onsdag 24 april 2013

Mallorca 2013 - dag 10: To Wrap up

Träningsläger nummer två för i år är över. Det blev 9 givande cykeldagar på Mallorca med boende i Alcudia.

Under dessa nio dagar har jag klättrat upp för Mount Everest (alla fall bildligt) och dessutom ytterligare ca 1200 meter. Med andra ord drygt 10 000 meters klättring. Tur att jag åkte utför då och då, i annat fall hade luften blivit väldigt tunn.
Jag har cyklat motsvarande från Vännäs till Helsingborg eller från Malmö till Wien. Ja, mellan dessa orter är det ungefär 108 mil som jag fick ihop under resan.

I snitt har jag cyklat 12 mil och klättrat nästan 1150 meter per dag. Som längst cyklade jag 17 mil och som mest klättrade jag 2560 på en och samma dag.
Jag har cyklat 38 timmar och 40 minuter under Mallorcatrippen vilket ger 4 timmar och 18 minuter effektiv tid per dag. Det blev nio träningsdagar i rad.

Fika dag två på vår tur runt ön. En mer seriös än den andre?
Nu till några korta reflektioner:
Hotellet i Alcudia
  • Rummet – Bra, dock mycket litet. Det rymdes knappt mer än våra sängar.
  • Maten – Överlag helt okej, dock lite ojämn. Jag saknade också pannkakorna till frukost.
  • Cykelförvaring – Mycket bra och kvalitativt.
  • Övrigt på hotellet – Mycket fint läge alldeles vid vattnet. Allmänt fräscht.
  • Gäster – På hotellet bodde kanotister, cyklister och äldre långliggare.
Hotellet i Magaluf (endast en natt)
  • Rummet – Fint och stort
  • Sängarna – Mjuk madrass och stenhård under. Som en tunn filt på betong. Med andra ord – klart underkänt eller med andra ord – kasst.
  • Gäster - Festprissar, fler festprissar och två andra - jag och bror.
Cyklarna
  • Uthyrare – Max Hürzeller
  • Service och bemötande – Mycket bra, dock var det lite språkförbistringar då de helst ville prata tyska. Det ville inte jag.
  • Säkerhet och kontroll - Ingen. De kollade inte våra pass vid uthyrning, de kollade inte cyklarna när vi lämnade tillbaka dem.
  • Cyklarnas kvalitet – Nästan nya cyklar med en tillräcklig kvalité. Tyngre och mindre racekänsla än i min cykel, men det fungerade bra. Dock levde cykeln om en del vid lätta växlar. Brors cykel var tyst till en början, mot slutet av vistelsen lät den som ett tröskverk – men den fungerade bra.
Cykelrundor
  • Mat och fika – Gott, mycket och ofta.
  • Ön runt – En trevlig och bra runda, med mycket fint väder och varierande vidder.
  • Cap de Fermentor – En otroligt vacker och givande runda. Ett ställe som alla bör besöka som befinner sig på Mallorca.
  • Sa Calobra – En spektakulär väg fram till havet. Nästan en mil uppför med en snittlutning på 7% och mängder av serpentinsvängar imponerar. Ytterligare ett måsteställe för alla besökare på ön.
  • Randa – Ett fint kloster på en hög höjd.

Kroppen
  • Träningsmängden – Ser vi till vilopuls och allmän känsla var träningsmängd och intensitet väl avvägd.
  • Knäna – Min gamla krigsskada började ge sig tillkänna efter ca 5 dagar. Den gick dock att kontrollera, men mot slutet var knäna lite överansträngda.
  • Rumpan – Fick lite ont efter några dagar, men det höll sig på en rimlig nivå.
  • Vaden – Inga känningar alls dag 1 och fram till sista milen dag 2. Då hade jag ingen kinesiotape och inga stödstrumpor. Dag 3-9 krävdes kinesiotape, stödstrumpor, massage, liniment och en del voltaren för att hålla vaden i styr. Men problemen hölls inom rimliga gränser.
  • Förkylningen – Levde och frodades dagarna innan resan och två dagar in. Därefter blev den mer och mer diffus. Jag brottade alltså ned den med diverse medikamenter. Nu får vi se hur det går när jag kommit hem.
  • Formen? – Det kändes klart bättre på Mallorca än vad jag trott, om vi tittar på de förberedelser som jag haft möjlighet att genomföra. Nu hoppas jag på superkompensation och därefter fortsatt träning för att hinna i fatt toppformen.
Allmänt
  • Vädret – Riktigt fint första 4 dagarna, därefter sämre och sämre. Dock blev det aldrig riktigt dåligt om vi bortser från ganska mycket vind och några regnstänk.
  • Sällskapet – Som vanligt trevligt och givande. Enda problemet? Jag tror han har nomofobi.Men det är okej det också.
  • Stilpolisen – Jag var nog jagad från och med dag 3. Det var då jag fick problem med vaden och därefter var tvungen att ha stödstrumpa. Det är som ni vet ”förbjudet” i cykelkretsar – men jag hade inget val. I och för sig var dag 2 och 3 inte heller riktigt bra då både jag och bror åkte runt med ryggsäckar (packningen vi behövde vid övernattningen i Magaluf).

