måndag 19 augusti 2013

Cykelvasan 2013 - Riktigt surt!

I helgen har vi varit på Cykelvasan - en riktigt sur tillställning. I detta inlägg också en riktigt sur gammal gubbe.

Jag och bror åkte ned på fredag morgon och var i god tid framme i Mora där vi skulle bo. Cykelvasan är verkligen ett jättearrangemang och bilköerna inne i Mora var frustrerande. Det tog en dryg timme de sista fem km som var kvar fram till MoraParken där vi skulle bo.

Kvällen blev bra och vi förberedde oss på bästa sätt för lördagens kraftmätning. Ja, en sak blev väl inte riktigt bra. När jag skulle montera fast framhjulet som var avmonterat vid färden blev det stora problem. Det visade sig att skivbromsen låg på och jag fick inte till det. Det innebar alltså att jag nästa morgon fick komma till start med en cykel där framhjulet rullade extra dåligt. Surt.

Vi visste det skulle regna hela natten - det skulle alltså bli väldigt surt i spåren. Det kändes lite surt.

Starten var 09.00 och vi skulle via buss ta oss hela vägen till starten i Sälen. Det innebar uppstigning 04.30. Jag gillar inte att stiga upp tidigt - kändes lite surt.

Efter lite frukost satte vi oss på bussen för transport. Det hade slutat regna vilket var positivt. Däremot fungerade inte aircondition i bussen så det blev extremt varmt vilket var surt.

Väl framme vid start körde bussen och lastbilen med cyklarna ut på en åker för att släppa av oss. Båda ekipagen fastnade då i det sura och leriga underlaget.

Vi gjorde oss klara för start och i takt med det allt bättre vädret kändes det också allt bättre.
Jag visste dock att det skulle bli en tuff dag på jobbet. Loppet startar med en bra stigning i början och utan uppvärmning är inte hård intensitet my cup of tea. Varför vi inte åkte och värmde upp? Ja, ville man ha en bra startposition i tävlingsklassen var man tvungen att så snart som möjligt muta in en plats med hjälp av sin cykel.

Så stod vi där och starten gick. Tempot drogs direkt upp, och så även min puls. Första delen av loppet blev riktigt, riktigt tufft. Det berodde på att det var hetsigt, högt tempo, att bromsen låg på vilket krävde högre ansträngning, att jag inte fått någon uppvärmning och att jag fortfarande har något skit i kroppen. Självklart också att jag alltid skulle kunna vara ännu starkare och mer vältränad.

Jag kämpade dock på och tänkte att jag får vila när det kommer en utförsbacke - men det fick jag inte. I och med att bromsen låg på fick jag trampa max även när jag låg på rulle utför. Att det dessutom gick i ett rasande tempo gjorde inte det hela lättare. Första två milen hade jag en puls på i snitt 94% av max. Högt, riktigt högt.

Det kändes verkligen som att detta skulle bli riktigt sur dag. Jag förstod inte hur jag skulle kunna ligga på så hög puls i över tre timmar. Jag gav dock inte upp utan bet i. Både jag och bror som jag körde med fortsatte att trycka på och jag hoppades  att det snart skulle vända.

Ja, jag vet att jag inte är bra när det blir extremt brant eller när det blir burkigt. Jag är både för försiktig och inte nog skicklig. Det gjorde att när vi låg i 55 km i lösgrus lämnade jag avstånd till de framför. Det blev hela tiden tufft att hämta in.

Efter ca 40 km började det dock ljusna. Bromsen på framhjulet låg inte längre på och cykeln rullade bättre. Jag hade också kommit in i 23:e andningen, samtidigt som det inte var riktigt lite hetsigt längre. Det kändes allt bättre och efter ca 50 km började vi köra om allt fler. Jag kände mig också allt starkare.

Allt flöt på bra och det blev allt roligare. Jag började inse att både jag och bror skulle komma in mål samtidigt och det på en bra prestation. Så helt plötsligt efter 70 km hände det. Ja, eller egentligen hände ingenting. Jag cyklade på med bror på hjul. Helt plötsligt skriker någon du måste stanna. Jag tittar ned på cykeln och inser att det är kört. Bror säger - Vad surt. Jag säger lycka till. Så står jag där i skogen med en cykel som vid det här laget saknar kedja och samtidigt har hela växeln lossnat då växelörat gått av.


Jag börjar promenera och har tur att ganska snabbt hitta en trevlig kille från Mora Innebandy som skjutsar mig tillbaka till hotellet.

För min del slutade alltså dagen riktigt dåligt och väldigt mycket kändes väldigt surt. Jag har en nästan ny MTB, men nu är den trasig för tredje gången. Varje gång har det skett utan speciella incidenter. Man kan säga att jag inte riktigt gillar min MTB så som jag gillar min racer. Men, kanske ska jag hålla mig till Canyon. Landsvägarna är Canyon och jag gillar Canyon. Detta är en BH som jag köpte på impuls. Den sägs ska vara bra, men inte känns det så. I alla fall inte just nu. Just nu är den riktigt billig.

