onsdag 15 maj 2019

Vägen från jättekrasch till att nu vara anmäld till tävling!

När jag drabbades av min allvarliga skada med 19 frakturer och en punkterad lunga i början av januari och sedan genomgick en omfattande och komplicerad operation funderade jag inte mycket på träning. Mitt fokus handlade bara att klara dagen. När du är sängliggande och full av smärta existerar inte mycket mer än "just nu" helt enkelt.

Efter ca 40 dagar på sjukhus (främst i Spanien) fick jag till slut komma hem. Samtidigt började jag sätta upp mål som inte bara handlade om det som skedde samma dag.

Målen baserades på vad läkarna sa var möjligt om allt går optimalt. Sedan tänkte jag att då går det nog att överträffa dessa lite.

Det första målet handlade om att kunna börja sitta på trainern, vilket jag klarade snabbare än vad läkarna trott (nästan direkt jag kom från sjukhuset). Det andra målet handlade om att kunna börja träna på "riktigt" och jag klarade även här mitt mål om att vara igång i början av mars med något som inte bara vara rehab.

Vad gäller arbetet har jag också haft höga mål och jag arbetar sedan en tid tillbaka heltid, vilket av de flesta bedömdes skulle ligga mycket längre bort i tiden.

Mitt nästa cykelmål blev att kunna åka med Vännäs CK till Mallorca i början av april och där kunna cykla med de övriga. Detta mål blev tight, men veckan innan vi skulle åka såg jag att det kanske skulle vara möjligt. Det var ingen lek, men jag kom mig i väg och jag cyklade med mina kamrater alla dagar utom en. Så nöjd över detta!

Huvudmålen för cyklingen, som jag satte när jag kom hem från sjukhuset i mitten av februari var alltså att kunna åka på träningsresan i april och det lite mer orimliga målet att starta på SM i Jönköping och där kunna konkurrera. Det första målet har jag nått, det andra är mycket tuffare. Konkurrensen är stenhård och 2,5 månader utan träning (sedan ytterligare en månad innan jag kunnat träna på ordentligt) hade ställt till det även utan skador. Nu har jag dessutom en kropp som fortfarande inte är återställd.

SM är i augusti och då alltså ca 3 månader från nu. Fortfarande är det mer otroligt än troligt att jag kan återfå min forna kapacitet inom tre månader, men hoppet är det sista som överger en. Dessutom innebär höga mål och fokus på dessa att det är positivt för helheten även om jag inte når ända fram.

Jag har redan nu sett att mitt rehabarbete och min träning gjort att jag ligger långt före vad läkarna trott varit möjligt och jag mår också allt bättre. Hela livssituationen har verkligen påverkats positivt av träningen. Jag har fått veta att någon gång i september (då det också är uppföljning på sjukhuset) bör jag ha en bild av om det blir men efter skadan eller ej. Så länge jag inte kraschar är jag säker på att min träning bidrar till att chansen ökar att jag blir helt eller nästan helt återställd.  

För att kunna ha en chans att komma till start på SM i tempo vilket jag bara gör om jag är hyfsat konkurrenskraftig behöver jag förutom all träning och rehab också få till några tävlingar. Nackdelen med tempo är att det finns väldigt få lopp. Det har redan varit två tävlingar som jag missat och nu är det tävling två helger i rad. Sedan finns det något lopp i Norrbotten lite längre fram. Men sedan känner jag inte till några fler tävlingar här i Sverige innan SM avgörs i augusti.

Med andra ord inget optimalt läge då tävlingar är viktiga för att bli snabbare. De är också viktiga för en avstämning hur långt efter jag ligger.

Trots att jag nu ligger en bra bit från min maximala potential och att jag inte ens kört i tempoställning mer än 14 km i sträck (vilket jag gjorde i går kväll) sedan skadan har jag valt att anmäla mig till tempoloppet i Västerås (Swecup) som alltså äger rum på lördag. Bansträckningen i Västerås är relativt platt och snabb och mäter drygt 23 km. Banorna i Västerås brukar passa mig då jag blev 2:a 2017 och segrade 2018. Några sådana mål finns förstås inte nu, men det vore bra att inte börja på en allt för kuperad bana vilket minskar risken för att vara "mil" efter i resultatlistan. Även om jag förstår att jag kommer att hamna en bra bit efter de bästa då jag har ett hum om hur mycket långsammare jag cyklar nu mot förra säsongen när jag var på pallen i alla tävlingar.

Om jag i slutändan åker ned till Västerås vet jag inte förrän fredag morgon. Men känns kroppen hyfsad åker jag nog ner för att få ett riktmärke för min fortsatta träning. Ja, som jag sa förstår jag att jag inte kan utmana de bästa, men är jag så långt efter att det är omöjligt att försöka ta sig i kapp på tre månader? Ingen aning. Enda möjligheten att få veta är att prova.
I fjol tog jag SM-silver för tredje året i rad. Så höga mål är tufft att sikta mot 2019, men jag hoppas i alla fall på en bra placering om jag tar mig till start.
Jo, jag kan tycka att jag är lite dum som nu eventuellt tävlar redan till helgen, bara 4 månader efter min stora skada och säkert håller många med mig. Men så länge jag inte kraschar är det värsta som kan hända att det går riktigt riktigt dåligt. I och för sig kan det knäcka självförtroendet, men då är det så. Då är det nog också läge att justera mina mål för resten av säsongen. 

Vi får se hur det blir på lördag och utifrån det får jag helt enkelt bestämma hur mina fortsatta mål ska se ut.

Hur som helst vore det också roligt att få träffa lite cykelkompisar.

Köra linjelopp? Det är inte aktuellt i Västerås i alla fall. Detta av en mängd skäl, men det betyder inte att jag för alltid slutat med linjelopp. Vi får se hur jag gör framöver.

Min blogglista