tisdag 23 april 2013

Mycket av allt

Sitter här på Arlanda efter en hel dags resande. Borta är värmen, borta är cykelturerna, borta är vidderna, men det finns mycket annat. Snart hemma hos Katten, Melle och Toven - det känns riktigt bra.

Jag tänkte köra sprintlopp här i terminalen, men kom på att en vilodag kanske vore bra. Okej, jag tar nog en i morgon också. Sedan hoppas jag vara igång igen med träning för att följa upp och bygga på dessa gedigna 9 träningsdagar vi fått i södern. Jag vet dock att förkylningen jagar mig i full fart, och jag har hört att den redan tagit delar av familjen. Inte bra. Jag ökar farten för att hinna undan.

Något annat som jagar mig är arbetet. Medan jag varit ledig har inkorgen fyllts på med 214 obesvarade mail och då har jag inte räknat in alla arbetsuppgifter och möten som finns inplanerade. Då har jag ändå försökt lösa en del arbetsfrågor under ledigheten. Jag tror att även arbetet måste gå upp i sprinterfart den närmsta tiden, om jag ska nå målsnöret.

Den närmsta tiden får vi alltså satsa på mycket av allt - familj, arbete och träning. Vi får se vad det då blir mindre av, kanske sömn. Ja det är nog inte helt optimalt, men vad gör man?

Så en liten bild från dag 3 av cyklingen. Andra dagen av vår tur runt ön (första dagen var närmare 17 mil och gick efter östkusten) - 15 mil och 2560 höjdmeter efter västkusten, med ryggsäck och allt. Men vi var glada ändå.

måndag 22 april 2013

Mallorca 2013 - dag 9: Llubi, Sineu och Randa

Denna dag tog vi oss i väg tidigare än övriga dagar då det skulle bli mycket att stå i senare på kvällen. Förutom alla procedurer som ska genomföras efter en cykelrunda skulle vi i kväll också packa ihop alla våra attiraljer och lämna tillbaka våra hyrcyklar.
 
Då det är mycket vanligt med förkylningar efter sådan här träningsläger, kom vi överens om att minska risken genom att sista träningsdagen skulle bli av den lugnare sorten. Så blev det också, vi nötte på hela dagen i distanstempo förutom en klättring och en kort hårdkörning.
 
Våra fem första dagar bjöd på strålande sol, den sjätte något sämre och nu de sista tre dagarna har det varit mulet och ganska så kallt. Dessutom har vi fått några regnstänk. Totalt sett har dock vädret varit bra för cykling. Att det är lite sämre väder på slutet kanske också är bra så att chocken inte ska bli lika stor när vi kommer hem till Vännäs och endast några få plusgrader!?
 
Dagens runda gick via Sa Pobla, vidare till Llubi för att ta ett kort stopp i Sineu. Bror hade en önskan om att vi skulle hitta cykelvelodromen och ta ett varv runt densamma - och så blev det. Redan efter ett varv kändes det att velodromkörning nog skulle vara skoj. Men det får bli en annan gång.
 
På bilderna kan ses att velodromen är på dekis. Man kan också se Sineus kyrka i bakgrunden på bild två. Jag fascineras av alla stora fina kyrkor som finns i varje liten by här på ön. Det skulle vara intressant att veta hur många som finns, jag gissar på över 100. Det fanns verkligen mycket pengar inom kyrkan när dessa byggdes för många hundra år sedan (kanske finns det gott om pengar även idag).
 



