.

Gran Canaria
I mitten av januari var det dags för att tredje året i rad åka till Gran Canaria. Precis som tidigare år åkte vi tillsammans med bror och hans familj. Det blev en trevlig resa med bra mat, fint poolområde, okej väder och mycket bra cykling.


I slutet av vecka ett blev det dock en del smolk i bägaren då Tova som var hemma i Sverige fick åka in akut på sjukhus. Att vara flera hundra mil från sin dotter som ligger på ett sjukhus är inte roligt. Tyvärr upprepades detta återigen när jag ett antal veckor senare var på Bett-mässa.
Jag var denna gång utomlands två veckor, medan övriga familjen som planerat åkte hem efter första veckan. Det kändes tråkigt när de lämnade, samtidigt kändes det bra att Tova snart skulle ha sin mamma hos sig.

Under vecka två ökades träningsmängden markant. Det blev träning varje dag och många långa träningspass.
Det blev bland annat en topptur där vi kämpade oss upp på Gran Canarias högsta topp – Pico de las Nieves på 1945 meter över havet. Cyklingen i sig var ganska så tuff, med som mest en lutning på 22 procent. Tuffast var dock den fruktansvärda vätan, kylan och vinden vi mötte på toppen och som vi tog med oss en bra bit utför. Jag vet inte om jag någonsin frusit så mycket. För att förhöja stämningen gick jag dessutom in i den berömda kolhydratväggen vid denna tur. Om det var värt det – självklart.  Här kan du läsa lite mer kring detta: del 1 och del 2.

Sammantaget blev det ca 20 mil första veckan och den andra ca 60 mil. Totalt blev det alltså 80 mil under mina två veckor på Gran Canaria och den effektiva tärningstiden 30 timmar och 5 minuter.
Jag avverkade 11445 höjdmeter och var på min högsta punkt i livet cyklandes – 1949 möh (med start på havsnivå). Sammantaget riktigt bra.


Haveri
Under cyklingen på Gran Canaria fick ramen på ”svarta faran” en stötskada. Jag trodde nog inte att det var så farligt, men det visade sig under våren att det blev cykelns dödsdom. Det ledde till många och långa diskussioner med försäkringsbolaget innan jag fick ersättning för skadan.

Bett-mässa
Efter att bara varit hemma någon vecka bar det av till London för Bett-mässa. Det är en gigantisk IKT-mässa inom utbildningsområdet. Det blev flera och trevliga dagar med kollegor och impulser från omvärlden.

Förkylning och skador
Februari präglades av frustration då jag drabbades av en rejäl förkylning som höll i sig i 4 veckor. Lägger vi då till att hela hösten 2012 hade kantats av muskelbristningar och revbensbrott var humöret inte på topp. Men bättre tider väntade.

Vikten ned och formen upp
Den 18 februari började mitt fokus på att minska i vikt inför sommarens cykling. Kunde jag inte cykla på grund av förkylning kunde jag i stället fokusera här. Utfallet innan sommaren blev att de 4 kg jag satt som mål fram till april lyckades bra. Därefter var målet att minska ytterligare 3 kg fram till sommaren, men där lyckades jag inte nå ända fram. Men ändå helt ok.

Byskolor – nedläggning
I början av året fick jag som barn- och utbildningschef i uppdrag att beskriva vilka verksamhetskonsekvenser det skulle få att lägga ned våra tre byskolor. Jag förstår att det finns mycket känslor kring dessa frågor, vilket är fullt rimligt. Däremot har jag svårare att förstå de som inte kan se skillnad på sak och person. För det första innebar denna fråga extremt mycket arbete, men sedan var det också hårt att utsättas för personangrepp direkt eller indirekt via olika sociala medier. Det som kändes bra är att jag själv visste att jag hela tiden kunde stå för vad jag sa och de material jag lämnade in och att de var fria från känslor och istället baserades på fakta.

Hela våren och fram till sommaren präglades på olika sätt av denna fråga. Efterdyningarna har fortsatt under hösten 2013.  Det som känns mycket bra är att eleverna som nu går i nya skolor verkar trivas mycket bra och att även merparten av föräldrarna är nöjda med barnens nya skolor.
Halvklassikern
Under mars månad körde Katten första etappen av halvklassikern – halvvasan. Därefter körde hon i tur och ordning, halvvättern, halva Vansbro och slutligen halva Lidingöloppet. Enligt min mening mycket imponerande att behärska fyra olika sporter och dessutom göra bra resultat. Det är ännu mer imponerande om vi betänker att det inte är många år sedan Katten började springa, och det är först de sista två åren hon börjat träna simning, längdåkning och cykling. Starkt var ordet.

