En vunnen och en förlorad medalj, men mest tänker jag på vår dotter som vi i dag saknat i tre år

Efter gårdagens SM i linje då jag gjorde en taktisk felbedömning redan i början av loppet var jag rejält frustrerad under kvällen. Det var svårt att släppa misstaget och jag funderade mycket på hur jag istället borde agerat mm. Det gjorde att det tog nästan tre timmar innan jag somnade när jag lagt mig för kvällen.

Ja, jag kommer nog vara lite irriterad kring detta till och från ett bra tag till. Jag känner att jag kunde slagits för medalj, men tog inte chansen. Istället blev det en 9:e plats som jag inte alls är nöjd med.

Men får det gå ett tag är det självklart så att en silvermedalj i tempo som jag tog dagen innan kommer att bli det bestående och något som helt klart väger upp. SM-silver både 2016 och 2017 är helt klart ett bra facit. Men det är klart, jag vill ju alltid ha mer.

Idag var vi kvar och såg på partempot och mycket bra och spännande cykling. Självklart hade jag velat vara med, men tyvärr finns det ingen i klubben som rullar tempo, så jag fick vara åskådare för dagen.

Det blev några lugna mil på racern för att rulla ur benen och för att se lite cykling även efter banan.

Därefter packade vi ihop och åkte hemåt.

Allt ska alltid sättas i ett sammanhang, och cyklingen är verkligen viktig för mig på många sätt. Men när det verkligen gäller är det alltid familjen och kärleken som gäller. Det har jag fått känna många gånger genom åren då vår dotter inte mått bra. I dessa stunder har inget annat någon betydelse.

Idag har våra tankar främst varit på Tova som i år skulle .

I år skulle hon fyllt 16 år och nyligen gått ut årskurs 9. I stället hade vi många år av kamp, en kamp som vi till slut förlorade.

För tre år sedan i dag orkade hon inte mer. Jag vet att hon skulle vilja att vi minns de goda stunderna och att vi klarar att se framåt. Vi försöker, men det är inte alltid lätt och tomrummet är fortfarande stort.

När vi kom hem besökte vi Tova på hennes grav och vi satt i gräset hos henne en stund och det var både fint och tungt.

Nu i kväll är det extra jobbigt för oss alla, och de minnen vi har från den dagen för tre år sedan som känns så långt borta, men ändå så nära.

Ja, cykling och annat i livet är viktigt. En medalj är fint att få, en annan är surt att missa, men viktigast av allt är ändå att nära och kära får må bra och får vara friska. Är det inte så har inget annat någon större betydelse.