Gran Canaria - Jätterunda på okända vägar, och svinkallt på toppen

Efter att haft en hel onödiga känningar i kroppen satte jag igår in åtgärder. Därför var det intressant att i dag se hur du utfallit.

Utifrån osäkerheten hur kroppen skulle kännas hade jag två alternativ för runda, där huvudalternativet skulle bli en rejäl prövning.

Jag hade kollat in väderleksprognosen och utifrån det tänkte jag att det skulle gå att cykla åt öst efter kusten. Visst skulle det som vanligt vara motvind, men inte storm som det ofta är.

Jag var i valet och kvalet vilka kläder jag skulle ta med. Det är ju så att det inte ryms hur mycket som helst i ryggfickorna. Jag gjorde ett offensivt val och lämnade armvärmare och väst hemma och valde istället min regnjacka, ett par långa handskar och en buff. Det skulle senare visa sig bli ett bra val.

Efter att också packat ned 2 energibars, 2 proteinbars, en gel, telefon och kamera var det som synes överfullt.

Min plan för dagen var alltså att ta östkusten och sedan cykla en bra bit innan jag skulle ta bergen tillbaka till hotellet. Jag kände ganska snabbt att kroppen åter var på plats och den kändes piggare än alla andra dagar. Det fick därmed bli huvudalternativet.

För att slippa cykla efter kusten allt för länge valde jag att i El Doctoral svänga av och ta början av stigningen upp mot Santa Lucia på GC 65. Efter ca 3,5 km klättring i 5% tog jag höger på GC-551. Nu väntade en böljande väg som är riktigt rolig. Fin asfalt, fin miljö och väldigt varierande. Jag rullade förbi Temisas och var på väg mot Agüimes.

Jag och bror har kallat denna avstickare för fårturen. Vad lämpligt då att det kom ett kreatur, även om det inte riktigt var ett får.

Jag rullade också förbi uppfarten mot campingen i  Temisas som kräver att du du har en extremt stark bil och mycket mod då det är en väldigt skarp backe upp till Campingen.

Så i en liten stigning råkade jag köra ned i ett hål i vägen (jo, det fanns trots att vägen i övrigt var mycket bra). Det visade sig ganska snart att det skulle bli ett stopp. Punktering på backdäcket.

Under tiden jag skulle fixa punkteringen cyklade fem cyklister förbi. Alla erbjöd sig hjälp. Inte illa.
Jag fixade dock detta själv. Det krävdes dock lite MacGyver över det hela. Det visade sig nämligen att själva däcket ristats upp och på insidan hade det blivit ojämnt och vasst. Vad skulle jag göra? Så kom jag på att jag för några veckor sedan tejpat igen hålet under skon för att göra de varmare. Den eltejpen kom väl till pass och jag tejpade både in- och utsida innan jag pumpade slangen. Ja, det höll hela dagen. Perfekt.

Framme i Agümes kom jag till en korsning där jag svängde höger in på GC100. Flera har tipsat mig att cykla vidare till Ingenio och där ta klättringen upp till toppen. En klättring som ska var både jobbig och spektakulär. Jag vet ungefär vad den innebär då jag cyklat utför där.

Men jag hade andra planer. Jag fortsatte på väg 100 förbi Ingenio med målet Telde. Fortsatt perfekt asfalt, vindlande väg och öppna kurvor vilket gjorde detta till ett perfekt avsnitt för lite tempo. Riktigt skoj.

Väl i Telde blev det lite osäkert hur jag skulle åka vidare .Jag har aldrig varit där tidigare och då är det inte lätt att hitta rätt vägar. Jag sökte GC-41som skulle ta mig upp till Tejeda på ungefär 1600 meters höjd. Detta på en lite längre sträcka en vägen via Ingenio. Jag tänkte nämligen att det kunde vara bra att spara låren som blev väldigt trötta av den branta klättringen häromdagen som innebar styrkeintervaller. Dessutom skulle sträckan bli längre, då det både var lite längre till vägen och vägen upp alltså var längre.

Jag irrade lite, men när jag hittade väg GC131 tittade jag på kartan i telefonen och accepterade att det skulle bli en lite annan plan. Denna väg skulle efter ett tag bli GC130 och efter någon mil gå ihop med den branta klättringen jag beskrev ovan som slutligen landar på toppen.

