Jobbade med bikefit och som coach

Igår och idag var jag mer av serviceman och coach än cyklist. Katten köpte inför säsongen en ny tempohoj. Hon har cyklat en del på den och börjat vänja sig vid sin nya cykeldisciplin.

Då intresset och förmågan blivit allt bättre ville hon köpa en riktig tempohjälm och efter lite letande hittades en Giro som verkade bra. 

Igår jobbade jag med hennes Bike Fit för att få positionen så bra som möjligt, och innan kvällen var över var vi nöjda. 

Idag skulle vi då se hur hastigheten skulle förändras av en ny effektivare position och nu en tempohjälm (tidigare linjehjälm). Hon fick i uppdrag att köra på en effekt hon klarar åtminstone 25 km. 5,5 km åt en hållet. En kort paus och sedan 5,5 km åt andra hållet.

Det blev åt båda håll den klart snabbaste tiden Katten presterat.

Så åkte vi tillbaka hem. Där cyklade Melvin på trainern (Zwift). Ett ramptest stod på programmet, och resultatet blev klart bättre än vad jag kunde tro. Kul att han fått ett så stort intresse av cykling och att utvecklingen gått så snabbt att vi nu på ett bra sätt kan cykla tillsammans.

Nu skulle Katten få testa mitt dischjul för första gången. Hittills har hon kört på mina vanliga högprofilhjul.

Så var vi iväg igen och när jag nu åter låg bakom på racern kände jag att det gick ännu lite snabbare. 

Det rullade på fint och återigen krossade hon sina tidigare rekord. Med diskhjulet gick det nu 0,8 km/h snabbare än första rundan i dag. 

Katten har verkligen fått upp hastigheten trots så lite tid på tempohojen. Nu blev det just över 39 km/h i snitt med en insats som hon bör kunna hålla åtminstone 25 km. 

Om hon får vara hel, frisk och motiverad i vinter blir det intressant att se hur snabbt det kan gå nästa år. Förra vinterns träningsprogram som jag lade upp var mycket effektivt och utvecklingen var stor, och vi fortsätter med den inriktningen.

En SM-medalj kan aldrig vara en självklarhet!!

Med lite perspektiv till söndagens SM i tempo nere i Jönköping har jag reflekterat kring flera olika bitar.

Jag har försökt titta på olika delar av den för mig tuffa rundbanan som inte gynnar mig i jämförelse med många av de andra starka tempocyklisterna. Att det dessutom bara var ett varv var ytterligare en klurig faktor.

Loppet började med att vi cyklade rakt in i en rejäl klättring. Jag som har hög FTP, men relativt dåliga peakwatt är känslig för att under längre tid gå över min FTP. Nu då det börjar så hårt blir det för mig väldigt höga effekttal. Första 30 sekunderna var jag uppe i samma effekter jag klarar om jag maxar i en minut. Det är ju som alla förstår inte hållbart i längden.

Jag var en av de allra snabbaste på första delen (ca 3,5 km) av loppet och framför allt klättringen (första 1,5 km) gick fort. Men jag behövde helt klart bränna för mycket i jämförelse med många andra jag tävlar mot.

På den smala vägen där det går upp och ned, en kortare brant klättring och ett tekniskt parti mellan km 3,5 och km 9 är jag bland de långsammare av de som placerar sig bra. Jag är för trött, för försiktig och det passar inte helt min prestationsprofil.

Från kilometer 9-14 där det är platt/böljande är jag åter bland de snabbaste och slutligen utför sista två kilometerna placerar jag mig i mitten.

Jämför jag mig med Patrik Boström som alltså vann vår klass och var snabbast av alla cyklister som startade (oavsett klass) blir det väldigt tydligt det jag pratar om. Jag ligger 7 sekunder före efter första tuffa klättringen. Sedan får jag hålla igen lite och när vi kommer in på den smala vägen ligger vi lika. Från km 3-9 tappar jag 27 sekunder. Vi kör sedan helt jämnt på den platta/böljande delen från km 9-14 och sedan tappar jag ytterligare 3 sekunder utför. Patrik är alltså 30 sekunder snabbare och jag tappar i stort sett allt från kilometer 3-9.

Jag skulle helt klart behöva bli lättare för att kunna cykla första delen lika snabbt (eller rent av våga ta det lite lugnare i klättringen), utan att bränna för mycket. På den andra dåliga delen behöver jag alltså ha mer kraft kvar att trycka med och jag behöver våga mer i den tekniska delen (tappar ex 5 sekunder på 800 meter i den tekniska S-svängen). Tittar vi på den lättåkta delen kan jag konstatera att det finns lite att göra rent aerodynamiskt om vi ser till min hastighet och effekt i relation till andra. Slutligen behöver jag bättre utväxling om jag ska hänga med utför.

Tittar vi på snitteffekten är jag riktigt nöjd. På en tjuga brukar jag ligga ca 40 watt lägre på min tempohoj och mitt effektrekord på racern är 397 watt och på tempohojen 360 watt (både för tjugan och för lite längre tid). Detta lopp krämade jag ur ett snitt på 365 watt, vilket då är nytt pers på temphojen. Hade det varit ett lopp där man kunnat hålla jämn effekt hade det blivit ännu högre. Ett snitt på 44,5 km/h med så pass många höjdmeter och med ca 100 meter stigning första 8 km är också bra. Jag hade innan loppet siktat på minst 350 watt och ett snitt på 44 km/h. Tur det gick bättre, för annars hade jag blivit utan medalj.

Så med nuvarande vikt (som är högre än i fjol), min aerodynamik och en bana som inte gynnar mig krävdes alltså effektrekord för att knipa en medalj.

Patrik Boström från CK Fix vann klart, men sedan var det desto tuffare. Jag tog silver, men hade bara 7 sekunder tillgodo på Eric Egelstig från CK Hymer och hade jag varit 15 sekunder långsammare hade jag blivit femma.

För varje år blir konkurrensen allt hårdare. Det beror på att allt fler tränar smartare och mer, optimerar sin utrustning och position på hojen, äter och sover bättre mm.

För att ta medalj på ett mästerskap krävs verkligen att du dedikerar dig själv för detta. Det handlar lite om att gå all in samtidigt som vi behöver göra samma sak med familjen och arbetet. En inte alltid lätt ekvation.

Så många månader innan mästerskapen börjar förberedelserna för den korta tiden då SM pågår. Just då ska allting vara optimerat och gå rätt. Det är som alltid en skör tråd mellan succé och det som jag skulle känna vara ett fiasko.

Att då utifrån förutsättningarna få ut det jag hade i kroppen vid rätt tillfälle är jag riktigt nöjd med. Jag hade hoppats på att bli tvåa (förstod att det skulle bli svårt att nå guldet) och jag visste att om jag hade en dålig dag kunde jag också bli typ 7:a. De enda placeringar jag hade varit riktigt nöjd med var 1:a eller 2:a, och en tredje plats hade också känts bra.

Nu är då detta SM genomfört och jag tar med mig mitt fjärde SM-silver på de sista fem åren. I fjol blev det brons, så det har alltså blivit medalj fem år i rad. Om vi då tar i beaktande att jag började tävla i cykel först 2015 då jag placerade mig 11:a på SM så är det riktigt fina siffror.

