Gran Canaria, dag 9 - Bättre än väntat och hårt utför

Igår kväll var jag ytterst osäker på hur det skulle se ut idag. Väldigt mycket träning under tiden här på Gran Canaria och de senaste två dagarna dessutom mycket hårt, respektive hårt.

I morse  när jag vaknade var dessutom första gången som min klocka berättade för mig att min "Nightly Recharge" bara varit sådär. Den går från mycket dålig till mycket bra. Så detta var i nedre delen, men det kan bli sämre....

Precis som igår var det samling 09.30 för gemensam cykling. Jag bestämde mig för att åka dit och höra hur alla tänkte cykla och beroende på det och kroppen bestämma mig för hur dagen skulle se ut.

Väl på plats var det i stort sett samma cyklister som igår, förutom att vi nu hade lite Umeåbor på plats. Martin Gunhaga, Erik From och Tom Pietilä hade anlänt till ön. Trevligt.

Ja, planen blev att cykla efter kusten, och uppför Soria. Därefter skulle några köra Valley of tears och andra upp till Ayacata. För egen del behöver min kropp läka ett år till innan jag kan köra Valley of tears då axeln ännu inte klarar att jag står upp och bänder när det är riktigt brant, vilket Valley of tears verkligen är. Men alternativet att köra lite mindre höjdmeter lät bra.

Vi rullade iväg i bra fart och det bara svischade så var vi inne i klättringen upp till Soria. Gruppen höll ihop, förutom att några släppte. Det kändes förvånansvärt bra i kroppen och trots 332 watt i snitt var jag aldrig i pulszon fem.

Vi väntade in resten och fortsatte klättringen in till Mogánbacken, och åkte därefter åt olika håll. Jag tog sällskap med Calle Friberg, Eva Lindskog, Lisa Nordén, Rickard (kan inte efternamnet) och Kjell Friberg. Vi höll ihop resten av rundan inklusive ett trevligt fika i Santa Lucia.

Kroppen kändes bra hela dagen när vi klättrade. Utför är det som vanligt så att jag får bita i då de andra är skickligare tekniskt och är även mer offensiva. Själv är jag lite försiktig. Ännu mer efter olyckan. Trots ett snitt på ca 46 km/h utför inklusive svängar och serpentiner fick jag verkligen mata på där det var mer lättåkt för att gå med. De övriga upplevde säkert att det gick ganska lugnt.

Tillbaka efter rundan hade vi bara kört 4 timmar och min plan var fem timmar. Jag åkte därför själv efter kusten. Fantastiskt fin medvind. Passade perfekt för lite intervaller. Bra tryck uppför i varje klättring och så här fort har jag aldrig åkt denna sträcka. Det visade sig att det har nästan ingen gjort om man tittar på Strava. Tänk vad mycket medvind och hårt tryck i pedalerna kan göra. Vände efter ca 25 minuter och cyklade lugnare hemåt. Dessutom i stark motvind.

Det kanske var dumt att avsluta med intervaller idag, men jag kunde inte låta bli på den trevliga vägen och med vinden i ryggen.

Så bilderna från idag i random ordning.

Jag, Calle Friberg, Lisa Nordén, Eva Lindskog och Rickard.

Samling innan uppdelning

Richard

Erik From uppför Soria

Eva Lindskog och Martin Gunhaga

Erik From och Martin Gunhaga

   

Tom Pietilä uppför Soria

Gran Canaria- En tur som hade allt!

På programmet stod det 5 timmar cykling i bergen. Tur då att jag inte fått tillbaka någon smärta i höfter mm. Jag gissar att det beror på träningen i sanden, massage, stretching, liniment och kompressionsbyxor på natten.

Ja, det spelar ingen större roll vad det beror på, men kroppen hade inte ont när jag gav mig iväg. Dock lite träningsvärk i småmusklerna i underbenen efter vandrandet i sanden och låren var inte helt pigga.

Idag var planen att cykla från Maspalomas till Playa del Ingles och sedan rakt upp i bergen, med sikte mot Fataga.

Ni som provat den vägen vet att det inte blir mycket uppvärmning, utan direkt på det. Direkt in i klättring.

Den första klättringen är 6,3 km och du tar dig på slingrande vägar upp till utsiktsplatsen "Mirador de Fataga". I snitt lutar det 6%, men då det är ganska platt en bit på mitten är det flesta delarna brantare. 

