lördag 3 augusti 2019

NM Silver i tempo är som ett guld efter året som varit! - RR

Så var då dagen här. Efter ca 40 dagar på sjukhus fick jag så komma hem i mitten av februari 2019, och hade en väldigt lång rehab framför mig.

Många skulle säga att det var dumdristigt, och därför höll jag målen för mig själv, som jag satte upp den första dagen jag kunde sätta mig på trainern. Jag klarade då bara att cykla i 30 minuter och med i stort sett inget motstånd i pedalerna. Men där och då började vägen tillbaka.

Mitt första mål var att kunna följa med cykelklubben till Mallorca i början av april. Det gick, men var tufft på många sätt. Det blev ändå en fantastisk vecka som sporrade, även om kroppen förstås kändes av och jag inte kunde cykla på det sätt jag brukar.

Mitt andra mål var att komma till start på Sverigecupens tredje tävlingshelg i Västerås. Även här var det på målsnöret att det gick, men jag kunde delta i tempot. Det var fruktansvärt tufft, och jag låg långt efter min forna kapacitet. Men placeringen blev bra och jag var på något sätt tillbaka. Att bara våga tävla igen var ett stort steg. Jag valde dock att skippa linjeloppet dagen efter.

Mitt tredje mål var att delta också i linjelopp och det genomförde jag veckan efter på Sverigecupen i Gottne. Kraften fanns inte där, men jag hängde i alla fall med till spurten och det var en seger i sig.

Mitt fjärde mer långsiktiga mål var att delta i NM denna helg. Fram till i juni kändes det mycket avlägset, men det har kommit allt närmare. Trots att min kropp fortfarande inte fungerar för så många saker i vardagen har det gått ganska bra att cykla. Framför allt har cyklingen hjälpt mig tillbaka till vardagen och att stärka kroppen för annat.
Trött gubbe just före mål.
Jag brukar vara bra på att formtoppa till mästerskap och kände att jag var det även denna gång. Allt höll dock på gå om intet när jag förra onsdagen halkade på några klippor vid ett bad och föll på min skadade sida. Därefter har tillvaron varit tuff och jag har haft ont dygnet runt. Inte så att jag åter brutit något, men senor, muskler etc har blivit påverkat och en inflammation uppstod.

Så sedan förra onsdagen har jag inte kunnat träna som jag velat och inte alls på tempohojen.

Nu innan tävlingarna har jag dock rullat banan och jag insåg att det skulle bli tufft med den skarpa vinden då jag inte har några muskler i höger arm och nu dessutom extra ont.

Men efter att Katten tejpat axeln med kinesiotejp kändes det i alla fall bättre och jag såg en möjlighet att starta.
Inmätning av cykel och streching av rygg

Så i dag var det då dags. Ruskigt nervöst faktiskt, på många sätt och vis. Kände mig rejält osäker på mig själv och min kropp.
Mycket procedurer som görs just innan start. Lite roligt att se från sidan på Kattens bildsekvenser faktiskt. Från vänster: Norske mästaren, Fredrik Nylén, Patrik Boström och Tomas Åström





När jag så rullade iväg insåg jag ganska så snart att kroppen samarbetade klart sämre än bara för 14 dagar sedan då jag var riktigt stark på tempohojen.
Som siste startande ger jag mig iväg.

Det var så tungt att jag efter ca 5 km funderade på att ge upp. Jag nötte dock på trots lägre effekt och hastighet än vanligt och en kantvind som inte var bra för mig då jag inte kunde hålla emot ordentligt med överkroppen när vinden tryckte mot hjulen.

 Jag insåg att jag inte skulle få några riktmärken för hur det gick då Patrik Boström som startade före mig var favorit för dagen och har en ruggig form just nu. Fredrik Nylén som startade två minuter före är också riktigt stark.

Själv startade jag sist då jag rankats högst utifrån min placering på fjolårets NM i Norge.

Totalt ca 300 höjdmeter på banan och samma sak hände flera gånger. Jag tryckte bra uppför och oftast upp på krönet, men när jag skulle trycka det sista var jag istället tvungen att släppa av och rulla då jag hade för hög puls och stumma ben. En hel del tid rann iväg och jag blev passiv i tanken.

Jag är dock inte den som ger upp i första taget, så jag fortsatte att göra det jag kunde även om jag insåg att det gick långsammare än vad jag hoppats på.

För dagen var det dessutom extra långt. 35 km i starka vindar och 300 höjdmeter var i mesta laget för mig då jag aldrig ens cyklat så långt i tempoställning sedan min skada.

Oj vad jag fick övertala mig själv. Hög puls, sega ben, dåligt självförtroende och allmänt tufft.

Så med fem km kvar ser jag en annan cyklist i fjärran och tror det är Fredrik Nylén som startat två minuter tidigare. Då är nog loppet hyfsat okej ändå, hinner jag tänka. Jag släpper av lite och känner mig lite nöjdare.

Men när jag så är ikapp honom ser jag att det inte är Fredrik utan Erik Lindered som startat fyra minuter före mig. Ja, då återkom osäkerheten och jag försökte öka. Det gick sådär.

Med två km kvar svänger jag in på vägen som leder fram till mål. Jag orkar inte hålla den fart jag borde, men jag gör vad jag kan.

Med några hundra meter kvar trycker jag det sista jag har.

