Nordiska Mästerskapen i Tempo - Bronsmedalj!!

Efter förra helgens framgång på SM har det varit förkylt hela veckan. Först fram emot fredag började det kännas lite bättre.

Inte en helt bra uppladdning inför Nordiska Mästerskapen, men det är som det är.

Jag hade bestämt mig för att göra det bästa av saken och verkligen optimera min cykling på 30 km tempo som gällde idag.

Idag var också första gången i livet jag tävlade för landslaget vilket också var speciellt. Att dra på sig det gul/blå istället för de vanliga Vännäs CK-färgerna var lite annorlunda.

Som vanligt höll jag mig till mina förberedelser som alltid börjar ca 3,5 timmar före start. Allt flöt på bra, förutom att jag kände att kroppen inte var fullt så vass som den brukar.

Innan SM hade jag en riktig toppform, och trots förkylning på SM provade jag att starta med samma intensitet som jag haft på träning när allt varit på topp. Det innebar att jag i stort sett väggade redan efter ca 5 km. Jag kämpade dock hela loppet och fick en topplacering även om det inte var på samma nivå som just innan SM.

Idag insåg jag att det skulle vara dumt att starta med tron om toppform, och bestämde mig därför för en annan start på loppet.

Nästan direkt börjar det med en stigning som varar några kilometrar. Här höll jag medvetet igen och jag tror inte jag startat så lugnt på hela säsongen. Jag fortsatte att hålla igen lite i de stigningar som följde med tanken att trycka rejält över krönen för att komma in med bra fart till slättan och utför. Det fungerade faktiskt helt okej. Jag kände att jag kanske inte hade så höga watt, men det kändes hyfsat kontrollerat.

Efter ca 13 km närmade jag mig vändplatsen. Just innan hade det börjat hällregna. Jag tyckte jag tog det lugnt i vändningen, men så släppte backhjulet och jag fick stoppsladd. Jag var säker på att gå i backen, men på något sätt klarade jag mig att hålla mig på hjul. Det är klart jag förlorade lite tid, men viktigast var att inte gå i backen.

Efter vändningen ser jag att norrmannen som startat efter mig och som har fina meriter, med bland annat en tidigare seger i Nordiska, tagit in ca 20 sekunder.

Frågan var nu om jag kunde hålla intensiteten, eller om jag skulle bli upphunnen av Norrmannen.

Regnet tilltog och glasögonen immade igen. Nu såg jag nästan ingenting. Efter någon kilometer var det en skarp höger då det inte var samma väg tillbaka som ut till vändningen.

Jag tog det mycket försiktigt i svängen, vilket jag också gjorde i alla kommande svängar framöver.

Samtidigt fick jag lite mer krafter av de nya förutsättningar med regn, så trots rejäl trötthet gick det att trycka på bättre nu.

Efter loppet visade det sig att jag kört både snabbare och med högre intensitet under andra halvan av loppet vilket inte brukar vara så vanligt.

Regnet öste ned och jag försökte ösa på.

Sista 10 minuterna blev mina bästa då det var riktigt bra tryck och jag lyckade hålla farten bra på målrakan.

Väl i mål ser jag att snittwatten var bättre än på SM. Det berodde inte på att jag var bättre i dag än vad jag var då, men jag körde mer taktiskt och jämnt under loppet. Sedan var de sista fem kilometrarna med en snittfart på 50 km/h bidragande. Totalt landade jag på ca 44,4 km/h på en mer kuperat bana än förra helgens SM, ca 175 höjdmeter. Kraften i pedalerna var sämre än veckan innan SM, men ändå väldigt bra för att ha varit sjuk. Hade nog tappat ca 5%.

I mål hör jag att jag är i ledningen. Så kommer Norrmannen som startat efter mig och är 13 sekunder före. Jag inser nu att det kommer att landa någonstans kring plats 3-5 då många redan gått i mål. Kvar är bland annat David Scott som vann SM förra veckan. När David rullar in går han upp i ledningen och nu blir det nervöst att vänta på de sista finnarna, norrmännen och svenskarna. En efter en går i mål, men ingen slår mig. Så är det klart. Jag når en tredje plats. Så otroligt bra!! Det är klart att jag kanske kunnat kapa 13 sekunder om jag fått vara frisk och fått en optimal uppladdning, men jag väljer att inte tänka på det.