Ja bara att bita i det sura äpplet och börja klättringen. Nu väntade en mycket lång klättring där större delen bedrevs på lägsta växeln. Det var mest kadensen som ändrades.

Så här i efterhand har jag kollat denna väg upp mot vägen från Ingenio, och det verkar vara ganska identiskt jobbigt tills vägarna går ihop, och sedan är det förstås lika.

När jag lämnade kusten var det närmare 23 grader varmt, men allt eftersom jag kom längre upp blev det allt kallare och jag insåg att det skulle kunna bli kallt idag. Fortfarande rullade jag dock på i kortärmat då arbetsinsatsen trots allt värmde.

Jag hade bestämt mig för att inte maxa upp för klättringen utan trampa på så låg effekt som det gick där kadensen ändå skulle ligga lite över 60. Det innebar lite mindre än två timmar på i snitt 250 watt där det drog till rejält i de brantaste partierna. Det blir jobbigt, framför allt med så låg kadens. Det passar mig bättre med mer snurr.

Efter Valley of Tears häromdagen så kändes detta ändå trots allt mer hanterligt. Då var det i dag ändå ca 22 km klättring med i snitt 7,4% lutning och på de brantaste 10 km var det i snitt 9%. Det var dock färre och kortare avsnitt idag där det var extremt brant.

De värsta partierna i dag var på 23% och det var klart mer häromdagen.

Det blev allt kallare, men jag hade bestämt mig för att inte stanna innan avtagsvägen som leder upp på öns topp. Då behöver du först avverka 1800 höjdmeter, så det tog en bra stund. När jag väl stannade för att klä på mig mer visade termometern 7 grader. Riktigt tur att jag nu hade en vindtät jacka, långa handskar, buff  och tåvärmare för skorna som jag alltid har i cykelväskan. Nu kändes det genast riktigt bra den sista biten upp mot toppen på 1949 höjdmeter.

Väl uppe på toppen var det viss utsikt åt ett håll, men fullständig dimma åt andra hållet.

Som vanligt blev det en bild på toppen .Hittills hade dagen varit väldigt bra och benen hade känts väldigt bra hela klättringen.

Nu blev det dock tråkigare en bra stund. Utför i 6 grader och med fartvind. Jag höll fullkomligt på att frysa ihjäl. Då jag och bror var upp för 3,5 år sedan var det plus 3, och då hade jag mindre kläder. Att jag tog mig ned då är en gåta. Men å andra sidan fick vi stanna flera gånger för att värma händerna och vi var grinfärdiga.

Så illa var det dock inte i dag. Nu var planen att rulla ned till Ayacata och sedan vidare nerför Tauropass där du slutligen landar i Mogan. I början av denna utförslöpa är asfalten riktigt dålig vilket är irriterande när du cyklar utför, men det gick att hantera. Senare blev asfalten väldigt fin.

Väl nere i Mogan rullade jag vidare till Puerto de Mogan där mitt tredje stopp efter punktering och toppbild var inplanerad. Jag skulle nu införskaffa vatten. Vet inte hur det gått till, men jag hade klarat mig på 2 ggr 75 cl vatten i fem timmar och 45 minuter. Nu fyllde jag i alla fall på och åt då också min tredje bar för dagen.

Nu var det den böljande kustvägen som gällde och trots många timmars cykling var jag fortfarande pigg och körde på ganska så bra. Så innan en klättring kom jag ikapp en äldre herre på en standardcykling. Jag svischade förbi, men när backen började närmade han sig. Till slut var han nästan ikapp och jag höll för första gången denna vecka bli omkörd. Det fick inte ske, även om han hade en elcykel, så jag fick bränna av ganska många watt för att hålla honom bakom mig. Väl uppe rullade jag mycket snabbare på slättan.

Efter en stund kom jag ikapp nästa cyklist som ville tävla uppför nästa klättring. Så nu fick jag bränna av en backe på 400+ watt för att vara först. Förvånad att det funkade så bra efter så lång cykling.

Jag började närma mig Playa del Ingles och inom kort skulle solen gå ned.

I början av dagen hade jag dock bestämt mig för att få ihop över 180 km och 8 timmars cykling. Där var jag ännu inte då jag tidigare valt en kortare väg då jag inte hittade vägen jag saknade. I Maspalomas svängde jag därför av och cyklade till Ayagaures och tillbaka. Fortfarande inte riktigt där jag ska vara. Cyklade därför ned till Maspalomas strand och tillbaka. Nu!