Trots att jag nu var ute på min nionde cykeltur på nio dagar kändes det ganska så bra i kroppen och de flesta smärtor höll sig på avstånd. Visst var min skadade vad lite stel, men det får jag nog räkna med lång tid framöver. Visst var vädret ganska dåligt, och visst var jag lite trött. Men inte blev det någon pina i dag heller.


Efter att undvikit pinan styrde vi kosan mot Algaida och vidare mot randa som låg några mil längre bort.



Vi hade bestämt oss för att besöka klostret i Randa som ligger högst upp på toppen på bilden nedan.


När vi var framme vid foten av berget tog vi ett kort poseringsstopp.


Det handlade också om att fota skylten som visade på hur stigningen skulle se ut upp till toppen.


Stigningen var inte speciellt tuff och inte heller så lång, så trots många dagars cykling gick det ganska så lätt. Väl upp på Poig de randa hade vi havet 534 meter under oss. Vi skulle nu ta ett kort stopp på Santuario de Ntra Sra de Cura - även kallat klostret.


Redan år 1275 anlände den första munken till Randa och under många hundra år vallfärdade religiösa människor till platsen. I dag såg jag inga munkar (jag vet inte om de avslutat verksamheten här) utan bara cyklister som är de nya människorna som vallfärdar.




Utsikten från över 500 meters höjd var fin, synd att inte vädret var bättre.


Efter besöket i klostret cyklade vi ytterligare 13 km till Montuiri där vi åt en sen lunch. Menyn var på spanska (vilket jag borde kunna), men pizzorna hade bara namn och ingen beskrivning om vad de innehåll. Jag beställde Griego. Det visade sig vara en pizza med en rejäl sallad ovanpå. Underligare maträtt har jag sällan skådat. Salladen var minst tre gånger så hög som själva degen och den innehöll det mesta, inklusive krutonger. Allt var dock gott utom oliverna.


Vi hade cyklat över 7 mil innan lunch så nu återstod inte ens 5 mil, så idag blev det inget fikastopp (första gången på resan). Nedan ses en bild på några jordbrukare vilket ska symbolisera jordbruksmarkerna som vi körde igenom idag. Vi såg mängder med traktorer och annat. Tyvärr såg vi också i dag många överkörda djur av olika slag, både katter och gnagare.


Väl tillbaka i Alcudia stannade vi i en cykelbutik för att köpa en present till en kompis. Där tog jag ett foto på en cykel från 1911. Det är tur att cyklarna inte ser ut så här idag. Då hade det nog blivit tufft att genomföra de höjdmeter och mil jag nu avverkat.

 
Nu får vi se om dagens runda gör att förkylningen håller sig undan - eller om den överfaller oss.

söndag 21 april 2013

Mallorca 2013 - Dag 8: Cap de Fermentor

I dag tog vi en tur till Cap de Fermentor, av många ansedd som en av de finaste platser man kan finna. Jag är böjd att hålla med. Av de ställen jag besökt kan jag bara komma på några ställen på Seychellerna som är finare än detta. Men jag kan ju ha glömt några ställen jag besökt, till exempel var ju Versailles fint. Okej, vi nöjer oss med att det var otroligt vackert idag.


Jag besökte Cap de Fermentor redan 2008, men den gången via bil. Det blir något helt annat på cykeln. Det är verkligen en fantastisk natur. Men vi börjar från början.

Igår kväll när vi tittade på väderleksrapporten förstod vi att det mesta kunde väntas - och så blev det. Jag hade lärt mig en del sedan gårdagen och hade förutom vindväst och armvärmare, nu också med benvärmare och en tunn regnjacka. Allt behövdes - ibland. Det var nämligen ett extremt labilt väder. Ena stunden var det kortbyxor och korttröja som gällde. Tio minuter senare frös jag trots att jag då hade på mig alla kläder jag hade med mig. Efter en stund igen - varmare. Helt plötsligt regn. Jag tror jag tog av och på kläder ett 10-tal gånger idag.

Resan tog sin början just efter klockan 10.00 med cykling efter kusten till Port de Polenca, ca en mil bort.



Därefter väntade 20 kilometer kuperad terräng och otrolig utsikt. Dessutom får man nästan 850 höjdmeter som en bonus. Redan i den första stigningen på 200 höjdmeter träffade vi på några trevliga kompisar.