Jag fokuserar på att jag tagit medalj i Nordiska Mästerskapen och just i dag var tredje bästa cyklist i Norden i H40.

Det blir ett lite kortare inlägg i dag, då jag alldeles strax ska på bankett som inkluderar prisutdelning.

I morgon startar jag i Nordiska Mästerskapen i linjelopp 135 km. Vi är ca 65 cyklister på start och i morgon tillhör jag det nationella fältet och tävlar för Vännäs CK. Jag har inga större förväntningar på resultatet, men kommer självklart att köra på det som går.

Nordiska Mästerskapen - Troligen start, trots allt

Ja då börjar semestern närma sig sitt slut. Det är nu 16 dagar sedan vi åkte hemifrån med riktning Halmstad. Efter att ha tillbringat 10 dagar i Halmstad åkte vi norrut till Sunne där vi bor sedan i måndags. Lördag och söndag är det Nordiska Mästerskapen och på måndag åker vi hem.

Vädret i Halmstad var fantastiskt och större delen av tiden kändes det som vi var på typ Kreta. De senaste dagarna har vädret varit sämre. Visst är det fortfarande hyfsad värme i luften, men det regnar också till och från. Risken för regn på tävlingarna i helgen är stor.

Idag är det 11 dygn sedan min senaste riktiga cykelträning. Största anledningen till detta är den förkylning som intagit min kropp och vägrat ge med sig. Jag har jobbat aktivt för att bli piggare och har provat både det ena och det andra. Visst är det lite bättre i dag fredag, men inte bra.

Det lutar nu trots allt åt att jag startar på morgondagens Nordiska Mästerskap i tempo. Jag är ju ändå på plats och jag tror inte att jag kommer bli sämre av att jag startar.

Tyvärr blir det dock svårt att göra sig själv rättvisa med ett så långt träningsuppehåll och en kropp som varit/är påverkad av förkylning. Men det är som det är. Även om det går mycket dåligt får jag glädjas åt förra helgens stora framgång på SM. Den väger upp det mesta.

Idag på förmiddagen åkte jag och Melvin till tävlingsexpeditionen för att kolla så att tempohojen har rätt inställningar. Om de inte är rätt tvingas man ändra. Nu gick cykeln igenom och allt var frid och fröjd. Hade i och för sig inte väntat mig annat då jag haft samma inställningar på cykeln sedan SM 2015, och cykeln har kollats vid flera tillfällen.

På plats fick jag också ta del av startlistan för morgondagen. Jag har startnummer 115 och startar 12.39.

Under året har jag vid ett eller flera tillfällen tagit stryk av tre svenska cyklister. I morgon startar två av dessa tre. Båda kör liksom jag för landslaget. Patrik Boström från CK Fix som är den tredje cyklisten jag tagit stryka av i år är inte med i startlistan då han är med familjen i Italien.

Förutom David Scott Norrtälje CK och Torbjörn Jansson CK Uni är det bara en cyklist till jag vid något tillfälle mött. Resten av cyklisterna är helt nya för mig, och deras kapacitet vet jag inte mycket om. Det är dock troligt att landslagscyklisterna från Finland och Norge är starka. En av dessa har dessutom tidigare vunnit Nordiska Mästerskapen, vilka är starka papper.

Annars passar banan här i Sunne mig hyfsat bra då den består av åkbackar och kortare knixar. Inga riktigt branta klättringar. Däremot är det kanske lite väl många höjdmetrar utifrån min vikt.

På förra veckans SM var jag kanske 95% av min bästa kapacitet för året, och hinner jag bli helt frisk kan jag nog som bäst nå upp till 90% av min maxkapacitet i morgon utifrån hur mina förberedelser varit. Det lär inte räcka så långt, men det är svårt att säga exakt vad det innebär. Hade alla förberedelser varit bästa möjliga hade jag inte heller då vetat vad jag kan förvänta mig då jag känner till så få av övriga cyklister.

Några målsättningar har jag inte för morgondagen, förutom att jag hoppas vara så pass frisk att jag klarar att kämpa på ett bra sätt hela loppet och att känslan är hyfsad.

Häxbrygd och monstersömn - Hjälper det?

Ja, som jag skrev igår har jag nu varit förkyld i en vecka. De senaste nio dagarna har jag inte genomfört något träningspass förutom ett mycket lugnt rullpass, och sedan förstås en tävling i tempo för fem dagar sedan.

