Tova har året om kramper till och från, men i tisdags kväll
blev det mer. Efter att ha gett akut kramplösande vid tre tillfällen under
onsdag förmiddag fanns ingen återvändo. Det blev ambulans till sjukhuset i
Umeå. Detta för fjärde gången under 2013. Verkligen inget bra år för Tova.
Precis som vid Tovas förra vistelse hamnade hon på
intensivvårdsavdelningen.
Katten var med Tova första natten och jag var hemma med
Melvin.
Innan jag åkte till Tova under torsdagen körde jag ett kort
och extremt tufft tabatapass, då jag vet att det väntade flera dygns
stillasittande i en stol. Jag gick all-in. Efter varje 20 sekundersintervall
var jag helt väck. Det var just precis så att jag orkade köra klart. Därefter
10 sekunders vila, för 20 nya sekunder på max. När detta hade upprepats 8 ggr
var jag alldeles matt och benen skakade. Tänk att 4 minuters arbete kan göra en så
trött! Totalt blev passet bara 22 minuter, och det var vad jag mäktade med
denna dag. Efter detta så åkte jag och bytte av Katten.
Här på intensiven är det riktigt tufft för Tova som mår
riktigt dåligt. Till detta tillkommer sladdar och manicker, alla prov,
mediciner och tjutandet från alla maskiner. Självklart är det jobbigt även för
oss andra att timme efter timme sitta här inne med sina tankar. Ena stunden är
det lite bättre för att i nästa vara sämre igen. Runt omkring Tova ligger andra
patienter som inte heller mår bra, alla endast åtskilda med ett lakan. Där
finns också anhöriga till de andra, också de oroliga och ledsna. Personalen är
dock otroligt kompetenta, trevliga och förstående vilket gör situationen något lättare.
I nuläget fungerar inte Tovas vänstra lunga, den har kollapsat
på något sätt. Tovas högra lunga är inte heller så bra. Dessutom ligger
kramperna och lurar. Pulsen har hela tiden legat på en nivå jag har när jag är
ute och tränar. Tova andas inte själv utan behöver hjälp. Den medicinska
hjälpen går ut på att få ordning på kramperna, men i första hand få lungorna
att fungera igen.
Jag hoppas att varje gång hon slår upp ögonen för en stund
att hon ska vara sig själv, men än har det inte hänt. Tova har nu varit helt
okontaktbar i ca 70 timmar, och det känns tyvärr som det blir många fler.
Idag har både jag och Katten varit här. I kväll har hon åkt hem för att i morgon åka på sin mammas 60-årsfest. Jag hoppas att hon
får en riktigt bra dag. Melvin och Katten kommer alltså att vara på plats, medan jag
och Tova skickar ett grattis från sjukhuset.
Tova blir nog kvar många fler dagar här på sjukhuset, men jag
hoppas att det inte är jättelänge innan Tova är så pass bra att vi åtminstone
kan lämna intensiven för att flytta till en vanlig barnavdelning. Hur det blir
med det känns dock fortfarande mycket osäkert.