torsdag 24 januari 2019

Många överraskningar, måendet och hur länge blir jag kvar på sjukhuset?


19 dagar här på Gran Canaria. Mitt tidigare rekord var 17. Men då var det cykling varje dag. Nu sjukhus. Ni som läste mitt förra inlägg vet att förutom min dotters död var helgen de värsta dagarna jag varit med om i mitt liv.

Jag har nu börjat se lite ljus i tunneln. Det har jag dock också gjort några gånger tidigare här och så har allt välts över ända. Men nu hoppas jag att oturen snart ska vara över och att jag fortsätter få må allt bättre så att jag snart kan vara så pass återhämtad att kroppen klarar en flygresa hem. Tills den är helt återhämtad, om den blir det är förstås många månader vi pratar om. En hemresa hoppas jag kan ske inom en vecka, men det är inget jag vågar tro.

De bytte en del smärtstillande igår och rent allmänt hade jag min bästa natt sedan jag kom till sjukhuset!! Kan också bero på att jag fått en hel del järntillskott.

Jag har faktiskt varit lite piggare idag. I det vanliga livet skulle det dock inte sägas att vara pigg precis. Inte så farligt ont heller. Dock ganska så obrukbar – second hand….

Sist skrev jag att läkaren på IVA informerat att operationen gått bra. Jag har nu också från den opererande läkare fått veta att det var en extremt omfattande och lång operation och det är fullt naturligt att det varit tufft efteråt. Han menade också att operationen var lyckad. Mycket skönt att höra det. Nu vet jag ju förstås inte riktigt vad det innebär, men hur som helst bra.

I eftermiddag har de också lagt om såren på ryggen, axeln och de två hålen jag har till lungan. Ännu inga tecken på lunginflammation eller inflammation i såren vilket just nu är en av de faktorer som skulle kunna ställa till det mest i detta läge.

I går bestämde sig också mina föräldrar för att helt säkert åka ned hit igen och de kommer sent på lördag. Så tvingas jag vara kvar längre är de i alla fall på plats från lördag och en vecka framåt. Att veta det känns mycket bra.

Förutom detta positiva som jag nämnt hittills har jag nu också orkat göra några rehabövningar. Att känna sig lite piggare gör mig piggare. Rehabövningarna för armen är dock ännu inte mycket. Några centimeter åt olika håll utan att jag använder musklerna i den. Bara så att axeln inte ska ”frysa” fast. Men sedan också träning av lungfunktionen, den friska armen, och benen.

Ja, sedan var det alla värmande ord igen då. Ni skriver så fint och dessutom har jag överraskats flera gånger i dag.

Först fick jag besök av Leif D som jag egentligen inte känner före dessa dagar, men han har redan besökt mig flera gånger och kommit med frukt mm. Nu kom han med salt och peppar för att maten skulle smaka bättre. 

För övrigt roligt att jag fått så många olika besök. Från de jag känner mycket väl som de som bara läst min blogg.

Ja, senare ett ännu större avstånd. Helt plötsligt dök en engelskpråkig kvinna upp. Hon berättade att hon bor i närheten och känner en tjej som bor i huvudstaden här på ön. Den tjejen kände en tjej i Sverige som visste att jag ligger på det här sjukhuset. Tjejen i Sverige hade snappat upp att jag önskade frukt då maten på sjukhuset är sådär och framför allt inte näringsriktig. Hon hade då arrangerat så att helt plötsligt dök denna kvinna upp med tjugo olika frukter som hon sonika gav mig och sedan pratade vi en stund. Jag fick då också veta att vännen från huvudstaden nog skulle komma  på lördag med mer frukt. När jag frågade vem som ordnat detta från Sverige visste inte kvinnan det, men hon bodde nog i Umeå.

Så överraskande och jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda. Omtänksamt och fint helt klart. Nu långt senare fick jag veta att det var Monica W i Vännäs som organiserat denna fina gest.

När jag fortfarande pratade med den trevliga kvinnan med frukten kom så tre trevliga cyklister från Gimonäs CK (Gunhaga, Tom P och Rickard P) förbi och förutom lite gott att äta gladde det mig mycket att mina vänner kommer förbi.