Så här nöjd var jag när speakern berättat att jag tagit SM-silver

Ja, jag saknar fortfarande ett SM-guld. Jag har egentligen aldrig varit nära. Varje år har någon varit bättre. Men det är aldrig försent.....

På de fyra senaste Nordiska Mästerskapen har jag två silver och ett brons. Det fjärde året låg jag i guldläge med 3 km kvar, men fick då punktering och fick bryta. Så på NM var jag en punktering från guld. Men inte heller här har det alltså blivit något guld.

Att vara i toppen bland alla duktiga och ambitiösa cyklister är svårt, att ta medalj kräver något extra och ett guld är det få förunnat att ta.

Jag och Jonas Bohr är två av de få som väljer att dela med oss av våra strävanden och våra tankar. Vi försöker att motivera, informera och dela med oss av reflektioner och annat till andra. Att dela tankar och kunskap känns stimulerande och jag gläds när jag får veta att andra cyklister gillar det jag skriver.

Att de flesta av tävlingscyklisterna inte skriver om sin träning och sina tankar, innebär inte att de sitter hemma och käkar glass och chips, för att sedan dyka upp på tävling och cykla snabbt. Alla som vill cykla riktigt snabbt tränar också strukturerat, hårt och bra.

Det finns så många snabba, trevliga, ambitiösa och kunniga cyklister som jag träffar på tävling. De stimulerar och "tvingar" mig att hela tiden jobba för att utveckla mig om jag ska kunna ligga i toppen av tempotävlingarna.

Att ta ett SM-silver är för mig en stor prestation och jag är riktigt nöjd.
Jag hade fokus även på linje-SM. Men i dag fick vi veta att SM:et som skulle gå i Uppsala och som kunde passa mig var inställt. SM blir nu istället på Arlanda Test-track. Som många vet är olika cyklister bra på olika typer av cykling. Det gäller även proffsen. Jag tycker att GP är kul, men jag är inte alls bra på det. Så nu känns det tveksamt att åka den långa resan till SM för att kanske placera mig topp 20. Möjligen åker jag om det blir tävlingar i Sverigecupen samma helg. Där har vi dock ännu inte fått några svar om tävlingarna blir av och om det överhuvudtaget blir någon Sverigecup i år.

SM-tempot: Maxutdelning!!

Idag var det årets första och kanske sista tävling. SM i tempo i Lekeryd/Jönköping.

I dessa Coronatider var starterna mycket utspridda, ingen publik fick vara närvarande, och ingen prisutdelning. Katten och Melvin stod utanför avspärrningen vid start och fick med några bilder, men det är då de enda som finns.

Jag har varit spänd till och från sista veckan då den form jag haft smugit sig bort, och kroppen inte alls känts som den velat vara med. Jag har utifrån det gjort lite justeringar här på slutet och hoppats att det ska hjälpa.

Men utifrån hur det känts på slutet, att jag inte tävlat i år och att jag känner att jag "ska" prestera på SM har det varit lite spänt. Mer än vanligt faktiskt. På uppvärmningen fick jag dock upp hoppet då kroppen svarade bra.

I denna bild radar vi upp oss inför start. Många har redan startat. 6 stycken och sex minuter till innan det är min tur. Bakom startar 1:an och 2:an från förra SM (Patrik Boström och Mats Snygg). Just före de som varit närmast medalj eller tagit medalj i annan klass.

Själv blev jag 3:a i fjol, vilket kändes som en missräkning efter tre raka silver. 

I dessa Coronatider höll ingen cykeln utan vi skulle hålla ett staket. Ett staket som höll på falla när jag tog i det och då även jag. Jag fick klicka ur för att inte åka i backen. Men jag hann få i pedalen innan det var dags.

Så var jag iväg.

Nu väntade en bana som jag från i fjol fick inse inte passar mig så bra. Ca 110 höjdmeter första 6 km är ingen lek. Särskilt inte när det börjar med en rejäl backe efter bara några hundra meter (borta vid träden efter svängen). Att det dessutom är kort är inte heller optimalt för en diesel som mig.

Jag hade bestämt mig för att spara lite i klättringen då jag sprängde mig där i fjol. Men så blev det inte. Adrenalinet sprutade och det blev rejäla första fyra minuter (typ en maxning) som inledning av detta tempo. En av de snabbaste på första delen, men det fick jag nog lida för sedan.

Sedan in på en smal vindlande väg som flöt på bra till en brant klättring där jag förlorade tid mot väldigt många.

Så framme vid mellantiden efter 8 km. Andra plats, 2 sekunder före 3:an och väldigt tight bakom. Patrik Boström sin vana trogen hade öppnat supersnabbt och var 22 sekunder före.

Så in i en kort teknisk del med bland annat en S-sväng. Det visar sig senare att detta är en mycket dålig del för mig. Jag tappar mot nästan alla från mellantiden ner till stora vägen.

Så var vi då nere på sträckan med ca 6 km platt eller nästan platt väg (totalt lite uppför, men marginellt). Här är jag rejält sliten efter att försökt hålla farten på de partier som inte passar mig. Men i efterhand kan jag se att jag klarar att hålla samma snitteffekt på slutet av loppet som i inledningen och snittfarten detta avsnitt ligger på ca 50 km/h.

På den platta delen är jag snabbast av alla som laddat in sina tider i strava, vilket var positivt då det är min starka del. Så utför sista 2 km. Här förlorar jag tid mot många då jag har för vek utväxling. Jag behöver helt klart fler taggar på framklingan.

Så skär jag mållinjen med ett för mig väl genomfört lopp. Jag hade inte mer i dag och snitteffekten var 366 watt vilket är mycket högt för att vara på tempohojen (brukar ligga 30-40 watt högre på racern med samma ansträngning. Att jag dessutom klarade att avsluta med samma tryck andra delen var positivt.

Sammantaget kan jag se att jag tappar uppför, i de tekniska partierna och när det är väldigt brant utför på slutet.

I mål hör jag att jag är i ledningen och inser att det blir medalj!! Mycket positivt. Mats Snygg från CK Bure som tog silver i fjol kommer för sent och landar på en 6:e plats. Jag inser att det blir silver. Att göra något åt Patrik går inte. Men det var positivt att jag körde ungefär jämnt med honom på min starka del. Trea blir Eric Egelstig från CK Hymer som gått från klarhet till klarhet i tempo. Han har verkligen utvecklats sista året och var nu bara drygt 7 sekunder efter mig i mål.

Fyra precis som i fjol blir Marcus Larsson från CK Sundet. Tidigare har han dock flera SM-guld i bagaget. Femma blir Peter Stened från CK Bure som låg bara 2 sekunder efter mig efter halva sträckan, men tappar lite på slutet.

Så silver på SM igen. Medalj på fem SM i rad (4 silver och ett brons). Mitt första SM 2015 blev jag 10:a. Ännu inget guld, så det är bara att fortsätta nöta på. Men jag är riktigt, riktigt nöjd med dagens silver. Blir det inga fler tävlingar i år, blev det i alla fall en tävling som inspirerar för fortsättningen.

