fredag 18 januari 2019

Slang in i lungan, grinfärdig och riktigt uppgiven

Inte roligt längre.

Fjärde dagen där jag varken fått äta eller dricka på 15 timmar i väntan på en eventuell operation. Inte heller idag blev det något.

Det som lyfter tillvaron är alla ni som hört av er och dessutom många besök. Även om det energimässigt förstås tar på. Jag trodde verkligen inte att så många skulle bry sig om lilla mig. Bara ett litet hej och ett vänligt ord hjälper mig framåt.

Nu till det som hjälper mindre. Ett av mina största problem är min punkterade lunga. Den har återhämtat sig sedan den extrema kraschen, men är fortfarande svag och har en del blod i sig.

När min flytande axel ska opereras så att armen sätts fast på kroppen igen krävs därför en plats på IVA för att övervaka lungan efter operationen. Under operationen krävs ett drän till lungan så den inte helt havererar av det stora tryck som blir.

Samtidigt som det ska finnas plats på IVA ska det finnas blod där om något går fel, och 4 olika typer av läkare ska finnas tillgängliga samtidigt under operationen.

Att samordna allt har nu misslyckats i 4 dagar.

I kväll bestämde sig därför läkarna för att sätta ett drän till lungan, vilket annars skulle gjorts under operationen. Det gör att en läkare mindre behövs vid själva ingreppet.

En 1,5 cm tjock slang trycks då in mellan revbenen in i lungan. Kändes en del när det genomfördes utan förberedelser på mer än någon minut. Det sprutade också en del blod, så helt klart har lungan inte läkt sig själv.

Så nu är jag uppkopplad mot en apparat och ska så vara minst två dagar efter operationen. Kan bli längre, då den ska vara kvar tills lungan är helt läkt.

Jag fick i samband med att läkaren satte in slangen information om två saker som väntade mig och som jag inte tidigare känt till. Det gjorde mig både uppgiven och gråtfärdig. Jo, man är ju lite känslig efter två veckor av rejäla prövningar. Det ena jag fick veta tar jag nu, det andra längre fram när jag orkar (troligen efter operationen).

Läkaren informerade om att från nu och tills dränet är borta kommer det bli jobbigt. Dränet tar i nerver och man får alltid ont. Hur ont är individuellt och beror på hur slangen hamnat i relation till nerver mm.

Han sa att antingen blir det ont, mycket ont eller nästan outhärdligt. Smärtan varar nästan hela tiden och främst när man andas. Och andas är ju som en viktig sak. Det underliga är också att smärtan kan komma på flera ställen och behöver inte alls komma just där lungan är. Underligt det är med nerver mm.

Ja, detta gjorde mig inte glad precis. Jag har nu haft slangen i 2 timmar och blir smärtan som nu under hela tiden kan jag konstatera att det kommer att bli mycket ont, men troligen uthärdligt. Ja, detta under förutsättning att jag får extra smärtstillande som jag redan fått. Sedan är ju frågan om det är uthärdligt även vid konstant smärta som varar i minst 3 dygn, vilket är den allra kortaste tiden jag behöver ta slangen. Det kan bli bra mycket längre.

För att göra det ännu värre knyter slangen och apparaten mig till sängen också. Jag får inte ens gå på toa utan att kalla på personal.

Att läkarens andra nyhet var ännu sämre gjorde inte känslan bättre så är sent på en torsdagskväll. Skulle behövt mina nära och kära här för stärkande kramar, en hand att hålla och en axel att gråta ut mot. Men på något sätt måste det förstås gå och på något sätt ska jag försöka hitta något konstruktivt att sikta på. Vi får se om jag lyckas.

Ja, och nu känns det ju ännu viktigare att operationen inte fortsätter att skjutas upp. Sedan hoppas jag att när den väl blir och att jag klarar mig utan en massa komplikationer.

Just nu känns det som du förstår långt ifrån fantastiskt med tillvaron, vi får se hur jag lyckas ställa om för att se något ljust med det hela. Cykling känns i alla fall långt borta just nu trots att alla fantastiska vägar och berg bara ligger alldeles utanför dörren.

Att skriva av mig så här mitt i natten tog i alla fall fokus från smärtan och frustrationen ett tag.

Min blogglista