Nedan ser du sista delen i klättringen som ser ganska platt ut, men så är det inte.

Uppe vid utsiktsplatsen har du klättrat nästan 500 höjdmeter. Dagens första klättring var okej i sig. Kontrollerat på ca 300 watt vilket jag sedan försökte hålla i all klättring idag.

Återigen får jag inse att de extra kilon jag kör med på denna resa i jämförelse med i fjol vid samma tid gör en hel del tid. Samma effekt som i fjol, men drygt en minut långsammare upp i den första klättringen. Ja, nu är det ju ingen tävling och jag maxade inte nu och inte i fjol, men det är lite surt att känna sig tung i varje klättring. Men det är som det är. Får bli lite åtgärder när jag kommer hem.

Det blev ett kortare fotostopp på utsiktsplatsen. Idag stannade jag faktiskt tre gånger. I vanliga fall startar jag och stannar inte förrän jag är klar med cyklingen. Möjligen brukar det bli ett stopp för att fylla på vatten.

Från utsiktsplatsen bär det utför en stund efter klippväggen. Det kan skönjas på bilden nedan. Det var här jag tryckte på uppför i går. Utför gick det idag väldigt beskedligt.

Efter 5 km där det mest går utför var det dags för en ny klättring för att nå Fataga. Närmare 5 km med ca 5% lutning senare når du så Fataga. Jag stannade dock inte här utan rullade vidare. En bit ovanför byn tog jag bilden nedan som visar Fataga i bakgrunden.

Ja, det är ju inte så att klättringen slutar i Fataga, utan det fortsätter att i fina serpentiner stiga uppför. Närmare bestämt ytterligare 5 km med i snitt 7% lutning. Totalt alltså ca 10 km i sträck där det mest går uppför.

Har du trötta ben är denna väg upp i bergen en utmaning då det i stort sett går uppför hela tiden. Visst några korta plana avsnitt, men mest uppför. När du då cyklat dessa 5 km har du efter Playa del Ingles totalt klättrat i ca 16 km och haft ca 5 km utför efter första klättringen.

Du är nu framme vid utsiktsplatsen just innan du rullar utför till San Bartolome. Här tog jag mitt andra stopp för dagen och en första bar intogs. Ja, sedan några foton. Vill du fika, finns ett fik här. Men jag hoppade den delen.

Efter att ha fotat av min "utlandscykel" så rullade jag vidare. Nu är det lite utför till San Bartolome, och innan byn kan du svänga höger mot Santa Lucia. 

Jag hade dock tänkt få till lite mer klättring så jag fortsatte genom byn med sikte mot Ayacata. Det innebär lite mer av samma. Dvs klättring.

Det här är en väg full av klättringar som är 5 km. Inget undantag här heller. 7% snittlutning och fem km senare planar det ut och sedan är det 5 km som är böljande. Mest utför första delen och mest uppför i slutet. 

Framme i Ayacata tog jag mitt tredje och sista stopp på caféet där "alla" stannar.

Det hade blivit allt kallare under klättringen så jag drog nu på armvärmare och väst. När jag startade var det kanonväder och 29 grader varmt vid kusten. Nu hade temperaturen sjunkit till 15 grader.

Jag åt min andra och sista bar för rundan och drack upp vattnet som var kvar. Köpte nytt vatten, så jag startade åter med fulla flaskor.

När jag startade i dag fanns tre alternativ från denna punkt. A) Rulla utför samma väg jag kommit och sedan via Santa Lucia cykla tillbaka. B) Ta sikte uppför mot Pico de las Nieves (toppen), men några hundra meter från toppen fortsätta utför mot Ingenio. C) Ta mig upp till toppen. och sedan åka utför via Ingenio.

Allt skulle avgöras av vädret. Då det började bli kallt, men inte jättekallt och dessutom sol, blev det mitt huvudalternativ som vann. Nämligen alternativ B. Det innebar att jag skulle fortsätta uppför men svänga av ca hundra höjdmeter innan toppen. Jag skulle ändå upp på över 1800 höjdmeter, så jag fick förbereda mig på att frysa.

Ni som inte provat att cykla ändå upp till toppen kan jag tipsa att ni behöver ha en hel del kraft kvar när ni lämnar Ayacata. Det är nämligen ca 11 km kvar till toppen, och det går mest uppför. Du bör också ha kollat väderleksrapporterna innan du ger dig i väg från kusten. I veckan har det varit kring plus 3 på toppen. Inte roligt att ta sig upp. Ännu värre utför när det är väldigt kallt och du mest rullar och har svårare att hålla värmen.

