lördag 24 augusti 2013

Själevadsfjärden runt - En tuff dag

Idag var det uppstigning kring 06.30 för att göra mig klar för avresa till helgens cykellopp - Själevadsfjärden runt (just söder om Örnsköldsvik). Det är ett 165 km långt lopp som jag deltagit i både 2011 och 2012.

Tyvärr fick jag ett tråkigt SMS just innan avresan som innebar att jag fick åka själv då bror blivit sjuk. Roligare var dock att det väntade vackert väder och att jag gillar det här loppet.

Väl på plats såg jag att de flesta som placerat sig långt fram på Vännästrampet var med, kryddat med några starka nytillskott. Däremot visade det sig senare att det totala antalet startade på den långa distansen var färre än i vårt lopp - Vännästrampet. Jag förstod dock att det trots detta skulle bli en hård dag med tanke på vilka som var med.

Jag har många gånger sagt att jag har svårt i början av loppen och att det då sällan känns bra. I dag var en sådan dag. Det var faktiskt värre än vanligt. Det var inte så att jag höll på tappa klungan, men det kändes segt, pulsen var för hög för ansträngningen och benen kändes inte som de skulle. Det gjorde att det mentalt kändes jobbigt på det första varvet av tre. Framför allt de första 26 km då det mest går uppför kändes det riktigt dåligt.

Jag åkte ett tag och funderade på hur det skulle kännas att stiga av, om jag kanske skulle få en läglig punktering eller hur det skulle kännas att bli avhängd. Något jag klarat mig från i år. Det är inte tankar man ska ha mitt i ett lopp. Inte något som höjer moralen. Men som tur var; när det planade ut och blev mer utför började kroppen komma in i gängorna och det kändes allt bättre.

Dagens lopp hade en helt annan profil än de andra arrangemangen jag varit med i denna säsong. Det gick inte särskilt ryckigt och med få utbrytningsförsök. Däremot gick det med i stort sett konstant hög intensitet med lite extra tryck i uppförsbackarna de första 12 milen. Det blev alltså lite likt Vätternrundan eller ett MTB-lopp. Alltså jobbigt men lite taktik. Jag gillar taktik, så det var ett mycket givande pass rent fysiskt, men jag hade gärna sett lite fler ryck och varierad fart.

Jag hade dock inga problem att gå med och ju längre loppet gick desto bättre kändes det. Alla som gick med bidrog till farthållningen och det gjorde att snittfarten på 165 km hamnade på en bit över 38 km/h trots att det gick lungt utför och att det totalt var ca 1250 höjdmeter. Jag tycker i alla fall det var bra.

I slutet av andra varvet började jag få lite ont i huvudet och även tendenser till kramp. Jag tror det beror på att jag i sista stund innan loppet bestämde mig för att klara mig på 3 st 75 cl flaskor istället för 4 som jag brukar ha på så långa lopp.

Jag har ju ätit lite för mycket chips i sommar, så då måste man göra allt för att kompensera det med att minska vikten på annat sätt......

Intressant är alltså att jag hade för lite vätska och hushöll med den för att den skulle räcka, ändå tog den slut. Andra i loppet hade markant mindre vätska och brukar köra så. Ja, man är helt klart olika.
En av cyklisterna hade endast 1 liter vätska. Hade jag haft det hade det blivit kväll innan jag var i mål.

Efter ca 6 mil var det flera som vill stanna för att kissa. Hela gruppen blev överens så det blev ett stopp. Jag som hade mest vätska hade inget behov av ett stopp, medan alla andra stod i rad och vattnade gräset. Inte logiskt, men man ska väll inte förstå allt!?

Efter att de första två varven legat på en snittpuls en bit över 80% så ökades det markant sista 45 km. Farten ökades succesivt i den backe jag nämnt tidigare. En backe som är ca 14 km nästan utan avbrott. Dock inte så brant.

Helt plötsligt hade de två första cyklisterna gått loss. Ingen hade uppmärksammat det och de fick 100 meter. Jag tog upp jakten, men insåg ganska snart att detta kör jag inte ikapp själv. Jag tittade bakåt och då tog Peder Larsson en rejäl förning. Efter detta visade det sig att ingen annan orkade/ville trycka upp tempot. Det gjorde att jag och Larsson fick turas om några gånger innan också Tom Pietälä började bidra. Tyvärr var vi bara tre stycken som orkade/ville försöka arbeta oss i kapp, och då de var två starka cyklister därframme blev det riktigt tufft. Min puls sköt i höjden och i jakten låg jag mellan 95% och 99% av maxpuls. Det gjorde att jag efter ett tag inte orkade fortsätta och trycka lika hårt.