Detta blev i grunden en ovanligt dyr cykelresa och nu får vi lägga till cykelreparation. Jag gissar att slutnotan hamnar på en bra bit över 1000 kronor milen eller 2500 kronor timmen. Det är sällan man gör något så dyrt som man inte ens får känna tillfredställelse över efteråt. Det är klart, det blev ett bra träningspass på ca 2,5 timme med en puls på i snitt 91% av maxpuls. Med andra ord riktigt kvalitativt. Men det var ju inte ett träningspass jag ville ha.

Förutom det sura att inte komma i mål och att cykeln är paj är det riktigt surt att förutsättningarna inför nästa års tävling havererat. Istället för som bror komma i mål på en riktigt bra tid - 3 timmar och 18 minuter på de 95 km, så får jag ingen sluttid. Det innebär att istället för att nästa år ha möjlighet att få starta i startled 3 eller 4 i tävlingsklass hör jag just nu hemma någonstans vid startled 40 i långsam motionsklass. Där kör de flesta på några timmar längre tid än mig. Med andra ord fick detta följdverkningar även för nästa år, förutsatt att jag skulle vara intresserad av Cykelvasan. Det kan leda till att det inte blir något lopp även om jag skulle vilja.

Ja, jag vet att jag låter bitter. Och det är jag. Men jag lovar, jag biter ihop och kommer igen. Snart är motgången smält. Jag får trösta mig med att jag trots allt har en ganska bra form och att jag inte blev skadad. Men närmare målet än så här kom jag inte....


Bortser vi från allt surt som hände så är också Cykelvasan ett riktigt bra arrangemang och en riktig folkfest. Banan var både trevlig och ur mitt perspektiv utmanande. Och ja, självklart kan jag tänka mig ett nytt försök förutsatt att jag på något sätt kan få starta i ett bra startled.

Och ja, MTB är roligt. Även om skador duggar tätt, och uppenbarligen även havererade cyklar.

Mitt i min bedrövelse var det dock roligt att se att alla trevliga människor vi åkte med och övriga lagkamrater från Vännäs CK gjorde bra insatser och var nöjda med sina insatser. Jag gläds verkligen med er alla, trots att det under gårdagskvällen var svårt att riktigt vara på festhumör.

Nu vet jag att min kapacitet är 3.18 eller bättre, vi får se om jag nästa år eller något annat år får verifiera detta även i en resultatlista?

Nästa helg är det Själevad runt på racern. Jag hoppas att jag får vara mer nöjd efter den dagen.
 

 

8 kommentarer:

  1. Oj, oj, oj!

    /Jonas

    SvaraRadera
  2. Grymt surt med haveriet.

    Men angående förutsättningar inför nästa år så är det väl så att förutsättningarna inte är sämre än vad de var då du anmälde dig till årets lopp för även då var du oseedad vid anmälningstidpunkten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kan man tänka, och i sak stämmer det. Första anmälan var dock en happening och allt ska ha en första gång. Nu har jag kört ett år, och skulle då självklart velat ha min plats klar till nästa år. När dessutom min prestation visar att det borde vara klart med tävlingsklass även 2014 är det extra surt.

      Att allt ska hänga på ett lopp i Skellefteå i juni där det som i MTB allt kan hända känns inte optimalt. Men det är som det är och det kommer andra lopp.

      Radera
  3. Sluta sura nu! Det går utmärkt att seeda upp sig inför nästa år. Köp ny cykel och ryck upp dig fan!

    Jag ska blogga om min dag när som (då barnen blir stora) på www.mr29er.com då ska du få se! :)

    SvaraRadera
  4. JA, det blir surstopp från och med i morgon. Då ska jag se fram emot nya lopp. Ny cykel - okej. Seedningslopp - kanske. Det är lite tunt med sådant här uppe i norr.

    Jag såg att du slagit personbästa. Bra jobbat. Ser fram emot att läsa fortsättningen.

    SvaraRadera
  5. Du skriver ju att MTB är roligt. Vad är då problemet med att behöva köra ett eller två seedningslopp?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet är att jag styrs att köra vissa förutbestämda lopp och inte kan välja själv. Att jag dessutom i grunden är LVG-cyklist gör också att resultatet från tekniska MTB-lopp riskerar att inte bli vad jag önskar. På cykelvasan passar banan mig perfekt. Det kan också vara så att det blir en defekt på cykeln eller en krasch och då står man där. Av de MTB-lopp som är seedningsgrundande och finns i norr är det som jag ser det bara Krafttrampen i Skellefteå som är aktuell. Annars blir det minst 100 mil i bil till andra lopp. Då har jag räknat bort loppet i Örnsköldsvik som är tekniskt och dessutom väldigt nära inpå Cykelvasan. En osäkerhet om startplats när en vecka återstår känns inte ok. Men självklart - allt går att lösa, och det är ingen omöjlighet att jag står på start i Skellefteå i juni och att det går bra precis som det gjorde i år.

      Radera