Lämnade så caféet. Innan dess lämnade denna tjej stället. Världsmästarkläder (syns inte nu med överdrag uppe). Hon och kompisarna såg snabba ut, men jag vet inte vem det var.

Edit: Jag fick en kommentar av Mikael Kippilä, så nu vet jag att världsmästaren är danskan Annika Langvad som vunnit XCO VM. Jag tittade in på hennes Strava och hon var verkligen på rekordjakt i dag. Hon cyklade via Mogan och ned via Santa Lucia. En hel del rekord och andra segment som var nära. Hennes cykelkompisar, visade sig också vara andra vassa danska cyklister.

Ja, åter till inlägget.

Klättringen efter Ayacata börjar med en riktig väckning. 2,5 km med i snitt 11% är ju ingen lek. Nu har du ju dessutom klättrat väldigt länge. Den andra delen av klättringen är lättare då det blir flera avbrott med nästan platta partier. Det är ändå totalt ca 9 km med i snitt 5% lutning från Ayacata fram till sista avtagsvägen upp till toppen eller ned mot Ingenio. Sedan är det ca 1,5 km kvar med klättring om du ska upp på toppen. Lutningen är i snitt ca 6%.

Totalt är det ca 45-50 km från hotellet (beroende på vart du bor) där det mesta är klättring innan du då når toppen. De allra snabbaste kanske tar sig upp på två timmar från där klättringen börjar om de maxar. Det är troligt att du också kan se dessa på tv.

Så ser det ju inte ut för de flesta. I år har de som registrerat sina tider på Strava i snitt hållit på ca 3,5 timmar till till toppen. Hälften är snabbare där de flesta håller på lite under tre timmer till 3,5 timmar. Sedan finns det många som håller på väldigt mycket längre. Vissa upp till 6 timmar.

Men jag klättrade alltså inte sista biten utan vände nedåt. Det här blir därmed första resan hit som jag inte cyklar upp på toppen.

Tur var det. Det hade blivit allt kallare och nu även dimma med regnstänk. 

Till slut såg jag inte mycket. Storm, dimma, lite regn och 7 grader. Inte helt gemytligt skulle jag säga.

Nu började dock den stora utmaningen då jag via väg 130 och sedan 120 skulle ta mig ned till kusten. Ca 25 km utför. I början är det väldigt brant och med dålig asfalt. Konstant tryck på bromsarna och efter ett tag var händerna stelfrusna.

Lite längre ned kom vindarna. De var inte nådiga. Jag höll på blåsa omkull två gånger. En lättare mindre cyklist hade inte haft det lätt. Det blåste så mycket att jag vid ett parti där det var nästan helt platt kom upp i 70 km i timmen utan att trampa, och det hade kunnat gå fortare om jag inte var tvungen att bromsa då en sväng närmade sig. Kastvindar och kyla. Inte helt gemytligt. Nu gick det inte totalt sett så fort utför då det är väldigt många väldigt skarpa svängar.

Mot slutet av utförslöpan höll det på att gå illa då jag efter en 180 graders sväng stod mitt emot en giganthund. Ungefär som en schäfer, men större. Den valde dessutom att följa efter en bit. Lite olustigt.

Väl nere vid kusten var det åter lika varmt som när jag började dagen. Rejält med medvind. Inga problem att på platten ligga över 50 km/h med låga watt och låg puls. Nu har jag dålig utväxling, som gör det svårt att komma upp i riktigt höga farter. Men på 300 watt gick det ca 65 km/h.

Medvind i mer än 30 km och sedan lite böljande innan jag var tillbaka i Maspalomas. Nu hade rundan gått lite fortare än planerat, så jag tog en extra tur på 35 minuter innan jag rullade tillbaka.

Det blev verkligen en runda med variation. Först ca 2,5 timmar med i snitt 281 watt och 141 i puls, där sista delen uppför gick hårdare. Fina vägar, perfekt väder mm. Ja, förutom på slutet av klättringen då.

Sedan 40 minuter utför då jag höll på att blåsa bort och frysa ihjäl. Snitteffekten på 37, visar att benen fick vila rejält. sedan just under två timmar där det gick ganska så gemytligt, på distanseffekt.

