torsdag 14 mars 2019

Tova skulle fyllt 18 år i dag, och tankar kring livet, träning och rehab

Nu var det då dags att prova lite arbete, inte bara hemifrån. Jag inledde första dagen med 5 timmar med möten.

Insikten blev att det är en bit kvar innan jag riktigt är mig själv igen. Jag var nämligen helt slut när jag kom hem, trots att det i sammanhanget inte var en tuff dag. Det ledde till att jag fick ställa in min rehabträning för rörelse och även den planerade cyklingen. Istället var jag tvungen att gå och lägga mig redan 20.00.

Nu är ju kroppen som den är, vilket innebar att jag sedan var tvungen att stiga upp vid 04.00 då kroppen protesterade mot mer tid i sängen. Upp och nedvända världen alltså. Jag som är en nattuggla som kan sova hur länge som helst. Efter första dagens chock har det gått lite bättre under resten av veckan, men mycket rehab är kvar. Hur som helst har det varit positivt att komma igång igen.

Trots att jag är extra trött denna vecka, har jag ändå lyckats träna tre av fyra dagar. Det i sig är bra.

Ett problem förutom alla mina problem från själva olyckan, är att jag fått en inflammerad muskulatur i ryggen, främst skulle jag tro av snedställning men även att smärta gör att jag inte slappnar av. Nu har jag denna vecka "hällt" icepower över ryggen och det har faktiskt hjälp. I eftermiddag när jag tränade var det helt klart mitt bästa pass sedan skadan. Benen var lite starkare, och ryggmuskulaturen protesterade inte. Sedan är ju förstås axeln och ryggkotorna ett kapitel för sig. Men trots allt ett bra besked.

Ja, det är helt klart upp och ned med det mesta. Efter en bra träning och lite mindre smärta kom åter tankarna att det här är nog bra. Sedan i kväll så satte jag ihop min racer som jag ska ta på rep i morgon. Ja, då havererade mina ryggkotor och snabbt var frustrationen där. Uppgivenhet grande. Oro, att dessa kotor aldrig blir bra. Jo, jag är inte smartare än att jag en timme tänker att jag nästan är bra och nästa att jag aldrig blir bra. Nu har jag dock gjort som skidskyttarna då det slutar blåsa åt ena eller andra hållet, och vridit till nolläge.

Ikväll har vi också haft släkten på besök. Melvin önskade att vi skulle ha ett kalas för Tova som idag skulle ha fyllt 18 år. Farmor, farfar, morfar och farbröder med barn kom trots kort varsel.
Tova i december 2005, någon vecka efter Melvins födelse.

Tova föddes alltså för exakt 18 år sedan på Gävle BB. Redan dagen efter födseln kände jag att det var något som inte riktigt stämde med hennes andning, men jag lugnades. Sedan fick vi ca 1,5 månad hemma då vi hade en situation som de flesta barn och föräldrar har. Så den 3 maj på kvällen när Katten ammade, slutade Tova att andas.

Jag gav första hjälpen och mun- mot munmetoden medan Katten ringde ambulans. Jag stod ute och hjälpte Tova att andas under en tid som kändes som evig innan ambulansen slutligen kom. Därefter följde 13 år med otroligt mycket kärlek, värme, vilja och kämpatag. Men också otaliga sjukhusbesök, oro och nära-dödenupplevelser. Tova var den största kämpen, men till slut orkade hon inte mer.

I dina ögon lyste kärlek
I dina ögon lyste lugn
I dina ögon lyste värme
I dina ögon där fanns du
(en del av den sång jag skrev till Tovas begravning)

Idag skulle Tova alltså fyllt 18 år, jag undrar hur tiden fram till nu varit om hon fått vara frisk, utan handikapp och idag fått fira sin dag med oss. Jag kan konstatera att de senaste 18 åren då nog inte haft så stora likheter med hur våra liv varit.

I morgon ska jag först arbeta och sedan åka in till Umeå för att lämna in två av mina cyklar. Den ena är från kraschen på Gran Canaria. Jag tog ikväll upp den från cykelväskan där den legat sedan vi kom hem. Nu är tanken att se hur många skador hojen har och om den går att återställa. Förhoppningsvis har den klarat sig bättre än dess ägare.

söndag 10 mars 2019

Svårt att jämföra pulszoner och kapacitetsutveckling mellan olika idrottare

De senaste tre veckorna har jag cyklat i stort sett varje dag. Jag har även kört rörelseträning.

I en tillvaro där jag är i form och inte har några skavanker skulle det mesta jag gjort dessa tre veckor möjligen räknas som lite lätt rörelse. Men efter min skada har jag fått en annan utgångspunkt för liv och träning.

Idag blev det träningsuppehåll då jag börjar känna mig förkyld, och samtidigt har jag lite symptom av att jag nu på kort tid halverat min mängd medicin mot skadorna. 'Förutom de dagliga utmaningarna rusar pulsen lite helt enkelt och en olustkänsla finns i kroppen.