Larsson tog flest förningar och jag och Pietälä turades om. Någon gång kom en annan cyklist fram. Till slut nötte vi oss ikapp Peter Erikssson som släppt Kalle Wallej som nu var ensam kvar i spets. Han låg ca 300 meter före och det blev varken mer eller mindre. Jag tittade bakåt och hoppades att fler snart skulle hjälpa till, men nu var det inte många kvar efter den markanta fartökningen.

I utförslöpan som kom efter backen försökte vi öka tempot men avståndet blev inte mycket mindre. De sista milen då det började plana ut fick vi igång ett bra samarbete där vi var 4 GCK-cyklister och jag som gick runt för att nå ikapp Wallej. Men vi var för krokiga och avståndet bestod. De sista kilometrarna innan målet gav vi upp och började inrikta oss på spurten.

Den höga intensiteten de sista 45 kilometrarna och bristen på vatten hade satt sina spår. I sista backen inför spurten kände jag att krampen var nära. Det gjorde att jag blev lite mer passiv, vilket gjorde att jag kom in lite fel i den korta målbacken. Jag hade en bra position som trea av de fem som var kvar, men låg inte tillräckligt nära för att få bra sug. När jag ställde mig upp och tryckte max, drog det till i vänster lår. Det kändes som jag skulle köra av vägen. Jag trampade dock på, men vinglade betänkligt och tappade fart. Jag varken tog eller tappade någon placering och rullade in som trea i spurten och fyra totalt. Peder Larsson blev tvåa och Peter Eriksson trea. Jan-Erik Rönnlund och Tom Pietälä rullade in just efter mig. Bra jobbat av Gimonäs som kom tvåa, trea, femma och sexa. Dessutom tävlade vinnaren Wallej tidigare för GCK, nu för Fuji Racing team elitlag.

Wallej imponerade verkligen med sin solokörning. Men å andra sidan ska väll en ung elitcyklist cykla ifrån gamla gubbar? Hur som helst - Grattis Kalle.

För min del blev detta lopp tufft då jag fick en dålig start och intensiteten på slutet var mycket hög. Loppet gick ca 28 minuter snabbare än i fjol och med högre snittfart än 2011 då vi bara körde två varv.

Här sitter jag nu med riktigt trötta ben. En fjärdeplacering där jag lyckats bidra med mycket på slutet känns bra. Loppet var roligt, vädret var fint, medtävlarna trevliga och duktiga.

Nu ska jag snart äta chips, så risken finns nog att jag måste ha ännu mindre vätska med mig nästa gång.

fredag 23 augusti 2013

I morgon - ny chans

I morgon är det dags för Själevad runt. 150 km i fin natur söder om Örnsköldsvik. Jag hoppas att formen håller i sig och att jag denna helg slipper materiella problem eller krascher. Förra veckans antiklimax på Cykelvasan, får inte upprepas.

Själevad runt är en av mina favorittävlingar. 2012 blev jag avslagen på mållinjen och slutade tvåa. Denna gång efter en längre utbrytning med några Gimonäs CK cyklister. 2013 var vi 4 cyklister som kom in för spurt. Åt vinnaren fanns inget att göra, men tyvärr blev jag avslagen på mållinjen även detta år. Det blev en tredje plats. Förutom bra resultat har själva banan varit rolig och jag har båda åren känt mig stark. Om trenden ligger fast blir jag alltså fyra i morgon. Ja, vi får se.

Av olika skäl kommer vi att åka senare än vanligt och då ha mindre tid på plats för ombyte och uppvärmning. På Vännästrampet där vi var arrangörer funkade det dock utan uppvärmning och ombyte i farten, så det borde gå bra.

Jag hämtar upp bror vid 07.30 i morgon och 13 mil senare är vi vid start. Starten går 10.00. Jag hoppas på god uppslutning och ett roligt race. Vädret verkar i alla fall vara med oss.

onsdag 21 augusti 2013

Förföljelse

På tisdagskvällen rullade jag ned till Shell för dagens cykelträning med Vännäs CK. Vi blev fem ivriga cyklister som styrde kosan mot Harrsele.

På ditvägen tog vi det relativt lugnt med mycket snack i det fina kvällsvädret. Fantastiskt skönt med 20 grader trots att klockan var efter 19.00. Undrar hur många fler sommarkvällar som är kvar, troligen inte många.