Några tusen höjdmeter klättrades i första halvan av cyklingen och sedan inte mycket mer.

Totalt blev det 5 timmar och 120 km. Den normaliserade effekten som ungefär på alla övriga rundor (254 watt eller ca 3 w/kg). Rundan kändes bra, även om låren började bli lite trötta mot slutet. Har ju blivit en del cyklande i veckan.

Väl tillbaka blev det lite kaffe och en macka. När jag duschat var det så dags för en tidig middag.

Gran Canaria - Klättring i bergen och full fart utför

Idag var det dags för den tredje heldagen här på ön. Även i dag fick jag trevligt sällskap av Johan Nordlund. I morgon åker han hem, så då får jag nöta vägarna själv.

Idag var också första dagen med bättre väder och lite sol till och med. Därför blev det därmed lite bergscykling.

Precis som igår sammanstrålade vi vid rondellen på väg mot Soria. Vi tog sikte mot klättringen upp till Soria. Först handlade då om 14 km med slakmota. Vi började rulla bredvid varandra och två cyklister tog rygg på oss. Vi var alltså lite av hjälpryttare fram till klättringen. Inte fel att få en gratisresa fram till det jobbiga.

Nu visade det sig dock att den ena släppte ganska fort och den andre lät mer och mer ansträngd innan även han släppte. Vi rullade på och snackade om det ena och det andra och intensiteten låg kring 250 watt. Det kändes bekvämt.

Så var vi framme vid klättringen och vi tog ett kort stopp för att ta av armvärmare och väst. Nu väntade 5,5 km med i snitt 7,7 procents lutning. Denna väg är riktigt trevlig med många serpentiner och riktigt fin asfalt.

Benen kändes förvånansvärt pigga efter gårdagens mastodontrunda på lite drygt 7 timmar, men jag bestämde mig ändå för att köra kontrollerat upp. För en maxinsats krävs ännu mer sting i benen. Jag bestämde mig för att köra MAF-intensitet upp och se vad det blev för snittwatt. Det innebar alltså att jag försökte hålla 140 i puls hela vägen upp.

Det blev en trevlig och bra klättring med mersmak. Snittpuls på 140 och snittwatt på 291. Bra helt klart.

Kort paus och sedan fortsatte vi mot Tauropass. Det innebar ca 3 km cykling, delvis väldigt brant och extremt dålig asfalt. Av den anledningen har jag bestämt mig för att aldrig cykla denna väg utför. Känns för riskabelt.

Vi fortsatte rulla mycket kontrollerat och där vi fixat dessa tre kilometer nådde vi åter fin asfalt i Tauropass. Höger och fortsatt uppför. Klättringen fortsatte, men vi tog det fortsatt ganska så lugnt.

Efter ca 2 timmars klättring från rondellen i Soria såg vi så Ayacata. Där på ca 1400 meters höjd tog vi en kaffe. Sedan utför på relativt dålig väg tills vi nådde San Bartolome. Där valde vi att svänga vänster ned mot Santa Lucia och vidare ned mot El Doctoral. Denna väg är riktigt fin. Perfekt asfalt, vindlande vägar och öppna kurvor där det går att stå på. Detta är helt klart den bästa längre utförslöpan från bergen. I alla fall enligt mig.

Jag matade på bra och försökte trycka i de korta stigningarna. Känslan var fortsatt bra.

Så var vi nere vid kusten och tänkte oss ett partempo efter kusten. Här brukar det gå att köra extremt fort då det går lätt utför och alltid är medvind. Planerna fick dock skrinläggas då det för en gångs skulle visade sig vara motvind.

Vi rullade efter kusten och nådde ganska snart Playa del Ingles. Vi svängde in till mitt hotell och snackade en stund och tackade därefter varandra för mycket och trevlig cykling. Nästa gång vi ses lär nog vara på Sverigecupen 2017.

Dagens runda blev 105 km och ca 4 timmar och 20 minuter. Inte så hårt idag, men det är klart att tiden de senaste dagarna tar på.

Jag gick upp på rummet och fixade lite och sedan gick jag ned för lunch. Det blev totalt en timmes vila.

Sedan kände jag mig laddad för lite mer cykling. Det skulle kanske kunna vara lämpligt att cykla efter västkusten, svänga i rondellen mot Soria och sedan cykla uppför slakmotan och vända när det brantar på. Det skulle innebära ca 57 km till. Räknar jag bort tiden in och ut från Playa del Ingles var tanken att rulla på hyfsat bra, utan att det skulle gå hårt. Så blev det också.

