söndag 13 januari 2019

Jättekraschen - Ett litet livstecken och nu är jag ensam kvar på ön

Jag vill börja med att tacka för alla tillrop, peppningar, kryapådighälsningar och att ni bryr er.

Jag är verkligen glad och tacksam för detta, men mitt mående har inte gjort det möjligt att svara på så extremt många hälsningar och frågor som jag fått via olika medier. Överväldigande.

Då jag inte skulle orka svara er alla, har jag inte svarat någon. Men det beror alltså inte på att jag inte bryr mig. Jag har inte haft kraften och dessutom händer och armar som inte varit lämpade för skrivande.

Jag har sedan min allvarliga olycka haft fullt upp att fokusera på mig själv och den situation jag är i.

Efter den rejäla kraschen vår första dag på Gran Canaria har alltså inget längre varit sig likt. 

Nej, jag vet inte riktigt hur kraschen gick till. Det jag vet är att det inte var något särskilt. Jag körde inte extra fort, vägen var inte extra klurig och det var inte heller något annat som störde. Jag hade nästan tränat klart och börjat tänka på vad vi skulle göra resten av dagen. Så utan att jag vet varför, men troligen var det något på vägen så fick jag ett kast. Hade det inte varit för ett stort vägräcke hade jag nog rett ut det hela, men jag fastnade i slutet av räcket och i drygt 50 km/h tog det tvärstopp. Jag flög flera meter och landade direkt på ryggen. 

Jag insåg snabbt att jag klarat huvudet, men kände det var illa med ryggen. Provade att röra fötter och händer vilket gick bra. Inte förlamad i alla fall. Försökte då resa mig upp vilket gick sämre. Lyckades dock ringa SOS och sedan Katten.

Efter att varit själv ett bra tag fick jag sällskap av förstående holländare. Med väntan och transport tog det ca 1,5 timmar innan jag var på sjukhuset. Bra mådde jag inte.

Därefter blev jag kvar länge på intensiven. Främst för att min lunga var kollapsad och det är ju som viktigt att kunna andas. Sedan var det ingen hit med 9 brott och 4 sprickor på revbenet, ett nyckelben som var av och ett skulderblad som spruckit på mitten. Allt på högersidan. Ben, huvud och vänstersidan klarade sig i stort sett oskadda om vi bortser från sår som jag fick lite varstans på kroppen.

Många dagar utan att jag kunde röra mig alls. Fem centimeters förflyttning i en säng var som ett maraton eller kanske mer som att sova på glödande kol.
Av någon anledning är bilderna spegelvända, men skadorna är främst på höger sida.
Ett flertal dagar hade jag ett dränage in i lungan som de kom åt genom att göra ett hål i bröstkorgen och föra in en tjock slang mellan revbenen. Ingen lek och inte heller att ha den på sig. Att ta bort den var också en upplevelse. Men nu är jag nästan som hockeyspelarna. De drog nämligen ut den tjocka slangen och sydde sedan bara lite snabbt ihop allt med lite tråd. 

Så till slut kom jag då till en vanlig avdelning och här ska kroppen bli starkare och då menar jag inte musklerna som förtvinar för varje dag. Jag tränar mig också på att gå igen och gör övningar för att läka lungan. Nu kan jag gå i kanske 50 meter om jag får vila sedan. För tre dagar sedan kunde jag inte alls ta mig ur sängen. Ja, det kan jag faktiskt inte ännu om jag ligger platt, så det undviker jag.
Fortfarande väldigt mycket smärtstillande för att jag ska kunna finnas till. Sitter och sover dag som natt. Tidigare satt jag, men sov i stort sett inte alls. Men så slut och med sådan smärta att jag ändå inte gjort något alls. Har inte ens klarat att se på tv eller liknande.

Jag har i dag också fått veta att det nog blir operation av axeln inom kort. Beslut i morgon. Armen/axeln är nämligen som det kallas - flytande. Armen sitter nämligen inte fast någonstans på kroppen med hjälp av ben. Det enda som gör att armen är kvar är muskler, senor mm. Kanske inte jätteunderligt att armen smärtar vid minsta förflyttning. Jag kan också konstatera att 13 revbensbrott med bonus av nyckelben och skulderblad inte går att jämföra på denna världen med ett vanligt revbensbrott som i sig är mycket smärtsamt.