Det krävs att jag blir lite starkare, ca 5 kg lättare, byter cykel och fixar till aerodynamiken ännu bättre. Ja, det är inte säkert att det räcker ändå. Men minst detta krävs. Om kroppen känns okej och motivationen finns så gör jag nog ett försök till nästa säsong.

Alltså ingen prisutdelning i dag, men jag är lika nöjd ändå, även om medaljen kommer på posten.

Riktigt kul också att Ebba Grankvist som jag skrev om i mitt förra inlägg blev fyra i senior elit. Hon var mycket nära bronset och slog många väldigt starka cyklister. Detta utan tidigare rutin på tempo och med en lånad cykel som inte var anpassad för henne. Riktigt starkt!

Förutom själva tävlingarna var det skoj att träffa många av mina cykelvänner, även om det blev färre och kortare än i vanliga fall när vi inte har haft Covid-19 på besök.

Efter att ha snackat, fixat och njutit ett tag så tog vi husbilen och rullade vidare. Vi landade så på campingen i Kumla. Riktigt fint här.

Gav lite tips och tricks inför SM-tempot

Här fortsätter vädret att visa sig från sin sämsta sida. Skulle tro att jag hittills har ca 90% regndagar av de dagar jag i år och tidigare år varit i Jönköping.

I morse blev det relativ tidig uppstigning och avfärd från vår ställplats för att åka till starten för tempobanan. Jag hade lovat att bidra med lite tips till Ebba Granqvist från Team Elgiganten (Piteå) som i morgon kör SM i damelit. Hon är ruskigt stark och duktig, men har inte så mycket erfarenhet av tempo och var inte heller här och körde i fjol. Jag hoppas i alla fall att jag kunde bidra med lite matnyttiga delar som ska hjälpa till. Det ska i alla fall bli väldigt intressant att se vad Ebba kan prestera, trots lite rutin och en lånad tempohoj. 

Med på rundan var också Camilla Nilsson från Team Elgiganten som kör i D50 på söndag och brukar vara mycket snabb. Sedan rullade även Peter Nilsson med. Han fokuserar dock mer på linje och ska inte tävla i helgen.

Jag och Ebba rullade banan två varv, medan Camilla och Peter tyckte att det fick räcka med kyla och regn efter ett varv. 

Ebba hade linjehojen varv ett och tog sedan över Camillas tempohoj varv två (vilken hon också ska tävla på).

Det blev två trevliga varv, trots att vädret gjorde sitt bästa för att knäcka oss. I morgon är det dock bättre väder, så Ebba får sol. På söndag blir det regn och blir det mycket blir det inte skoj. Idag tog inte bromsarna överhuvudtaget. 

Mina cykelvänner tackade för hjälpen och begav sig mot sitt hotell. Jag satte mig i husbilen där Katten väntat genom att göra Yoga och sonen hade slappat med en film. Så rullade vi mot Ikeaområdet för lite mat, handling och för att fylla gasol. Nu är vi åter på "vår" ställplats.

I morgon hejar vi på Ebba. (Foton av Peter Nilsson).

SM-banan i regn efter en helig Birgitta

Vi har nu tagit oss ned till Jönköping och Lekeryd. Tyvärr verkar Jönköping vara ett ställe som gillar dåligt väder och regn. I fjol när jag var här i samband med SM regnade det mest hela tiden. Nu var det fint väder på resan ned, men när vi kom hit ändrades det. Det var kallt igår. Idag har det regnat, och det ska regna ännu mer i morgon. På lördag blir det eventuellt bättre. På söndag då det är tävling riskerar vi regn igen. 

Idag rullade vi alla i familjen, SM-banan. Den är 16 km och har en hel del höjdmeter och andra klurigheter att behärska. Utifrån Coronatider och att inte för många får vara på tävlingen samtidigt är tävlingen i år kortad till ett varv (i fjol två). Banan i sig är inte den bästa för mig (vilket visade sig i fjol på SM), och kortare tävlingstid är inte idealiskt. Jag har inte så hög effekt, men jag kan hålla på länge och därför är längre tävlingstid bättre.. Så med andra ord är det inte toppenförutsättningar inför söndag, då jag dessutom blir försiktig i dåligt väder. Men jag hoppas komma till start med pigga ben, och då ska jag göra vad jag kan. Mer går inte. Mitt mål är alltså att utifrån min kapacitet prestera bra, så får vi se hur långt det räcker.

Idag provade vi alltså banan. Första varvet på racern tillsammans med Melvin och Katten. Melvin drog i väg bra i den rejäla backen som inleder tempobanan.

Slutet av första klättringen

Det var kallt, men till en början slapp vi regnet. Men efter ungefär halva sträckan var det dags. Inte någon propagandacykling precis.

Tillbaka till husbilen för byte till tempohojen och hjälp med att pumpa däcken (går inget vidare att göra detta själv sedan rygg och axel havererade). Medan jag gjorde mig klar rullade Melvin och Katten ett varv till.

Sedan var det min tur. Jag försökte bitvis trycka på, och banan var lika tuff som jag minns den. Ingen toppenkänsla, men inte heller något bottennapp. 

När jag rullat varvet klart, cyklade jag förbi några cykelvänner som också ska tävla på söndag. Jag stannade och snackade lite och sedan tog vi ett gemensamt varv runt banan.

Tillbaka till husbilen och sedan åkte vi till "vår" ställplats där vi sov även förra natten. Sedan grillade jag och Melvin lite kyckling som blev kvällens middag. Nu spelar Melvin och Katten kort och snart ska nog jag vara med.

I morgon bitti kommer jag att köra tempobanan igen. Då med Ebba Grankvist från Piteå som ska tävla i damer elit på lördag. Hon är riktigt stark och duktig som cyklist, men har inte så mycket erfarenhet i tempo. Jag ska försöka ge henne lite tips och idéer som förhoppningsvis bidrar till att hon kör ännu lite snabbare. Ska hur som helst bli spännande att se hur långt hon räcker.

I går stannade vi i Vadstena på vår väg söderut. Det blev en trevlig eftermiddag.

Ruiner från klostrot

Slottet, Melvin och Katten

Genrep inför SM - Skelleftetempot gav inte riktigt alla besked jag ville ha

Idag var det genrep inför SM, men också årets första tävling i tempo.

Fjolårets Skelleftetempo bjöd på en pannkaksplatt vändbana. I år var det en total motsats. Rejält med höjdmeter och rundbana.

Två varv a 13 km och egentligen inte platt någonstans. Två rejäla utförslöpor, slakmota och dessutom två tuffa klättringar där det krävdes stående cykling. Ja, sedan en hel del hål i vägbanan där mina skador i axel och rygg inte mådde helt perfekt.

Roligt med hejarop från Mats, Lotta och Christofer Svanefjord  utefter banan, och vi tackar även för bilder och video. Några bilder har Gunder Boström tagit och skickat till mig. Tack även för dessa.

Jag hade satt upp några egna mål för dagen vad gällde känsla, effekt, hastighet mm.

Sedan var det också Kattens första tempolopp, ever. Hon var väldigt nervös innan, men det gick väldigt bra och hon var nöjd efter loppet.

