lördag 26 januari 2013

Cykelvin, ost, kex och en film

Efter två veckor fyllda av träning har jag nu ägnat två kvällar åt allt annat än träning. I går kväll hetsade jag i mig en hel påse chips och en rejäl mängd läsk. I kväll har vi varit lite mer sofistikerade och stämningsfulla. Jag och Katten har haft det mysigt med kex, ost, frukt och vin, tillsammans med en trevlig film. För att i alla fall ha en liten cykeltouch kan ni notera etiketten på vinet.





Kyla - Att bosätta sig i norr

Det är skönt att åter vara hemma i norr. Det är dock inte utan att man undrar - hur tänkte de första människorna som bosatte sig här? Tänk dig hur de kom gående genom skogarna, över myrar, vidare över älvar och förbi sjöar. Så närmade de sig områdena med snö, och efter ett tag hade snön nått ända till midjan. Det var nog lite kallt med bara ett höftskynke av hud, men inte ville de stanna.

”Det är nog inte tillräckligt kallt än” sa de till varandra. ”Nog borde vi kunna vandra ytterligare 50 mil norrut”, och de gjorde de. Så en dag sa de, ”Här är platsen - Här ska vi bo. Här har vi snö och minusgrader 4-5 månader om året, sedan regnar det och blåser under 4-5 månader och avslutningsvis har vi några månader då det vissa dagar är 20 plus eller mer, men oftast regnar det även då. Det är fantastiskt att bo här, det skiljer 60 grader mellan varmaste och kallaste dagen under året!! Och vi har ju varma kläder och boningshus med bra uppvärmning.”

Eller försten, de hade de ju inte. JA, det är helt förståeligt och logiskt att de första människorna hamnade här i norr, eller?

För att exemplifiera kylans påverkan skulle Melvin och Katten i dag vara med i kommunserien i längdåkning. Det packades och packades, och därefter ägnades lång tid åt att ta på sig alla kläder som behövdes för att inte frysa ihjäl. Väl på plats vid Skidstadion visade sig att eventet var inställt - överskriden köldgräns. Mer än 40 grader kallare än vad det var på Gran Canaria när vi åkte därifrån. Ingen tävling, men väl ett foto på en son utan skidor...


fredag 25 januari 2013

Gran Canaria 2013 - Cykeltur 11: Bonustur och avfärd


Idag torsdag är det avresa hem till kalla Norden, det känns bra. Jag ser verkligen fram emot att träffa min familj. Jag sitter ombord på planet, och det är riktigt bra service att de tillhandahåller Wifi. (Senare visade det sig att Wifi:n hackade och därför kommer inlägget först idag fredag)
Nu tillbaka i tiden. Bussen till flygplatsen skulle gå först vid halvettiden, vilket innebar att jag hade ganska mycket tid att förbruka på morgonen. Jag bestämde mig därför för en liten bonustur. Jag ställde klockan på 07.40 och satt på cykeln 08.15. Jag körde ett pass på 71 minuter och 35,7 km. Det visade sig sedan att det var tur att det inte blev 35,6. Vid min sammanställning av alla träningar som jag gjorde alldeles nyss visade det sig att jag under resan avverkat exakt 800 km. Hade varit försmädligt med en kilometer mindre.
Efter avklarad cykeltur tog jag en dusch, åt frukost och packade därefter ihop de sista delarna av packningen. Allra sista packades cykeln ned i cykelkartongen.  Jag insåg att svältdöden skulle infinna sig under dagen då vi inte beräknades vara i Vännäs förrän vid midnatt, och handlade därför ett snabbt meal på Burger King.
Jag hade mycket tur att busshållplatsen bara låg ca 100 meter från hotellet, men då jag både hade cykelkartong, resväska, handbaggage, dataväska och takeawaymat fick jag gå i etapper om tre. Då jag inte ville lämna någon del av packningen utom synhåll gick jag korta turer med varje del (ca 40 meter) innan jag hämtade resten. Av minerna verkade många tycka att det såg kul ut. Resan till flygplatsen gick bra och nu sitter jag här försöker hitta aktiviteter för att förbruka de 7 timmar resan hem tar.
 


I och med morgonens tur har jag hunnit med det mesta vad gäller cykling. Jag har klättrat upp till molnen, cyklat i extrem vinterkyla och känt av högsommarvärme. Jag har åkt nedför svindlande, branta och snabba backar och uppför tunga och sega backar. Jag har tagit många knixiga svängar vilket känts inspirerande. Jag har cyklat när solen står som högst, när den står som lägst och när den gått ned. I morse kompletterade jag med det som saknades, att cykla när solen går upp – det var riktigt nice.

I morgon kommer en liten anektdot från flygplatsen som visar att det finns saker att ha i åtanke om du väljer att ta med din egen cykel till Gran Canaria....

