lördag 9 februari 2013

Tankar om träning - Hur mycket tränar du?

"Jag tränar hårt och mycket på min trainer och på landsvägscykeln."

Hur lite kan man träna för att kunna hävda detta? Och har det någon betydelse varför man inte tränar?

Jag tänker att om vi är tre personer som alla tränar lika mycket och lika hårt, i snitt 7 timmar/vecka. En av oss bestämmer sig för att dra ned på träningen och träna mindre strukturerat och lite mer sporadiskt. Den andre bestämmer sig för att öka antalet träningar och kvalitén på dessa. Målsättningen höjs också. Den tredje kör på som tidigare.

Om vi då ser på faktisk träning så har person ett som dragit ned sina ambitioner efter tre månader i snitt tränat 5 timmar per vecka, den som höjt ambitionerna har minskat sín träning till i snitt 3 timmar/vecka och den som har oförändrad ambition har minskat sin träning till i snitt 4 timmar per vecka. (För enkelhetens skull säger vi att kvalitén i träningen är oförändrad.)

Vem kör då hårdast? Vem satsar mest? Vem lyckas bäst?

När vi pratar om vår träning ska vi prata om vår ambition eller vår faktiska träning? I vilket tidsperspektiv?

Har det betydelse om träningen påverkats av skador och sjukdomar? Om det har betydelse, hur länge kan man skylla på skador och sjukdomar?

Jag tänker mig att person ett som som sänkt sina ambitioner kunnat köra på i den omfattning som personen önskat. Person två som ökat sina ambitioner har missat många veckors träníng på grund av sjukdomar och skador och person tre som har oförändrade ambitioner har av lite mer difusa anledningar inte kunnat leva upp till sina ambitioner. Det finns dock inga skador och sjukdomar inblandade.

Vem av dessa personer kör hårdast? Om vi tänker att den med största ambition också är den störste idrottaren, hur länge är han/hon det? Gäller det om du varit sjuk/skadad i tre månader, 6 månader, 1 år, 5 år? Ja, var går gränsen?

Person två som har ambitionen att träna i snitt 8 timmar i veckan, men bara har nått i snitt 4 timmar under ett år, beroende på sjukdomar och skador - vad svarar han/hon på frågan: "Hur mycket tränar du?" Tränar jag fortfarande 8 timmar/vecka trots att jag inte gjort det under året och att jag under fjolåret tränade 7 timmar. Eller ska jag säga att jag tränar 7 timmar, för det klarade jag ju innan alla skador och sjukdomar, eller är det 4 timmar jag ska svara. Jag har ju trots allt inte tränat mer....

När slutar jag vara en ambitiös och hårt tränande idrottare? När jag mentalt bestämt mig att det är så, när jag rent faktiskt tränar mindre, när jag presterar sämre, eller när min omgivning berättar det för mig?

Och om jag är skadad och sjuk under mycket lång tid vilken dag är jag inte längre en ambitiös och hårt tränande idrottare? Vilken dag kan jag inte längre svara:
"Jag tränar hårt och mycket på min trainer och på landsvägscykeln."



tisdag 5 februari 2013

Sjuk och tuffa frågor

Efter fem vilodagar från trainern, orsakade av Bett-mässa i London var tanken att det skulle bli en vecka fylld av träning. Av det blir- inget, noll, zero.

Arbetsmässigt blev slutet av förra veckan, denna vecka och säkert flera veckor framöver väldigt hektiska och tuffa då jag i min roll som Barn- och utbildningschef i Vännäs tillsammans med vår förvaltning fått i uppdrag att till kommande Kommunstyrelse och Kommunfullmäktige bedöma vilka konsekvenser en skolnedläggning av våra byaskolor Bråns skola, Pengsjö skola och Tväråbäcks skola skulle få.