För egen del var det inte något toppbesked inför nästa veckas SM. Känslan var hyfsad, men det saknades 15 watt och killerinstinkten fanns inte heller där. Det krävs en klar förbättring nästa söndag, annars kommer det bli så att jag för första gången på fem år åker hem utan någon medalj.

Ja, vi får hoppas att morgondagens linjelopp och nästa veckas preparering gör underverk.

På dagens ca 300 hm på 26 km och utförslöpor med hål där jag höll igen en del landade på en snitthastighet på endast ca 42,5 km/h. Nog hade jag trott på lite mer, även om banan var svår och kanske inte riktigt gynnar min cykling. Men det gör ju inte heller SM-banan, där jag i fjol gjorde årets sämsta lopp. Men det är som det är, så det är bara att förhålla sig och tänka positivt.

Att jag blev tvåa idag efter Victor Andersson från Team Elgiganten säger jag inget om. Han har fin form och är klart starkare än ifjol då jag brukade vara snabbare. Nu hade jag ju hoppats på att vara starkare i år än i fjol, så ca 20 sekunder efter Victor var lite för mycket.

Både Victor och Jonas Örjestad som var tre ska liksom jag på SM, så genrep för alla tre. De andra två körde dock tävling även i torsdags (Mockträsktempot).

Efter cyklingen i dag har vi haft en mysig eftermiddag i vår husbil uppställd på en ställplats alldeles bredvid havet. Övernattning här och sedan alltså linjelopp imorgon. Jag kör långa sträckan på 100 km på en för året ny bansträckning. Katten kör den kortare sträckan på 50 km med sonen.

Efter morgondagens lopp åker vi hem och packar om inför resan till Jönköping (Lekeryd) där SM äger rum.

TT - Ett positivt test med PB efter nya inställningar

När det inte varit några tävlingar gäller det att sysselsätta sig med annat. För egen del har jag testat olika delar när jag kör tempo.

Det har handlat om att jämföra däck, slangar, tempodressar, sadelposition, sadelhöjd, sadellutning, höjden i barsen mm.

Efter många tester har jag blivit nöjd med alla delar förutom hur högt jag ska mina pads/bars (min front).

Jag har haft svårigheter med att höften låst kraften i benen, samtidigt som jag kunnat ligga väldigt aero, så det har gått ganska fort ändå. För ca en månad sedan höjde jag fronten med 2 cm och låsningen minskade och aerodynamiken var ungefär lika bra. Jag kom upp med överkroppen men lyckades få ned huvudet bättre.

Jag hade fortfarande inte det tryck jag tyckte jag borde kunna ha, så jag har funderat på att höja fronten ännu mer. Jag hade dock inga tillräckligt långa skruvar. I förgår var vi så på K-rauta och kollade på duschkabiner, och helt plötsligt såg jag skruvar som kanske skulle passa. När jag kom hem såg jag att ögonmåttet stämde.

Sagt och gjort höjde jag fronten med ytterligare 1,5 cm. Så nu är den 3,5 cm högre än alla mina tidigare säsonger. Samtidigt har min kropp blivit 3 cm kortare efter min skada och dessutom är kotor och axel ur fas. Så det går egentligen inte att jämföra.

Men nu var jag i alla fall 3,5 cm högre i fronten och på mina tre 12 km test igår gick det fortare än någonsin tidigare. Ett bra tecken, även om vindar och annat kan påverka.

Idag åkte jag till en annan av mina tre teststräckor. 16 km där det börjar med 4 km platt, 8 km kuperat och sedan 4 km platt igen. Vänd efter halva vägen.

Precis som igår kunde jag trycka på bättre än tidigare utan att få lika mycket mjölksyra och på utvägen kändes det stabilt trots bra fart i medvinden. På tillbakavägen var det först sista 4 km jag tryckte på nästan max. Övriga delen av sträckan fanns det ca 5% kvar.

I mål blev det nytt pers med 26 sekunder och en snitthastighet på 46,2 km/h och en snittpuls på 90% av max. På de platta 8 km blev det 47,7 km/h i snitt så aerodynamiken är i alla fall inte sämre än tidigare.

Bra besked, så nu tror jag att jag för tillfället nöjer mig med positionen på cykeln. På lördag ett första test på Skellefteåtempot och sedan SM helgen efter.

Tempo - Vad kan du göra för att det ska gå snabbare?

Det går upp och ned med både cykelformen, känslan och humöret.

Förra veckan var kroppen inte alls i fas, så det blev 3 vilodagar. Jag var mycket osäker inför Vännästrampet, men då svarade kroppen som den skulle.

Jag vilade sedan i måndags och trodde kroppen skulle vara med på tisdag. Det var den inte. Inte heller på onsdagen ville kroppen vara med. På torsdag var det maxmilen som gällde efter en dag i Umeå. En av få gånger jag inte blev missnöjd med att det åter var regn. Maxmilen blev inställd och det behövde nog kroppen.

Så idag hade jag vilat fem av de sista nio dagarna. Så mycket träningsvila har jag inte haft sedan september.

Jag har haft svårigheter att få tryck i pedalerna när jag kör tempo (inte bara nu när kroppen varit ur fas). I går köpte jag långa skruvar på K-rauta som skulle möjliggöra att jag kunde höja barsen med 3,5 cm i jämförelse med fjolåret. Känslan blev bättre när jag provade på trainern, men hur mycket mer luftmotstånd skulle det bli?

Jag har för övrigt optimerat TT-hojen allt vad jag kan utan att köpa in dyra grejer. Så fortfarande endast ultegra och inga ceramicgrejer som sägs vara snabbare.

Jag har bytt sadel (hade den liggandes hemma), flyttat fram och upp sadeln, bytt däck, gått över till latexslang, flyttat ihop pinnarna, och skaffat ny tempodräkt. Allt med förhoppningen att det ska gå snabbare.

Nu har jag alltså även flyttat upp fronten, för att i teorin inte låsa höften lika mycket och få ut mer effekt. Sedan hoppas jag att lite högre position tas ut av att jag kan hålla huvudet lägre och att lyften ska "flyta" bättre från huvudet via övriga kroppen.

Idag var första testet med alla dessa justeringar. Jag körde tre gånger 11,5 km tillsammans med Katten.

Det första två varven rullade jag kontrollerat på ca 330 watt och sista varvet tryckte jag på hårdare och då landade det på 350 watt.

Jag har hela tiden sedan min skada haft minst 40 watt lägre effekt på TT i jämförelse med racern. Idag kändes det som att skillnaden relaterat till insats och puls nu minskat till ca 20 watt. Känslan var alltså mycket bättre än tidigare.

Om det samtidigt gick fortare än med lägre effekt och lägre position? Jag är inte säker. För att kunna vara säker behöver jag rulla fler gånger. Men känslan och hastigheten var i alla fall tillräckligt bra för att fortsätta testa så här några pass till.

Vid dagens intervaller gick det uppför hela vägen till vändningen och sedan då utför tillbaka. Enligt Strava 60 höjdmeter på de första 5,7 km, men jag tror det är mindre.

Sista varvet då det var riktigt hårt landade det på 43,3 km/h ut och 50,6 km/h hem och i snitt då ca 46,6 km/h.

