Svanesund tempot i Swecup - RR

Efter förra söndagens skräckupplevelse har jag hunnit med en hel del cykelpropaganda också. I måndags var jag exempelvis kvar i Roslagen och cyklade då alldeles själv på fantastiska vägar i toppenväder. Jag kollade inte på någon karta utan varje gång jag kom till en avtagsväg bestämde jag mig på känsla om jag skulle ta vänster eller höger. Det blev en längre runda på fina böljande vägar och en riktigt fin miljö att titta på.

Ja, sedan har jag haft en vecka med en hel del arbete med konferens i Stockholm, men också i husbilen då mycket av mitt arbete går att sköta via mail och telefon.

Nu är jag nere i Svanesund (norr om Göteborg) för Swecup lördag och söndag. Idag var det tempo på en rejält teknisk bana med en hel del höjdmeter. Helt klart rolig cykling, men prestationsmässigt är det lite klurigt för mig med många svängar där du inte ser utgången från densamma och du ska ta den i mycket hög fart. Helst i tempoställning. Banan är bara 20 km, men jag lovar att det blir jobbigt ändå. Du behöver ju då köra ännu hårdare.

Jag ställde in mig på att det skulle bli jobbigt och det blev det. Väldigt mycket medvind ut till vändningen gjorde att första halvan gick fort, men det innebar också att jag lurades att gå väl hårt. Trots att de mest tekniska svängarna var på utvägen och där jag bromsade bort en hel del tid och det var också en del höjdmeter att ta hade jag en snittfart på över 46 km/h efter halva sträckan.

Jag kunde konstatera att jag tagit markant på cyklisterna framför och kört ifrån Fredrik Wikström från Celexir som startade sist (jag startade näst sist). Jag kunde insåg att det var Fredrik Nylén från Skoghalls CK som var största hotet. Han startade 30 sekunder före mig och jag hade plockat mer än hälften vid vändningen.

Nu var jag dock ganska sliten och då benen var trötta, det var motvind och jag hade hyfsad kontroll i och med att jag såg Fredrik framför mig blev jag bitvis bekväm. Men det innebar förstås inte att jag kunde släppa av, utan det blev några korta avsnitt när jag "vilade".

Jag rullade förbi 3 cyklister som startat före mig, men Nylén höll bra och jag tog inte mycket.

Pulsen var hög och benen var sega, så jag fuskade med att rulla flera gånger. Men med ca 4 km kvar var det inte många sekunder fram. In på ny väg och bara någon kilometer kvar. Går i mål några sekunder efter Fredrik Nylén och förstår att det ska räcka till seger.

Ser sedan att jag snittat ca 44 km/h på denna svåra bana. Förvånansvärt bra faktiskt. Då hade jag dessutom kanske 15 sekunder till i kroppen om det krävts, men inte mer. Även effekten var bättre än vad jag förväntat.

Helt klart nöjd med detta. Har nu tre segrar i rad i tempocupen i Swecup. Bra det!

Fredrik Nylén från Skoghall blir tvåa och Fredrik Wikström från Celexir CK blir trea.

Glad för att vara här, men ännu hellre hade jag varit på VM i Polen. Men jag fick ge upp den tanken efter min svåra skada i början av året och ställa om. Känns som jag varit bra på det och jag har hållit uppe humöret, men skoj hade det varit om jag varit mitt livs form.

Patrik Boström som jag brukar tampas med blev 4:a på VM. Väldigt imponerande, även om jag vet att han ville åt en medalj, och det var bara 8 sekunder ifrån.

På morgondagens linjelopp i VM hejar vi på alla svenskar nere i Polen.

Samma dag är det då då linjelopp här i Svanesund och vi får se hur det kommer att kännas efter förra veckans dåliga känsla. Det var också här det blev en jättekrasch förra året där Patrik råkade mest i illa ut, nästan lika illa som min krasch i januari.

Start vid 09.30 och förhoppningsvis blir det en bra tävling utan incidenter.

Roslagsbrolinjen RR: Det var inte skoj det här!

Igår blev det seger i Swecup-tempot, norr om Stockholm. Idag var det dags för linjeloppet (Roslagsbrolinjen) i cupen.