Nu visade klockan att det var hemfärd som gällde. Jag rullade sista biten och var så framme vid hotellet . Idag blev det 185 km, 8 timmars effektiv cykling och drygt 3400 höjdmeter.

Klockan ansåg att utifrån intensiteten var det ett tempopass. Lite långt för ett sådant va? Sedan ansåg klockan att det behövdes mer än 8 dagar för att vara helt återhämtad från denna träning.

Ja, nu får vi se hur kroppen mår i morgon. Den kan nog vara ganska seg då det blev långt i dag och dessutom blir vilan kort då jag landade vid hotellet först 18.30. 

Gran Canaria - Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Dag 13 av 14 cykeldagar här på Gran Canaria är över.

Min näst sista dag här på ön fick jag spendera tillsammans med två riktigt starka cyklister. Det var Erik From och Tom Pietilä från Gimonäs CK.

Ovan molnen är himlen alltid blå

Förutom att de är mycket kompetenta cyklister, så var detta deras första riktiga cykeldag på ön, medan jag trampat väldigt många timmar de senaste två veckorna. Det var inte utan liten oro jag funderade kring hur detta skulle gå.

Trots att de cyklat mycket och är väldigt duktiga har de inte tidigare varit på Gran Canaria för cykling. De har istället hållit sig till andra orter och länder. Därför fick jag i dag designa rundan. Beställningen var att den skulle ta minst sex timmar. I övrigt hade jag fria händer.

Efter frukost cyklade jag ned till deras hotell i Maspalomas och därifrån gav vi oss av vid ca 09.00.
Vi tog vägen efter kusten mot Playa de Mogan. Tempot var inte särskilt uppskruvat, utan vi rullade på kontrollerat. Det är ett böljande landskap vilket innebär en hel del höjdmeter, trots att det är en kustväg. Framme i Playa de Mogan tog vi höger mot Mogan, och ca 15 km senare och totalt 600 höjdmeter avklarade svängde vi höger in i mot Tauropasset. Nu började den riktiga klättringen.

Nu väntade flera timmar lång klättring, med en paus efter drygt halva vägen. Vi trampade alltså på uppåt i väldigt fin miljö och med ett bra, men kontrollerat tempo. Då och då höjdes tempot och effekten gick upp. Jag hade varit orolig för mina ben, men de svarade bra och de var piggare än vad jag befarat med de wattal vi trampade i.

Vi nötte på från ca 200 möh när vi lämnade Mogan ända upp till Ayacata på ca 1250 meters höjd innan vi stannade. Vädret var bra, fin och bra cykling och bra snack.

Uppe i Ayacata tog vi en paus med lite bröd och dricka. Dessutom fyllde vi på vattenflaskorna.

Vi svängde vänster och snabbt brantade det till rejält. Så håll det i sig en bra stund och dessutom gick intensiteten upp. Helt klart lite ansträngande. Vi fortsatte klättra och vid kommande avfart blev det höger.

Vi fortsatte i samma tempo tills Erik bestämde sig för att trycka på rejält. Vips blev det rejält mycket tyngre när wattalen gick på +400. Jag låg i rygg och Erik fortsatte med samma intensitet en bra stund, men när Erik hotade med att fortsätta så i 20 minuter sänkte jag lite så han fick några meters lucka. Samtidigt visste jag att det snart var höger och skulle plana ut lite. När Erik når korsningen vet han inte var han ska och vi är ikapp igen.

Nu var det bara några minuter till toppen på 1949 möh. Sista biten togs kontrollerat, och så var vi uppe. Trevligt väder och varmt. Vi tog några foton och sedan var det dags att bege sig nedåt.

Vi tog en annan väg tillbaka och svängde vid andra avfarten in på väg 130, som via väg 120 leder till Ingenio vid kusten. Tur att vi dragit på oss överdragskläderna, för det gick fort utför och dessutom kom vi in bland molnen som inte var särskilt varma. För övrigt alltid roligt att titta ned på moln, vilket vi kunde göra på vår väg upp till toppen.

Att cykla i moln är inte alltid lika roligt. Idag gick det dock bra då luften inte var allt för kall. Vi började alltså på väg 130 som är ganska så hoppig och inte helt inbjudande, vilket alla andra vägar var idag. När vi tog höger in på 120:an var asfalten nylagd och vi svichade fram i höga farter.