Efter kusten gick det lugnt utför och bra tryck uppför. Från rondellen i Soria ca 250 watt i slakmotan och sedan började det roliga när jag vände. Här är nämligen den andra riktigt roliga utförslöpan. Den har en helt annan karraktär än utför via Santa Lucia. Här är det inte så brant och du måste hjälpa till lite mer. Men är det bra vindar går det att köra på riktigt fint. Många svängar också, men ingenstans behöver du släppa av. Jag bestämde mig dock för att inte maxa utan köra kontrollerat. Ett snitt på 240 watt gav en snittfart på 43 km/h. Trevligt.

Tillbaka efter kusten och jag fortsatte med ungefär samma intensitet tills jag nådde Maspalomas. Sedan lugnt till hotellet. Idag kändes det bra hela vägen och jag var inte slut när jag nådde hotellet.

Jag kunde nu summera ytterligare 57 km bra cykling. Totalt i dag 162 km och 6 timmar och 11 minuter. Även i dag många höjdmetrar och en normaliserad watt precis som i går på 250 watt.

Nu har jag varit här i tre heldagar och har totalt cyklat 20 timmar, 530 km och många höjdmetrar. Känslan har varit extremt god. Nästan så jag blir orolig att toppformen 2017 kom i januari. Nu gäller det att våga vila lite. Även om känslan är på topp är det nog inte läge att köra på lika mycket resten av dagarna. Risken är då att det blir en lång paus när jag kommer hem .Så nu blir det nog lite mindre cykling framöver. Återkommer med en plan.

Efter cyklingen snackade jag med sonen och sedan middag. I morgon blir det cykling, men vad vet inte ens jag just nu.

Återigen tack Johan för trevligt sällskap.

Gran Canaria - Maxinsats på sista dagen!

På min sista dag på Gran Canaria var det mycket att göra efter avslutad cykelrunda. Därför blev det inget inlägg den dagen. I går reste jag hela dagen och passade då på att försöka arbeta ikapp en del så jag inte skulle ligga hopplöst offside när jag i dag gick in på mitt kontor här på Barn- och utbildningsförvaltningen. Det innebar att inlägget fick vänta ytterligare en dag.

Därför kommer först nu mitt inlägg om cykeldag 14 av 14, och inte i tisdags då det skedde.

Precis som under måndagen blev det under tisdagen cykling med Tom Pietilä och Erik From från Gimonäs CK. Vi skulle träffas vid deras hotell 09.00 och jag som varit många gånger på ön hade fått bestämma dagens runda. Kravet var att det skulle ta minst sex timmar effektiv tid.

Vädret var återigen på topp, liksom humöret. Självklart fanns det en oro för hur kropp och knopp skulle klara av denna sista dag, då träningsbelastningen varit så hög - men känslan av att vilja och glädjen av cykling övervägde.

Dessutom vet du aldrig hur hårt 6 timmar cykling är innan de är gjorda. Det beror förstås på väder, vindar, sträckningen, avverkade höjdmeter mm. Alla de aspekterna hade jag koll på innan vi cyklade iväg. Men en avgörande faktor visste jag inte, dvs med vilken intensitet skulle vi cykla. Det är en herrans skillnad beroende på hur hårt det går. Både Tom och Erik är ju väldigt starka cyklister, så om någon av dem skulle få för sig att vi skulle få jobba - så skulle det bli så. Själv hade jag ingen plan på att sista dagen sätta upp något tempo, förutom möjligen i något motlut - bara för skoj.

Det började i alla fall lugnt när vi trampade västerut efter kustvägen. Det var fortfarande lite molnigt, och solen var på väg upp. Riktigt fint.

Efter ca 10 km kom vi fram till rondellen där du når Soria om du cyklar in mot bergen, och så gjorde vi. Det innebär till att börja med 14-15 km slakmota och när det brantar på har du redan klättrat 200 höjdmeter.

Så dyker då skylten upp som visar att det nu väntar 5,5 km med i snitt 7,7% lutning innan det planar ut en stund. Häromdagen var Northug här och tränade och i övrigt är detta en stigning som många proffs kör på tid. Den passar bra för det då det är en ganska jämn stigning och det planar inte ut någonstans.

