söndag 18 september 2016

Oj vad stark jag är - I dag var det kalas

Vilken dag alltså. Andra delen av september och väder som om det är sommar. Nästan 20 grader och strålande sol. Då är det inte svårt att få motivation för cykling.

Idag skulle vi på kalas för att fira min systers åttaåriga grabb. Min syster bor i Vännäs, men då hennes man var rejält sjuk var kalaset flyttat till Melvins farfar i Bjurholm. Bjurholm ligger ca 30 km från Vännäs.

Katten hade redan cyklat på morgonen, men inte jag.

Det var alltså ett perfekt tillfälle att kombinera cykling med kalas och trevligt sällskap. Med andra ord cyklade jag till Bjurholm medan Melvin och Katten tog bilen.

Efter gårdagens långa och ganska så intensiva cykling på 125 km var planen att rulla lugnt och mjuka benen. Det blev också en försiktig inledning på de första 10 km som samtidigt innehåller ganska så många höjdmetrar.

I detta läge kändes benen väl pigga för att cykla så lugnt, så resten av rundan ökade jag en del utan att köra på hårt. Det är för övrigt roligt att känna när kroppen svarar.

På vägen mellan Vännäs och Bjurholm märker du alltid ganska snabbt hur känslan är då det konstant går uppför eller utför. Det är helt enkelt nästan ingen del av sträckan där det bara flyter på.

Det blev alltså en riktigt trevlig cykling till Bjurholm.

Väl framme i Bjurholm fick jag frågan om hur lång tid det tar att cykla mellan Bjurholm och Vännäs. Jag hade faktiskt ingen större koll på hur länge det tar om du trycker på hyfsat hela vägen, och jag blev själv lite nyfiken.

Nu följde några timmar med samvaro och gott fika.

När alla var på väg hem igen var det fortfarande strålande sol och varmt. Det gjorde att jag bestämde mig för att cykla hem också och därmed skippa bilen.

Nu tänkte jag att om kroppen känns hyfsad ska jag köra på ordentligt hela vägen hem för att se hur lång tid det tar då. Jag rullade i väg och nu kändes kroppen ännu bättre. Planen var inte att köra max, men däremot att ligga på ca 78% av maxpuls vilket innebär MAF-intensitet. Dvs med en intensitet som är högre än distansintensitet, men samtidigt inte hårdare än att jag skulle kunna hålla intensiteten i ett flertal timmar.

Hemvägen var ännu roligare än resan till Bjurholm. Jag kunde ligga på ca 300 watt utan att pulsen steg högre än min plan och farten var riktigt bra. Det kändes inte alls jobbigt.

Det är sällan det känns så bra och upplevelsen är att "oj vad stark jag är". Men då det sker så sällan kanske jag vågar skriva detta utan att jag verkar allt för uppblåst och en person som uppfattas sakna ödmjukhet?!

Trots en hel del höjdmeter och att jag hade mycket sparat blev snittfarten mellan Bjurholm och Vännäs 39,3 km/h. Det var inte ens så att jag hade medvind, utan det var i stort sett vindstilla. Det tog alltså ca 40 minuter från Bjurholm till Vännäs. Snabbare än vad jag trodde.

Jag blev verkligen glad av dagens cykling. Cykling är nästan alltid skoj, men idag var det lite mer än så.

I morgon åker jag på en tvådagars konferens, så det blir träningsvila i morgon. Förhoppningsvis är vädret ok på tisdag, då planen är att genomföra klubbens sista tisdagsträning på racer för säsongen. Det börjar helt enkelt bli för mörkt.

Vad gäller rehabplanen för min Cannondale är det fortfarande lite oklart, men Team Sportia hjälper till med diagnos och i dialogen med Cannondale. Jag återkommer med vart vi i slutändan landar.



Min blogglista