Detta är verkligen tuffa och svåra frågor som berör, påverkar och engagerar många människor. Att vara tjänsteman mitt i detta är en inte helt tacksam uppgift, då varje ord och mening granskas under lupp. Förutom själva konsekvensbeskrivningen tillkommer dessutom också mycket arbete med extra möten/träffar, fler underlag som ska tas fram och material (som både kan beröra denna fråga och andra) som olika personer vill få ut för att granska vår verksamhet.Jag är fullt medveten om att detta ingår i mitt arbete, att det är bra för demokratin och att det är fullt rimligt att det blir på detta sätt, men självklart är det svårt att inte påverkas som person.

Jag känner mig dock trygg med att både jag och min personal är sakliga och gör vårt allra bästa. Jag är också medveten om att trots detta kan jag i dessa frågor aldrig undvika kritik och ifrågasättanden. Jag hoppas bara att jag då får kritik i min tjänstemannaroll och inte som person.

Förutom det arbetsmässiga har jag nu drabbats av en rejäl förkylning, som nog håller i sig minst veckan ut, troligtvis längre. Det känns som att det var ett dåligt läge för detta, men i och för sig har jag aldrig fått en förkylning och tyckt den kommer bra i tiden.

Förutom en tuff arbetssituation och en egen förkylning har Melvin som lök på laxen drabbats av öroninflammation och en ännu värre förkylning än mig. Han är helt utslagen och orkar ingenting. I går kväll var smärtorna i örat riktigt stora, i dag är trots allt smärtan mindre. Febern är dock kvar.

Värst är det dock för Tova som åter ligger på sjukhus. Hon har drabbats av en riktigt tuff lunginflammation med påföljande andningssvårigheter. Tova åkte in på sjukhuset i söndags och blir nog kvar ett tag till. Tova är fantastiskt tapper och stark, starkare än oss andra.

Ja det är lite så att tillvaron känns lite övermäktig just nu. I alla fall kan vi konstatera att ingen träning ägt rum på en vecka och nästa träningspass ligger en bra bit bort......

måndag 4 februari 2013

Emil Jönsson och Jag

Jag är rätt övertygad om att förkylningar jagar den som gillar träning, något som också bror skrev om i sin blogg häromdagen. Det är som i "dunka ryggen lekar", det är roligare för att jaga den som är tävlingsinriktad och springer fram, istället för den omotiverade som hasar sig framåt. Det tycker också förkylningen.

Får vi känslan att förkylningen närmar sig och flåsar i vår rygg gör vi allt för att fly. Vid minsta förkylningskänning oavsett om den är psykisk eller faktisk så inhandlar vi allt vi kan hitta som kanske räddar oss från det fruktansvärda. Vi hoppas och tror att det fungerar, vilket det nog också ofta gör? Men hur vi än gör så åker vi ibland dit på en dunderförkylning - och då blir vi helt uppgivna.

På Arlanda när jag häromdagen skulle åka till London fick jag "bevis" för att eliten uppträder och känner likadant. Eller bevis och bevis. Jag såg Emil Jönsson gå in på ett apotek och ägna en längre tid åt inköp. Det är klart han kanske köpte tuggummi för att inte få ont i öronen på flygresan, eller plåster eller kanske magmedicin. Jag väljer dock att tro att han liksom jag och många andra överdoserar olika medikamenter i kampen mot ondskan - förkylningen.

Hur det lyckas för Emil är svårt att säga. I Sotji häromdagen gick det dåligt. Det berodde dock inte på förkylning, utan enligt längdåkarna på för dagen dåligt material. Dåligt material är för övrigt också något som vi andra ofta skyller på. Går innebandyn dåligt är det fel på klubban, fungerar inte golfen är det nog fel på golfklubborna, går cyklingen för långsamt är nog hjulen för tunga och inte tillräckligt aerodynamiska, eller så kanske ramen i sig är för dålig eller tung. Med bättre grejer skulle jag vara bäst... Ja så är det nog. Om vi klarar oss från förkylningshotet och har rätt material är vi alla bäst. Ja det är klart, det finns också otur, men den frågan tar vi upp en annan gång.

Några dagar senare lyckades Emil riktigt bra i Sotji - inget problem med materialet här inte. Och kanske hade han överdoserat lite Kan Jang eller liknande?






Min blogglista