Jag har tidigare brutit två revben. Om vi skulle säga att inte ont är en nolla så är två brutna revben en femma. Då är det jag varit med om dessa första 9 dagar ungefär värt 100. 

Litet hopp nu vad gäller allmänna måendet i alla fall. Idag orkade jag för första gången se ett avsnitt av en serie jag följer som var nedladdad i min telefon. Jag klarade också för första gången att duscha själv sittandes på en stol. Nej det blev ingen toppendusch, men ändå.

Idag åker Katten och Melvin hem tillsammans med övriga släkten. Så nu blir jag ensam kvar här på ön. Det känns förstås tungt. Precis som hela grejen känns. Känslorna pendlar verkligen mellan minuter och dagar. Vi skulle ju ha denna resa för att ladda familjens batterier utifrån allt som varit där främst sonen och Katten mått och mår dåligt. Vi skulle också få en fantastisk semester med mor och far, och mina bröder med familjer. Av det blev det inget. Barnen i de andra familjerna har haft det bra och till största del även mina bröder och fruar. För mina föräldrar har det varit mindre bra och för Katten blev semestern helt förstörd. Inte är det psykiska måendet bättre efter detta. Så tråkigt. Alla har gjort ett bra jobb för att Melvin ska ha det bra under semestern, men det märks att han mår dåligt och det lär bli sämre nu när de kommer hem och jag är kvar här. Så tråkigt också att det med all säkerhet var vår sista resa där den konstellation som åkte nu åker gemensamt utomlands.

För egen del är jag förstås inte heller på topphumör och förstår att jag även om det inte blir komplikationer har många månader framför mig som kommer att bli tuffa. Jag är förstås medveten om att det kunde gått ännu sämre, och är glad för att det troligen inte blir några bestående men, men det gör inte läget bättre i detta läge.

När jag får åka hem? Osäkert. Först ska lungan vara tillräckligt bra för att de ska våga söva mig och operera högersidan. Sedan ska jag återhämta mig tillräckligt från den operation och dessutom ska lungan varit bra tillräckligt länge för att klara en flygning vilket är belastande på skadade lungor.

Förhoppningsvis tar det inte lika länge till nästa rapport då jag hoppas att måendet långsamt ska bli bättre.

13 kommentarer:

  1. Du ser bättre ut än vad du har gjort efter dina fyraminutsintervaller:-) Glimten i ögat finns kvar, trots allt, det tycker jag att man kan inte undvika att läsa mellan raderna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter lovande att du ser det så, Jussi!

      Radera
    2. Tråkig med krasch !

      Krya på dig och grym blogg har du tycker ja.

      Radera
  2. Jävligt trist och som du säger väldigt tur att det inte gick sämre.
    Krya på dig Tomas!
    /Mats L

    SvaraRadera
  3. Återigen: krya på dig, Tomas! Skickar en varm (och försiktig) styrkekram till dig, Katarina och Melvin.

    SvaraRadera
  4. Riktigt tråkigt Tomas!
    Det går så fort när olyckan är framme. Fokus förändras.
    Jag har läst din blogg med stor behållning en längre tid och önskar dig allt gott!
    /Mikael Bergbom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det verkligen. Roligt att du följer det jag skriver. Tack!

      Radera
  5. Lider med dig, men önskar dig en snabb och bra läkning. Går säkert bra med din fysik och pannben. Som du säger så kunde det blivit ännu värre med en sån krasch du gjorde,
    Hade sett fram emot att möta dig i bergen här på GC. Brukar åka samtidigt som dig varje år, men har endast träffat dina trevliga klubblompisar förut i bergen. Krya på dig nu, så ses vi i bergen nästa år.
    // Anders, Skövde CK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, då satsar vi på det till nästa år. Tack!

      Radera
  6. Oj vilken kamp, kämpa! Stor styrkekram från en annan okänd soldat

    SvaraRadera

Min blogglista