Fin natur här

På gott humör när jag värmde upp

Detta var också det första loppet sedan min skada som jag deltar i ett linjelopp med många startande, samtidigt som det är en snabb och inte så utslagsgivande bansträckning.

Innan start var jag väldigt osäker på hur jag skulle reagera under loppet. Bansträckningen upplevde jag dock som fin då jag rullade igenom i går. Inte så smala vägar och trots allt lite böljande. Kanske skulle det ändå kunna hända något som gjorde att vi inte blev så många som skulle tampas längst fram? Sedan var jag medveten om att känslan blir annorlunda när det går +40.

När det rullade igång lade jag mig sist en stund och kände in läget. Det kändes sådär med flera möten med bilar och ganska så hetsigt. Farten var också väldigt hög.

Efter ca 11 km tog jag mig fram till spets och sedan deltog och skapade jag ett flertal utbrytningsförsök under resterande 12 km av varvet. Inget lyckades dock, och jag började förstå att risken var stor att vi skulle vara en stor klunga alla fyra varv (totalt 92 km).

Hög snittfart, men det krävdes inte hög snitteffekt då det som synes var böjande men inte särskilt många höjdmeter. Då är detta ändå det första varvet där jag matade hårt halva varvet.

In på varv två lade jag mig åter sist för att mitt på varvet åter ta mig fram långt fram för att vara med och skapa något.

Hela tiden kände jag en oro i kroppen om jag inte var först längst fram eller sist. Jag kände mig inte trygg helt enkelt. När jag är långt framme har jag svårt att hålla mig där om jag inte är längst fram, då jag nu är så försiktig att jag viker undan för alla som trycker på bakifrån. Allt för oron i kroppen. Olyckan i januari sitter helt klart kvar mentalt.

Sist igen och helt plötsligt smäller det. 3 cyklister kraschar. Jag låser bromsarna och lyckas sicksacka mellan cyklisterna och undviker precis kraschen. En av cyklisterna ser ut att skada sig rejält (en cyklist ligger sedan kvar i två varv, och vad jag hört men inte fått bekräftat så åkte en cyklist med ambulanshelikopter). Riktigt otäckt både för egen del och att känslan av smärtan för de som kraschat. När denna krasch skett slutar jag tävla.

Jag ligger sist hela tiden och funderar på om jag ska bryta. Samtidigt tänker jag att gör jag det lär det bli svårt att komma tillbaka igen. Det innebär att jag bestämmer mig för att fortsätta, men fortsätter ligger långt bak resten av varv 2, hela varv 3 och halva varv 4. Hela tiden med en olustkänsla i kroppen.

Jag är fortfarande så pass skadad i kroppen efter olyckan i januari att jag verkligen är rädd att krascha igen. Sedan kan man ju slå sig rejält även om man inte har tidigare skador. I en risk/reward-bedömning tänkte jag att rätt beslut var att ligga sist med lite lucka fram.

Med ca 10 km kvar till mål inser jag att det kan bli hetsigt och då är det riskfyllt att ligga sist om det blir fler krascher. Jag bestämmer mig därför för att åter gå fram i spets. Vi är några som trycker på och håller fart. Jag vet att stannar det av kommer cyklister att trycka på bakifrån. Så när det stannar till med ca 7 km kvar går jag upp i spets. Målet är att nu trycka hårt och med jämn fart i spets så jag får vara i fred. Jag håller ett snitt på 42 km/h i spets de 7 km fram till spurten. Väl framme på målrakan slutar jag trampa och låter de andra göra upp i en mycket snabb och hetsig spurt.

Jag bestämde mig alltså under varv två för att inte prova att få en bra placering. I stället blev målet att våga köra klart, och sedan blev det en bra intervall på slutet som förhoppningsvis höjer formen.

Men under dagens tävling var det mestadels en olustkänsla i kroppen, så det var inte lika kul som linjelopp brukar vara. Hetsig cykling, hästar på vägen, och en mängd möten med bilar är inte min grej.

Vi får se om jag framöver bara deltar i mer krävande linjelopp och/eller med få startande eller om jag åter kan känna att denna typ av tävling är skoj.

Det som var bra idag var vädret, arrangemanget i sig, sällskapet och att kroppen kändes stark och bra.