Denna dag gick det dock lugnt och kontrollerat på ca 250 watt. Istället för drygt 21 minuter när jag går på tog det en bit över 26 minuter. Ganska skönt att få ta det lite lugnare och luras att benen fortfarande är riktigt starka efter ett så långt träningsläger.

Väl uppe vid "målskylten" på 680 meters höjd fortsatte vi rakt fram in till Soria och även någon kilometer till bortanför kraftverksdammen där vägen tar slut. Där vände vi och tog åter sikte mot Soria och Martas Supermarket.

Självklart skulle även gimonäsgrabbarna få träffa Marta, och självklart var hon som vanligt på plats.

Efter lite vatteninköp trampade vi tillbaka någon kilometer och tog sedan höger för en fortsatt klättring för att komma in på vägen mot Tauropass. Denna väg är mycket dålig, men fungerar bra uppför. Den innebär ca 3 km klättring med 250 höjdmeter. De flesta höjdmetrarna kommer de första två kilometrarna där det lutar i snitt 9%. Vi tog det fortsatt lugnt, men då det var så brant klev wattsiffrorna upp en bit, för att vi inte skulle stanna och falla av cyklarna. Det gjorde att vi landade på ca 285 watt på stigningen som tog oss upp på drygt 900 höjdmeter.

Vi tog höger vid avtagsvägen med riktning Ayacata. Dags för lite mer klättring till en höjd på drygt 1250 möh. Vi fortsatte att ta det lugnt och kontrollerat och jag hade redan tänkt ut att detta inlägg skulle ha ingången att det gick lugnt och jag var stark. Allt kändes bra och detta var ett bra avstamp för fortsatt träning i kylan i Sverige.

I Ayacata blev det ett kortare kaffestopp. Sedan bar det utför mot Fataga. Vi svängde sedan vänster med riktning Santa Lucia.

Sedan bar det av ned mot kusten och det hade faktiskt gått relativt beskedligt hela dagen. Efter kusten mot Playa del Ingles gick det på en del och sedan lugnt genom staden. Vi fyllde på vattenflaskorna i Sonnenland och sedan var det dags för den sista delen av dagens runda och den sista för denna resa.

Vi skulle klättra upp för GC-503 som utgår från Sonnenland/El Tablero och rakt upp i bergen. Därefter väntar 15 tuffa kilometrar innan du kommer fram till en grusväg och du får ta samma väg tillbaka.

Vad är det då som är jobbigt. För det första är det många höjdmeter att klättra. Närmare bestämt ca 900 höjdmeter på 18 km, om jag räknar in sträckan innan den egentliga backen. Bara det i sig är ju ganska rejält.

Sedan är det så att de sista 11 km är det väldigt mycket upp och en del ned. När det går upp är det mestadels väldigt brant. Mellan 15-23 procent på de flesta ställen.

Fram till drygt 11 km kvar till toppen gick det hanterbart, men lagom till de branta stigarna bestämde sig Erik för att nu skulle det bli åka av - i alla fall för mig. Så tryckte han upp wattsiffrorna till över 400 watt och höll sig där en bra stund. När det var som brantast var det inte lätt för den gamle och tunge gubben. Jag höll dock ryggen på Erik, medan Tom ganska direkt valde att ta sitt tempo.

När Erik såg att jag låg kvar i rygg ökade han ännu mer, och jag han inte återhämta mig på de korta avsnitten när det flackade av. När han så åter tryckte på först i 450 watt för att därefter höja till 600 watt insåg jag att tar jag inte mitt tempo nu så måste jag ringa efter taxi för att sedan ta mig upp. Jag släppte av och lade mig på ca 350 watt och låg där.

När Erik såg att han fick lucka släppte han av lite och efter en stund var jag åter ikapp - dock inte återhämtad. Vi pratade några sekunder och han höjde åter intensiteten en del. Sedan dröjde det inte länge tills vi nådde en klättring på ca 20% där jag var tvungen att ligga i 600 watt för att hänga med. Återigen insåg jag att detta var en dålig idé och gick ned på mina +300 watt.

Jag började nu inse att det skulle bli jobbigt den sista biten innan jag fick vända utför. Det hade gått riktigt hårt och dessutom hade jag en sliten kropp. Ett exempel på det var att benen var väldigt trötta, men jag hade inte någon tid alls i högsta pulszonen på hela klättringen.