Vi nådde Ingenio och rullade genom staden ned mot kusten. Väl nere svängde vi höger och efter ett tag tog vi åter höger. Nu åter upp mot bergen via Agüimes. Via väg GC-551 tog vi oss åter upp på 400 möh, Vägen är  väldigt böljande och vid de korta men hyfsat branta klättringarna turades vi om att köra på. Så nådde vi en ny väg och det bar utför på vägen som också går upp till Santa Lucia.

Ned till El Doctoral och sedan var det dags för lite slätåkning i medvind. Erik tryckte på stenhårt och vi låg kring 65 km/h mest hela vägen. Trevligt.

Väl framme vid Eriks och Toms hotell tog vi en liten fika och slappade ett tag innan jag åter begav mig av till mitt hotell.

Det blev ytterligare en riktigt trevlig runda. Mina ben kändes bättre än förväntat. Jag fick ihop 3100 höjdmeter, 6 timmar och 25 minuters cykling och 165 km avverkades.

Eller tränade jag alls? När jag skulle avsluta min träning tittade jag på cykeldatorn. Det står med stora bokstäver - tryck ok. Cykeldatorn behöver återställas. Jag trycker ok - och vips har jag aldrig tränat!

Ja, jag vet hur länge jag tränat, hur högt jag klättrat osv. Men jag kan inte analysera träningen, lägga in mina effekt- och pulskurvor och jag kan inte se på någon karta var jag varit. Helt klart lite surt, men jag tror att jag ändå tränat. Det känns så i benen.

Väl tillbaka på hotellrummet fixade jag en del och sedan var det dags för middag. En hel del behövde stoppas i munnen, då dagens aktivitet bränt bra många kalorier.

Nu blir det verkligen spännande att känna hur min kropp känns i morgon. Det blir min sista cykeldag för denna gång här på ön. Tanken är som idag att vi ska trampa 6 timmar effektiv tid.

Mitt mål i morgon är att ha roligt och få bra träningseffekt. Sedan hoppas jag verkligen att jag inte får ont någonstans, blir sjuk efter all hård träning eller liknande då jag inte vill få ett långt uppehåll när jag kommer tillbaka till Sverige. I stället hoppas jag på att min vistelse här har gett en bra nedträning, så släpper jag lite på detta och så kommer superkompensationen. Sedan tränar jag på ännu högre nivå. Vi får se hur det går med det. Hur som helst har träningen här på ön gett många positiva besked. Nu ser vi till att det fortsätter så.

Till att börja med ska jag klara 6 timmar med ganska hög intensitet och många höjdmeter även i morgon, och frågar jag mina ben ska oron vara något större än vad den var inför idag.

Gran Canaria - Tre rejäla äventyr på en dag

Rejäla äventyr i dag.

Dagen började redan 05.30 då klockan ringde. Vi gjorde oss snabbt klara för att gå med all packning ca 1 km. Alltså all packning för Katten och Melvin. Framme vid busshållplatsen fick vi en kort paus och kunde säga hejdå. Det var alltså så att övriga familjen i dag åkte hem, medan jag blir kvar ett tag med ett större fokus på cykling, och övrig tid fixar jag en del med jobbet.

Vi börjar med Melvins och Kattens äventyr. När bussen kom vid ca 06.30 vägrade chauffören ta med sig Katarinas cykelväska. Av någon anledning verkar de flesta som har med kollektivtrafik här på ön avsky att transportera cyklar. Jag har otaliga exempel på detta. Efter en hel del dividerande fick Katarina ändå ta med cykeln och då åkte från mig. Jag ogillar verkligen när någon lämnar mig, så inte var det särskilt muntert.

När de närmade sig flygplatsen åkte bussen förbi! Men till slut löste det sig så de kom till avgångshallen. Där hamnade de i kön med den långsamma damen. Det gjorde att de checkade in sist och fick inte sitta med varandra och han inte äta något innan avresan. Senare skulle det visa sig att de ändå fick sitta tillsammans. Väl hemma i Umeå kom cykelväskan, men ingen resväska. De fick åka hem utan den. Surt.

Det andra äventyret började egentligen i går och fortsatte flera timmar idag på morgonen.