Kroppen har blivit allt mer medtagen. Jag har inte ont i halsen, men i övrigt är det inte positivt.

Jag har sedan i måndags provat olika mer eller mindre beprövade sätt att bekämpa förkylningen. Inget har lyckats.

I går fick jag lite tips om lite häxbrygder som skulle kunna hjälpa. Varför inte prova!?

I går var jag också ganska så frustrerad, då jag verkligen önskar få tävla i helgen och göra mig själv rättvisa. Chansen till det är nu liten. För att glömma detta, tänka på annat och bli lite trevligare åkte vi till Karlstad och hade en mysig och trevlig dag. Det kändes bra.

På hemvägen från Karlstad passade jag på att inhandla ingredienserna för häxbrygden. Så vid sju i går kväll började medicinmannen sitt mission.

Först kokade jag upp en liter vatten och blandade sedan i två teskedar Chaga och lät det koka upp. Därefter pressades två vitlöksklyftor som sedan skrapades ned i vattnet. Därefter var det dags att riva ingefära. Jag körde på en bit motsvarande ca 4 ggr 4 cm. Det blev en hel del ingefära det. I med det i den kokande vätskan. Därefter fick allt småkoka i ca 30 minuter. Sedan i med ca 0,5 dl honung och lite mer kokande innan det fick svalna. När det svalnat silades vätskan och hälldes sedan i en flaska. Nu var det ca 7,5 dl vätska kvar.

Dags för att drickas. Tog ca 2,5 dl i en mugg och värmde till ca 100 grader. Lade i en tepåse med smak av ingefära och citron och lät det dra. Därefter i med en bra skvätt whiskey och lite mjölk.

Färdigt att drickas till kvällsfikat. Hur det smakade? Rejält starkt. Brände helt klart bra. Främst på grund av all ingefära.

Snabbt hade jag druckit upp 2,5 dl och tog samma sak en gång till! Borde vara dubbelt så bra!?  Bara att vänta.

Inatt har jag dessutom sovit en monstersömn för att hjälpa kroppen att återhämta sig. Min klocka säger att det blev 11 timmar och 7 minuter. Direkt jag vaknat tog jag de sista 2,5 dl av häxbrygden.

Sedan har jag bara legat hela dagen och hoppats att måendet snart är bra. Jag har inte så stora förhoppningar, men hoppet är det sista som överger en.

Enligt Katten borde det vara garanti på att bli frisk för den som får i sig den häxbrygd jag gjorde. Hoppas hon har rätt.

Ja, senast i morgon förmiddag bör det kännas om inte hundra, så nästan om det ska gå att starta på lördagens tempo. Jag hoppas.

Sjukt tråkigt inför Nordiska Mästerskapen

Det har nu gått 4 dagar sedan SM i tempot och min första SM-medalj i livet.

Som jag tidigare skrivit hade jag en förkylning i kroppen ett antal dagar före och under SM. Kroppen blev inte sämre av urladdningen på SM, men inte heller bättre.

På lördag och söndag är det Nordiska Mästerskapen. Just nu känns det tyvärr mycket osäkert om det blir någon start. Blir det start är det inte särskilt troligt att jag kan komma upp i min normala kapacitet.

För tyvärr verkar inte förkylningen försvinna, den är istället ungefär likvärdig - men för varje dag blir påverkan på kroppen större. Dessutom har jag fått stryka mina planer på förberedelser inför helgen. Jag hade planerat in tre kvalitativa pass söndag till fredag, men nu blir det troligen inget. Möjligen ett om jag tillfrisknar osedvanligt snabbt.

Efter målgången i lördags rörde jag inte cykeln på tre dygn, med hopp om att det skulle innebära att jag åter skulle vara helt frisk. Nu blev det inte så, utan allt är ganska oförändrat. Utifrån det bestämde jag mig i går kväll för att rulla lite lugnt. Om inte annat kan det vara bra för de ihoptorkade benen.

Jag tog bilen till starten för söndagens linjelopp och tänkte att jag rullar ett varv i lugnt och beskedligt tempo.

När jag cyklat ca en kvart insåg jag att det gick okej att cykla, i alla fall med låg intensitet.