Gran Canaria 2013 - Cykeltur 10: Soria t.o.r

Vi har nu kommit fram till näst sista dagen (onsdag) av vår tid här på Gran Canaria. I morgon mitt på dagen åker vi hem. Idag har vi hunnit avverka Soria tur och retur. En tripp som vi kört alla tre år som vi varit här. Vi har också en tradition att posera bredvid skylten som markerar starten på backen upp mot Soria. Om vi ska vara ärliga börjar den ca 2 mil tidigare, men det är här det brantar till. Nedan får ni alltså hålla tillgodo med posering år 2013. 2011 och 2012 behåller vi för oss själva.

Efter poseringen hade vi ca 9 kilometer till Soria och först ca 5 km med en snittlutning på nära 8% och där det var som brantast nästan 15%. Det är riktigt brant för trötta ben som kört väldigt mycket sista veckan, men det gick ändå förvånansvärt bra. Kan också nämna att i jämförelse med den sista biten mot öns toppunkt som vi avverkade igår var detta snarast plant. Mitt i backen tog vi en kort paus och i samband med det blev vi omcyklade av en cyklist som visslade. Samma cyklist hade jag sett när vi startade backen, då i sällskap med en annan cyklist. Efter ett tag kom en cyklist som såg lite trött ut, frånåkt av sin kompis och inte med ett högre tempo än vad vi brukar hålla. Han hälsade och fortsatte sin klättring.  När cyklisten passerat sa bror - Det såg ut som Fabian Cancellara. Vi skämtade om det en stund och var överens att så var inte fallet.

Väl uppe på toppen fortsatte vi några kilometer mot Soria. Där stannade vi som vanligt hos Marta och hennes supermarket. För första gången förevigades Marta på bild. Både hon och bror såg lyckliga ut. Jag och bror tog en kortare paus, drack lite cola, åt en twix och fyllde på vatten.

Vi bestämde att vi åker till toppunkten och tar där på oss vindväst då det kommer att bli kallt i backen utför. Vi åker till toppskylten och stannar där. Då kommer det en norrman uppför backen och börjar prata med oss. Han berättar att Cancellaras proffsstall var här och tränade och han hade just mött honom på väg ned tillsammans med en annan cyklist. Bror hade alltså rätt, det var Cancellara. Hur ska vi tolka att Cancellara blir frånåkt, ser trött ut och kör lika fort som jag och bror? Är Cancellara slut som cyklist? Är vi snart proffs? Hade han ätit en stabbig frukost? Eller är det helt enkelt så att han nöter på 5-7 timmar varje dag i olika tempon och dessutom såg mer trött ut än han var. Många frågor och inga svar. Ja, vem vet vad som är rätt och vad som är fel?

Efter pådragna vindvästar svischade vi ned för den branta backen och när det började plana ut tog vi också av oss överdragskläderna, då denna dag var väldigt varm och skön. Därefter körde vi på i ett hyfsat bra tempo i den svaga utförsbacken som var ca 20 km lång.

Då vi nådde kusten hade vi några mil hem och bror sa att han nu började vara trött på riktigt. Då jag bryr mig om hans träningseffekt och att han enligt sitt proffessionella träningsprogram nu ska vila en vecka är det viktigt att han är nedkörd inför viloperioden. Jag provade därför att öka tempot i några uppförsbackar för att syna brors trötthet. Han hängde på bra. Då bestämde jag mig för att köra riktigt tufft de sista 5 kilometrarna in till Maspalomas. Benen svarade riktigt bra och tempot var högt. När vi nådde Maspalomas var jag trött och jag hade gjort bror en riktigt bra tjänst. Därefter rullade vi i normaltempo de sista kilometrarna in till Playa del Ingles innan vi skildes åt för att köra till våra hotell.

Detta blev en riktigt bra sista runda tillsammans. Totalt 7,1 mil och 1065 höjdmeter och klart mycket piggare än i går och än vad jag kände mig när jag satte mig på cykeln.












Tack bror för fantastiskt bra teamwork under alla våra rundor.

torsdag 24 januari 2013

Gran Canaria 2013 - Cykeltur 9 - del 2: Pico de Las Nieves 1949 möh

Här kommer den rafflande fortsättningen på utflykten mot toppen.

Jag hade vid det här laget börjat känna av att jag cyklat 17 timmar de senaste 6 dagarna och ätit väldigt lite sedan jag bytt hotell. Att jag dessutom kört två pass i går gjorde nog sitt. Pulsen hade slutat gå upp vid anstränging och jag började känna mig mycket seg - kolhydrattorsk.