I och med att mina kära åkte hem idag skulle jag byta hotell från hotellet i Sonnenland till ett hotell i Playa del Ingles. Som jag sa ogillar de flesta taxis cyklar och särskilt om de finns i en stor kartong, som min brukar göra. Därför hade jag funderat några dagar kring hur jag skulle få sakerna till mitt nya hotell.

I samband med att jag kollade ut bussen för Melvin och Katten insåg jag att den stannade just vid mitt hotell. Sagt och gjort åkte jag i går eftermiddag med packningen (inte cykeln mm) i linje ett. I går var det dock en snäll chaufför, så han bråkade inte kring min stora cykelkartong som för dagen var fylld med alla mina saker utom cykeln.

Väl framme vid hotellet var planen att få ställa in de i bagagerummet och ha de där tills jag checkade in i dag. Något bagagerum ville de dock inte kännas vid att de hade. Jag skulle få ställa mina saker i foajén, men då var det viktigt att jag kom i dag väldigt tidigt för att checka in.

Detta innebär att jag efter ha lämnat Katten och Melvin på bussen gick jag tillbaka till hotellet och bytte om för att checka in på mitt nya hotell. Sedan var planen att åka tillbaka till mitt ”gamla” hotell, byta om klart och käka frukost. Det gick sådär.

På plats inne på mitt nya hotell visade det sig att det var nattpersonal som arbetade och de kunde absolut inte hjälpa mig. Klockan var 07.30 och de kunde stå till tjänst tidigast 08.30. Nu insåg jag att det skulle bli mycket bråttom. Jag skulle träffa mina cykelpolare från Team Norrbotten i dag 09.15 i Arquineguin. Det är en bra bit bort.

Det blev full fart ned till mitt gamla hotell. Byta om klart och äta frukost på två minuter. Sedan checka ut etc. Sedan upp på cykeln igen till mitt nya hotell. 08.40 fick jag så checka in. Full fart upp på våning sju och inkastande av alla saker. Sedan på cykeln igen ca 08.47 och järnet mot vår samlingsplats.

Det blev till att trycka på ordentligt för att hinna och när jag slutligen nådde fram visade min cykeldator att jag redan hade cyklat ca 40 km, närmare 90 minuter och 500 höjdmeter innan vi ens börjat dagens träning.

Röding, Fredrik, Erik, Andreas och jag styrde så kosan mot Mogan. Så började äventyr tre för dagen.

Det gick i ett kontrollerat tempo de ca 25 km till Mogan. 

Där tog vi så höger för klättringen uppför Tauropass. Den är på ca 700 höjdmeter innan det direkt fortsätter i en ny klättring på ca 400 meter till Ayacata. Till Mogan har du redan plockat ca 200 höjdmeter, så när då når Ayacata är du ganska långt upp.

Erik och Andreas stannade just innan Mogan för att fixa något. Jag, Röding och Fredrik fortsatte i 

moderat tempo fram till stigningen. Jag frågade om vi skulle stanna, men Röding och Fredrik sa att vi skulle köra på. Jag blev osäker hur jag skulle göra och rullade först långsamt vidare. De andra två pep i väg och ännu såg jag ingen bakom. Jag trampade på i ett lugnt och kontrollerat tempo.

Så kom jag ifatt Röding och ingen syntes bakåt. Jag kollade hur långt före Fredrik låg. Det var ca 70 sekunder. Jag bestämde mig för att prova om det gick att gå ikapp. Dock utan att bränna sig helt, då det skulle bli en lång dag. Jag försökte ligga på ca 350 watt. Fredrik höll ifrån bra, men efter ca 12-13 minuter var jag ikapp. Vi fortsatte att tillsammans hålla ett bra temo tills klättringen var slut på ca 900 meters höjd. Det gjorde att jag fick en tjuga på 319 watt och en snittpuls på 85%.

Vi väntade vid avtagsvägen mot Soria och när de andra dök upp fortsatte vi vår väg mot Ayacata på drygt 1200 meters höjd. Där blev det ett mycket kort stopp, mest för att fylla vatten. Det var tydligt idag att det skulle bli få och korta stopp för att vi skulle hinna hela rundan innan det blev mörkt.

Efter Ayacata åkte vi GC60 förbi Tejeda och sedan utför mot Artenara. Här var det fantastiskt fint och som mestadels under början av rundan riktigt bra asfalt. För ovanlighetens skull var det också varmt, trots att vi var så högt upp och dessutom började närma oss norra sidan där klimatet alltid är kallare.

