Gran Canaria - 3500 höjdmeter, Mogan, San Nikolas, Artenara, Tejeda, Ayagaur, Fataga

I går kväll visste jag det skulle bli cykling. Dock inte om jag skulle cykla själv, få sällskap eller vad det skulle bli för runda. Under kvällen bestämde vi att jag skulle cykla med Andreas och Henrik, men vi hittade ingen tur vi kunde spika, utan det beslutat fick vi ta när vi väl träffades i dag vid tio.

Efter lite dividerande bestämde vi oss för att cykla efter kusten mot Puerto de Mogan. Efter lite hoppade kedjor mm nådde Puerto de Mogan. Andreas föreslog då att vi skulle fortsätta mot Mogan och därefter fortsätta västerut och efter någon mil skulle vi svänga ned mot kusten. Där skulle vi kunna ta en fika och cykla hem.

Den kända väderkvarnen i Mogan

Det ska sägas att Andreas redan vid hotellet föreslagit en tur i distansintensitet med lite backar. Dessutom var det väldigt molnigt inåt landet och säkert kallt.

Vi nådde Mogan och svängde sedan vänster istället för höger där vi cyklade häromdagen upp mot Tuaropass. Vi trodde det skulle vara en del höjdmeter, men det var rejält många höjdmeter. Någon avfart till en trevlig semesterby lyckades vi inte heller lokalisera, så vi cyklade på.

Lång backe till San Aldea de Nikolas och grönt berg var det på många ställen.

Vi behövde alla fylla på med vätska och vi bestämde oss för att trampa vidare mot La Aldea de San Nikolas. Det borde inte vara långt borta.

Lägg till bildtext

 Det blev dock flera mil och många höjdmeter. Väl framme bestämde vi  oss för att äta lunch då klockan dragit iväg. Det blev en bra och trevlig lunch och vi tog det lugnt innan vi skulle åka vidare.

Det blev en god lunch med soppa till förrätt, sedan kyckling och avslut med kaffe

 Tanken var att vi skulle vända tillbaka samma väg och då få en tur på ca 2000 höjdmeter och ca 5 timmar. Andreas var dock inte så taggad på att köra bland massa bilar efter kusten och föreslog att vi i stället skulle vända in i bergen och komma tillbaka den vägen. Jag och Andreas var inte svårövertalade. Planen om distansintensitet var därmed helt spolad.

Vi räknade med att det totalt borde bli ca 10 mil och 2500 höjdmeter i dag. Tufft, men det borde gå. När vi cyklade i väg insåg vi snabbt att vi inte skulle få smälta maten många minuter innan backen började. Sedan bar det uppför och därefter ännu mer uppför. Bland annat var det en snittlutning på 8,3% under en passage på ca 9 km och ytterligare två på vardera 2 km och 1,5 km.Totalt klättrade vi på i 45 km med några smärre avbrott.

 Avbrotten bestod av lite utförslöpor, någon kisspaus och lite annat smått och gott. Mindre positivt var att vi fick göra ett väldigt oplanerat stopp då min lins helt plötsligt utan förvarning föll ut och fastnade i cykelglasögonen. Den var skadad och jag fick inte in den igen. Så därefter var det bara att fortsätta med klart försämrad syn. Det gick bra uppför, men det var mer problematiskt utför.

 Detta var dock bara början på utmaningarna. Vi trampade vidare och helt plötsligt kom vi till en by där alla hus var insprängda i berget. Riktigt tufft.

Till slut nådde vi Artenara och jag trodde att klättringen var över, men så var inte fallet. Det fortsatte uppför ända fram till Tejeda. I Tejeda stannade vi för att fylla på vätska och också köpa lite tilltugg.

Nu började vi inse att detta skulle bli en riktig mastodonttur och att vi nog skulle bli sena innan vi var tillbaka vid hotellet. Det verkade inte bli 10 mil utan snarare 15 mil och inte heller bara 2000 höjdmeter utan snarare 3500 höjdmeter. 

Dimman på väg. Snart är vi inne i den.