Katten tog sista varvet på sig sin aerodräkt för första gången och lånade dessutom mina högprofilhjul som jag kör på TT-hojen när jag tränar. Med exakt samma effekt så gick det 40 sekunder snabbare vilket är mycket på så pass kort sträcka. Så även om förutsättningarna inte var exakt likadana var skillnaden så stor att det säkert går att konstatera att bättre kläder, skoskydd och högprofilhjul gör en hel del.

Så sammantaget en riktigt bra dag för både mig och Katten. Nu hoppas jag kroppen vill vara med även de närmsta dagarna och att känslan med ny sittposition både fortsätter att vara god och att det går tillräckligt fort.

Efter att vi tränat klart filmade sonen för att vi skulle ha ett utgångsvärde att analysera och jämföra med om vi gör fler ändringar.

Nedan ser du bilder från dagen för mig och Katten.

Vill du titta på videon och eventuellt dela lite tankar så får du gå in på min instagram: tomast01, eller på min facebooksida:https://www.facebook.com/tomasastrom.cykelochlivet/ då videon är för stor för att jag ska få lägga in den i bloggen.

 Jag tycker att Katten redan nu efter bara några gånger på Tempohojen har en riktigt bra position och det går allt snabbare. Med ett inköp av tempohjälm och ännu mer träning kommer det gå riktigt snabbt.

Surt när kroppen inte vill vara med, och vi saknar dig Tova

Idag var planen att få till riktigt bra tempocykling. För att öka chansen till bra kvalité förberedde jag mig lite extra.

Jag värmde upp ca 20 km och sedan var det så dags för en av tre intervaller.

22 km med vändning var det första som stod på programmet. Tanken var att jag skulle trycka bra, men ha lite sparat. Så då borde minst 340 watt fungera hela vägen.

Så gav jag mig iväg och jag inledde på ca 350 watt, men redan efter två minuter gav jag upp av irritation. Jag kände att benen inte alls var där de skulle. Jag hade hoppats på 22 km som var hårda, men att det ändå skulle det alltså kännas bra och att det skulle finnas lite kvar. Så kändes det inte alls. En fortsättning skulle innebära en absolut maxning.

Tillbaka till start. Vad göra? Jag bestämde mig för att starta om, men sänka ambitionen. Mitt nya mål fick bli 330 watt. Det rullade iväg och det fungerade att ligga ungefär på tänkt effekt, även om benen kändes sämre än de borde.

Min ryggskada har varit sämre på senare tid, men då jag cyklar känns den av som minst. Att cykla tempo fungerar också hyfsat bra. Då är det klurigare men min trasiga axel när jag ligger i tempoställning. Jag hade fram till idag aldrig (i år) varit i tempoposition längre än 11 km, så idag skulle jag dubbla det. Efter 16 km började det smärta i axeln, inte bra.

Men jag rullade ändå hela sträckan. Ingen bra känsla i benen, ont i axeln och lägre snittfart än vad jag hoppats på. Även om det inte var max, hade jag tänkt landa på över 45 km/h. Men jag fick nöja mig med 44,8 km/h. Alla dagar blir inte som man vill, helt enkelt.

Jag rullade lugnt i fem km och nu var tanken att intervall 2 skulle genomföras.

Maxmilen på samma effekt som förra intervallen var tanken. Iväg, men efter 1 km avbröt jag igen. Känslan i benen var verkligen inte bra. Pulsen inte så hög, men benen strejkade. Tillbaka till start och jag bestämde mig för att sänka effekten med 10 watt.

Ja, jag hanterade denna intervall, och pulsen låg inte så högt. Men benen var alltså inte med mig. Ja, sedan blev axeln ännu sämre.

Surt när det saknas ca 10% av den kapacitet jag hade trott att jag hade i dag. Att det dessutom blir problem med mina skador är ju inte något plus heller.

Den tredje intervallen som skulle vara på 5 km bestämde jag mig för att stryka. Känns det inte bättre får jag till slut acceptera att det blir till att ta nya tag en annan dag. Kanske kände kroppen att just den 2 juli inte är en bra dag!?

Totalt 68 km cykling (en timme och 45 minuter) på tempohojen varav ca 34 km i tempoställning.

I sammanhanget är förstås cykling världsliga ting.

Idag är dagen då Tova inte orkade längre efter att ha kämpat länge. Så länge sedan, men ändå så nyss. Idag har vi saknat Tova i 6 år.

På bilden ska Tova och Melvin till skolavslutningen 2014. Det blev den sista fina dagen som Tova hade. På natten åkte vi till sjukhuset och sedan kom inte Tova hem igen.

Melvin, Katten och jag besökte Tova ikväll.

TT-test inte som tänkt och en krasch med skador

Igår var tanken att jag skulle köra ett lite längre (inte långt, men längre än vad jag brukar) test på tempohojen. Kroppen kändes inte toppen och det humöret sådär när jag åkte i väg för att trycka i stort sett max.

Sträckan inleds med 7,5 km med svagt motlut innan jag kommer in på maxmilen där det är mer kuperat. Vändning efter totalt 12,5 km och tillbaka till start.

Det blev dock inget av dessa 25 km. Jag gav W.O redan vid uppvärmningen.

Det har varit varmt väldigt länge och den relativt nylagda asfalten på de första 7 km är inte lyckad. Igår var den smält och man sjönk ned och fastnade i oljan/asfalten. Inte läge för ett test. Inte för att cykla där alls faktiskt.

Bara att vända om och åka till min andra teststräcka 15 km bort i Strand/Brån. Där finns 16 fina kilometer (vändning efter 8 km) cykling. Problemet är dock att det är många hus där med bilar som kör ut och in från avtagsvägar. Dessutom är vägen ganska smal och det är inte så att alla bilister tar det lugnt.

För att det ska vara så säkert som möjligt behöver du hålla extra koll, och då är det svårt att köra riktigt hårt.

Hur som helst rullade jag iväg mot start. Motgångarna fortsatte med att det nu blåste upp rejält. Det visade sig att det skulle bli kraftig kantvind från båda håll på testbanan.

Hur sträckan ser ut. En klättring på ca 1,3 km ut och och 2 km hem. Mer av åkbackar med totalt 65 hm. I övrigt flackt, men igår rejäl kantvind alltså.

Det var inte absolut max, men hårt. Jag önskade att det skulle kännas bättre, men du får inte allt.

Så helt plötsligt fick jag släppa av i en av utförslöporna då en bil körde om och 50 meter längre fram bromsar in för att svänga av vägen! Tur jag var uppmärksam, annars kunde jag kört in i den. Nu blev det bara ett farttapp. Därefter svänger en bil ut från en gård bara en bit framför mig. Jag blir lite orolig och släpper av en del, men kan snart trycka på då bilen får upp farten snabbt.

Rent allmänt hade jag hoppats på att benen skulle kännas lite bättre och att snitthastigheten skulle bli högre. Men för dagen får det vara okej med 45,3 km/h på de 16 km som avverkades.

Idag var det så dags för ett distanspass med Vännäs CK. Vi har haft mycket hög träningsnärvaro denna säsong, men i torsdags var vi bara 4 stycken och idag endast 3 (som också var med i torsdags). Det blev jag, Tjäder och Katten som gav oss i väg via Umeå till Hörnefors.