Vi tog höger in på GC21 och trampade vidare. Vid det här laget hade min cykeldator dött. Det var nämligen så att det inte bara var frukosten som blev lidande på morgonen utan också en hel del andra förberedelser. Som att ladda cykeldatorn. Vips fanns inget batteri. Tur då att jag cyklade med andra som kunde berätta hur långt vi cyklade, hur mycket vi klättrade och hur jobbigt det var.

Fram tills vi svängde höger in på GC15 hade allt varit frid och fröjd, även om det självklart hade varit jobbigt både här och där. Ingen av oss hade tidigare provat denna väg, och det visade sig vara världens sämsta asfaltväg. Sämre än grusväg. Att den var 15 km lång var inget plus i kanten. Trots att det inte var särskilt kuperat här gick det inte att cykla mer än just över 10 km/h. Muntert.

Väl avklarat var vi så nästan framme i Cruz de Tejeda där vi tog vårt längsta stopp för dagen, ca 20 minuter. Det var dock inte tal om någon lunch, utan jag fick nöja mig med en twix, en cola och en halv macka.

Nu fortsatte resan mot öns topp – Pica de las nieves på 1949 meters höjd. För egen del kändes det bra och det gick lätt den sista delen av klättringen. Väl uppe var det bättre utsikt än någon annan gång jag varit på toppen. Telde på grannön syntes tydligt.

Vi tog lite foton och sedan rullade vi utför. Då det var risk för mörker valde vi den snabbare vägen 

via Ayacata och vidare ned mot Sant Bartholome. Väl där tog vi beslutet att åka via Santa Lucia ned till El doctoral vid kusten.

Santa Lucia backen är verkligen trevlig. Här kan du stå på bra utför på väldigt många ställen och sedan är det kortare stigningar där det går att mata hela stigningen utan att stumna. Sedan nästa utförslöpa och en stigning. Det var främst jag och Erik som brände på här. Andreas kände av sin skadade arm och sina skadade revben och tog det lite lugnare. Fredrik hade vi tappat vid korsningen där du kan köra till Santa Lucia eller ned mot Fataga. Han hade nog rullat vidare mot Fataga när det bestämdes att vi inte skulle ned den vägen. Röding hade valt att vända tidigare under dagen i Artenara då han ville köra en kortare tur.

Efter mycket rolig cykling och en hel del hårdkörning nådde vi så El Doctoral. Nu väntade kuståkning mot Playa del Ingles. Slätåkning, ofta med lite utförslöpa och några kortar stigningar. Här matade vi riktigt bra och kroppen kändes fortfarande förvånansvärt bra.

Svisch var vi i Playa del Ingles och vi skulle skiljas åt för dagen. Det blev ett kort stopp så jag kunde fotografera av Eriks cykeldator för att få lite viktiga data. Därefter hade jag ca 5 km cyklande kvar, medan de hade lite längre.

När jag nådde fram till hotellet var klockan redan 18.30 och jag hade då inte packat upp någonting på rummet. Det gjorde att jag fick börja med det för att hitta ombyte mm. Sedan blev det duschning och kontakter hem. Först därefter blev det middag, och jag försökte verkligen stoppa i mig rejält.

Min uppskattning är att det gick åt ca 7000 kalorier på dagens runda, och vi stannade inte för lunch. Då behöver det ätas rejält på kvällen.

Sammantaget hade jag riktigt trevligt med grabbarna från norr och det blev mycket cykling i benen. 200 km, 3750 höjdmeter och ca 9 timmar. Ett bra dagsverke.

Gran Canaria - Att se ned på alla andra.

Det var dags för cykeldag sex och jag beslutade mig för att en bra idé var att se ned på alla andra.

Men till att börja med tog jag västkusten mot Puerto de Mogan. Det börjar bli enformigt men vädret var fantastiskt. Klättring och sedan ned i en bukt med en strand och massa hotell. Sedan klättring igen och därefter en bukt. Ja, så håller det på tills du når Puerto de Mogan. 

Dagens runda, runda på en karta.

Efter ca 30 km har du så klättrat 400 höjdmeter och du är framme. Här räknas denna sträcka som platt och en typ av transport, dock med fin utsikt. I Sverige är 400 höjdmeter på 30 km ansenligt.

