Äntligen! och så svag blir du efter skada!

När du har varit med om en olycka och är skadad är det förstås viktigt att sköta din rehab så bra du kan. För egen del handlar det om att få tillbaka rörlighet i kroppen, återställa muskelmassa och få tillbaka kondition.

Jag skulle nog säga att jag hittills gjort vad jag kunnat fysiskt och rörelsemässigt i stort sett varje dag sedan olyckan som skedde för snart två månader sedan.

Samtidigt som du gör maximalt vad du kan i din rehabträning är det viktigt att tänka på vad du gör och när du gör det. Det handlar om att inte gå för snabbt fram eller göra saker som kan bli kontraproduktiva. Men du kan inte heller vara för passiv i träningen för att komma vidare i din rehab. Jag upplever att jag skött detta och hittills fått den progression i min rehabträning som varit möjligt.

Med så allvarlig skada som jag råkat ut för och med närmare 20 frakturer som ännu inte är läkta och dessutom en lunga som inte är helt återställd är det klart att trots fokuserad träning sker alla förbättringar i små steg.

Jag har sedan tidigare beskrivit att 6 kg muskler bara rann iväg från min kropp av all inaktivitet på sjukhuset. Sedan jag kom hem har jag klarat att behålla resten av musklerna och nu arbetar jag på att långsamt återställa det hela. Det lär ta tid, men jag måste tro att det över tid ska vara möjligt.

Rörligheten är också en viktig fråga och i förrgår fick jag nya rehabövningar som är mer avancerade och där jag får göra mer. Det känns faktiskt som de redan lett till en liten förbättring. Bara att jobba vidare.

Främst ryggskadan har hållit mig från trainern som ändå ska vara den mest skonsamma träningen i detta läge. Nu har dock ryggkotorna blivit något bättre. Jag har också en mitella från sjukhustiden i Spanien som kan användas för att hålla axeln stilla.

Vad det innebar? Jo, att jag försiktigt steg på trainern för att prova hur det skulle kännas.

Så fick jag då återse min trainer.

Hur det gick?

Ja, lite både och. Genom att sitta upprätt, inte hålla i styret och använda mitella fungerade första passet acceptabelt. Fantastiskt att åter få upp pulsen och röra på sig. Mindre positivt att inse hur extremt dåligt tränad man blir av inaktivitet. Jo, nog förstod jag att det skulle vara illa, men nu kom det svart på vitt. Jag kan bara tänka mig hur illa det varit om jag inte varit vältränad innan olyckan.

Ja, sedan protesterade ryggen efter ett tag och även övriga frakturer.

Det var lite svårt att veta hur hårt jag skulle trampa så jag började mitt första trainerpass som jag såg det, extremt lugnt. Det innebar lugnare än när jag i vanliga fall kör återhämtningsträning. Min plan blev att hålla 170 watt i 40 minuter. 

Jag rullade igång och snabbt blev jag rejält svettig och pulsen började stiga. Efter 20 minuter var jag så ansträngd att jag började förstå att 30 minuter skulle få räcka för dagen. Jag fick också kontinuerligt under hela passet sänka effekten. Men trots detta nådde jag pulszon 5 efter ca 25 minuter och fick då sänka till ca 140 watt sista fem minuterna. Snittet för de 30 minuterna blev 158 watt och en snittpuls på 81% av maxpuls. Dessutom rejält slut efter bara 30 minuter.

Från min första träning på 30 minuter som visar att pulsen skjuter i höjden trots att jag kontinuerligt sänker intensiteten..

Helt otroligt vad svag jag var. Med den effekten hade jag i vanliga fall legat i pulszon 1 och knappt varit uppvärmd. Nu var jag slut och låg mestadels pulszon 4. Jo, jag förstår att det är rimligt att det blir så, men ändå. Ja, jag var samtidigt riktigt nöjd att jag ändå hade cyklat.

Dagen efter var jag återhämtad och jag hade inte mer ont än tidigare dagar. Mycket positivt!! Det tolkade jag som att det går att träna på det kroppen orkar. Positivt med varje minut och jag får acceptera att jag är svagare än vad jag någonsin varit.

Nytt pass dag 2 med målet att inte landa på högre snittpuls än 141 (MAF). Ville inte bli lika trött då mitt mål är att cykla i stort sett varje dag, då det borde vara positivt i min återgång till mig själv.

Det andra passet blev helt klart inte lika jobbigt, men jag vågade ändå inte köra mer än 35 minuter. Jag landade på 141 i puls och en snitteffekt på 134 watt. Extremt lågt, men otroligt skönt att nu kanske få rulla igång så smått. Du som undrar så testade jag kring nyår och då landade jag på drygt 300 watt med samma puls. Nu ligger ju inte prestation i fokus på länge, men det är ändå intressant att reflektera kring hur snabbt en människokropp havererar. 

Lägre effekt pass två, men ändå stiger pulsen rejält.