Om ni undrar vad som är låg intensitet kan jag berätta att just efteråt märker jag att en annan cyklist kommer ikapp. Ni tänker då att det är nog någon från Tour de France som är ute och kör intervaller.
Men icke. Det var typ "Roland" (han kan ha hetat något annat) som skulle hem från jobbet. Han cyklade på en "Stads MTB" som vägde typ 1000 kg och min cykel väger 6.8 kg. Jag hade cykelmundering för träning och han körde med arbetskläder. Jag kände mig hyfsat ansträngd, medan han typ satt och fikade...

Jag ökade takten så jag i alla fall kunde hänga med. Vi åkte bredvid varandra och snackade en stund innan han svängde höger mot sin bostad.

Själv rullade jag vidare i oförminskad styrka. Var svårt att minska den, då hade det nog blivit en SPD-vurpa......

Jag rullade runt hela banan och fick kolla upp den ordentligt inför söndag, om det nu blir start på linjen. Jo, jag var med ifjol på SM här i Sunne, men minnet är kort.

Väl tillbaka till husvagnen åt vi en sen middag.

Idag är det onsdag och den ursprungliga planen innebar att jag idag skulle köra tempobanan med ganska så bra intensitet. Tyvärr är förkylningen intakt, så jag gissar att det får bli helvila istället. Vilopulsen som tidigare dagar ligger ca 25 slag för högt.

Det vore helt klart tråkigt om jag inte kan starta på lördagens tempo och/eller inte kan göra mig själv rättvisa när jag nu för första gången ska starta i landslagskläderna. Men det är som det är. Tyvärr inget att göra åt. Får då glädjas åt att i alla fall förra helgen var extremt bra.

Får fundera vad vi ska göra nu när det inte blir någon cykling idag.

SM-tempot: Från stor besvikelse till glädje och en silvermedalj runt min hals

Så var det då dags för dagen D. Dagen jag väntat och laddat för under lång tid. Formen har varit i stigande och alla mina förberedelser hade gått som jag önskat. Jag hade också provkört tempobanan vid två tillfällen och jag insåg att den passade mig perfekt. Jag hade höga mål. Minst topp fem. Jag drömde också om att allt skulle gå min väg och jag skulle göra tidernas lopp och att det kanske skulle räcka till en medalj på SM-tempot.

Så några dagar innan loppet började jag få förkylningskänningar. Känningar som blev allt värre. Sedan blev också både Katten och Melvin förkylda. Jag levde på hoppet, men när jag vaknade vid nio på tävlingsdagen kände jag att förkylningen blivit ännu värre. Huvudvärk, värk i ena örat, bihåleproblem och förhöjd vilopuls.

Allt som jag satsat på blåste bort och var förstört! Jag satt apatisk i mer än en timme och grämde mig. Var det lönt att starta? Kunde jag ställa om min målsättning? Kunde ett mirakel ske att jag på något sätt skulle må bättre inom några timmar? Det var helt klart svårt att skapa motivation. Jag var full av besvikelse och uppgivenhet.

Så efter två timmar och med 3 timmar till start tog jag mig i kragen. Ta och starta och gör ditt bästa. Mer går inte att göra. Förhoppningsvis får jag nya chanser nästa helg på Nordiska Mästerskapen.

Jag gjorde alla förberedelser som jag alltid gör. Ja, det blev en nymodighet. Jag körde som vanligt linimentrub på vader och lår, men denna gång lyckades jag få rub på insidan av tempodräkten när jag drog på mig den. Cirka 15 sekunder senare hade jag vaknat till om jag inte redan gjort det då mina centrala delar höll på att sprängas. Det blev rengöring under lång tid och därefter fick jag lägga en armvärmare mellan genitalierna och tempodräkten under ca 30 minuter tills allt lagt sig och jag kunde hantera situationen.

Efter denna mardröm rullade jag med två timmar kvar till start iväg med cykeln mot start- och målområdet. Jag körde min uppvärmning som jag brukar och jag märke att kroppen var påverkad av förkylningen. Det kändes inte bra.

Melvin och Katten kom efter en stund till startplatsen och peppade mig vad de kunde. De är duktiga på det.

Så var det dags för start och nu fanns det ingen återvändo. 30 km av lidande låg framför mig. När allt känns bra är det lidande, när det inte känns bra är det lidande grande.

Jag startade näst sist i min klass och efter mig startade en av favoriterna, David Scott från Norrtälje. Vi har kört hyfsat jämnt i år, även om han slagit mig fler gånger än vad jag slagit honom. Som mest tror jag han varit 20 sekunder före. Det innebar att jag vid vändningen skulle få en bra värdemätare hur jag låg till.