Jag stannade vid macken som finns alldeles där du kan svänga höger mot Mogan, och tog en teknisk paus. Sedan trampade jag på mot Mogan och nådde ganska snart en supermarket där jag stannade för att fylla på den flaska jag tömt. Det var nu flera timmar tills nästa tillfälle att fylla på, så det gällde att passa på. Jag fyllde flaskan och började dricka upp vattnet som var kvar i flaskan jag köpt.

Så dök det upp en cykelsnubbe och vi började snacka. Det visade sig att han kom från finska sidan långt upp i norr. Han hade dock bott 17 år i Norge innan han flyttade hit på heltid. Nu ägnade han varje dag åt cykling och han skulle få ihop ca 1000 cykeltimmar i år. Han berättade om sin cykelkarriär, om att han nyligen cyklat med olika cykelproffs och så vidare. Han var effektiv, så efter ca 30 minuter visste jag "allt" om hans liv. Vi tog sedan följe mot Mogan och snackade under ca 20 minuter innan han tog vänster efter kusten och jag tog höger in på GC-605 och mot bergen. 

Från att du svänger höger i Puerto de Mogan börjar det konstant gå uppför. För min del väntade alltså en hel del klättring. Till Mogan är det inte så brant, men när du svänger höger är det först rejält brant i samband med att du tar av upp i bergen, sedan planar det ut lite. Vid ungefär 800 meters höjd kommer du till korsningen som bär ned mot Soria (Den väg jag och Marie kom upp häromdagen). Det fortsätter sedan uppåt innan det planar ut på ca 900 meters höjd. Efter ca fem kilometer bär det åter uppåt i 350 höjdmeter innan du är framme i Ayacata. 

Då har du från kusten klättrat 40 av de 45 senaste kilometrarna i en snittlutning på ca 5%. Det tog i dag ca 100 minuter. Det är en lång backe det.

Jag stannade i Ayacata för lite kaffe och för att fylla på cykelflaskorna. Sedan tog jag vänster istället för höger ned mot Santa Lucia där vi cyklade häromdagen. Vänster leder mot öns absoluta topp - Pico de las Nieves. Till att börja med är det väldigt brant, men sedan planar det ut och på flera ställen är det ingen klättring. Dock ska 600 meter tas och snittlutningen är 5%, det gör att där det är klättring är det klart brantare än så. 

Ju närmare toppen jag kom, desto kallare blev det. Dock blev det aldrig kallare än 16 grader. När jag och bror var upp var det orkan, regn och tre grader. Då var det kallt kan jag lova.

Väl uppe på toppen blev det lite fotograferande. Här kunde jag se ned på alla - i alla fall hypotetiskt.

Jag brukar alltid åka tillbaka via Ayacata, men i dag valde jag att ta vägen via Ingenio. Det var till en början ingen större hit. Att åka utför från 1947 möh, det är brant, beläggningen är dålig och vägen är i skugga. Då blir det mycket kallt och studsigt. Vägen GC-130 var mer eller mindre mycket dålig hela vägen tills jag fick svänga höger in på GC-120. Den var riktigt smal och kurvig, men med helt nylagd asfalt. Här gick det undan vill jag lova. Riktigt rolig utförslöpa. 

Nu var det varmare och det gick fort. Roligt.

Svisch var jag nere i Ingenio och jag tog höger för att till slut komma ned till kustvägen tillbaka mot Playa del Ingles. Som vanligt var det medvind denna väg och mestadels låg jag på mellan 50 och 60 km/h. 

Väl framme i Playa del Ingles hade jag fått ytterligare en riktigt trevlig dag på hojen. Bra träning, lugnt och fridfullt, fantastisk natur och en kropp som fungerade bra. Intensiteten låg på ca 75% av maxpuls under dagen, kryddat med några kortare intervaller. Ja, pulsen den uppskattas bara, då pulsmätningen slutade fungera efter ca 40 km. Effektmätningen fungerade dock hela vägen.

Först mest uppför och sedan utför. Högsta toppen är på 1947 meter, men min cykeldator sa något annat.

Vid avslutad runda visade det sig att det blivit nästan 2700 höjdmeter och 133 km. Detta avverkades på 5 timmar och 43 minuter. 

Därefter gick jag på en liten promenad. Klockan visade 16.45 och temperaturen visade 33 grader!

Skymning på stranden