I mål, och för dagen hade jag inte kunnat göra mer. En snittfart på ca 44,5 km/h är ca 1 km/h sämre än vad jag trodde mig kunna göra på den här banan, på en riktigt bra dag. Det kändes ganska snabbt som att detta blir en 4-5 placering. Med andra ord missnöjd då jag oavsett förutsättningar alltid hoppas på pallen.

Jag snackar lite med olika cyklister innan jag rullar tillbaka och sonen säger glatt att jag blev tvåa! Katten visar resultaten och vi är alla tre så glada. Helt otroligt egentligen. Ju mer jag tänker på det, ju mer känslosam blir jag.

Ja, jag hade inte riktigt dagen och hade jag haft min bästa dag hade jag nog kört klart snabbare. Men Patrik Boström som vann, var extremt snabb och jag hade inte rått på honom även om jag haft min allra bästa dag.
Fredrik Nylén, Patrik Boström och jag just efter målgång.

Svenskt även på tredje plats för Erik Egelstig, på fjärde plats Fredrik Nylén och femma Anders Karlsson. Med andra ord en riktigt stark insats.

Bäste ickesvensk blir den norske mästaren som fick nöja sig med en sjätte plats. Bra svenskdag alltså.
Lite snack efteråt
Då det gått bra brukar Katten ta en afterracebild

Efter att ha njutit under eftermiddagen var det så bankett på kvällen med prisutdelning. Rejält kallt där vi satt ute och åt, men medaljen värmde. Eller snarare medaljerna. Till i år har en ny organisation bildats som innefattar även de baltiska länderna och Island. De hade nu tagit fram medaljer till NM. Samtidigt hade den tidigare organisationen gjort detsamma. Med andra ord fick vi två medaljer för ett lopp.....


Nu är det bara att ladda om. I morgon bitti 08,50 startar linjeloppet här på NM. 128 km senare får vi hoppas att jag fått köra mig trött, är nöjd med min insats och sluppit incidenter.

Därefter är planen att få fortsätta njuta av dagens silver.

söndag 28 juli 2019

Surt att åka i backen igen!

I veckan har det varit tyst från min sida. Detta av två anledningar. Den första är positiv - dvs att jag haft mycket bra dagar och inte hunnit med att prioritera bloggen. Den andra är mer negativ. Jag lyckades falla på klipporna i onsdags, där det var fullt av vatten med alger som gjorde det extremt halt. Riktigt klantigt, helt klart.
Att bada från klipporna gick sådär. Här åkte jag rakt ned i stenarna med högra armen först. Här syns min syster Lisas man, deras två barn och Melvin. De lyckades hålla sig på benen, men efter mina skador har jag sämre balans och det visade sig här.
Därefter har min kropp varit riktigt ur fas. Rygg och axel har inte mått bra alls. Riktigt surt att skada sig igen när jag redan har en så skadad kropp. Inget brutet, men låsningar i ryggen, mjukdelar som inte mår bra, inflammation och svullnader. Jag har dock inte gett upp om att det ska reda upp sig inom kort.

Vad har då veckan innehållit? Måndagen cyklade jag med tempohojen till Umeå och Bike and Ski. Där servade de min cykel inför vår resa till Åland och NM. Tack för snabbt och bra jobb!

På tisdag var det träning med Vännäs CK och vi matade på bra i värmen. Kroppen var fortsatt stark.

Under onsdagen åkte vi till Melvins farfar Lennart för en heldag. där var också mina systrar med familjer. Tanken var att vi skulle åka vidare med husbilen, men vi blev kvar i två dygn då det var så trevligt. Det enda tråkiga var mitt fall där jag landade rakt ner i stenarna och självklart var det min skadade sida av kroppen som landade i backen.

Efter dessa skador har jag badat i voltaren, tagit ipren och stretchat typ hela tiden. Förhoppningen är att det ska vara hyfsat ok snart. Om inte, är NM i fara då jag för närvarande inte kan komma ned i tempoställning och inte heller cykla någon längre stund på racern. Surt, med så dålig uppladdning, men jag ska försöka tänka positivt.

Efter två dagar i farfar Lennarts stuga rullade vi vidare söderut och det blev en mängd stopp efter vägen innan vi landade på Hagmyren. V75-dag stod på programmet. Extremt fint väder och en fantastisk dag. Inga större vinster, men roligt alltså.
Vi fick hattar, vilket verkligen behövdes i den extrema värmen.
Därefter åkte vi vidare och sent på kvällen nådde Hargshamns Camping. Sov över på parkeringen, innan vi checkade in i dag. Vi hamnade perfekt med utsikt mot ett fint havsbad. Fortsatt toppenväder.

Jag och Katten tog på em en cykeltur på otroligt fina vägar. Det var riktigt skoj och rofyllt. Tyvärr mår kroppen som nämnts fortfarande inte bra, men det är som det är. Det blir inte sämre av cykling i alla fall.



Efter cyklingen gjorde jag middag medan Katten och Melle badade, och kastade boll.

Nu i kväll efter en god middag så spelar Katten och Melvin bordtennis. En av mina favoritsporter, men jag får tyvärr vila upp mig i husbilen.
I morgon myser vi lite på förmiddagen innan vi på kvällen åker med färjan till Åland. Jag hoppas vi får en riktigt fin vecka där och att kroppen snart är återställd så jag kan göra mig själv rättvisa på nästa helgs tävlingar.

Min blogglista