Jag hade köpt tre Twix när vi var i San Bartolomé, men det var nog försent. Jag hade redan passerat gränsen. Då vi nu hade ca 8 kilometer och drygt 500 höjdmeter kvar stanade vi vid avtagsvägen som också hade en bar. Här köpte vi en cola och en snickers. Kanske skulle det hjälpa - det gjorde det inte. De kommande 8 kilometrarna blev inte roliga. För det första var det mellan 15 och 22% lutning första kilometern och därefter fortsatte det branta på rejält. Ni som varit kolhydrattomma vet att det då kan vara jobbigt att göra typ ingenting, då är inte denna typ av backar särskilt roliga. Inte nog med detta nu började vädret göra sig allt mer påmint.

Under de första timmarna hade vädret pendlat rejält och armvärmare, vindväst och tunn vindjacka hade åkt av och på. Ett tag var det 28 grader, men vid Ayacata tyckte vi det var riktigt kallt. I efterhand visar det sig ha varit 10 grader. I jämförelse med vad som väntade var det varmt.

Dimman tilltog allt mer. När det var ca 200 höjdmeter kvar till toppen såg vi knappt varandra. Asfalten blev allt sämre för att till slut inte kunna kallas asfalt. Blåsten tilltog allt mer och kylan ökade. Just denna del kändes dock någorlunda hanterbar, fortfarande var mitt största problem en gigantisk backe och ingen energi.

Men då vi var nästan ända uppe på toppen Pico de llas Nieves slog vädret om på riktigt. Det skulle snart visa sig att kolhydratbrist är en bisak.

Så var vi framme efter ca 3 timmar och en kvart. Vi möttes av 3 graders värme, en vind på uppskattningsvis 30 sekundmeter och en sikt på någon meter. Några som satt instängda i en bil öppnade dörren och frågade om vi behövde hjälp. Vi tackade, men tackade nej. Fram med kameran för de obligatoriska korten. Det blev på oss själva och dimma.

Sedan snabbt utför igen. Eller snabbt? Inte snabbt. Ser man ingenting och vägen har gigantiska hål och det går kraftigt utför då kör man inte fort. Vi rullade utför i ca 15 km/h. Vi höll på att frysa sönder. Vi fick stanna flera gånger för att värma fingrarna. De var så kalla så det inte gick växla. I och med att det var utför måste man hela tiden hålla fingrarna på bromshandtagen som var iskalla. Inte nog med detta så fick bror problem med sina bromsar, så vi fick stanna och ta fram insexnycklar och börja meka. Detta var inte rätt tid och rätt plats för detta. Helt plötsligt känner jag att handsken på något sätt fastnar i bromsreglaget. Jag vet inte hur och såg ingenting, men senare insåg jag att min nya cykelhandske inte längre var en ny handske, utan en trasig handske. Efter ca 30 minuter var vi nere vid Ayacata igen. Vi hade varken frusit ihjäl eller kraschat i ett djupt hål. I detta läge var det en stor framgång.

Vi gick in på baren köpte en snickers och framför allt varmt kaffe. Kaffet fick värma två genomkalla gubbar som mest ville lägga sig ned och sparka med benen.....

Men så tittade vi ut och såg - kanske kommer det lite sol ändå. Efter att ha värmt oss en halvtimme var vi iväg igen. Vi svischade i utförsbackarna, i vilka vi en vanlig dag skulle betraktat som mycket obehagliga på grund av kylan, idag kändes det inte särskilt kallt. Vi hade ju nyss mött ismannen. Bror hade sagt - Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

Efter utförslöpan skulle vi klättra ca 200 höjdmeter och därefter var det åter utför tills vi var framme i Playa del Ingles igen. När vi nådde Playan hade morgonen blivit eftermiddag, vi hade bestigit öns högsta topp, vi hade totalt klättrat 2500 meter, vi hade cyklat 10 mil, mina handskar var trasiga och kanske ramen, vi hade i stort sett frusit ihjäl och jag hade cyklat flera timmar kolhydrattorsk.

Var det värt det? Ja det är klart, vi nådde ju toppen. Då är vi alltså riktiga cyklister och får fortsätta cykla. Det är ju toppen.












onsdag 23 januari 2013

Gran Canaria 2013 - Cykeltur 9 - del 1: Pico de Las Nieves 1949 möh

Det här är tredje året i rad min och brors familjer är på Gran Canaria. Bror hade nyligen läst någonstans att ingen riktig cyklist har varit på Gran Canaria utan att cykla upp till öns högsta topp.

Idag tisdag hade vi bestämt oss för att kolla om vi var riktigta cyklister. 09.45 sammanstrålade vi för att starta vår utflykt mot toppen - Pico de las Nieves på drygt 1900 meter över havet.

Vi hade beslutat oss för att ta det lugnt och metodiskt trampa oss uppåt. Från Playa del Ingles är det närmare 50 km till toppen och nästan uteslutande består cyklingen av en uppförsbacke med mer eller mindre lutning. Som mest 22%, vilket är väldigt brant.