 Hela turen från Mogan fram till Tejeda hade varit okänd för mig, då jag aldrig cyklat här trots många resor till Gran Canaria. Jag hade heller aldrig cyklat från Tejeda till Ayacata. Därefter hade jag full koll på resten av sträckan. Jag trodde det var en kort bit från Tejeda till Ayacata, men så var det inte. Det var först och främst 9 km uppför. Inte så brant men drygt 4% snittlutning börjar ta på när man cyklat så länge. Därefter var det också lite utför innan vi var i Ayacata.

Nu var det drygt fyra mil till Playa del Ingles och vi hade insett att det skulle hinna bli mörkt. Med mörkt menas kolsvart.

Det var bara att ta tjuren vid hornen och cykla på. Så kom vi in i dimman och med den, extra mycket kyla. Kallt hade det redan varit någon timme, men nu började det bita i allt mer. Att då köra korta byxor, kortärmad tröja och endast en väst – det blir kallt kan jag lova.

Det blir ännu kallare när man mest kan rulla utför för all dimma.

Ja, inte såg vi bra eller syntes något vidare

Vi körde dock på så bra vi kunde och så var vi slutligen nere vid Fataga. Där var alla gatlyktor tända, det hade nu nämligen blivit nästan helt svart. Efter att nästan blivit rammade av några bilar kom Andreas med ett bra förslag. Vi satte på lamporna i våra Iphones. Jag och Andreas hade våra i ryggfickan och Andreas hade sin riktad framåt och körde först. Det gick då lite bättre, men vi cyklade allt långsammare.

Så kom regnet!!!

Med någon mil kvar har man två stigningar på några kilometrar. Det var nu så halt att jag i en brant del spann loss med backhjulet, dock utan att falla. Vi insåg nu att när vi väl klarat sista delen av uppförsbackan skulle vi få rulla extremt lugnt de sista 8 kilometrarna till Playa del Ingles. Vi kröp fram och varje gång det kom en bil höll vi ut så gott vi kunde och Andreas viftade med sin Iphone.

Vi körde faktiskt inte särskilt mycket snabbare utför än vad vi brukar ta backen uppför!

De sista två timmarna hade benen allt mer börjat kännas som stockar beroende på all cykling, men främst den rejäla kylan. Händerna var stelfrusna och jag kände inte mina tår. Hela kroppen skakade.

Sista biten ned hoppas jag bara att vi alla tre skulle hålla oss på benen och att ingen fartdåre skulle dyka upp.

Så till slut var vi nere. 6 timmar och 57 minuters effektiv cykeltid blev det och 3.470 höjdmeter. Det blev också ett äventyr på många sätt.

Väl på hotellet ringde jag genast upp sonen då vi brukar höras varje kväll vid åtta svensk tid. Den var redan halvnio när jag kom in på hotellrummet (dvs halv åtta lokal tid).

Efter att ha prata med sonen om både det ena och det andra var det dags för dusch. Jag stod nog i duschen i 20 minuter innan jag kände mig något sånär varm. Därefter blev det middag och åter på rummet var klockan redan nio.

Nu när allt gick bra var detta verkligen en rolig tur. Det känns också bra att formen är så pass hyfsad att jag hänger på dessa starka och unga Norrbottningar under en så lång runda. Ja, jag vet. De kanske kunde kört hårdare, men kroppen kändes i alla fall förvånansvärt bra.

Några lärdomar dock – ta alltid med reservlinser på längre cykelrundor. Var inte uppe i bergen när klockan börjar närma sig sex på eftermiddagen. Då blir det en utmaning tillbaka. Ha med en reflex om det trots allt skulle bli oplanerad sen vistelse i bergen, så som det blev i dag.

Hur morgondagen ser ut. Ja så långt har jag inte hunnit fundera.

Gran Canaria - Soria, San Bartolome, Fataga, Monte Leon

Igår hade jag inte bestämt mig, men det lutade åt vilodag i dag. Så hörde grabbarna jag cyklade med häromdagen av sig. De undrade om jag ville ut på en långtur i dag.