I Hörnefors blev det fika innan vi rullade hem. Rejält blåsigt i dag också, men det blev ändå en fin tur på ca 3 timmar och 20 minuter på de 110 km som vi cyklade.

Efter att vi varit hemma ett tag blev det lite tråkigare. Då kom sonen hem och han hade kraschat på sin cykel. Då var det alltså inte racern utan vardagscykeln. Han och en kompis hade varit i ett hopp och något hade gått fel. Stora sår på axeln armen och magen. Men som tur var verkar senor, muskler och skelett klarat sig. Ja, det blev några timmar med rengöring och fixande, men sonen är vid gott mod. Föräldrarna lite mer påverkade. Men det verkar ha varit tur i oturen, även om det kommer att svida ett bra tag framöver.

Så här kan en intervallkväll vara, och dessutom nya test med tempohojen

Många av er såg min tempoposition i mitt senaste inlägg. Många bra tips från er och en trasig axel och rygg senare har jag redan gjort större justeringar och har också hunnit prova på känslan. Återkommer kring förändringarna .

Idag var det som vanligt gemensam träning som det alltid är på tisdagar. Efter ett antal dagar med sämre väder var det åter varmt och soligt. Många ville möta en fin kväll med intervaller som brukar fylla tisdagarna.

Lugnt och fint i ca 9 km, och sedan var det dags. Min plan för dagen var att vi började med 95% av max i fyra lyktstolpar och lugnare i två stolpar. För min del landade det på ca 20 sekunders hårdkörning och lugnare i ca 10 sekunder. Totalt ca 7 minuter. Bra start på dagen.

Nästa intervall tog jag spets och ökade intensiteten allt eftersom under några kilometer för att till slut landa på ca 500 watt. Tanken var att alla skulle försöka hålla rygg och de som hade kraft kvar skulle spurta på slutet.

På det igen med 20-10 intervaller och sedan rullade vi lugnt vidare till Överbodabacken. 3 km uppför i fri fart. Det startade relativt lugnt och sedan stötte vi på varandra för en spurt på slutet. Brann i benen mot slutet.

Utför igen och nu en kortare men brantare klättring (Rödtjärn). Det gick hyfsat lugnt i början, men så fick Erik fart och nästan 400 watt i 3 minuter trots att jag var på rulle. För att bli riktigt trött avslutade jag med en spurt vilket ledde till en rejält hög puls.

Nedför på andra sidan klättringen och sedan upp igen. Hårt, men lugnare denna klättring.

Så rullade vi hemåt igen och vi avslutade med ytterligare en intervall med spurt på slutet.

Ja, så kan det se ut en tisdagskväll med många intervaller och ett upplägg som passar många cyklister, även med skiftande kapacitet. Alla kan köra sig trötta i den omfattning man önskar.

Bra cyklat av alla, trevligt och för egen del blev det två bra och givande timmar.

Ja, innan detta pass var jag också ut med tempohojen. Testade 14 km där det går svagt uppför i 7 km till vändning och sedan svagt utför tillbaka. Totalt bara drygt 40 hm för hela sträckan. Blev bara 3 km uppvärmning, innan det bar av och på slutet och sedan 3 lugna km på slutet. Så totalt ett snabbt pass på 20 km och 30 minuter.

Min tanke var att bedöma aerodynamiken i min för "100:e gången justerade tempoposition" och se om jag samtidigt fick tryck i pedalerna. Hårt, men ingen maxning. Jag tittade inte på effektmätaren under cyklingen utan såg till att intensiteten låg just under där du får hantera ansamling av mjölksyra.

I mål såg jag att det blev 321 watt både ut och hem. Förhoppningsvis hade jag klarat 360 watt om jag maxat, och det är då fortfarande ca 40 watt lägre än på racern. Vi får se om jag genom att nöta tempohoj kan närma mig effekten på racern. Första 7 km just under 42 km/h och hem 49,5 km/h. Snitthastigheten 45,3 km/h.

Även om det var lättcyklat så tyder detta på att aerodynamiken i min nya position är hyfsad. Jag har trots allt haft denna utprovningssträcka i flera år och vet ungefär hur fort det "ska gå". Framför allt kunde jag nu för första gången i år hålla positionen ett längre tag utan att få stor smärta i axel och rygg. Jag får nog acceptera att min sedan kraschen förstörda kropp behöver en lite "snällare" position än vad jag hade innan skadan.

Det kändes som att denna position möjligen försämrade aerodynamiken lite, men samtidigt öppnade  den höften mer och känslan var att benen blev fräschare. Kan dock vara placebo. Fortsätter testa.

Att hitta den snabbaste tempopositionen

Fortfarande osäkert om det blir några tävlingar i år. Men oavsett det är det alltid roligt att tävla mot sig själv. Förutom trycket i benen har vikten betydelse. Jag jobbar just nu på båda dessa.

Hur stark och lätt du än blir räcker dock inte det när vi pratar om att vara snabb på tempo. Det handlar om att övervinna luftmotståndet som är ca 90% av det som motverkar fart. 30-40% beror på cykeln medan kroppen påverkar 60-70%. Så cykeln och specen på det är viktigt, men aerodynamiken för cyklisten är viktigast. Vad gäller cykeln har jag gjort vad jag kan inom en rimlig prisbild. Ja, egentligen är det bara hjulen som jag uppdaterat (bakhulet 2016 och framhjulet 2018) i relation när den var ny 2015. Min cykel är snabb, men helt klart finns det många på start som har snabbare cyklar.

Ny tempoposition från dag, och ny tempodräkt med förändrad design

När det gäller positionen på cykeln är målet är att landa i så lite motstånd som möjligt samtidigt som du klarar sitta positionen tillräckligt länge, samtidigt som effekten inte går ned allt för mycket. Ja, generellt går effekten ned ju aggressivare du sitter, så det gäller att hitta det optimala. Själv får jag aldrig ut samma effekt på tempohojen (skiljer ca 10%), men det går ca 5 km/h fortare trots den lägre effekten.

Jag har till i år bytt sadel, flyttat fram sadeln så långt man får, minskat lutningen på sadeln, justerat sadelhöjden och korrigerat pinnarna en del. Allt för att försöka få till det hela utifrån att jag har en överkropp som är 3,5 cm kortare än innan olyckan.

I fjol lyckades jag aldrig få till en riktigt bra position, så i år har jag jobbat rejält för att få till det bättre. Än är jag inte framme, utan jag genomför justeringar vid varje träningspass. Nu känns det dock som det är nära, så i dag fick Katten filma för att jag ska kunna bedöma nuläget inför fortsättningen.

Värnamotempot i Swecup - RR

Sista turen söderut för denna säsong. Cupavslutning nere i Värnamo lördag och söndag.

Idag var det dags för det sista tempoloppet för säsongen. En nästan platt bana där du håller dig på samma väg och inga tekniska avsnitt. Efter drygt 15 km vändning och samma väg tillbaka.

Det kan låta lätt och bra. Men det är en mycket mentalt krävande bansträckning. Du startar, går ned i fartställning. Sedan är det bara du mot klockan i 15 km innan du kort reser dig upp för att vända runt en kona mitt i vägen. Ned i fartställning igen och lite drygt 15 km tillbaka.