När de varit på plats en stund kom så Stefan Ljungberg (CRT som nu blir Cellexir), Richard Lööw (CRT som nu blir Celexir) och Stefan Schutzer (Skoghall) upp. Ett tag hade jag alltså 6 stycken vänner och cyklister på besök samtidigt och som prioriterade lilla mig här på ett sjukhus i utlandet och med ett mående som är sådär. Ingen hade sagt något om de bara cyklat på och inte hört av sig till mig (precis som andra som kommit på besök). Verkligen fint och jag är rörd!
dagens lagfoto

När grabbarna från Gimonäs lämnade var de andra tre kvar två timmar till! Att välja att vara närmare tre timmar på ett sjukhus på sin semester - ja det är svårt att finna ord.

En så rolig och avslappnande eftermiddag där jag kände att ni inte bara var här för att ni måste utan också för att ni ville. Vi hade också mycket trevligt och många skratt blev det. Så pass många att grannen i rummet bredvid sa ska de äntligen gå nu när de lämnade stället.

Ja, även av Stefan x2 och Richard fick jag en hel del ätbart och en cykeltidning. De lovade också att komma tillbaka med lite cykelbars i morgon. Jag har verkligen fina cykelvänner.

När middagen ser ut så här (från i kväll) kan ni förstå att jag verkligen uppskattar frukten, kryddorna, godiset och barsen.
.

Efter besöket hade jag förstås bra mycket ondare i kroppen och jag var rejält trött, men så länge det inte ställer till med något långvarigt var det värt det 100 ggr i veckan. Att få vara glad läker ju och jag var glad länge och glömde mina problem och min smärta.

Att jag orkade vara social i tre timmar, bara det ger mig hopp. Före idag har jag tidigare som längst klarat kanske en kvart de dagar det varit bra.

Ja, idag blev min bästa dag sedan jag landade här på sjukhuset. Jag hoppas nu att det inte kommer bakslag nu bara. Jag är lite orolig som ni säkert förstår, men nu ska jag försöka tänka positivt. Sedan får vi se om jag får till lite sömn i natt också.

tisdag 22 januari 2019

När du tror att det inte kan bli värre - Mina allra värsta dagar

Jag börjar med att förklara att texten blir lite sisådär i dag. Har bara en arm, mindre ork än vanligt och en hel del smärtor. Så jag hoppas ni har överseende.

Allt är verkligen relativt här i världen och inte bara något vi bara säger. Sedan mitt uppgivna inlägg i torsdags natt har verkligheten åter visat denna sanning. Det som då var uppgivet och en tanke om att jag då nått botten är i sammanhanget med det som nu varit, toppen....

Men först innan jag ska lufta lite tankar om hur livet är just nu vill jag börja med att åter tacka för all värme, vänskap, kärlek och annat som forsar över mig. Om denna olycka har lett till något positivt skulle det då vara att jag fått klart för mig att lilla jag för många är viktigare än vad jag trodde. Ni gör mig så glad och hjälper mig mitt i allt detta svåra. Ett värmande ord hjälper mig att ta ett steg till.

Jag hoppas ni har förståelse för att det som är skrivet sedan i fredag som är väldigt mycket av otroligt många har jag inte haft ork att svara på. Jag har varit så dålig att jag inte ens orkat svara mina allra närmaste och knappt ens läsa ett ord här och där. Jag har dock nu i efterhand tittat på allt fint som skrivits men jag har fortfarande inte orken att svara. Ledsen för det. Förhoppningsvis kommer fler svar nu framöver, för då är det ett tecken på att jag mår bättre och bättre.

Rent allmänt har jag nu snart varit tre veckor på detta sjukhus på Gran Canaria. Ett sjukhus som har gott omdöme vad gäller behandling, men inte är det lätt att vara så sjuk på ett sjukhus och försöka göra sig förstådd med människor som generellt kan engelska motsvarande en elev i åk 1 i Sverige.

Jag har dock länge lyckats hålla uppe humöret och kämpa på. Men svårare och svårare har det ändå blivit. När Katten, Melvin och övriga släkten åkte hem den 13 januari kändes det förstås ännu tyngre. Men det var ju bara några dagar tills lungan skulle bli bra innan jag kunde åka hem. Ja, så var planen.

Sedan dess har det dock inte mycket som varit enligt den planen.