Om jag nu rullar på med korta träningspass ska det bli intressant att se hur snabbt kroppen återhämtar sig till åtminstone en medelbra kapacitet och om det går att köra på utan att ryggen och övriga brott sätter stopp. Kanske får jag nu vara med om min bästa procentuella förbättring på kortast möjliga tid? Nej, jag har inga förväntningar på att återfå min ursprungliga kapacitet om jag inte ser väldigt långt fram i tiden. Dit är det ju nu 125%. Men kan jag allt eftersom bli lite starkare, lite uthålligare och må lite bättre i vardagen så är jag på rätt väg.

Helt klart är detta ytterligare ett bra steg i min rehab, även om det verkligen känns utmanande att starta på en så låg nivå.

Då hoppas jag på att slippa bakslag av mina skador och att jag kan rulla på med 2-3 timmar rörelseövningar och kondition varje dag den närmsta tiden. Styrka får jag inte köra ännu på ett tag.

Allt detta visar det som vi vetat att träning är färskvara. Nu blir det spännande att se framöver om det också stämmer att den som var tränad när olyckan skedde kan genom muskelminne, inställning mm återställa sin fysiska kapacitet snabbare än andra.

Detta var ett stort steg tillbaka och nu skyndar jag lagom och hoppas att kroppen fortsätter åt rätt håll.

Sjukhusbesök - Fick besked om mina skador på kort och lång sikt

Idag var det så dags för återbesök på sjukhuset. Jag hämtades av far som skjutsade mig de tre milen till Umeå då jag varken kan köra för armen, eller får köra för medicinerna. Därefter var det dags för en heldag på sjukhuset.

Först var det dags för röntgen av alla de skador jag har.

Ja, så här ser jag alltså ut inuti. Man ser flera av revbensbrotten och de tre plattorna som håller nyckelben och skulderblad

Idag blev det den lite enklare röntgenapparaten som fick kolla skulderblad, nyckelben, revben, ryggkotor och lunga.

Sedan var det så dags för besök hos en ortopedläkare. Efter lunch fortsatte det med en ryggläkare och en fysioterapeut.

Det man vill se när man som i dag kollar läget ca 6 veckor efter operation är att det ser ut som allt läker och inte på fel sätt. Utifrån vad som framkommer bestäms då hur fortsatt rehab och behandling ska se ut.

Därefter blir det ytterligare en uppföljning efter ytterligare ca 6 veckor och sedan ett halvår efter olyckan. Vid varje tillfälle är det röntgen, läkarbesök och fysioterapeut på programmet.

Det är alltså en lång process tills man förhoppningsvis kan konstatera att det hela slutet så lyckligt som möjligt.

Vad fick jag då för besked på denna viktiga dag?

Det var lite blandat, men ändå fler bra besked än dåliga. Sedan är det förstås också en del oklarheter kvar då det inte gått så länge sedan olyckan (även om det för mig börjar kännas väldigt länge).

Jag tittade på röntgenbilderna med ortopedläkaren och han tyckte överlag att det såg bra ut. Vad han bedömde hade spanjorerna också i stora drag genomfört operationen på samma sätt som de skulle gjort i Umeå. Han var alltså nöjd och tänkte att det mest såg bra ut. En skruv som skruvat fast titanen i skulderbladet låg dock lite farligt nära en ledyta. Om det blir problem, vet man först senare. Det är dock inte det bästa att ta bort titan och skruvar i skulderbladet, så vi hoppas att jag inte får ont där. Läkaren berättade också att det är troligt att plattan vid nyckelbenet med tiden opereras bort då den troligen kan komma att störa. Det skulle dock vara en enkel operation enligt honom.

 

Genom att jämföra bilderna från Spanien (höger) och dagens röngen kan man se hur det utvecklat sig sedan den 17 januari.

Vad gäller revbenen har de börjat läka, men de är inte färdigläkta. Här handlar det dock bara om tid och det blir sällan några komplikationer.

Jag fick också göra en del funktionsövningar med läkaren för att se att allt var okej med de olika delarna i axeln. Han konstaterade att allt var som det skulle vilket var positivt. Samtidigt sa han att det var mycket arbete att göra för att få till en vettig rörlighet.

Vad gäller frakturerna i ryggen var det lite mer blandat. En positiv del och en mycket osäker del kan man säga. Det positiva är att röntgen och den undersökning som gjordes visar att ryggen börjat läka ihop. Dessutom har inget sedan förra röntgen förändrats eller försämrats. Det var som jag tidigare nämnt 3 kotor som är skadade. De ska ju då läka ihop, sedan kvarstår vad jag förstår själva kompressionen och om jag har otur också smärta. Jag fick se att kota 9 och 11 endast hade mycket små skador. Däremot är kota 7 rejält skadad. Den ska vara ca 20 mm hög men är nu så skadad att den bara är 7-8 millimeter. Den läker alltså som den ska, men då den är så pass skadad är det osäkert om jag långsiktigt kommer att ha ont även när själva frakturen är läkt. Det vet man säkert ca 4-6 månader efter olyckan. Att det läkt så bra och på rätt sätt innebar dock att det enda som sätter gräns för fysiska aktiviteter är smärtan, vilket i och för sig sätter en hel del gränser i nuläget. Ja, sedan får jag inte lyfta något på ytterligare 5-6 veckor.