Efter lite moget övervägande tackade jag ja. Man måste ju vara lite flexibel, och vem kan tacka nej till Team Norrbotten!?

Samma färger, inte likadan dress. Doc klikadana hjälmar.

Rundan vi skulle trampa kallas för Presa de las ninâs av Free-Motion, och är en ganska rejäl prövning. Free-motion anordnar själva denna tur och skriver att man måste vara expert för att följa med. 

Dagens gemensamma runda

Jag är ingen expert men har kört rundan tidigare, så det borde nog gå även denna gång.

Efter en natt med kompressionstights och kompressionsstrumpor var benen som nya!? Då det blivit mycket cykling på få dagar valde jag att tejpa min känsliga vad innan jag rullade till hotellet där Andreas och Henrik bor.

Vi trampade iväg mot backen upp mot Soria. Det innebär först någon mils cykling efter kusten mot Puerto Rico. Sedan svänger man inåt landet och får då en slakmota på ca 15 km innan man når själva backen. Väl på plats stannade vi. Jag (och bror) har nämligen en tradition att fota längst ned i backen, så också i år.

Efter lite foton var det då dags för klättring. Vi skulle nu ta oss från 200 meters höjd till 1300 meters höjd med endast några avbrott, och då är man framme i Ayagaur. Upp till Soria var det fem km och sedan brantar det på i fyra kilometer till innan det planar ut en stund vid ca 900 möh. Under dessa nio kilometrarna var det 8% snittlutning, så det var till att bita i. Det var dock kvar 400 m klättring, men då med mycket varierande procent.

Snabba och starka grabbar

I Soria tog vi dock en paus då vi fyllde på vatten och tog en glass. 

Jag skulle kunna skriva att jag kört slut på grabbarna redan i Soria, men sanningen är en annan. Vädret var fint, och dessutom är bilden arrangerad....

Sedan vidare upp mot Ayacata där vi nådde dagens högsta topp innan det vände utför. 

En snygg cykel hittar alltid sin plats.

I San Bartolomé tog vi en kaffe innan vi svischade förbi Fataga och sedan hade dagens två sista knäppor på ca 1,5 km vardera och med en snittlutning på 5,5 respektive 7%. Kvar innan vi rullade tillbaka till Playa del ingles.

En liten fotopaus.

Totalt blev det 1950 höjdmetrar och ca 4 timmars trevlig cykling. Jag är faktiskt förvånad att det kändes så bra i stigningarna och jag hade inte några kriser alls och kände mig stark under hela dagen.

Då jag troligen tar vilodag i morgon och då samtidigt kroppen kändes så pass bra rullade jag ut från hotellet igen efter ca 10 minuters paus med påfyllning av vatten mm.

Jag körde nu själv Monté Leonrundan (eller allt utom sluttampen). 

Runda två för dagen.

Först trampar man till Maspalomas och tar där höger mot Aqualand mm. Det är då slakmota i ca 10 km och under denna tar man 200 höjdmeter innan man når byn Ayagaures. Där väntar ytterligare nästan 300 höjdmeter på ca 4 km. 

Uppför dagens sista backe.

Därefter serpentiner ned på andra sidan av berget. Efter lite övrigt snirklande landade jag tillbaka på hotellet efter ytterligare ca 90 minuter och med 550 nya höjdmeter..

Jag kan nu lägga ytterligare en bra dag till handlingarna. Otroligt fina vägar, många trevliga serpentiner att klättra uppför, roligt att ha sällskap och snacka om både det ena och det andra och som alla tidigare dagar – kanonväder.

Det blev ingen riktig lunch i dag och middag först 19.30. Jag började då bli aningen kolhydrattom, men middagen var återigen riktigt bra, så snart var kroppen återställd. För att belöna mig för att jag var duktig i dag kastade jag dock nyss i mig en hel påse chips. Helt onödigt – men gott.

På med kompressionstightsen och kompressionsstrumporna och sedan får vi se hur morgondagen ser ut.