Mål för säsongen fastställs
I februari hade jag preliminärt beslutat vilka tävlingar jag skulle delta i under säsongen. Den 11 mars faställde jag målen för säsongen 2013 som både innefattade resultatmål, formmål och ”känslomål”. I ett kommande inlägg kommer jag att utvärdera målen för 2013 och beskriva hur det egentligen gick. Men sammantaget blev cykelåret riktigt bra.

Formen i antågande
I mitten av mars började träningen äntligen kännas som man alltid önskar att det ska vara. Man är stark, man är svår att trötta ut och återhämtningen är snabb. Samtidigt finns både den fysiska och mentala styrkan att verkligen köra sig riktigt, riktigt trött. Något som krävs för att ytterligare höja formen.  En sådan känsla hade bara funnits under kortare perioder under våren, men nu mer ihållande.

Den goda känslan gjorde att det under en månads tid blev mycket träning med bra kvalitet. Det gjorde att jag var ganska bra förberedd inför Mallorcaresan.

Vad är ett problem?
I månadsskriftet mars/april började äntligen min stora vadmuskelbristning som jag fick i oktober 2012 vara hyfsat i balans. Från skadan hade jag inte kunnat köra som jag velat utan att få ont, jag var också tvungen att köra alla träningspass med stödstrumpa och dessutom tejpa med kinesio-tejp. Nu kändes det allt bättre. Det var så bra att jag till och med provade utan stödstrumpa de första träningsdagarna när vi var på Mallorca. Det visade sig dock att det var en dålig idé. Det blev sämre och därmed både stödstrumpa och kinesiotejp. I början av maj, ca 7 månader efter skadan var jag slutligen symptomfri, och kunde köra på som jag ville. Men fortfarande känns faktiskt skadan av i vissa lägen när jag cyklar och fortfarande har jag inte vågat prova någon sport där man springer. Det har gjort att jag tvingats sluta med innebandyn, vilket känns tråkigt.

Nästa del
I del två av årskrönikan kommer jag att beskriva vår resa till Mallorca, sjukdomar, framgångar på cykeln, cykelhaverier, trevliga cykelturer och lite annat.

tisdag 31 december 2013

Gott nytt och lite annat

Sista dagen på året, och även sista träningspasset. Det blev ytterligare ett distanspass. Inget att skriva hem om. Segt i benen och allmänt relativt dålig.

Men i morgon börjar det nya året med nya chanser. Då har jag bestämt mig för att även mående och cykelform ska tillbaka på banan.

Jag återkommer med en summering av 2013 någon gång de närmsta dagarna, och också förhoppningsvis också med rapporter om bra träning.

Nu firar vi in det nya året med bror och familj.

Gott nytt år till er alla!!

måndag 30 december 2013

Ha mage att cykla

Gårdagen blev inte som jag tänkt det. Meningen var att jag skulle göra en mängd saker hemma och dessutom cykla ca 2 timmar. Det blev inget av detta. I stället tog magproblemen mitt fokus, då de var större än tidigare.

Magsmärtorna gjorde att jag var tvungen att ta det lugnt under dagen. Jag hoppades det skulle släppa under dagen, men när jag skulle cykla vid sjuttontiden blev det istället till att gå och vila.

Inte min mage, men den kändes ungefär så här...
Efter att ha sovit drygt två timmar kändes det något bättre. Jag var upp en stund och därefter såg jag och Katten på en film i sängen.

Efter att totalt sovit 11 timmar hade jag i morse sovit bort en stor del av magsmärtorna. Magmedicinerna var dock slut, så i samband med att vi skulle till svärfar på hans födelsedag blev det till att köpa nya. Vi skulle samtidigt hämta ut mediciner till Tova. Som vanligt var apoteket "snabba" så det nog inte mer än 45 minuter. Det är fascinerande hur lång tid man måste avsätta om man ska hämta ut medicin på ett apotek. Nog om detta.

Egentligen var det dags för cykelvila idag, men då jag inte kunde träna igår har jag försökt ta igen det idag. Målet var minst 90 minuter, och för att få in det blev det 60 minuter innan vi åkte till svärföräldrarna och sedan ytterligare 40 minuter efter att jag förberett middagen för kvällen. Efter cyklingen var det sedan dags för middag.

Själva cyklingen då? Ja de första 60 minuterna blev lugna och en koll på hur magen skulle reagera. Magen kändes bra, och benen ganska sega - så det var som det skulle.

Eftermiddagens cykelpass innehöll 5 minuters uppvärmning och 5 minuters lugnare cykling på slutet. Däremellan körde jag en 30 minuters sammanhängande tröskelintervall som faktiskt kändes helt ok. Det har känts bättre, men jag var hyfsat stark och orkade hålla trycket ganska bra.