Det var vidunderliga vidder, men trots att vi trampade uppför och det var relativt brant var vi tvungna att ha på oss vindväst och armvärmare - luften var verkligen kall.


Ungefär mitt i klättringarna nådde vi fram till vägens enda tunnel som dock var ganska lång, och framför allt väldigt mörk. Det kändes lite olustigt att möta bilar som körde om cyklister på sin sida av vägen.




Vi trampade vidare och såg den ena vyn vackrare än den andra.


Så, efter ca 20 km fick vi se den - Cap de Fermentor. En gammal fyr byggd 1892 som nu gjorts om till utsiktsplats och café. Som kuriosa kan sägas att alla trappor, hus, vägar och själva fyren byggdes av klipporna som fanns tillgängliga på platsen.


Väl på plats bestämde vi oss för att ta en kaffe (eller betala).


Efter ett snabbt fika gick vi ut på verandan för att njuta av utsikten, och då menar jag inte de gamla gubbarna som syns i bild.


 
 
 
Efter att ha "glassat" en stund startade vi vår väg tillbaka mot Port de Polenca upp för den vindlande vägen. En väg som byggdes av italienaren Antonio Paretti, som för övrigt även byggt den ännu mer fascinerande vägen till Sa Calobra. Även vägen är byggd av befintligt byggmaterial på platsen och inget är dittransporterat. Vägen byggdes först på 1950-talet, så innan dess var man tvungen att ta båt till fyren.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 




 
 
 
Efter drygt fem mil och mer än 800 höjdmeter hade vi gjort oss förtjänta av lunch i Port de Polenca. För en gångs skull blev det inte pasta, utan Pizza Diavolo. Den smakade riktigt bra. Däremot var det nu extremt kallt, och vi höll formligen på att frysa ihjäl. Tur att vi då bara hade 8 mil kvar av dagens cykeltur.
 
 
 Efter att ha fyllt på vatten i närmaste Supermercado gav vi oss av. Vi trodde att det skulle bli mycket plattåkning, men ganska snabbt insåg vi att det var många backar kvar för dagen. På några mil klättrade vi ytterligare över 300 höjdmeter.
 
Vi cyklade på små och vindlande vägar med hög fart mot Campanet och senare vidare till Selva. Vårt delmål var Binissalem vilket vi nådde efter att ha kört igenom Lloseta. Binissalem har öns största cykelbutik (som var stängd för dagen), men i övrigt är byn liten. Precis som i går hittade vi där en mycket spännande bar för dagens fika. Inga turister så långt ögat nådde, däremot en sportbar med besökare av äldre modell och med väldigt raspiga röster. Vi satte oss i ett hörn med vårt kaffe, en cola och en chokladbit. I bakgrunden såg vi Nadal förlora finalen i Monte Carlo mot Djokovic.
 
 
Mannen med skägg som här sitter utanför baren har i och med dagens besök utan konkurrens utsetts till mannen med den raspigaste rösten i världen.... 
 
 
När vi skulle lämna baren sa bror att nu blir det motvind sista 4 milen, han skämtade - men det skulle visa sig att han hade helt rätt. Det blev fyra ganska så tuffa mil då vi tryckte på rejält stora delar av vägen. Motvinden var vissa delar av turen extremt jobbig och dessutom började det helt plötsligt regna. Dropparna var stora som basketbollar. Ja, kanske inte riktigt så stora, men stora var de. Trots allt detta lyckades vi snitta över 33 km/h vilket får sägas vara bra i denna typ av väder.
 
Framme vid vårt hotell visade cykeldatorn drygt 13 mil och ca 1250 höjdmeter. Första fem milen hade innehållet mycket klättring och de 8 återstående milen hade bestått av en ganska stor del hårdkörning. Sammantaget var detta nog det tuffaste passet på resan.
 
Vi var uppe på rummet ca 17.45 och såg då till att få i oss lite återhämtningskost för att tidigare än vanligt gå och äta (redan vid sju).
 
I morgon blir det den sista cykeldagen på resan, innan det på tisdag bär av hemåt. Vi planerar ca 12 mil, men då i ett lugnare tempo än i dag.
 
Allt har flutit perfekt hittills, så vi får hoppas att morgondagen inte bjuder på några tråkiga överraskningar.
 
 
 

Min blogglista