I en av de kanske 50 röntgenundersökningar jag gjort här kom man fram till att mina skador trots allt skulle opereras. Dock bara nyckelbenet som låg helt fel. Resten skulle självläka. Ja, sedan var det många dagar med fasta och väntande som jag skrev om i mitt senaste inlägg.

Så visade det sig att det att även att fler skador behövde fixas till. Men fortfarande var min känsla att det inte var så omfattande. Kanske tur jag inte förstod vad som väntade.

Så till slut i fredags vid 14 var det dags. I väg från rummet och innan jag visste ordet av sov jag och när jag vaknade stod klockan på 08.25 vilket var rimligt. Några timmars operation och sedan uppvak, och totalt 6,5 timmar.

När jag så låg där på IVA och efter en stund ser att alla får frukost inser jag att det inte är kväll utan morgon. Vad hade egentligen hänt?

Ja, mycket till information fick jag inte första dagarna förutom att operationen varit omfattande och att den tagit tid.

Nu väntade mina värsta 48 timmar i livet när det gäller smärta. Tar vi in allt i livet är bara min dotters död som var värre.

Jag låg och hyperventilerade och svettades som att jag tränade. Jag kunde inte ha ögonen öppna och jag klarade inte ha fokus på något. Jag kunde inte röra mig alls och hur mycket smärtlindring jag än fick blev det inte bättre. En klocka fanns på väggen framför mig och jag försökte kämpa fem minuter åt gången och undrade hur många femmor det skulle vara innan det skulle släppa. I alla fall lite. Tiden gick, eller det kändes det som den inte gjorde.

Ingen pratade med mig och jag hade ingen aning om något. Hade operationen gått bra eller dåligt? Var det så här för att allt misslyckats och jag kanske riskerade att dö? Ja, tankarna rullade.

Allt eftersom började jag inse att jag fick en kraftigare medicin varannan timme. Då försökte jag göra allt vad som gick för att få ned puls och känsla i ca 20 minuter då smärtan var några procent lägre, sedan vände allt igen och efter ca 40 minuter var det som värst igen. En timme till nästa lilla förbättring. Så fortsatte det tills jag helt plötsligt får veta att det inte går att ge mer medicin, om jag inte ska riskera att sluta andas. Så 4 timmar helt utan något extra väntade. Det går inte med ord att beskriva dessa fyra timmar. Det började komma tankar om att bara lämna allt, men jag lyckades tränga bort de.

Ja, ni börjar förstå vad det handlade om. Efter ca 40 timmar började jag känna att det blev något fler minuter per timme som var hanterbara och sedan blev det långsamt lite bättre. Efter ca 60 timmar på intensiven började slangar plockas bort och de senaste timmarna hade varit lite bättre.

Från i går eftermiddag så tillbaka på en vanlig avdelning. Nu idag till och med någon timme där det inte gjorde ont hela tiden. Som en av de finaste julklapparna.

I efterhand har jag fått veta att den effektiva operationstiden var 8-9 timmar och med förarbete, sövning, efterarbete och uppvak blev det totalt 18 timmar. Allt efterhand har jag fått klart för mig att operationen blev klart mer komplicerad än vad man trott på förhand och bland annat kapades en hel del av musklerna för att komma åt det som skulle operereras. Tre plattor sattes in och därefter syddes musklerna ihop igen. Slutligen syddes huden ihop.

Jag hade direkt smärtlindring i ryggen intravenöst. Intravenöst på två sätt till via ljumsken. Två speciella slangar gick in i ryggen med lokalbedövning och sedan morfin som injicerades typ varannan timme. Förutom det extra medicinering efter hur läget var. Ändå så ont. Helt osannolikt alltså.

Ja, sedan var det ett drän i lungan för att få ut allt där, ett drän i i axeln och två i ryggen för att få ut blodet. Blodtrycksmätning, hjärtmätning och konstant syrgas. Ja, ni förstår att jag var extremt naglad i sängen.

Bilderna ni ser här skickade de med när de tagit bort nästan allt det jag nämnt och jag skulle lämna IVA. De skulle ha bilderna som ett utgångsläge för att hålla koll på hur såret utvecklas och då fick jag även en bild från rygg och en från axel.