Efter ca 30 minuters klättring nådde vi en utsiktsplats på 480 meters höjd, med bedårande utsikt - Degollado de las Yeguas. Vi stannade för att ta en del foton innan vi trampade vidare. Direkt efter utsiktsplatsen var det utförsbacke tills vi var på ca 300 meter höjd. Med andra ord drygt 1600 meters klättring kvar.

Vi fortsatte oförtrutet vidare mot Fataga som innebar en dryg mils klättring. Efter ca 50 minuter var vi framme i Fataga där vi i vanliga fall tar höger mot Soria och därefter vänder hemmåt. Nu var vi dock bara en bit på resan. I Fataga finns en högsta punkt skylt där det står 930 möh, högre upp hade jag inte varit förrän idag. I dag hade vi inte ens nått halvvägs. Vi blev kvar i faggorna ett bra tag då vi blev osäkra på åt vilket håll vi skulle. Båda två tog fram sina telefoner och försökte lokalisera världen, ja det har blivit lättare i den nya teknikens tidevarv. Efter ca 10 minuter var vi på gång igen.

Det blåste allt mer, enligt väderleksrapporterna 11-13 sekundmeter. Detta gjorde klättringen varken lättare, trevligare eller varmare. Flaggorna stod rakt ut och åt fel håll.

Nästa stop var San Bartolomé, en mindre ort drygt 6 km längre bort och ca 300 höjdmeter. Här hade vi bestämt oss för att fylla på depåerna på första bästa supermarket. När vi kom fram till San Bartolomé visade det sig att vägavdelningen nog haft personalfest och tagit hem alla skyltar för privat bruk. Det innebar att vi irrade runt en bra stund samtidigt som vi parallellt sökte en supermarket. Till slut hade vi irrat oss in i centrum. Nu blåste det storm. Vi bestämde oss för att fråga var de hade sin supermarket. Svaret blev att någon sådan finns inte. Det behövs inte vi har en bar.

Inne på baren var ljudnivån hög, i svenska mått mätt skulle vi säga att de bråkade, men det var nog bara ett samtal om vad man skulle äta till middag eller vilka program som går på Tv:n. På baren inhandlades dryck och tilltugg.

Efter att åter nyttjat telefonerna var vi på banan. Vi var på 1200 meters höjd och hade alltså fortfarande drygt 700 höjdmeter kvar, men vi var på rätt väg. Vägen fortsatte uppåt, dock inte lika brant som tidigare fram till Ayacata där vi skulle svänga höger för den sista stigningen mot toppen.

Hur gick det sedan? Snart kommer den spännande fortsättningen....... Men först några foton.
















tisdag 22 januari 2013

Gran Canaria 2013 - Skador av alla de slag.

Som jag tidigare berättat drabbades jag av en rejäl muskelbristning i vaden för ungefär 3 månader sedan. Jag har varit mycket orolig för att denna skada skulle innebära att jag inte skulle kunna cykla på Gran Canaria, åtminstone inte i den omfattning och med den intensitet jag önskat. Nu hade jag tur och kunde köra på med hyfsat normal träning på trainern från andra veckan i december vilket gjort att formen trots allt är hyfsad. Jag har också kunnat balansera överansträngning, kramper och spänningar i vaden under denna resa. Självklart har det hela tiden legat på gränsen, men det har hittills gått. En del i detta kan ha varit att jag kört med kinesiotape vid nästan alla cykelpass och dessutom stödstrumpor. När jag provade köra utan blev det snabbt sämre. Varför det fungerar och hur vet jag inte, huvudsaken är att det gör det.

Det har också visat sig att jag inte ska gå allt för mycket vilket också ställer till det. Det enda som är bra med denna typ av skada är att det är just cykling som läkarvetenskapen rekommenderar. Nu vill det bara till att benet håller i två dagar till.....

Jag kan också rapportera materiella skador från dagens lilla utflykt som jag beskriver i två kommande inlägg. Ett par nya cykelhandskar har gått upp i limningen och framför allt har jag fått en större skada på cykelramen. Vet ännu inte om det är kosmetiska problem eller om det är problema gigante. Vid det senare är det bara att leva på bröd och vatten ett år eller så.

Nedan finns bilder på kinesiotape och "snygga" stödstrumpor. Kan nämna att stödstrumporna varit vita alla dagar utom idag. Som ni ser är benen lite håriga, men eftersom de varit dolda vid all cykling borde jag få cykla ändå!?

Jag levererar också bild på trasiga handskar och en ram som kunde se bättre ut.

Nu får vi se om de sista dagarna kan bjuda på några fler skador, fysiska eller materiella. Jag hoppas - Nej.

 





Min blogglista