Inte lätt att vara sitt bästa jag

Det borde räcka med att jag snart fyller 50 år när det handlar om utmaningar att utvecklas och prestera på cykeln. Att vara sitt bästa jag vid så hög ålder och utmana ungdomarna är en utmaning i sig.

Nu är det tyvärr inte bara den enda begränsningen. Stor sorg efter vår dotter påverkar fortfarande på många sätt, mina stora men efter kraschen 2019 har tillkommit och nu ytterligare en skada har verkligen inte hjälpt till varken i måendet eller i prestationen.

Nu älskar jag ju att cykla, att träna och att utmana mig själv. Så helt har jag inte gett upp detta även om jag nu återigen fått ha smärta under snart 9 veckor (förutom den smärta som alltid finns sedan 2019).

I somras var jag nästan i kapp, prestationsmässigt efter kraschen 2019 som höll mig borta från riktig träning i ca 12 veckor och sedan ytterligare många veckor med låg nivå i träningen. Detta trots alla men jag har kvar med smärtor och begränsad rörlighet i rygg, axel, arm, skulderblad mm.

Att då åka i backen igen och redan nu tappat ytterligare 9 veckor med tillkommande smärtor som jag inte vet om de försvinner var inte bra för självförtroendet och självkänslan. När/om jag kan träna som vanligt igen? Ingen aning.

Om jag snart kan börja träna på riktigt igen så kanske jag gör ett försök att tävla i sommar, annars får vi sätta det på paus. Men oavsett så kommer jag träna och hålla igång då kroppen mår bättre av att röra sig och smärtorna minskar. Jag fortsätter rulla på och hoppas att det snart går att tråna på ett bättre sätt.

Helt har jag inte gett upp tanken på att jag ännu inte sett mitt bästa jag, trots att jag är till åren. Men då behövs det lite medgång och en paus med skador och sjukdomar.