Upp på startrampen, och så bar det av. Max direkt och  efter 15 sekunder var jag uppe i 50 km/h, och då väntade en nittiograders sväng. Jag släppte av lite och tog den i 45 km/h. Därefter var det järnet i en km innan det var tre 90-gradare direkt efter varandra och därefter ut på kullersten innan jag kom ut på en lite bredare väg. Nu var det ca 500 meter och sedan väntade ca 2 km utför. I slutet av backen gick det en bra bit över 60 km/h så jag växlade ur och fick några sekunders återhämtning.

Nu väntade ytterligare en 90 gradare och efter en km 90 grader igen. En mil kvar till vändningen med en böljande väg och inga svängar. De första fem km hade det känts ganska bra, kanske främst för att jag lade så mycket fokus vid svängar och annat, så jag inte kände hur trött jag var. Jag hade också klarat att köra på den intensitet jag tänkt mig kunna hålla hela loppet om jag var helt frisk och på topp.

Jag var redan efter drygt 5 km ikapp den som startat före mig, och det innebar att jag gått bra hit ut. Men oron var stor. Jag började känna att detta skulle bli tufft att hålla intensiteten. Pulsen var skyhög och benen värkte. Känslan var inte så bra, men jag kämpade på. Efter 15 minuters cykling och med minst 25 minuter kvar till målgång fick jag till slut inse att jag inte hade min dag. Jag gav upp och släppte på intensiteten rejält under ca 5 minuter tills det var dags för vändningen.

Sista 30 sekunderna fram till vändningen var riktigt svaga. Så vände jag och inser att David Scott tagit in drygt 30 sekunder, säkert det mesta sista kilometrarna. Min känsla var rätt. Det här blir inte bra.

Skärp till dig nu, sa jag till mig själv. Sänk kraven och lägg dig på en intensitet som är möjlig att orka hela vägen hem. Det innebar att jag nu hamnade på ca 30 watt lägre än vad jag önskat när loppet började, men klart högre än det jag haft innan vändningen.

Nu var det mycket kantvind, vilket jag gillar och känslan blev lite bättre när pulsen i alla fall inte fortsatte att stiga. Det var dock fortfarande extremt tufft då jag låg kring 172 i puls hela tiden (maxpuls på 180). Men nu hade jag fått tillbaka lite kämpaglöd. Jag ska klara denna intensitet till målet - så är det bara. Jag kämpade trots att benen skrek av smärta och andningen var på max.

Jag hade turen att se andra cyklister framför och kunde fokusera på dessa och hann förbi två till innan mål.

Jag hade bestämt mig för att bortse från David Scott som startat efter mig och nu bara rulla på. Med drygt 4 km kvar kom jag in i den rejäla långa klättringen. Där stod en annan cyklist från Norrtälje CK vid vägrenen som för dagen skulle ge David tider kring hur han låg till. Jag hör tidssekundanten ropa och inser att David nästan var ikapp mig. Jag har aldrig tidigare blivit upphunnen av någon cyklist och insåg att jag fick vara nöjd om jag var topp 8 idag.

Men jag bestämde mig för att kämpa hela vägen in i alla fall. Jag klarade att hålla farten hela backen upp, men det blev tuffare när jag kom upp på platten och skulle accelerera fram till de tre 90-gradare som väntade. Blev också passiv i dessa svängar.

Nu var det ca 1,5 km kvar till mål och jag försökte trycka på, men det var inte mycket kvar. Med 500 meter kvar blir jag så omkörd. Jag ligger just bakom inför spurten uppför i 200 meter. Ställer mig upp och trycker rejält, och råkar då komma åt växeln så jag hamnar på lilla klingan fram. Förlorar någon sekund på det men får ändå till en bra spurt på slutet.

Rullar in i mål, riktigt besviken på allt. Känslan har varit dålig och resultatet var skit. Jag tror jag till och med snäste åt någon som frågade hur det gick. I sådana fall ber jag om ursäkt! Katten såg bedrövad ut då hon såg hur jag mådde och kände mig.

Jag visste inte ens vilken tid jag hade haft i mål, då det ändå inte spelade någon roll. Jag pratar med Stefan Ljungberg från Cykloteket Racing team om min besvikelse. Även han sa att det varit tungt.