Det händer alltså i stort sett ingenting. Du är själv med dina tankar och där gäller det verkligen att övertala sig själv att fortsätta mata på även när det brinner i benen och andningen är tung.

Hällregn en stund innan start, men som tur var slutade det att regna. Dock var det blött på vägen, så det var kanske inte optimalt varken för kroppen eller för farten då det ökar rullmotståndet. Men väldigt skönt att slippa regn.

Ett mycket starkt startfält för dagen och jag förstod att det skulle krävas en hel del för att få gå upp på pallen. Samtidigt ville jag inte spränga mig som jag gjort i stort sett varje lopp i år, då jag öppnat som i fjol, men inte har samma uthållighet efter min skada.

Samtidigt är det kört om du öppnar för lugnt också. Medvind ut och motvind hem.

Jag fick till en ganska så bra känsla i kroppen och pulsen höll sig bättre än tidigare lopp. Samtidigt så var jag osäker på om det då gick för långsamt. Samtidigt låg hastigheten kring 50 km/h så det borde i alla fall vara hyfsat.

Ganska snart cyklade jag förbi cyklisten som startat en minut före. Två minuter före startade Patrik Boström från CK Fix som förra veckan blev 4:a på VM,sekunder från pallen, och dessutom har denna bansträckning som sin favoritbana. Frågan är hur långt efter honom jag skulle ligga vid vändningen?

Efter 14,3 km möter jag Patrik och inser då att jag är ca 25 sekunder. Hyfsat bra, helt klart.

Vändning där jag tar det ganska så lugnt och sedan full fart igen.

Det dröjer en bra stund innan Mats Snygg från CK Bure som startade minuten efter mig möter mig. Lovande hinner jag tänka, då han är en av de starkare motståndarna.

Då jag sparat en del på utvägen har jag krafter kvar att öka efter vändningen. Det går nu riktigt bra i 5 km och i efterhand ser jag att jag plockat ungefär 10 sekunder på Patrik Boström under dessa fem km. Klart mer på de andra.

Men som i tidigare lopp i år har jag inte uthålligheten och med 10 km kvar blir det rejält mycket tyngre. Snabbt rinner tiden iväg och det känns bitvis lite hopplöst faktiskt. Hög puls och för lite tryck i påkarna.

Jag får verkligen övertyga mig själv för att fortsätta jobba på. Ändå blir det bitvis inget vidare. Men det mentala att kämpa vinner.

Bara 6 km kvar. Nog borde jag klara att kämpa i 8 minuter till!?

Biter ihop och helt plötsligt är jag på väg ned i diket? What! Det höll på att gå illa på en helt platt bana utan svängar. Lite absurt.

Lätt hänt när koncentrationen försvinner för en kort stund och du är rejält trött. Men ändå slarvigt.

På det igen.

Jag kämpar på, men kroppen är trött. På något sätt orkar jag ändå hålla hyfsat tryck även om jag tappar ca 10 watt sista 10 km i jämförelse med de första 20 km.

Det blir ingen vidare fartökning de sista 2 km, utan det handlar bara om att hålla i.

500 meter kvar. Skarp höger och sedan skarp vänster. Här tar jag det rejält lugnt och förlorar några extra sekunder.

Spurtar in över mållinjen och trycker av klockan. En snittfart på 46.4 km/h i drygt 30 km där det var rejält klurig motvind hem. Ja, det är jag helt klart nöjd med utifrån mina förutsättningar denna säsong och ett av mina bättre lopp denna sommar.

Hur långt det ska räcka? Ja, det är oklart. Men efter ett tag får jag höra från speakern att jag är ca 40 sekunder efter Patrik Boström och på en andra plats. Nu är det bara att vänta på de starka cyklister som är kvar ute på banan.

Klockan rullar på och jag inser att såväl Mats Snygg från CK Bure, Fredrik Wikström från Celexir och Fredrik Nylén från Skoghall alla är för sent ute.

Det blir därmed ett silver denna dag. Mycket bra! Trea blir Peter Stened från CK Bure.

I kväll är det gemensam avslutningsmiddag och då är det även prisutdelning i totalcupen i tempo. Blir ett till besök på pallen idag alltså. Skoj!

I morgon är det sista loppet i linjecupen, vilket innebär ett GP-lopp inne i Värnamo. GP är det jag är minst bra på av de olika cykelkategorierna, så några stora förhoppningar har jag inte.

Efter loppet är det förutom prisutdelning i GP-loppet också prisutdelning i cupen för linjeloppscupen och totalcupen (tempo + linje). Ja, sedan är denna Swecup-säsong över. Då återstår bara Vännästrampet nästa helg innan säsongen är helt över.

Svanesund tempot i Swecup - RR

Efter förra söndagens skräckupplevelse har jag hunnit med en hel del cykelpropaganda också. I måndags var jag exempelvis kvar i Roslagen och cyklade då alldeles själv på fantastiska vägar i toppenväder. Jag kollade inte på någon karta utan varje gång jag kom till en avtagsväg bestämde jag mig på känsla om jag skulle ta vänster eller höger. Det blev en längre runda på fina böljande vägar och en riktigt fin miljö att titta på.

Ja, sedan har jag haft en vecka med en hel del arbete med konferens i Stockholm, men också i husbilen då mycket av mitt arbete går att sköta via mail och telefon.

Nu är jag nere i Svanesund (norr om Göteborg) för Swecup lördag och söndag. Idag var det tempo på en rejält teknisk bana med en hel del höjdmeter. Helt klart rolig cykling, men prestationsmässigt är det lite klurigt för mig med många svängar där du inte ser utgången från densamma och du ska ta den i mycket hög fart. Helst i tempoställning. Banan är bara 20 km, men jag lovar att det blir jobbigt ändå. Du behöver ju då köra ännu hårdare.

Jag ställde in mig på att det skulle bli jobbigt och det blev det. Väldigt mycket medvind ut till vändningen gjorde att första halvan gick fort, men det innebar också att jag lurades att gå väl hårt. Trots att de mest tekniska svängarna var på utvägen och där jag bromsade bort en hel del tid och det var också en del höjdmeter att ta hade jag en snittfart på över 46 km/h efter halva sträckan.

Jag kunde konstatera att jag tagit markant på cyklisterna framför och kört ifrån Fredrik Wikström från Celexir som startade sist (jag startade näst sist). Jag kunde insåg att det var Fredrik Nylén från Skoghalls CK som var största hotet. Han startade 30 sekunder före mig och jag hade plockat mer än hälften vid vändningen.

Nu var jag dock ganska sliten och då benen var trötta, det var motvind och jag hade hyfsad kontroll i och med att jag såg Fredrik framför mig blev jag bitvis bekväm. Men det innebar förstås inte att jag kunde släppa av, utan det blev några korta avsnitt när jag "vilade".

Jag rullade förbi 3 cyklister som startat före mig, men Nylén höll bra och jag tog inte mycket.

Pulsen var hög och benen var sega, så jag fuskade med att rulla flera gånger. Men med ca 4 km kvar var det inte många sekunder fram. In på ny väg och bara någon kilometer kvar. Går i mål några sekunder efter Fredrik Nylén och förstår att det ska räcka till seger.