Vi rullade tills asfalten tog slut och övergick i grus. Där stannade vi och snackade en stund.

Därefter vände vi för att på tillbakavägen köra en lång intervall. Asfalten är nylagd där och den totala sträckan är drygt 5 kilometer. Vi bestämde oss för att köra det snabbaste vi klarade på den sträckan. För att öka utmaningen körde vi ett förföljelselopp där vi startade mellan 15 och 30 sekunder efter varandra och därefter handlade om att hinna upp de framför och hålla undan för de bakom. Alla kämpade verkligen på, på ett bra sätt. För egen del kände jag mig starkare och bättre än på länge. Å andra sidan behövdes det inte så mycket för att uppnå detta då nästan varje träning på slutet varit av låg kvalitet. Men jag kan nog säga att jag kände mig stark även om jag jämför med träningar i perioder då jag känt mig bra. Jag snittade drygt 41 km/h under sträckan och låg på ca 90% av maxpuls.

Efter avslutad intervall vilade vi kort för att därefter i bra tempo och hög intensitet ta oss tillbaka till Vännäs. Väl inne i Vännäs körde vi ytterligare en intervall som började i en backe på ca 150 meter och därefter ca 900 meter på platten. Även här körde vi förföljelselopp. Kändes fortsatt bra och pulsen trycktes upp på 95%.

Efter avslutad intervall stod vi och pratade lite skit. Vi diskuterade också hur vi genom att inhandla nya cyklar skulle bli fantastiskt mycket snabbare. För visst hänger allt på materialet och i stort sett inget på den som cyklar!?

Detta blev ett inte så långt pass och med många pauser för trevliga snack. Det vi körde gjordes dock med mycket bra kvalité. Ett givande och trevligt träningspass i fantastiskt väder. Det blir inte så mycket bättre.

tisdag 20 augusti 2013

Haverikommission sökes!

Jag behöver nog hjälp och stöd. Jag behöver nog någon som kan analysera situationen och dra slutsatser som leder till ökat lärande. Jag behöver en haverikommision.

Som ni sett har jag i mitt förra inlägg kring Cykelvasan i sura ordalag beskrivit hur min MTB-cykel havererat. Det var droppen som gör att jag nu behöver en haverikommision. Detta är nämligen inte det första haveriet vi skådat under 2013.

En kväll någon gång i början av 2013 satt jag i mitt garage och trampade på trainern. Min cykel som jag använder, används endast till trainern och vilar på somrarna. Jag körde ett hårt och intensivt pass. När jag drog i gång en av intervallerna ställde jag mig upp vilket jag inte borde gjort. Kedjan hoppade ur och jag åkte framåt och slog mig ganska rejält. Vid en okulärbesiktning kunde konstateras att hela drivlinan var helt slut. För att få trainercykeln i brukbart skick behövs reparationer för flera tusen kronor. Då cykeln är gammal och dessutom rostig av allt svettande i garaget under flera års trainercyklande så känns det som en dålig investering. Det innebär att cyklen nu kommer att få vila året om.

Senare under 2013 var vi på cykelresa till Kanarieöarna. Det var en mycket trevlig och givande resa med mycket bra träning. Dock fick min racer en smäll på överröret. En skada som först inte verkade så allvarlig. Först när jag plockade fram cykeln inför vårsäsongen visade det sig att carbonet skadats rejält och cykeln behövde pensioneras.

Jag beställde en ny cykel via Canyon - en Aeroad. Den cykeln har fungerat fläckfritt och är snabb som ett spjut. Jag trivs verkligen på min nya Aeroad. Dock har nu de elektroniska växlarna börjat leva ett eget liv. Eller för att vara exakt - batteriet. Cykeln och växlarna fungerar fortfarande perfekt, men batteriet laddar ur på nolltid. Har jag laddat batteriet och åker ut på en träningsrunda är det helt urladdat två dagar senare även om jag bara cyklat detta enda pass. Det är helt klart något fel, och väldigt frustrerande. Vid två tillfällen har jag fått ställa in träningen då batteriet varit helt urladdat och jag därmed bara haft tillgång till en enväxklad cykel. Vill jag vara säker på att ha ett laddat batteri måste det alltså tas bort efter varje pass. Det är inte hållbart i längden. Jag har i dag mailat Canyon och hoppas snart få svar på vad som behöver göras.

Så i helgen havererade växeln och kedjan på min MTB. Att sedan frambromsen inte fungerar som den ska är bara en bonus. Då cykeln totalt inte har rullat mer än 30 mil borde det väll inte vara så här!?

