Sjukhusbesök - Fick besked om mina skador på kort och lång sikt

Idag var det så dags för återbesök på sjukhuset. Jag hämtades av far som skjutsade mig de tre milen till Umeå då jag varken kan köra för armen, eller får köra för medicinerna. Därefter var det dags för en heldag på sjukhuset.

Först var det dags för röntgen av alla de skador jag har.

Ja, så här ser jag alltså ut inuti. Man ser flera av revbensbrotten och de tre plattorna som håller nyckelben och skulderblad

Idag blev det den lite enklare röntgenapparaten som fick kolla skulderblad, nyckelben, revben, ryggkotor och lunga.

Sedan var det så dags för besök hos en ortopedläkare. Efter lunch fortsatte det med en ryggläkare och en fysioterapeut.

Det man vill se när man som i dag kollar läget ca 6 veckor efter operation är att det ser ut som allt läker och inte på fel sätt. Utifrån vad som framkommer bestäms då hur fortsatt rehab och behandling ska se ut.

Därefter blir det ytterligare en uppföljning efter ytterligare ca 6 veckor och sedan ett halvår efter olyckan. Vid varje tillfälle är det röntgen, läkarbesök och fysioterapeut på programmet.

Det är alltså en lång process tills man förhoppningsvis kan konstatera att det hela slutet så lyckligt som möjligt.

Vad fick jag då för besked på denna viktiga dag?

Det var lite blandat, men ändå fler bra besked än dåliga. Sedan är det förstås också en del oklarheter kvar då det inte gått så länge sedan olyckan (även om det för mig börjar kännas väldigt länge).

Jag tittade på röntgenbilderna med ortopedläkaren och han tyckte överlag att det såg bra ut. Vad han bedömde hade spanjorerna också i stora drag genomfört operationen på samma sätt som de skulle gjort i Umeå. Han var alltså nöjd och tänkte att det mest såg bra ut. En skruv som skruvat fast titanen i skulderbladet låg dock lite farligt nära en ledyta. Om det blir problem, vet man först senare. Det är dock inte det bästa att ta bort titan och skruvar i skulderbladet, så vi hoppas att jag inte får ont där. Läkaren berättade också att det är troligt att plattan vid nyckelbenet med tiden opereras bort då den troligen kan komma att störa. Det skulle dock vara en enkel operation enligt honom.

 

Genom att jämföra bilderna från Spanien (höger) och dagens röngen kan man se hur det utvecklat sig sedan den 17 januari.

Vad gäller revbenen har de börjat läka, men de är inte färdigläkta. Här handlar det dock bara om tid och det blir sällan några komplikationer.

Jag fick också göra en del funktionsövningar med läkaren för att se att allt var okej med de olika delarna i axeln. Han konstaterade att allt var som det skulle vilket var positivt. Samtidigt sa han att det var mycket arbete att göra för att få till en vettig rörlighet.

Vad gäller frakturerna i ryggen var det lite mer blandat. En positiv del och en mycket osäker del kan man säga. Det positiva är att röntgen och den undersökning som gjordes visar att ryggen börjat läka ihop. Dessutom har inget sedan förra röntgen förändrats eller försämrats. Det var som jag tidigare nämnt 3 kotor som är skadade. De ska ju då läka ihop, sedan kvarstår vad jag förstår själva kompressionen och om jag har otur också smärta. Jag fick se att kota 9 och 11 endast hade mycket små skador. Däremot är kota 7 rejält skadad. Den ska vara ca 20 mm hög men är nu så skadad att den bara är 7-8 millimeter. Den läker alltså som den ska, men då den är så pass skadad är det osäkert om jag långsiktigt kommer att ha ont även när själva frakturen är läkt. Det vet man säkert ca 4-6 månader efter olyckan. Att det läkt så bra och på rätt sätt innebar dock att det enda som sätter gräns för fysiska aktiviteter är smärtan, vilket i och för sig sätter en hel del gränser i nuläget. Ja, sedan får jag inte lyfta något på ytterligare 5-6 veckor.

Efter träff hos ortopedläkare och ryggläkare var det så dags för att träffa fysioterapeuten. Jag fick då en hel del nya övningar får att få tillbaka min rörlighet i axeln. Det finns nu inte längre några begränsningar i rörelser så länge jag hjälper till med andra delar av kroppen. Dvs jag får inte belasta muskulaturen för hårt.

Sammantaget var det alltså mest positiva besked i dag, även om kota 7 förstås oroar en del. Även en av skruvarna som kan ställa till det bidrar förstås också till en del osäkerhet. Men jag kan ju inte göra något åt dessa två delar, och allt har börjat läka. Jag kan alltså köra på med den träning som fungerar så länge det inte är vikter inblandade. Det är då smärtan som ska sätta gränsen. Så fri rörlighet nu och mer avancerad träning hoppas jag kommer att stå på programmet här framöver.

Jag fortsätter avtrappa medicinen 3 veckor till. Sedan ska jag då klara mig utan morfin. Formellt inga begränsningar vad gäller fysisk träning på cykel. Kotorna bedöms vara läkta 30 mars (betyder inte att det inte ändå kan göra ont), då bör även resten av benen vara läkta. Efter det datumet är i stort sett all aktivitet fri att köra på med. Ungefär då bör man också börja kunna bedöma hur mycket smärta som blir kvar i kroppen. Men även om det är ont då kan det med tiden avklinga. Som det ser ut nu är det alltså störst risk för men i en av kotorna, men det finns ingen garanti för övriga skador, även om det nu ser lovande ut.

Efter en heldag kom Katten och hämtade mig. Jag har varit låst till hemmet och för Katten har det varit jobbigt med allt som varit också orka med allt praktiskt. Så handling stod på programmet för att det inte skulle bli vatten och bröd. Ja där skulle också ett hjälpmedel för min rehab inhandlas. 

Köpte idag ett skaft till en sop. Jag ska dock använda den för min rehab.

Ett avslutande besök på affären innebar att jag i dag hade aktiviteter ca 8 timmar innan jag var hemma igen. Rejält sliten, så det blev till att vila några timmar innan jag var på banan igen.

Nu fokuserar jag på de positiva beskeden, förhåller mig till de mer osäkra/negativa delarna och därmed blir det nya positiva tag i morgon. Vi börjar med mitt nya rörlighetsprogram och ser hur det fungerar.