Ser sedan att jag snittat ca 44 km/h på denna svåra bana. Förvånansvärt bra faktiskt. Då hade jag dessutom kanske 15 sekunder till i kroppen om det krävts, men inte mer. Även effekten var bättre än vad jag förväntat.

Helt klart nöjd med detta. Har nu tre segrar i rad i tempocupen i Swecup. Bra det!

Fredrik Nylén från Skoghall blir tvåa och Fredrik Wikström från Celexir CK blir trea.

Glad för att vara här, men ännu hellre hade jag varit på VM i Polen. Men jag fick ge upp den tanken efter min svåra skada i början av året och ställa om. Känns som jag varit bra på det och jag har hållit uppe humöret, men skoj hade det varit om jag varit mitt livs form.

Patrik Boström som jag brukar tampas med blev 4:a på VM. Väldigt imponerande, även om jag vet att han ville åt en medalj, och det var bara 8 sekunder ifrån.

På morgondagens linjelopp i VM hejar vi på alla svenskar nere i Polen.

Samma dag är det då då linjelopp här i Svanesund och vi får se hur det kommer att kännas efter förra veckans dåliga känsla. Det var också här det blev en jättekrasch förra året där Patrik råkade mest i illa ut, nästan lika illa som min krasch i januari.

Start vid 09.30 och förhoppningsvis blir det en bra tävling utan incidenter.

SheRides-tempot: RR - Kroppen bättre, utrustningen fungerade och jag fick min revansch

Efter SM-tempot där jag fick hjärtrusning har veckan varit speciell. Jag vilade i söndags och sedan körde jag ett test på måndagen, men det fanns ingen kraft. På tisdagen körde vi intervaller med Vännäs CK och jag körde hårt men inte max. Känslan var inget vidare, och pulsen var för hög. Oron att pulsen skulle dra iväg fanns också där.

I onsdags tog jag så ut tempohojen och körde en tjuga på ca 44 km/h i snitt och det utan att maxa. Kroppen kändes klart bättre och pulsen var mer stabil. Helt klart hoppfullt.

I torsdags var det inplanerat vila och sedan avfärd på fredag morgon till Wira Bruk, söder om Norrtälje. I och med att jag åkte först på fredagen så innebar ett regn precis när jag kom fram på kvällen, att jag fick skippa genomåkning av banan vilket jag alltid annars genomför.

Istället blev det en riktigt tidig kväll då jag somnade redan vid 21. Det var helt klart behövligt då kroppen inte mått toppen av långa och tuffa arbetsdagar och sedan väldigt mycket att göra hemma. Egentligen har det bara varit under tiden jag cyklat som jag inte haft ont i rygg och axelparti.

Ja, sedan skulle jag upp tidigt också. Klockan stod på väckning, 06.00 och redan 07.00 rullade jag banan. Jag insåg att den skulle bli tuff men passade mig bra. Mycket upp och ned, men mest åkbackar och sedan en klättring på utvägen efter ca 7 km. I övrigt inget tekniskt och inga vägbyten.

Trots att Patrik Boström från CK Fix inte var med idag fanns många starka cyklister på start. Bland annat Mats Snygg från CK Bure som slog mig på SM med ca 10 sekunder och norpade silvret. Sedan var också Stefan Ljungberg från Celexir med som vann tempot på SM i H40.

10.08 rullade jag iväg. En minut före mig startade Fredrik Wikström från Celexir vilket var ett bra riktmärke. Skulle jag klara att gå ikapp honom visste jag att det var ett bra lopp då han är en stark tempocyklist.

Starten blev mycket bra och jag kände mig också stark. Jag såg hur jag närmade mig Wikström och när vi gick in i klättringen efter ca 7 km var det tydligt att jag plockat in rejält.

Kroppen fortsatte att kännas bra i ca 2 km till, men sedan fick jag inse att jag åter gått lite för hårt. Endast 7 slag från maxpuls och långt kvar. Bara att släppa av lite.

Resten av loppet var rejält tufft och jag fick släppa av väl mycket i ett antal utförslöpor för att mäkta med att hålla trycket uppför och över krönen.

Wikström höll i bra och jag hade mattats så nu tog jag inte mycket. Jag nötte mig dock allt närmare och till slut var jag riktigt nära. Jag blev då bekväm med Wikström ca 50 meter framför mig. Skulle jag gå om nu skulle det bli svårt att orka hem, resonerade jag. Men så ökade jag tempot och gick om i en lite längre stigning.

Helt plötsligt visar det sig att det bara är 1 km kvar till mål. Då hade jag varit lite väl bekväm just innan. Men nu matade jag på vad som gick och effektsiffrorna var fina mot slutet.

Jag skär mållinjen och jag är relativt nöjd, även om jag vet att det nog cyklat ännu snabbare om jag inte gått så hårt från början.

I en analys efter loppet ser jag att mina 34 minuter på de dryga 25 km och ca 200 hm, innebar en snittfart på ca 44,5 km/h. Jag kan också konstatera att snittpulsen landar på 94,5% av maxpuls, vilket är rejält högt. Maxpuls över mållinjen.

En normaliserad effekt på 368 watt (faktisk watt på 363) är jag nöjd med, och bättre än på länge. Jag konstaterar också att första 14 minuterna landar på ca 380 watt, vilket alltså var väl högt. Precis som flera tidigare lopp är mina sämsta kilometer de mellan 3-6 km från mål. Jag tappar alltså allt eftersom loppet går, men lyckas ändå hitta lite extra kraft på slutet. Trots allt tappade jag inte lika mycket på hemvägen som jag trodde när jag cyklade.

Extra positivt var att jag inte fick någon pulsrusning i dag, kroppen kändes bättre, sadeln satt fast och den effektmätare jag fått låna av Katten fungerade (till skillnad mot vad min gjort på slutet)

När jag är i mål gissar jag på pallplats, men att det nog inte räckte till seger. Det går dock väldigt fort så är det prisutdelning och jag får besked om att det blir seger i Sherides-tempo, som är en deltävling inom Swecup. Riktigt skoj!

Tvåa blir Mats Snygg från CK Bure. Jag får alltså revansch på honom från förra veckans SM. Trea blir Fredrik Wikström från Celexir.

Alltid roligt att vinna och särskilt när prestationen är bättre än tidigare. Sedan orkar jag inte riktigt hela vägen, men jag får acceptera att min bristande grundträning ligger bakom. Till nästa säsong så! Ja, bara jag får vara frisk och skadefri förstås. Då hoppas jag också att jag kan få till en mer aerodynamisk position om axeln, axeln och armen börjar fungera bättre.

Efter avslutat lopp och prisutdelning blev det fler trevliga snack med olika cyklister innan jag tog husbilen till starten för morgondagens linjelopp i närheten av Norrtälje.

Här har jag rullat morgondagens bana. Överlag en fin bana som förhoppningsvis är så säker som det går. Sedan är min gissning att rundbanan på 23 km som ska köras fyra varv inte är tillräckligt utslagsgivande för att jag ska ha något att hämta.

Det troliga är att det blir spurt och då finns jag inte med där framme. Ja, viktigast är att jag inte kraschar och i andra hand att det blir ett roligt lopp där jag får köra mig trött. Sedan får vi se vad det innebär för resultat.