Efter träff hos ortopedläkare och ryggläkare var det så dags för att träffa fysioterapeuten. Jag fick då en hel del nya övningar får att få tillbaka min rörlighet i axeln. Det finns nu inte längre några begränsningar i rörelser så länge jag hjälper till med andra delar av kroppen. Dvs jag får inte belasta muskulaturen för hårt.

Sammantaget var det alltså mest positiva besked i dag, även om kota 7 förstås oroar en del. Även en av skruvarna som kan ställa till det bidrar förstås också till en del osäkerhet. Men jag kan ju inte göra något åt dessa två delar, och allt har börjat läka. Jag kan alltså köra på med den träning som fungerar så länge det inte är vikter inblandade. Det är då smärtan som ska sätta gränsen. Så fri rörlighet nu och mer avancerad träning hoppas jag kommer att stå på programmet här framöver.

Jag fortsätter avtrappa medicinen 3 veckor till. Sedan ska jag då klara mig utan morfin. Formellt inga begränsningar vad gäller fysisk träning på cykel. Kotorna bedöms vara läkta 30 mars (betyder inte att det inte ändå kan göra ont), då bör även resten av benen vara läkta. Efter det datumet är i stort sett all aktivitet fri att köra på med. Ungefär då bör man också börja kunna bedöma hur mycket smärta som blir kvar i kroppen. Men även om det är ont då kan det med tiden avklinga. Som det ser ut nu är det alltså störst risk för men i en av kotorna, men det finns ingen garanti för övriga skador, även om det nu ser lovande ut.

Efter en heldag kom Katten och hämtade mig. Jag har varit låst till hemmet och för Katten har det varit jobbigt med allt som varit också orka med allt praktiskt. Så handling stod på programmet för att det inte skulle bli vatten och bröd. Ja där skulle också ett hjälpmedel för min rehab inhandlas. 

Köpte idag ett skaft till en sop. Jag ska dock använda den för min rehab.

Ett avslutande besök på affären innebar att jag i dag hade aktiviteter ca 8 timmar innan jag var hemma igen. Rejält sliten, så det blev till att vila några timmar innan jag var på banan igen.

Nu fokuserar jag på de positiva beskeden, förhåller mig till de mer osäkra/negativa delarna och därmed blir det nya positiva tag i morgon. Vi börjar med mitt nya rörlighetsprogram och ser hur det fungerar.

I media, och i morgon kommer domen på sjukhuset

Jag kan konstatera att dagarna rullar på och jag hela tiden har fokus på att förbättra det fysiska och psykiska.

En hjälp på vägen att orka med att inte kunna aktivera sig utanför hemmet är all sport som är nu på tv. Idag en fantastisk insats av damerna på lagsprinten. Riktigt spännande blev det.

Vissa dagar känns det som det rullar på fint med måendet, med stora förbättringar, medan det andra dagar är mer smärta, stelare axel och sämre andning. Men på det totala tror jag det går åt rätt håll.

Ett kvitto kommer jag att få i morgon då jag för en gångs skull ska lämna huset. Jag får skjuts av far till sjukhuset i Umeå. Där ska jag sedan vara hela dagen. Röntgen av skulderblad, nyckelben, lunga, revben och ryggfrakturerna. När resultaten av röntgen är klara ska jag träffa ortopedläkare respektive ryggläkare. Beroende på deras bedömningar så bestäms fortsatt behandling och hur kommande rehab ska se ut. Jag avslutar därefter dagen med att träffa en fysioterapeut. Ja, sedan är då dagen slut och då borde jag veta mer hur prognosen ser ut för mitt tillfrisknande.

Katten kommer och hämtar mig och då lär jag vara rejält slut. Så det blir nog inte många knop i morgon kväll.

Redan några dagar efter min olycka hörde media av sig till Katten och ville ha en intervju med mig. Jag kände att jag inte orkade eller var upplagd för det. Det blev då bara en kortare notis om att jag kraschat på Gran Canaria i mina förberedelser för cykelsäsongen och tävlingar som väntade.

Media har dock fortsatt att höra av sig och nu när jag mår lite bättre tackade jag till slut ja till en intervju.

Det blev en större intervjua hemma hos mig med två trevliga medarbetare från tidningen. Inriktningen på intervjun var förstås olyckan och mina skador, men också familjen, hur viktigt och bra det är att röra på sig, att se möjligheter och tänka positivt, mål och resultat i cyklingen, cykelvänner och att cykel i sig är fantastiskt.

Inte varje dag man täcker nästan hela framsidan. Jag hade dock förstås hellre undvikit skadan. 

Jag har fått en skärmdump av bror, men har inte läst artikeln i sin helhet. De som hört av sig har dock sagt att den var bra. Jag ska se om jag får tag i en tidningen i morgon och om jag då känner igen mig.

Önska mig nu lycka till inför den viktiga morgondagen på sjukhuset. Jag är helt klart lite spänd på vad som framkommer och vad läkarna kommer att säga.