Så ropar speakern ut att David Scott vunnit överlägset. Helt plötsligt inser jag att det kanske kan bli topp fem trots allt. Jag tittar nu på min klocka och ser att jag kört på 40.12 på de 30 km. Det innebär en snittfart på 44.7 km/h. Bättre än vad jag trodde faktiskt.

Så ropar speakern ut att medaljörerna är klara: "David Scott från Norrtälje vinner SM-guld, Tvåa blir Tomas Åström Vännäs CK och trea Patrik Boström från CK Fix".

Jag tror inte mina öron. Jag har tagit medalj i SM!! Jag blir överlycklig och kramar om Katten och Melvin. Detta trodde jag verkligen inte när dagen började och inte heller under loppet.

Jag gjorde inte ett av mina bästa lopp, och har haft bättre tryck vid flera tillfällen - och visst spelade förkylningen in. Min snittwatt var sämre än vad jag önskat, men jag hade marginalerna med mig och mina konkurrenter kanske inte heller hade sina bästa dagar. En dag som denna spelar det heller ingen roll att jag gjort bättre lopp, jag är ju SM-medaljör!

Senare visar det sig att jag endast är 0,7 sekunder före Patrik Boström. Jag hade verkligen medflyt denna gång. Tidigare under säsongen har jag vid flera tillfällen förlorat sekundstrider och aldrig vunnit någon, så detta var verkligen rätt tillfälle att vinna en sådan. Det var också första gången jag slog Patrik Boström. Hade han inte fått problem i en av nittiogradarna på slutet och förlorat några sekunder så hade jag nog hamnat just efter även denna gång.

Visst hade jag innan loppet tankar om att kunna slå David Scott, men även om jag varit på topp hade jag inte varit en minut snabbare utan han var en värdig vinnare och helt överlägsen denna gång.

Vilken lycka att trots alla besvikelser få samma placering jag kunnat få om allt stämt. Jag är så nöjd över att jag verkligen brände ur det sista jag hade, och är det något jag är bra på så är det att kämpa och ta ur det sista ur kroppen. Maxutdelning var ordet.

Jag kan också konstatera att det var helt rätt att stå över linjeloppet dagen innan och satsa allt på tempot. Då jag är ännu mer förkyld dagen efter tempoloppet hade nog en start i linjeloppet till och med inneburit att jag inte kunnat starta alls på tempot.

Jag har haft en dröm om att vid något tillfälle i min karriär vinna en SM-medalj i cykel. När säsongen började hade jag inte en tanke på att det kunde ske redan i år. Men nu står jag här med en silvermedalj i SM.

Det var sedan verkligen en skön känsla med den medaljsceremoni som följde där vi fick vandra in under pompa och ståt och sedan på pallen få ta emot medaljerna.

Sedan blev det fanfar och nationalsången spelades. Under tiden smattrade det av foton som togs.

Jag stannade sedan kvar i flera timmar i start- och målområdet. Pratade med många, tittade på de andra klasserna och bara njöt.

Sedan cyklade jag till husvagnen och fick där en "segerpresent" av Melvin och Katten. Melvin hade också köpt efterrätt och Katten hade köpt chips. Själva middagen blev kanske inget särskilt - Köttbullar och makaroner.

Jag njöt sedan hela kvällen och jag måste också passa på att tacka er många hundra personer som grattat mig på olika sätt. Det värmer verkligen extra mycket. Tack!!

Jag har alltid svårt att somna efter ett tempolopp, men i går var det extra svårt. Tankarna for fram och tillbaka och först vid tvåtiden somnade jag. Kroppen var dock ändå inte lugn, det fanns helt klart mycket att bearbeta. Därför tyckte den att jag skulle vakna 06.00 och inte gick det att somna om. Så många tankar och så sköna känslor.

Jag gick upp och drack lite kaffe medan jag njöt. Sedan åkte jag för att se på partempot vilket avslutar SM. Så skönt att prata med alla trevliga människor och bara gå omkring och mysa och känna att jag är så nöjd och lycklig över gårdagen.

Tänk att jag som idrottat sedan jag var 6 år gör min största sportsliga prestation först 38 år senare!!

Nu kan jag till nästa år titulera mig silvermedaljör i SM-tempot för Masters H40. Ingen dålig känsla alls.