Hur som helst kämpade jag på en stund till innan jag efter ca 35 minuters hårdkörning tog det lugnt sista 5 minuterna till toppen. Eller lugnt och lugnt. Det var ca 10% lutning på slutet så det krävdes 280 watt för att överhuvudtaget ta sig upp.

Vad gav då detta för besked. Jo, för det första att jag kan bli väldigt trött. Att jag ändå hade ganska mycket kraft kvar trots att det var sista timmen på ett väldigt gediget träningsläger, att kroppen är lite sliten när inte pulsen går upp och att Erik är väldigt stark. Men sedan gör han ju en satsning i elitklassen och är 14 år yngre. Han vann också Sverigecupen i H30 år 2015 i överlägsen stil och är starkare i år, så det är nog inget att skämmas för att inte riktigt hålla hela vägen!?

Tittar jag på mina wattsiffror visar de att jag nog kan få en bra sommar, om jag kan hålla i träningen och få till det vid tävling. Snittet för mina 35 minuter låg i paritet med det bästa jag presterade förra sommaren på tempo, och då är ju inte intervallkörning det bästa för att få upp wattsiffror. Hur som helst blev det enda gången på resan jag verkligen försökte gå max, och det i den för mig sämsta terrängen. Men förhoppningsvis är det bra inför den fortsatta träningen.

Jag brukar aldrig maxa i backarna på Gran Canaria, men självklart skulle det vara roligt att ta Soriabacken som passar mig bättre, med maxinsats och se hur snabbt jag kan cykla uppför. Det kanske blir någon resa framöver?! Sedan vet vi ju aldrig vilken form jag har då.

Väl på toppen rullade vi alla tre ned och jag var helt klart väldigt mör i benen. Vi tog sikte mot Toms och Eriks hotell där tackade jag för två mycket trevliga dagar och rullade sedan till mitt hotell för lite mat och packande.

Det var verkligen roligt och givande att cykla med Tom och Erik. Hoppas det sker fler gånger.

Sista cykeldagen innebar ca 6,5 timmars cykling, 160 km och 3005 höjdmeter.

Igår var det så hemresa och jag landade igår kväll i Vännäs och kylan. Istället för cykling i +26 grader är det idag arbete som gäller. Dock inomhus. Annars hade jag fått sitta i -26 grader!

En sammanfattning av min träning på Gran Canaria lär dyka upp på en blogg inte allt för långt ifrån dig.

Gran Canaria - Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Dag 13 av 14 cykeldagar här på Gran Canaria är över.

Min näst sista dag här på ön fick jag spendera tillsammans med två riktigt starka cyklister. Det var Erik From och Tom Pietilä från Gimonäs CK.

Ovan molnen är himlen alltid blå

Förutom att de är mycket kompetenta cyklister, så var detta deras första riktiga cykeldag på ön, medan jag trampat väldigt många timmar de senaste två veckorna. Det var inte utan liten oro jag funderade kring hur detta skulle gå.

Trots att de cyklat mycket och är väldigt duktiga har de inte tidigare varit på Gran Canaria för cykling. De har istället hållit sig till andra orter och länder. Därför fick jag i dag designa rundan. Beställningen var att den skulle ta minst sex timmar. I övrigt hade jag fria händer.

Efter frukost cyklade jag ned till deras hotell i Maspalomas och därifrån gav vi oss av vid ca 09.00.
Vi tog vägen efter kusten mot Playa de Mogan. Tempot var inte särskilt uppskruvat, utan vi rullade på kontrollerat. Det är ett böljande landskap vilket innebär en hel del höjdmeter, trots att det är en kustväg. Framme i Playa de Mogan tog vi höger mot Mogan, och ca 15 km senare och totalt 600 höjdmeter avklarade svängde vi höger in i mot Tauropasset. Nu började den riktiga klättringen.

Nu väntade flera timmar lång klättring, med en paus efter drygt halva vägen. Vi trampade alltså på uppåt i väldigt fin miljö och med ett bra, men kontrollerat tempo. Då och då höjdes tempot och effekten gick upp. Jag hade varit orolig för mina ben, men de svarade bra och de var piggare än vad jag befarat med de wattal vi trampade i.

Vi nötte på från ca 200 möh när vi lämnade Mogan ända upp till Ayacata på ca 1250 meters höjd innan vi stannade. Vädret var bra, fin och bra cykling och bra snack.