Sammantaget innebär det alltså att jag äger fyra cyklar. Trainercykeln är död. Min relativt nya racer jag inledde säsongen på är död. Min racer jag använder nu är defekt och min MTB är också ur drift.

Jag har alltså lyckats få alla mina fyra cyklar ur funktion under 7 månader av år 2013. MTB:n har dessutom varit ur funktion två gånger tidigare. Jag glömde att säga att min brukscykel jag haft under många år blev stulen i höstas. Så egentligen skulle vi kunna säga att fem cyklar gett mig problem.

Kanske kan min tidigare racer fungera som trainercykel i framtiden och förhoppningsvis går det att fixa de elektroniska växlarna. Vad gäller MTB:n ska den fixas bara jag får tag på ett växelöra. Om jag sedan ska ha den som brukscykel, sälja den eller ge den en ny chans i MTB-spåren är osäkert.

Jag är verkligen fäst vid mina racers, men MTB:n har aldrig tilltalat mig. Kanske är det för att det inte är en Canyon. Jag brukar bara jobba med det märket. Blir det en ny MTB blir det en Canyon. Vi får se vad som händer.

Men som sagt undrar om haverikommisionen kan reda ut varför det blir så många haverier och föreslå åtgärder. Det blir ju annars väldigt jobbigt om haverierna fortsätter i samma takt. Det skulle innebära 8 skadade cyklar om året. Lite väl magstarkt.

måndag 19 augusti 2013

Cykelvasan 2013 - Riktigt surt!

I helgen har vi varit på Cykelvasan - en riktigt sur tillställning. I detta inlägg också en riktigt sur gammal gubbe.

Jag och bror åkte ned på fredag morgon och var i god tid framme i Mora där vi skulle bo. Cykelvasan är verkligen ett jättearrangemang och bilköerna inne i Mora var frustrerande. Det tog en dryg timme de sista fem km som var kvar fram till MoraParken där vi skulle bo.

Kvällen blev bra och vi förberedde oss på bästa sätt för lördagens kraftmätning. Ja, en sak blev väl inte riktigt bra. När jag skulle montera fast framhjulet som var avmonterat vid färden blev det stora problem. Det visade sig att skivbromsen låg på och jag fick inte till det. Det innebar alltså att jag nästa morgon fick komma till start med en cykel där framhjulet rullade extra dåligt. Surt.

Vi visste det skulle regna hela natten - det skulle alltså bli väldigt surt i spåren. Det kändes lite surt.

Starten var 09.00 och vi skulle via buss ta oss hela vägen till starten i Sälen. Det innebar uppstigning 04.30. Jag gillar inte att stiga upp tidigt - kändes lite surt.

Efter lite frukost satte vi oss på bussen för transport. Det hade slutat regna vilket var positivt. Däremot fungerade inte aircondition i bussen så det blev extremt varmt vilket var surt.

Väl framme vid start körde bussen och lastbilen med cyklarna ut på en åker för att släppa av oss. Båda ekipagen fastnade då i det sura och leriga underlaget.

Vi gjorde oss klara för start och i takt med det allt bättre vädret kändes det också allt bättre.
Jag visste dock att det skulle bli en tuff dag på jobbet. Loppet startar med en bra stigning i början och utan uppvärmning är inte hård intensitet my cup of tea. Varför vi inte åkte och värmde upp? Ja, ville man ha en bra startposition i tävlingsklassen var man tvungen att så snart som möjligt muta in en plats med hjälp av sin cykel.

Så stod vi där och starten gick. Tempot drogs direkt upp, och så även min puls. Första delen av loppet blev riktigt, riktigt tufft. Det berodde på att det var hetsigt, högt tempo, att bromsen låg på vilket krävde högre ansträngning, att jag inte fått någon uppvärmning och att jag fortfarande har något skit i kroppen. Självklart också att jag alltid skulle kunna vara ännu starkare och mer vältränad.

Jag kämpade dock på och tänkte att jag får vila när det kommer en utförsbacke - men det fick jag inte. I och med att bromsen låg på fick jag trampa max även när jag låg på rulle utför. Att det dessutom gick i ett rasande tempo gjorde inte det hela lättare. Första två milen hade jag en puls på i snitt 94% av max. Högt, riktigt högt.

Det kändes verkligen som att detta skulle bli riktigt sur dag. Jag förstod inte hur jag skulle kunna ligga på så hög puls i över tre timmar. Jag gav dock inte upp utan bet i. Både jag och bror som jag körde med fortsatte att trycka på och jag hoppades  att det snart skulle vända.

