måndag 8 april 2013

Muskelbristning - Hur du kommer tillbaka i full form

Muskelbristning, en av de värre skadorna för en idrottare. Att klara sig från en sådan idrottsskada är inte lätt då den många gånger slår till i "blindo" och att rehabilitera sig från dessa skador är tufft och svårt. Jag vet hur det är och hur frustrerande det kan vara.

Hur ser då en rehabiliteringen ut efter en muskelbristning? Hur lång tid tar det innan du åter kan träna och cykla för fullt? Ja, den frågan har nog många. Jag har svaren hur det sett och ser ut för mig. Ja, jag vet att alla skador är individuella, men kanske kan det hjälpa någon att bedöma sin egen skada!?

Efter 6 veckors träningsuppehåll pågrund av förkylning och ett brutet revben hade jag fått några veckors bra träning. Jag körde som tidigare år cykel och innebandy.

En tisdag kväll för snart 6 månader sedan åkte jag som vanligt till en av mina innebandyträningar intet ont anades om vad som väntade.

Efter ca 40 pigga träningsminuter var det dags. Jag stannade, tog ett ryck och det smällde som ett skott. Fruktansvärda smärtor i vaden. Det var knappt jag tog mig hem. Därefter 5-6 timmar på akuten där det konstaterades en större vadskada. Vid återbesök dagen efter fick jag veta att en av två vadmuskler i vänster ben fått en rejäl muskelbristning.


På bilden kan ses vilken vadmuskel som jag skadat och ungefär var. Min skada gick dock både högre upp och längre ned. Dessutom var min skada på vänster ben.

Hur lång tid tar det då att ta sig tillbaka från något sådant?! Jag frågade läkarna, jag googlade och jag försökte fundera själv. Det gav ingenting. Läkarna ville inte säga någonting och på nätet fanns inga tydliga indikationer. Själv tänkte jag bara det värsta. Nu var hela försäsongsträningen förstörd, det skulle inte bli någon cykelresa i januari och min vilja att bli en ännu bättre cyklist 2013 var spolierad.

Vid återbesök på sjukhuset dagen efteråt visade det sig att jag hade en lång muskelbristning på ca 15 cm i yttre vadmuskeln, men däremot var den inte så djup.

Den första veckan efter skadan kunde jag inte ens stötta på benet. Det gjorde fruktansvärt ont och benet lydde mig inte alls. Det var kryckor som gällde under flera veckor, men allt eftersom kunde jag stötta på benet allt mer.

Vid rehabträff med sjukhusets sjukgymnast fick jag ca två veckor efter skadan veta att om det på något sätt var möjligt att skippa kryckorna skulle jag göra det, även om det smärtade. Det var också viktigt att fokusera på att försöka börja gå normalt igen. Jag fick ett antal övningar för benet med tåhävningar och annat.

Jag frågade om jag skulle vara tillräckligt rehabiliterad för att kunna köra på hyfsat med trainern om 3-4 veckor för att ha en chans att vara förberedd inför Gran Canaria i januari. Svaret var: "Det går inte att säga". Positivt dock att sjukgymnasten sa att den första tiden av rehab skulle bedrivas på träningscykeln. Dock med mycket låg insats och intensitet. De flesta skulle nog inte ens kalla detta för träning.

Jag frågade också vad sjukgymnasten trodde kring innebandyn. Hon svarade: "Det blir inget mer denna säsong, tidigast nästa höst". Löpning då? "Tidigast till sommaren". Att cykla ordentligt då? "Ja det är vad som kommer att fungera först." När det skulle fungera ville hon dock inte säga. I detta fall var det i alla fall en otrolig tur att jag är cyklist och inte löpare. Dock väldigt tråkigt att inte kunna fortsätta med innebandyn som jag verkligen älskar.

Efter den första tiden följde 4 veckor rehab på cykeln. Det innebar lite träning, kort tid och med låg belastning. Jag fick snabbt känning i vaden och avslutade alltid när det började göra ont. Belastningen låg under denna tid på så låg nivå att kondition och styrka inte ökade, utan fortsatte att försämras. Sakta men säkert blev dock vaden allt bättre.

Sex till sju veckor efter skadan gjorde jag mitt första riktiga träningspass. Jag kunde dock fortfarande inte köra mer än 3-4 pass i veckan och passen behövde vara korta. Dessutom fungerade det inte med intervaller. De första sex veckorna hade jag haft stödstrumpa hela dagarna, men nu bara på själva träningen. Jag balanserade hela tiden på vad benet klarade och vid flera tillfällen blev benet "hårt", spänt och jag kände smärta. Men jag lyckades ligga på rätt sida, vilket gjorde att förbättringen fortsatte.

Det började gå allt bättre och jag lade in ett antal intervallpass. De flesta pass var ägnades fortfarande åt relativt låg belastning. Fortfarande höll jag passen relativt korta och vila varannan dag 4. Det gick allt bättre.

Men så plötsligt vid årsskiftet började benet krångla igen. Det var nu bara två veckor kvar till cykelresan till Gran Canaria. Det gjorde att jag kände stor oro.

För att inte beskrivningen ska bli allt för lång och svårläst väljer jag att lägga in en "cliffhanger". Det innebär att den andra och sista delen kring min vadskada och rebabliteringen av densamma finns i ett senare inlägg: Skadad, frustrerad och utan hopp!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Min blogglista