En natt och en dag nu då här på avdelningen. Jag är helt slut både mentalt och fysiskt och tårarna har runnit mer än en gång. Att då inte ha någon när och kär nära att få känna värmen från är verkligen inte lätt. Har inte sovit mer än någon timme åt gången på många dagar och hoppas verkligen att denna natt ska bli den första.

Jag hoppas förstås att det värsta är bakom mig, men jag vet att så mycket fortfarande kan inträffa med infektioner och annat. Jag är också förstås orolig för hur det nu ska gå med min arm och rygg.

Den ansvariga läkaren har sagt att operationen gick så bra den kunde och han var nöjd. Men riktigt vad det innebär vet ju förstås ingen idag.

Jag har försökt träna axeln idag. Det handlade om att kunna flytta den någon centimeter, så än så länge går det inte att säga mycket. Smärtorna har jag hela tiden, men nu kan de i alla fall hanteras och vissa stunder känns det bättre.

Jag hoppas och tror att jag snart får känna att vissa saker blir bättre och jag hoppas att när mina värden i kroppen förbättras ökar också möjligheterna att jag ska klara att bli lite mer positiv.

Jag hoppas!

Många i personalen har igår och idag sagt att cykla ska man inte göra för det är så farligt och det är mest cyklister på sjukhuset. Inte kändes det bättre av det. När sjukshusprästen var här var jag tvungen att fråga om det stämmer. Han sa dock att det är sällan cyklister är så skadade att de är inlagda. Främst är det äldre som är på långsemester som drabbas av sådant som annars skulle ha drabbats av hemma.

Förutom alla som har hört av sig har jag faktiskt hunnit få tre besök av cyklister bara sedan igår eftermiddag då jag till viss del kom tillbaka till livet. Otroligt vad ni bryr er. Har fått tidningar som jag ännu inte haft ork att läsa, men det finns ju tid. Men också frukt och lite godis. Inte helt fel. Här på sjukhuset har de kanske inte världens bästa mat, så frukt mm är som gudagåva just nu. Första veckan hade jag kvar av mina proteinbars, så en gång om dagen blev det som en stor fest. När det är sjukhusets mat som gäller är det bara att tänka att jag behöver energi - ät. Men tyvärr är den inte så bra ur den synpunkten heller. Men, inget att göra något åt.

Ja, det blev ganska långt det här. Men ni är så många som bryr er och frågat om så mycket så nu har ni i alla fall lite info om vad det innebär att krossa 15 ben i kroppen och en lunga här på Gran Canaria. Inget att rekommendera.

Hemresa? Ja, jag önskar inget hellre än att komma hem till Katten, Melvin och huset. Den havererade lungan behöver dock klara flygresan och den nya operationen gjorde att den fick sig ytterligare en rejäl törn då trycket var högt av sonden som fördes ned i halsen och fanns där under väldigt många timmar. De har inte ens lämnat en teori vad som gäller, men jag ska fortsätta fråga.

Gäller det som sas från början är det minst en vecka kvar här på sjukhuset och troligen längre.

Blir det längre kommer mor och far ned igen och försöker få mig att hålla uppe modet. De är verkligen fantastiska och bättre föräldrar går inte att ha.

Katten hade självklart varit här sedan länge om det inte varit så att sonen i det mående han har inte mäktat med att följa med och inte heller ha båda sina föräldrar utomlands när jag mår så dåligt. Sedan Tovas död klarar han inte att vistas på sjukhus och allt detta tar verkligen hårt.

Det finns ingen mer omtänksam, varm, och fin människa som alltid sätter andra före sig själv (inte alltid på gott förstås) än Katten och förhoppningsvis får vi lång tid tillsammans där både hon, jag Melvin får ha hälsan. Ja , den som känner Melvin vet att även han ärvt sin mammas drag.

Vi vet alla hur det är att förlora den närmsta och det är verkligen det värsta.Så sköra är vi sedan tidigare.

Ja, nu har jag tagit all kraft jag hade för denna gång till detta långa inlägg. Kommer det fler i närtid så är det kanske bättring på gång.

Inte mycket om cykling denna gång trots det är en cykelblogg, men allt började med cykling och förhoppningsvis kan drömmen om att cykla igen vara en av delarna som hjälper mig vidare i att kämpa för måendet.

Min blogglista