Ja, jag vet att jag inte är bra när det blir extremt brant eller när det blir burkigt. Jag är både för försiktig och inte nog skicklig. Det gjorde att när vi låg i 55 km i lösgrus lämnade jag avstånd till de framför. Det blev hela tiden tufft att hämta in.

Efter ca 40 km började det dock ljusna. Bromsen på framhjulet låg inte längre på och cykeln rullade bättre. Jag hade också kommit in i 23:e andningen, samtidigt som det inte var riktigt lite hetsigt längre. Det kändes allt bättre och efter ca 50 km började vi köra om allt fler. Jag kände mig också allt starkare.

Allt flöt på bra och det blev allt roligare. Jag började inse att både jag och bror skulle komma in mål samtidigt och det på en bra prestation. Så helt plötsligt efter 70 km hände det. Ja, eller egentligen hände ingenting. Jag cyklade på med bror på hjul. Helt plötsligt skriker någon du måste stanna. Jag tittar ned på cykeln och inser att det är kört. Bror säger - Vad surt. Jag säger lycka till. Så står jag där i skogen med en cykel som vid det här laget saknar kedja och samtidigt har hela växeln lossnat då växelörat gått av.


Jag börjar promenera och har tur att ganska snabbt hitta en trevlig kille från Mora Innebandy som skjutsar mig tillbaka till hotellet.

För min del slutade alltså dagen riktigt dåligt och väldigt mycket kändes väldigt surt. Jag har en nästan ny MTB, men nu är den trasig för tredje gången. Varje gång har det skett utan speciella incidenter. Man kan säga att jag inte riktigt gillar min MTB så som jag gillar min racer. Men, kanske ska jag hålla mig till Canyon. Landsvägarna är Canyon och jag gillar Canyon. Detta är en BH som jag köpte på impuls. Den sägs ska vara bra, men inte känns det så. I alla fall inte just nu. Just nu är den riktigt billig.

Detta blev i grunden en ovanligt dyr cykelresa och nu får vi lägga till cykelreparation. Jag gissar att slutnotan hamnar på en bra bit över 1000 kronor milen eller 2500 kronor timmen. Det är sällan man gör något så dyrt som man inte ens får känna tillfredställelse över efteråt. Det är klart, det blev ett bra träningspass på ca 2,5 timme med en puls på i snitt 91% av maxpuls. Med andra ord riktigt kvalitativt. Men det var ju inte ett träningspass jag ville ha.

Förutom det sura att inte komma i mål och att cykeln är paj är det riktigt surt att förutsättningarna inför nästa års tävling havererat. Istället för som bror komma i mål på en riktigt bra tid - 3 timmar och 18 minuter på de 95 km, så får jag ingen sluttid. Det innebär att istället för att nästa år ha möjlighet att få starta i startled 3 eller 4 i tävlingsklass hör jag just nu hemma någonstans vid startled 40 i långsam motionsklass. Där kör de flesta på några timmar längre tid än mig. Med andra ord fick detta följdverkningar även för nästa år, förutsatt att jag skulle vara intresserad av Cykelvasan. Det kan leda till att det inte blir något lopp även om jag skulle vilja.

Ja, jag vet att jag låter bitter. Och det är jag. Men jag lovar, jag biter ihop och kommer igen. Snart är motgången smält. Jag får trösta mig med att jag trots allt har en ganska bra form och att jag inte blev skadad. Men närmare målet än så här kom jag inte....


Bortser vi från allt surt som hände så är också Cykelvasan ett riktigt bra arrangemang och en riktig folkfest. Banan var både trevlig och ur mitt perspektiv utmanande. Och ja, självklart kan jag tänka mig ett nytt försök förutsatt att jag på något sätt kan få starta i ett bra startled.

Och ja, MTB är roligt. Även om skador duggar tätt, och uppenbarligen även havererade cyklar.

Mitt i min bedrövelse var det dock roligt att se att alla trevliga människor vi åkte med och övriga lagkamrater från Vännäs CK gjorde bra insatser och var nöjda med sina insatser. Jag gläds verkligen med er alla, trots att det under gårdagskvällen var svårt att riktigt vara på festhumör.

Nu vet jag att min kapacitet är 3.18 eller bättre, vi får se om jag nästa år eller något annat år får verifiera detta även i en resultatlista?

Nästa helg är det Själevad runt på racern. Jag hoppas att jag får vara mer nöjd efter den dagen.
 

 

Min blogglista