Men jag är ändå lite stolt att jag de senaste tre veckorna i snitt suttit en timme per dag på trainern. Jag kom upp på trainern så fort det överhuvudtaget var möjligt och sedan har maxat tiden och kvalitén utifrån nuläget. Mer hade jag inte kunnat cykla av flera skäl. För det första är den fysiska formen inte tillräckligt bra, men framför allt så har inte rygg, axel och övriga skador tillåtit mer.

Jag började de första passen med 30 minuter och sedan efter varje cykling jag inte fått reaktioner har jag ökat på träningstiden lite. Som det ser ut nu fixar jag 70 minuters trampande. Provade 90 minuter en dag denna vecka, men då gick jag typ in i väggen trots att det gick extremt lugnt.

Fascinerande också hur svag man kan bli så snabbt av fullständig stillhet som min olycka har lett till.

Från början fixade jag typ 150 watt i 30 minuter och var då helt slut. Om jag i vanliga fall kör ett återhämtningspass brukar jag lägga det kring 180 watt och så skulle jag kunna hålla på otroligt länge.

Ganska snabbt kunde jag dock öka tiden för att nu sista veckan alltså ligga på ca 70 minuter per cykling. Visst är effekten låg och visst blir jag trött, men ändå. Några av de sista passen skulle jag ändå nästan räkna som träning även i vanliga fall. Skillnaden är att jag då hade sagt att det var distansintensitet medan det nu varit stenhårt om vi tittar på pulsen.

När det gäller pulsen har jag slagits av hur svårt det är att nå den högsta pulszonen när jag är i form. Det krävs otroligt hög insats och det är rejält slitigt.

Nu när jag inte alls är tränad behöver jag mest bara titta på pedalerna så blir pulsen skyhög.

Dessa tre veckor har jag haft en snittpuls som jag tror jag aldrig tidigare haft under en treveckorsperiod. Hade det varit innan skadan hade jag helt enkelt blivit extremt sliten med denna mängd träning på så hög puls.

Nu har det känts helt annorlunda. Jag har inte blivit sliten på samma sätt, och effekten har förstås varit låg. Jag tänker att detta visar att det är svårt att jämföra målsättningar om pulsnivåer för en otränad, en medeltränad och en vältränad cyklist.
18 febr - 10 mars 2018

De här tre veckorna i fjol tränade jag 35 timmar. 3 procent i pulszon fem och 15 procent i pulszon 4. Då var det många tuffa pass och mycket intervaller. Men puls är ett trubbigt verktyg. Effektmässigt hade jag 16% över tröskel och 6 % just under tröskel.
Effektsiffror 18 febr till 10 mars 2018

Nu har jag alltså rehabat 21 timmar på trainern. 8% av tiden i pulszon 5 och hela 60% i pulszon 4. I faktisk tid ca 14 timmar i pulszon 4 och 5. I fjol var det bara 6 timmar i pulszon 4 och 5 trots att den totala träningstiden var mer än 50% högre.
18 febr till 10 mars 2019

Inte ens då jag körde fyror under varje träningspass före jul låg jag i samma höga pulszoner som jag gjort nu. Att som väldigt vältränad lägga nästan 70 procent av träningen i pulszon 4 eller 5, det skulle över tid vara helt omöjligt.

Tittar vi på effektsiffror är de förstås något helt annat just nu. Jag har förstås ingen träning alls i effektzoner som förut varit kring min förra tröskel som jag hade innan skadan. Nej, den mesta träningen har nu legat under det som tidigare varit effektzon 1-5. Men det går i alla fall långsamt framåt och jag har inte gett upp om att bli återställd och kanske någon gång framöver också kunna cykla på ett enligt mig bra sätt.

Mina senaste gånger jag gått upp på trainern har det känts lite hoppfullt då jag i alla fall blivit klart starkare. Om än från en extremt låg nivå, och visst är det ljusår till en form jag hade vid nyår.

Att jämföra kapacitetsförbättringar är också svårt beroende på vilken nivå vi har. Jag förbättrade mig med 9% under den månad jag körde fyror varje dag. Det var enligt mig extremt mycket på den höga nivå jag hade då. På dessa tre veckor har jag utan att strukturera något i träningen förbättrat mig bar mycket mer än 9%. Ju starkare du blir desto svårare blir det att fortsätta samma snabba utveckling.

Det som ställer till med min fortsatta fysiska utveckling är främst frakturerna i överkroppen (högersidan och rygggkotor), och även lungan. Men jag kämpar på.

I morgon är planen att rulla igång på halvtid med mitt arbete, och jag hoppas verkligen det ska fungera.

Jag hoppas också att jag efter dagens vila snart kan träna igen med olika mål framför näthinnan.