Många överraskningar, måendet och hur länge blir jag kvar på sjukhuset?

19 dagar här på Gran Canaria. Mitt tidigare rekord var 17. Men då var det cykling varje dag. Nu sjukhus. Ni som läste mitt förra inlägg vet att förutom min dotters död var helgen de värsta dagarna jag varit med om i mitt liv.

Jag har nu börjat se lite ljus i tunneln. Det har jag dock också gjort några gånger tidigare här och så har allt välts över ända. Men nu hoppas jag att oturen snart ska vara över och att jag fortsätter få må allt bättre så att jag snart kan vara så pass återhämtad att kroppen klarar en flygresa hem. Tills den är helt återhämtad, om den blir det är förstås många månader vi pratar om. En hemresa hoppas jag kan ske inom en vecka, men det är inget jag vågar tro.

De bytte en del smärtstillande igår och rent allmänt hade jag min bästa natt sedan jag kom till sjukhuset!! Kan också bero på att jag fått en hel del järntillskott.

Jag har faktiskt varit lite piggare idag. I det vanliga livet skulle det dock inte sägas att vara pigg precis. Inte så farligt ont heller. Dock ganska så obrukbar – second hand….

Sist skrev jag att läkaren på IVA informerat att operationen gått bra. Jag har nu också från den opererande läkare fått veta att det var en extremt omfattande och lång operation och det är fullt naturligt att det varit tufft efteråt. Han menade också att operationen var lyckad. Mycket skönt att höra det. Nu vet jag ju förstås inte riktigt vad det innebär, men hur som helst bra.

I eftermiddag har de också lagt om såren på ryggen, axeln och de två hålen jag har till lungan. Ännu inga tecken på lunginflammation eller inflammation i såren vilket just nu är en av de faktorer som skulle kunna ställa till det mest i detta läge.

I går bestämde sig också mina föräldrar för att helt säkert åka ned hit igen och de kommer sent på lördag. Så tvingas jag vara kvar längre är de i alla fall på plats från lördag och en vecka framåt. Att veta det känns mycket bra.

Förutom detta positiva som jag nämnt hittills har jag nu också orkat göra några rehabövningar. Att känna sig lite piggare gör mig piggare. Rehabövningarna för armen är dock ännu inte mycket. Några centimeter åt olika håll utan att jag använder musklerna i den. Bara så att axeln inte ska ”frysa” fast. Men sedan också träning av lungfunktionen, den friska armen, och benen.

Ja, sedan var det alla värmande ord igen då. Ni skriver så fint och dessutom har jag överraskats flera gånger i dag.

Först fick jag besök av Leif D som jag egentligen inte känner före dessa dagar, men han har redan besökt mig flera gånger och kommit med frukt mm. Nu kom han med salt och peppar för att maten skulle smaka bättre. 

För övrigt roligt att jag fått så många olika besök. Från de jag känner mycket väl som de som bara läst min blogg.

Ja, senare ett ännu större avstånd. Helt plötsligt dök en engelskpråkig kvinna upp. Hon berättade att hon bor i närheten och känner en tjej som bor i huvudstaden här på ön. Den tjejen kände en tjej i Sverige som visste att jag ligger på det här sjukhuset. Tjejen i Sverige hade snappat upp att jag önskade frukt då maten på sjukhuset är sådär och framför allt inte näringsriktig. Hon hade då arrangerat så att helt plötsligt dök denna kvinna upp med tjugo olika frukter som hon sonika gav mig och sedan pratade vi en stund. Jag fick då också veta att vännen från huvudstaden nog skulle komma  på lördag med mer frukt. När jag frågade vem som ordnat detta från Sverige visste inte kvinnan det, men hon bodde nog i Umeå.

Så överraskande och jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda. Omtänksamt och fint helt klart. Nu långt senare fick jag veta att det var Monica W i Vännäs som organiserat denna fina gest.

När jag fortfarande pratade med den trevliga kvinnan med frukten kom så tre trevliga cyklister från Gimonäs CK (Gunhaga, Tom P och Rickard P) förbi och förutom lite gott att äta gladde det mig mycket att mina vänner kommer förbi.

När de varit på plats en stund kom så Stefan Ljungberg (CRT som nu blir Cellexir), Richard Lööw (CRT som nu blir Celexir) och Stefan Schutzer (Skoghall) upp. Ett tag hade jag alltså 6 stycken vänner och cyklister på besök samtidigt och som prioriterade lilla mig här på ett sjukhus i utlandet och med ett mående som är sådär. Ingen hade sagt något om de bara cyklat på och inte hört av sig till mig (precis som andra som kommit på besök). Verkligen fint och jag är rörd!

dagens lagfoto

När grabbarna från Gimonäs lämnade var de andra tre kvar två timmar till! Att välja att vara närmare tre timmar på ett sjukhus på sin semester - ja det är svårt att finna ord.

En så rolig och avslappnande eftermiddag där jag kände att ni inte bara var här för att ni måste utan också för att ni ville. Vi hade också mycket trevligt och många skratt blev det. Så pass många att grannen i rummet bredvid sa ska de äntligen gå nu när de lämnade stället.

Ja, även av Stefan x2 och Richard fick jag en hel del ätbart och en cykeltidning. De lovade också att komma tillbaka med lite cykelbars i morgon. Jag har verkligen fina cykelvänner.

När middagen ser ut så här (från i kväll) kan ni förstå att jag verkligen uppskattar frukten, kryddorna, godiset och barsen.

.

Efter besöket hade jag förstås bra mycket ondare i kroppen och jag var rejält trött, men så länge det inte ställer till med något långvarigt var det värt det 100 ggr i veckan. Att få vara glad läker ju och jag var glad länge och glömde mina problem och min smärta.

Att jag orkade vara social i tre timmar, bara det ger mig hopp. Före idag har jag tidigare som längst klarat kanske en kvart de dagar det varit bra.

Ja, idag blev min bästa dag sedan jag landade här på sjukhuset. Jag hoppas nu att det inte kommer bakslag nu bara. Jag är lite orolig som ni säkert förstår, men nu ska jag försöka tänka positivt. Sedan får vi se om jag får till lite sömn i natt också.