Uppe i Ayacata tog vi en paus med lite bröd och dricka. Dessutom fyllde vi på vattenflaskorna.

Vi svängde vänster och snabbt brantade det till rejält. Så håll det i sig en bra stund och dessutom gick intensiteten upp. Helt klart lite ansträngande. Vi fortsatte klättra och vid kommande avfart blev det höger.

Vi fortsatte i samma tempo tills Erik bestämde sig för att trycka på rejält. Vips blev det rejält mycket tyngre när wattalen gick på +400. Jag låg i rygg och Erik fortsatte med samma intensitet en bra stund, men när Erik hotade med att fortsätta så i 20 minuter sänkte jag lite så han fick några meters lucka. Samtidigt visste jag att det snart var höger och skulle plana ut lite. När Erik når korsningen vet han inte var han ska och vi är ikapp igen.

Nu var det bara några minuter till toppen på 1949 möh. Sista biten togs kontrollerat, och så var vi uppe. Trevligt väder och varmt. Vi tog några foton och sedan var det dags att bege sig nedåt.

Vi tog en annan väg tillbaka och svängde vid andra avfarten in på väg 130, som via väg 120 leder till Ingenio vid kusten. Tur att vi dragit på oss överdragskläderna, för det gick fort utför och dessutom kom vi in bland molnen som inte var särskilt varma. För övrigt alltid roligt att titta ned på moln, vilket vi kunde göra på vår väg upp till toppen.

Att cykla i moln är inte alltid lika roligt. Idag gick det dock bra då luften inte var allt för kall. Vi började alltså på väg 130 som är ganska så hoppig och inte helt inbjudande, vilket alla andra vägar var idag. När vi tog höger in på 120:an var asfalten nylagd och vi svichade fram i höga farter.

Vi nådde Ingenio och rullade genom staden ned mot kusten. Väl nere svängde vi höger och efter ett tag tog vi åter höger. Nu åter upp mot bergen via Agüimes. Via väg GC-551 tog vi oss åter upp på 400 möh, Vägen är  väldigt böljande och vid de korta men hyfsat branta klättringarna turades vi om att köra på. Så nådde vi en ny väg och det bar utför på vägen som också går upp till Santa Lucia.

Ned till El Doctoral och sedan var det dags för lite slätåkning i medvind. Erik tryckte på stenhårt och vi låg kring 65 km/h mest hela vägen. Trevligt.

Väl framme vid Eriks och Toms hotell tog vi en liten fika och slappade ett tag innan jag åter begav mig av till mitt hotell.

Det blev ytterligare en riktigt trevlig runda. Mina ben kändes bättre än förväntat. Jag fick ihop 3100 höjdmeter, 6 timmar och 25 minuters cykling och 165 km avverkades.

Eller tränade jag alls? När jag skulle avsluta min träning tittade jag på cykeldatorn. Det står med stora bokstäver - tryck ok. Cykeldatorn behöver återställas. Jag trycker ok - och vips har jag aldrig tränat!

Ja, jag vet hur länge jag tränat, hur högt jag klättrat osv. Men jag kan inte analysera träningen, lägga in mina effekt- och pulskurvor och jag kan inte se på någon karta var jag varit. Helt klart lite surt, men jag tror att jag ändå tränat. Det känns så i benen.

Väl tillbaka på hotellrummet fixade jag en del och sedan var det dags för middag. En hel del behövde stoppas i munnen, då dagens aktivitet bränt bra många kalorier.

Nu blir det verkligen spännande att känna hur min kropp känns i morgon. Det blir min sista cykeldag för denna gång här på ön. Tanken är som idag att vi ska trampa 6 timmar effektiv tid.

Mitt mål i morgon är att ha roligt och få bra träningseffekt. Sedan hoppas jag verkligen att jag inte får ont någonstans, blir sjuk efter all hård träning eller liknande då jag inte vill få ett långt uppehåll när jag kommer tillbaka till Sverige. I stället hoppas jag på att min vistelse här har gett en bra nedträning, så släpper jag lite på detta och så kommer superkompensationen. Sedan tränar jag på ännu högre nivå. Vi får se hur det går med det. Hur som helst har träningen här på ön gett många positiva besked. Nu ser vi till att det fortsätter så.

Till att börja med ska jag klara 6 timmar med ganska hög intensitet och många höjdmeter även i morgon, och frågar jag mina ben ska oron vara något större än vad den var inför idag.