Första timmen i dag hamnade snittpulsen på 78% och effekten var låg.

Andra passet var snittpulsen 82% av maxpuls och under tröskelintervallen i snitt 85% av maxpuls. Snitteffekten på andra passet hamnade 272 watt och för intervallen på ca 290 watt. Som vanligt går effekten inte att jämföra rakt av med andra, men utifrån mina egna siffror var det helt ok.

Nu hoppas jag att magen håller ihop. Då blir det ett lite längre distanspass i morgon eftermiddag - det sista för i år. Därefter är det dags att summera 2013. På kvällen blir det nyårsfirande hos bror, vilket känns skoj.

söndag 29 december 2013

Ett vrak

Ja det är lite så att man känner sig som Vasa. Då menar jag inte kungen som regerade över Sverige i över 40 år. Nej jag menar skeppet Vasa - ett vrak.

Under året har det sågats häftigt på skrovet under många tillfällen. Det har tagit tid, men det har gått att laga. Inte är skeppet lika snyggt och kanske fungerar det inte lika bra - men det har flutit. Nu vid den senaste grundstötningen som var före jul blev skadorna omfattande. Hur stora är svåra att veta. För det krävs ordentliga besiktningar. Det är ju så att det som ligger under ytan är svårt att upptäcka. Det är dock klart att skrovet blir svårare att återställa för varje skada som uppkommer.
Det är tur i oturen att det är jultider. Tråkigt då så mycket skoj brukar hända kring julen, men bra för att det finns mer tid att reparera skadorna.

Istället för att ta sig för och ägna oss åt många roliga aktiviteter har vi mest bara varit. Kraften finns inte där för något annat. Så jag och Katten har alltså egentligen bara existerat den senaste tiden.

Dessutom har min gamla mage börjat krångla. Tur då att det finns många magmediciner att ta till. Det känns väl inte optimalt nu, men det ska bli bättre.

Jag vet inte om jag vågar säga det, men jag har inte varit ur huset på fem dagar, med undantag för en kort visit hos mor och far. Nu är dock maten slut i kylen, så det blir nog till att ta sig en tur till affären i alla fall.

Jag har beslutat mig för att ta nya tag på det nya året, så nu är det som längst två dagar kvar innan jag måste försöka gaska upp mig och ta tag i mig själv och livet. Om inte annat begära bärgare för att lyfta upp vraket från botten.

Det är helt klart så att måendet även påverkar utfallet på träningen. Jag har nämligen försökt träna på hela tiden, men inte spritter det i benen och i övriga kroppen. Det känns inte heller som att syreupptagningen är på topp. Det känns mer som det behövs extra syrgas och att det är sirap i benen. Då menar jag inte vår hund med samma namn.
Men det är klart, kroppen är inte alltid på topp i vanliga fall heller. Nu har det dock varit lite annorlunda. Känslan mellan passen varierar mer, och även inom passen varierar känslan betänkligt. Jag har dock kämpat på med träningen och det är jag nöjd med.

Efter jul har jag tränat på juldagen, annandagen och i går. Tanken är att det även ska bli en tur i dag bara magen blir lite bättre än vad den är just nu.

I går blev det ett långpass på 130 minuter samtidigt som jag tittade på Tour de Ski. Det blev alltså ett pass med distanstempo och en inte en särskilt hög insats. Trots detta kändes benen sega och pulsen var hög. Det blev en obekväm tur från start och det fortsatte. Jag hade bestämt mig innan jag startade att det skulle bli minst 120 minuter. När det gått 30 minuter förstod jag inte hur jag skulle kunna köra ytterligare 90 minuter. Detta då allt kändes dåligt.
För att se något hopp i tillvaron bestämde jag mig för att köra en timme, ta en paus och därefter köra en timme till om det kändes ok. När jag kom fram till ca 60 minuter så kändes det för en stund lite bättre, så jag trampade vidare. För varje tia tänkte jag, jag kör en tia till. Till slut hade jag nästan kört två timmar. Då bestämde jag mig för att köra så länge att min cykeldator visade att jag förbrukat 2000 kalorier. Därför blev det då ytterligare 11 minuter.

Det kändes aldrig bra, och benen var mer sega både före, under och efter passet än vad de  borde. Men jag körde det jag skulle och jag gav inte upp.

Snittpulsen på rundan hamnade på 80% av maxpuls, men den borde ha varit lägre om vi ser till hur mycket watt som trycktes.

Nu får vi se om jag orkar och kan ta mig för ytterligare ett pass idag!?